Flera sorger, flera bedrövelser – en stor lättnad!

Valrörelsen 2010 är över. Vi har ett resultat, om än ett preliminärt och ännu inte helt avgjort resultat, så har vi ett resultat.

Alliansen fick ett större stöd än de rödgröna. Det gör mig sorgsen och uppriktigt ledsen. Dels för att jag givetvis hade hoppats på en rödgrön regering, ledd av Mona Sahlin, som hade drivit en annan politik än den vi nu kommer att få se. En politik utan utförsäkringar, utan stupstock, utan mer kärnkraft. En politik med en mänsklig sjukförsäkring, jobb från första dagen för unga, välfärd före stora skattesänkningar och mer förnyelsebar energi. Nu blev det inte så.

Varför? En del högt uppsatta (åtminstone förr) vill tillskriva vår partiledare valförlusten. Tveka inte en sekund  – dessa gubbar, för det är det de är, hade inte stått först och hyllat Mona Sahlin om vi istället fått 40 procent av rösterna. De hade sin åsikt bestämd från början, och det tycks lättare att lära gamla hundar att sitta än att lära gamla gubbar att tiderna är nya. Visst måste man som socialdemokrat inse att den extrema hatkampanj som framförallt Expressen drev mot Mona Sahlin bidrog. Visst förekom det att folk sade att de ville rösta på S men inte skulle göra det på grund av Mona Sahlin. Å andra sidan förekom det också att folk sade att de ville rösta på Socialdemokraterna i år tack vare Mona Sahlin, tack vare chansen att få Sveriges första kvinnliga statsminister och rösta på den ledaren som lyckades forma ett rödgrönt regeringsalternativ i grunden. Mona Sahlin kan ha gett oss röster, hon kan ha förlorat röster åt oss. Som alla partiledare i grunden är hon en offentlig person som folk har åsikter om.

Jag gillar Mona Sahlin. Eller fan, mer än så. Jag älskar Mona Sahlin som politiker!

Jag vill att hon ska vara min partiledare under den här mandatperioden, jag vill att hon står först och motsätter sig högerpolitik och rasism. Jag vill att hon blir vår statsminister senast i valet 2014.

Förlorade vi valet på grund av vår politik? Motståndet mot RUT-avdraget lyfts nu upp som en potentiell orsak till att människor valt bort oss – det vill säga lyssnade för lite på medelklassen. Andra påstår att det är att vi inte stod tillräckligt ”långt åt vänster” – det vill säga lyssnade för mycket på medelklassen.

Svaret på om vi förlorade valet på ditten eller datten kräver en långt grundligare analys än vad som är möjligt bara två dagar efter valet. Helt klart är att vi förlorade, och det måste vi nu leva med. Tyvärr fler än vi.

Alliansen fick ett större stöd än de rödgröna, men de fick inte majoriteten av svenska folket bakom sig. Sverige fick ett åttonde riksdagsparti, ett rasistiskt sådant.

Sverigedemokraterna är en blemma i svensk demokrati. Jag skäms, direkt skäms, över att vara svensk idag. Hur någon kan kalla sig ”stolt svensk” och sedan lägga sin röst på detta kvinnofientliga, arbetarfientliga och öppet rasistiska parti är mig främmande. I lilla västgötska Grästorp gick det ännu värre. Där kom ett nazistiskt (!) parti in. Svenskarnas parti, en förlängning av Nationalsocialistisk Front är direkt sprungen ur nazitysklands tankar.

Jag ska i morgon betala in 600 kronor till Expo för att därigenom visa min avsky mot dessa krafter. Jag ska uppmana alla jag känner att göra likadant. Skulle alla mina Facebookvänner och alla som följer mig på Twitter göra samma sak blir det drygt 700 000 kronor, alltid något.

Själv har jag verkat mest i lokalvalet. Här gör Socialdemokraterna ett superval! 2006 fick vi drygt två procentenheter mer än vad Socialdemokraterna nationellt fick i riket. I år får vi nästan tio procentenheter mer än riksresultatet. En otrolig skillnad!

Detta beror på den otroliga valrörelse vi socialdemokrater har gjort! Mer om den strax. Det beror också på den politik vi drivit under mandatperioden, mer om den strax. Men det beror också på den politik vi gick till val på lokalt. En politik vi under fyra år tillsammans med örebroarna arbetat fram. Vi har inte låtsaslyssnat. Vi har haft möten, knackat dörr och pratat med folk. Det gav resultat.

Socialdemokraterna i Örebro gjorde en helt otrolig valrörelse! På de sista två dygnen knackades det över 9000 dörrar! Totalt sett genomförde Socialdemokraterna nästan 5 procent av samtalen i samtalskampanjen som Socialdemokraterna hade, trots att vi bar utgör 1,5 procent av riket. Vi kom sammanlagt upp i cirka 38 000 knackade dörrar (målet var 35 000). Vi ordnade stadsdelsfester, välbesökta seminarier, deltog på skoldebatter, stod på torget, pratade med folk i partilokalen, besökte stadsdelarna och bostadsområdena, arbetade med att höja valdeltagandet… kort sagt, vi var överallt – hela tiden! När jag i söndags kom till partilokalen klockan 8.10 satt ett tjugotal frivilligarbetare och ville sätta igång. Människor har kommit till partilokalen med mat åt femtio personer, flera gånger om. Folk har bemannat lokalen med ingen annan uppgift än den självpåtagna rollen som ”värdinna”, städerska och alltiallo. Vi har haft en otrolig kraft som inget annat parti har lyckats uppmana!

DET avgjorde valet! DET gjorde att vi vann! Alla hundratals människor som deltagit. Men det finns också en annan förklaring.

I fyra år har Örebro kommun styrts av Staffan Werme.

På fem år har han och hans vänner:

  • Lagt ner eller beslutat om nedläggning av fem skolor
  • Sålt människors lägenheter trots att över 11 000 örebroare protesterade
  • Tagit bort nattbussar
  • Återinfört nattbussar några veckor senare
  • Tagit bort gymnasiekortet för ungdomar
  • Skurit ner i välfärden
  • Stängt uteserveringar kl. 23.00
  • Öppnat uteserveringarna några veckor senare
  • Byggt om torg och uteserveringar, men inga skolor
  • Skrämt bort företag som istället hamnat i andra orter i länet
  • Lagt en kall hand över Västers utveckling

Bland mycket mer.

Rätt eller fel – det är inga direkt populära beslut som fattats.

Kanske, bara kanske, kan det finnas en liiiiiiiiten gnutta orsak här också till att samtliga koalitionens partier tappar stort, antingen i reda tal i förhållande till 2006 (KD, FP och C) eller i förhållande till rikssiffrorna (MP och M). Kanske kan också en orsak vara ett extremt impopulärt ledarskap i Örebro. Staffan Werme har verkligen inte folket bakom sig och det trodde jag att de visste i högerkoalitionen och Folkpartiet. Men nej. Istället har de annonserat i stora flashiga annonser om ”ett starkt ledarskap”. Snacka om att folk gick igång på de annonserna.

Den analysen gör dock inte Staffan Werme som tar till storsläggan. I morse i ett blogginlägg och nu på kvällen i hot om anmälningar om röstfusk.

Jag hade här tänkt skriva något riktigt syrligt och dräpande, för min instinkt blev ilska – ren och skär. Här har hundratals människor kämpat dygnet runt och Werme anklagar ALLA socialdemokrater för att i ALLT vi gjort kört med fula tag. Vi har röstfuskat. Vi har ljugit. Vi har kört negative campaigning – BARA. Vi har aldrig gjort nåt schysst. Och arg, det är jag så jag kokar. Men jag tänker inte sjunka så lågt.

Jag läser istället kommentarerna på NA och på Staffans blogg. Jag ser ilskan. Jag ser förståelsen hos folk att detta bara är larv. Men jag ser också något obehagligt – läskigt hatfullt – som sprider sig. Det vill inte jag medverka till. Staffan Werme har trots allt jobbat hårt i fyra år. Han är en person som jag innan valet 2006 hade trevligt med. Sen förändrade ledarskapet honom i grunden. Valförlusten gjorde honom till jag vet inte vad. Men hata inte – det är inte konstruktivt.

För nu blir det nytt. Nu blir det nåt annat. Vad återstår att se, helt och hållet är det inte klart än. Men Örebro kommer få sin första kvinnliga kommunstyrelseordförande. Hon kommer att heta Lena Baastad. Och jag, jag är väldigt, väldigt lättad.

Onekligen mycket nu

För något år sedan hade säkert min allt större misshandel av denna blogg ansetts som ett gigantiskt misstag. Då var ”de sociala medierna” den största grejen som skulle göra intåg i valrörelsen. Nu, någon vecka innan valet, ser vi att även om man kan hitta positiva grejer och användningsområden har de sociala medierna denna valrörelse mest blivit ett kackelforum för oss politiker att prata med oss själva. Jag försöker prioritera annorlunda.

De senaste dagarna har onekligen varit hektiska. Start redan runt 07.00 med insupning av allehanda medier. Hemma runt 22.30. Och det är mer än en vecka kvar. Men det går tack vare främst tre orsaker.

1. Kollegor och folk på arbetarekommunen! Vilket gäng vi är. En sån enorm entusiasm och kämpaglöd hos väldigt många människor. Det är vårt partis styrka. Även utan oss heltidsanställda skulle vi kunna bygga en valrörelse på ideellt arbete – och ändå slå de andra partierna i kampanjorganisation.

2. Opinionsläget! Det skiljer cirka 40 000 röster till regeringsmakten. Fördelat på antalet dagar och hur stor del av Sverige Örebro kommun utgör innebär det att vi i Örebro bara behöver övertyga 50 personer att per dag att rösta på Socialdemokraterna för att vi ska vara tillbaka i regeringsställning för fler jobb och minskade klyftor. Och möjligheterna att vinna valet i Örebro ser mer än lovande ut. Men det kommer att bli jämnt, så varje röst räknas. Det är hårt valarbete som gäller fram till klockan 20.00 söndag den 19 september.

3. Min flickvän! Nu är det väl i och för sig en större förlust för mig att inte umgås med henne än vad det är för henne att inte umgås med mig, men du är både tålmodig och förstående. Och ja, snart är det ju över.

Valrörelsen i Örebro går lysande för oss socialdemokrater! Från och med idag syns våra webbannonser på na.se, karlskoga-kuriren.se och Facebook. Denna vecka syns Lena Baastad och ett par andra på ett stort antal utomhusreklamsplatser. Vi har dagliga annonser i tidningen. Men viktigare: vår samtalskampanj fortsätter med än större intensitet.

Vi knackar allt fler dörrar och pratar med allt fler folk. Och allt fler är positiva till oss och bestämmer sig för att rösta på oss.

Det går bra nu kamrater, nu tar vi hem det här!

En röst på Kristdemokraterna är en bortslängd röst

Förra valrörelsen gick Kristdemokraterna ut och lovade sänkt bensinskatt. Innan valet. Efter valet gick Kristdemokraterna ut och genomförde höjd bensinskatt. Rätt så snabbt efteråt faktiskt.

Det var det grövsta och mest uppenbara missbruket av populism som Kristdemokraterna ägnade sig åt då. I år ser det ut att bli betydligt tuffare för dem att ens andas egna idéer.

Att Kristdemokraterna ville höja vårdnadsbidraget från 3000 till 6000 kronor i månaden har varit känt sedan länge. Men nu står det klart, redan innan valet den 19 september, att det inte kommer att bli ett fördubblat vårdnadsbidrag. Bidraget blir kvar på dagens låga nivå. Trots att åtminstone Folkpartiet tidigare har sagt att man tycker vårdnadsbidraget är en kvinnofälla så verkar det dock som att bidraget ska vara ännu mer kvinnofientligt genom den låga nivån.

Fördelen med att bidraget inte höjs är att vi nu kan konstatera faktum. 2006 visade Kristdemokraterna efter valet att de inte var ett parti att lita på. Nu står det klart, att även om de måhända ändå är ärligare i år, så har de definitivt inte vunnit mer styrka. En röst på Kristdemokraterna är en bortslängd röst. Utnyttja den bättre den 19 september.

Va? Ni skojar???

Jag hade tänkt att ägna mig lite åt att seriöst gå igenom de två största borgerliga partiernas lokala valmanifest, men nu så här börjar jag förstå att det kommer jag aldrig att kunna få göra. Moderaterna tjatar om att de har 115 punkter, men i film och på hemsidor presenterar de ständigt bara tre. Tre små ynkliga punkter som säkert är bra och vettiga, men som likafullt bara är tre punkter. Lite om en lite trevligare Kilsbergen… men inget om skolan, äldreomsorgen eller jobben.

Och idag så kom deras huvudmotståndare(!) i valet, Staffan Werme, ut med sitt valmanifest. Presenterat i den säljande formen av ett tal. Ett tal som kan sammanfattas på följande sätt:

1. Blaj Blaj mitt livs historia
2. Blaj Blaj liberalismens historia
3. Blaj Blaj kommunen kan ingenting
4. Blaj Blaj det kommunen gör idag är otroligt bra
5. Blaj Blaj vi måste säga nåt om skolan (skrev vi ingen debattartikel idag?)
6. Blaj Blaj vad ska jag nu prata om?
7. Blaj Blaj jag pratar lite till. Det är sossarnas fel.
8. Blaj Blaj vi ska inte säga nåt om våra förslag. Allt är sossarnas fel för övrigt.
9. Blaj Blaj utom två
10. Blaj Blaj vi sänker skatten och spar in på fritidspolitiker
11. Blaj Blaj men min egen lön har höjts, och min skatt har sänkts
12. Blaj Blaj och min frus.
13. Blaj Blaj det här börjar bli långt nu
14. Blaj Blaj sån tur att det bara är folkpartister här

Ja, ni fattar. Jag vet inte – men känns inte det här lite tunt? Efter fyra år av ledning (?) i kommunen klarar Folkpartiet av att presentera två nya idéer på vad som behöver göras. Sänka skatten, trots att Örebro kommun behöver spara 400 miljoner kronor, och minska på fritidspolitikerna (som innebär att fler öron och ögon får gå igenom politiken i Örebro) samtidigt som kostnaderna för den centrala politiska administrationen i Örebro ökat enormt under Wermes ledning (inklusive lönerna).

Medan vi socialdemokrater har varit ute och knackat dörr, arbetat i rådslag, ordnat möten och seminarier – allt för att få fram vår samlade politik till det som vi kallar Möjligheternas Örebro, har Staffan Werme filat på världens längsta icke-tal.

Det är arrogant mot örebroarna, men arrogansen kan straffa sig. Den 19 september väljer du väg.

Arrogant Bondeson skyller ifrån sig

Lennart Bondeson är inte Örebros populäraste politiker (det är Lena Baastad för övrigt). Förutom ett antal skolnedläggningar som i vissa fall skötts embarmeligt dåligt utan vare sig utredning (Rudbecksskolan) eller ordentlig kommunikation med berörda har han gjort uttalanden som att de örebroare om hade åsikter om vaccineringslösningen då svininfluensan var som grisigast var ”ynkliga” och ”svaga”. Och på fyra år har inte en enda skola rustats.

Nu visar det sig att på vissa förskolor och skolor är problemen allt mer akuta. Lennart Bondeson gör då det värsta en politiker kan göra, nämligen att skylla ifrån sig. Och han skyller, så klart, ifrån sig på oss socialdemokrater.

Jag tror örebroarna vill ha politiker som tar ansvar – och inte politiker som arrogant skyller på andra. Det är inte ett beteende som gör att Örebros skolor blir bättre – tvärtom! För beskeden från majoriteten i Örebro är att konsekvent säga nej till våra förslag om satsningar.

Lennart Bondeson beter sig inte som en ledare. Glädjande nog kommer han inte att vara en ledare efter den 19 september.

Ångra dig inte den 20 september!

Veckans krönika i Karlskoga Kuriren

Jag träffar i regel tre kategorier människor. Dels de som är arga och ledsna på regeringen. De röstade på Socialdemokraterna i valet 2006 och är nu beredda att inte bara rösta utan även vara med och göra en liten insats: ringa några vänner och prata politik eller vara med och knacka dörr, för att byta regering.

Sen finns det de som är arga på sig själv. De röstade inte på Socialdemokraterna 2006 och inte heller på Vänsterpartiet eller Miljöpartiet. Antingen röstade de inte alls, eller så är de en av dem som trodde på ”de nya” Moderaternas prat om arbetslinjen. De ångrar sig djupt idag och även om steget att vilja aktivera sig för en rödgrön regering är större än att bara gå och rösta är de inte främmande att berätta för andra om deras val.

Den tredje kategorin människor jag träffar är de som säger att de tänker rösta borgerligt, och det är så gott som undantagslöst de som gjorde det inte bara 2006 utan även innan. Jag har respekt för de människorna. De går och röstar och därmed visar de sin syn på hur de vill att Sverige ska utvecklas under kommande fyra år. Jag har respekt för dem, men jag ska göra allt jag kan för att de ska vara färre än de första två kategorierna. Låt mig berätta varför.

När den borgerliga alliansen vann valet 2006 gjorde de det med en uttalad vilja att ”minska utanförskapet”. Man kan säga att det var deras enda mål. De inte bara ville minska utanförskapet, de lovade också att göra det.

Jag tror inte statistiken (som visar att utanförskapet och klyftorna har ökat lavinartat) i sig är ett tillräckligt argument att rösta bort regeringen.

Nej, istället är det värt att titta på hur alternativen ser ut idag. Vad vill högerregeringen och de rödgröna göra idag för att bryta den utveckling som vi sett de senaste fyra åren. Det är trots allt det som valet den 19 september handlar om.

Man skulle kunna tro att en regering med så erkänt smarta personer som Anders Borg och Fredrik Reinfeldt skulle förstå att den politik som inte har fungerat hittills inte kommer att fungera under kommande fyra år heller. För det är exakt samma politik, mer eller mindre utan att ha ändrat ett kommatecken, som de borgerliga partierna nu går till val på. Ingen avskaffad pensionärsskatt, ingen insikt att en vass och aktiv vuxenutbildning krävs när många skiftar jobb. Inga satsingar på välfärd före ytterligare skattesänkningar för rika.

Den rödgröna politiken däremot är jobbskapande, framåtriktad och minskar klyftor. Flera välfärdsmiljarder tillförs vården, äldreomsorgen och skolan.  Tiotusentals platser tillförs i vuxenutbildningen och infrastruktur, framförallt järnväg och tåg, inte bara förbättrar klimatet utan skapar också nya jobb.

Jag träffar i regel tre kategorier människor: de som har stärkts i sin övertygelse, de som ångrar sig och de som vill ha det som idag. Hur vill du känna dig den 20 september, dagen efter valet? Se till att du inte behöver ångra dig!

Örebropolitikens egen Baghdad Bob

Kent Persson gör det igen. Likt tuppen kunde man förvänta sig, när man läste Svenska Dagbladet i morse, att Kent Persson skulle blogga om opinionssiffrorna från Sifo. Kent Persson gör nämligen det. Alltid. Och med en dåres envishet gör han det på ett sätt så att hans osäkerhet inför det han står för lyser igen på ett övertydligt vis. Går det bra – då är det sant. Går det dåligt – då är det inte bara osant, det är också oviktigt, oväsentligt och, i SCB:n, ofräscht.

Men det är inte bara när det gäller opinionssiffror som Kent Persson blandar och tar när det gäller vad som är sant och riktigt. Lika gärna kan han hitta på ett politiskt utspel som han sen inte alls står för i verkliga livet. Ett par exempel bara. Heltider tycker Kent Persson om. Men när han får chansen att rösta för heltider i kommunfullmäktige – där Kent Persson är ordinarie ledamot – då röstar han nej. Konsekvent. Enda gången Kent Persson röstar för när det gäller heltider – det är när de avskaffas. Så kan det gå.

Nu försöker Kent Persson ta lite billiga poäng på att en stackars krogägare bryter mot reglerna som kommunen har satt upp när det gäller en grön matta. Krogägaren – som ständigt gråter ut i media då kommunen påpekar att ”direkt på marken” faktiskt inte innebär en grön matta och som faktiskt flera gånger ifrågasatt kommunens regler – tycker kommunstyrelseordförandekandidaten för koalitionen, förlåt Moderaterna, gör rätt. ”Trams”, kallar kommunstyrelseordförandekandidaten kommunalt uppsatta regler för.

Men nu när Kent Persson fått lite skäll för att han som Moderaternas främste företrädare in spe uppenbarligen verkar tycka att näringslivet i Örebro kan få agera lite vilda västern-likt gentemot kommunen så står han, förstås, inte längre för vad han tycker. För visst tycker han som han tycker. Men han tänker inte göra något åt det. Eller i varje fall inte lova att han kan göra det. Vilket ju kan tyckas hederligt, för all del. Problemet är bara att det är precis det som det inte är.

Jag jobbar också för en kandidat till kommunstyrelsens ordförande, Lena Baastad. Till skillnad från Kent Persson har hon förutom hela sitt eget parti även ett annat parti bakom sig. Hon är Socialdemokraternas och Vänsterpartiets gemensamma kandidat till kommunstyrelsens ordförande i Örebro. Jag kan lova att stödet för Lena Baastad skulle sjunka som en sten om hon gick ut och kallade saker ”trams”, men sen inte tänkte ändra dem efteråt. Som kandidat till Örebros finaste ämbete måste du rimligtvis stå för vad du tycker, och faktiskt bara tycka sådant som du sen kan stå för. Vem kan ta någon på allvar som slänger ut sig en massa populism – heltider och stöd till små stackars krogägare som kränks av den onda kommunen – men sen vägrar göra något åt det efteråt. Eller ännu tydligare – som vägrar göra något åt det just nu, när man faktiskt har makt.

Kent Persson är nämligen inte maktlös, hur gärna han än vill framställa sig som en i mängden. Han är länsordförande för Moderaterna, han är landstingsråd och etta på Moderaternas kommunlista i Örebro. Han agerar inte som den samlande kraft för Örebro som han påstår sig vara. Tvärtom – han visar att han inte ens har sina egna bakom sig i sina ställningstaganden och då är det svårt att hitta stöd hos andra. Kort sagt – inte som en ledare.