Var inte snäll mot människor med funktionsnedsättning – behandla dem lika!

Ordföranden i centerns ungdomsförbund Magnus Andersson tycker att det är viktigt att människor med funktionsnedsättningar får en bostad. De ska också gärna få välja en bostad. Till och med kan han sträcka sig så långt att ge människor med funktionsnedsättning förtur till en lägenhet.

Det låter väl ”snällt” och välmenande mot människor med funktionsnedsättningar.

Ett sånt samhälle vill inte jag ha. Jag vill inte vara snäll och välmenande mot människor med funktionsnedsättning. Jag tycker att människor med funktionsnedsättning ska behandlas som vi normalstörda.

Det finns saker som alla människor inte klarar av. Jag kommer aldrig klara av att ta världsrekord i 100 meter. Det är inte en mänsklig rättighet, så jag kan inte kräva av Usain Bolt att springa tre gånger så sakta bara för att jag ska ha en teoretisk chans att hänga med. Jag kommer heller aldrig att klara av att sjunga som Luciano Pavarotti, vilket heller inte är en mänsklig rättighet.

Däremot är ju rätten till en bostad en mänsklig rättighet (eller borde åtminstone vara det). Och i ett välfärdsamhälle borde lägenheterna och bostäderna vara anpassade så att de är inkluderande för alla.

Det tycker inte Centerns ungdomsförbund, som tycker att det blir för dyrt att vara inkluderande och likabehandlande (däremot vill de ju vara snälla vilket är en sak). De tycker inte att en funktionsnedsatt ska få bo i en studentlägenhet därför att toaletten blir för stor. Det blir för dyrt för den som inte är funktionsnedsatt (och som enligt konstens alla regler heller aldrig blir det) och i valet mellan att låta den funktionsnedsatta gå på toaletten eller sänka hyrorna några tior för den icke-funktionsnedsatta är valet enkelt för CUF.

För problemet med Magnus Anderssons logik är ju att människor med funktionsnedsättning bara ska få hålla sig ”på sin plats”. Och till den kategorin kan ju även ställas den gamla mormorn eller farfarn på besök. De får inte hälsa på helt enkelt, om de inte kan gå på den ”normala” toaletten.

Detta problem upplever människor med funktionsnedsättning varje dag. Det går tyvärr inte att göra någonting åt det i en handvändning. Däremot går det att göra något när man bygger nya lägenheter. Att bygga lägenheter idag 2009 som är diskriminerande och uteslutande är just diskriminering. Att ge sig rätt att diskriminera bara för att det blir billigare så är inte bra.

Låt oss leka med ett tankeexempel:

Hade färre åkt taxi hade det troligtvis blivit billigare för att locka fler kunder.
Om alla Sveriges ”invandrare” (definiera själv) förbjuds åka taxi blir det billigare för oss födda i Sverige.
Då kan de få åka taxi var fjärde gång, bara för att…

Inte någon bra idé? Jag kan inte riktigt se varför CUF:s skulle vara bättre…

Annonser

Intressant forskning visar att samhället vill att ungdomar med funktionsnedsättningar inte ”ska” ha ett sexliv

Funktionsnedsatta ungdomar ska inte ha sex. Det liksom… ska de bara inte… Den mentaliteten finns nog dessvärre hos en och annan i samhället och tyvärr tycks den också finnas hos skolor, även särskolor och skolor som har många funktionsnedsatta. Tydligen är det nämligen så att funktionsnedsatta ungdomar inte får någon sexualundervisning, ja – de stängs till och med ute från den! Trots att det kanske är dem som behöver den allra mest.

För mig som politiskt engagerad i frågor som rör funktionsnedsättningar (det som människan har) och funktionshinder (det som samhället har) är detta upprörande! Ja, det borde det givetvis vara för alla – ingen människa kan rimligtvis tolerera en syn på sex att det bara är för dem som fungerar helt fullt och väl. Ingen människa har rätt till sex, men en människa har ändå rätt att få en möjlighet till sex om han eller hon har någon att ha sex med – det borde vara en självklarhet! Jag tycker dessutom att hela fältet bör utvecklas rejält – bättre hjälpmedel för människor med fysiska funktionshinder bör tas fram och det bör vara ett offentligt ansvar att så sker!

En skola för alla?

Friskolor är bra – det liksom rabblar de flesta borgare som vore det lika självklart som att solen går upp i … ehh… som att solen går upp i det väderstreck den nu går upp.

Och visst – friskolor är i många fall bra! Bra pedagogik, bra lärare och resultaten blir goda. För de barn som är fullt friska och funktionsdugliga vill säga.

De andra är nämligen inte lika välkomna! En av tio friskolor i en undersökning som Utbildningsradion har gjort säger nej till att ta emot barn med funktionsnedsättningar och 40 procent har en negativ attityd till att anpassa lokalerna fysiskt för barnens tillgänglighet.

Jag är inte motståndare till friskolor, men jag är heller inte dess främste tillskyndare. Detta gjorde mig inte mer imponerad.

Glöm inte bort stödet för funktionshindrade i debatten

Jag sitter som socialdemokratisk ledamot i Nämnden för funktionshindrade i Örebro. Det är den nämnd som ansvarar för stöd och service till de personer med fysiska och psykiska funktionshinder som bedöms vara i behov av stöd och service. Ansvaret regleras enligt Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) och Socialtjänstlagen (SoL). Det låter kanske krångligt, men kort sagt är det vi som utformar den hjälp och det stöd funktionshindrade får.

Det värsta man kan göra som politiker är att glömma bort varför verksamheten finns. Börjar en politiker tro att det stöd och den service som funktionshindrade får, eller för den delen förskoleverksamheten och äldreomsorgen, enbart är en budgetteknisk fråga eller en fråga enbart för politisk debatt, är det en katastrof.

Nu är detta som tur var inte speciellt vanligt – men visst finns det politiker som enbart vill förvalta, organisera och systematisera. Dess värre tycker jag att den politiska debatten kring just frågor om funktionshindrade blir väldigt mycket förvaltning, och inte så mycket förändring.

Självklart har det hänt mycket under 1900-talet. Medicinalstyrelsen gjorde 1905 en inventering över svenskarna och fann över 13 000 ”sinnesslöa vuxna” eller ”idioter” som de då kallades, varav 5 000 bedömdes behöva vård. Siffran växte, men så sent som på 1920-talet fanns det ännu bara lite drygt ett tusen platser på vårdhem i Sverige.

Sedan kom rasbiologin som ett mörkt kapitel i svensk 1900-talshistoria. Frågan var då inte hur samhället skulle ge stöd och service åt människor med funktionshinder, utan hur samhället skulle skydda sig mot ”de sinnesslöa och andra mindervärdiga individer”. Tron på ärftligheten gjorde att kraven på att inte ”försämra befolkningsmaterialet” skulle försämras genom att ”raser och människogrupper” med dåliga arvsanlag förökade sig. Enligt statistiken steriliserades sammanlagt 16 000 personer med utvecklingsstörning i Sverige.

Men när ”Välfärdssverige” växte fram i mitten av förra seklet ökade också välfärden för personer med funktionshinder. På 40- och 50-talet började det byggas ett stort antal vårdhem, sedan kom sär- och specialskolorna. Utvecklingen gick stadigt framåt och när den socialdemokratiska biträdande socialministern Bengt Lindqvist tillsatte utredningen som ledde fram till LSS var det kronan på verket. Lagen infördes sedan under den borgerliga regeringen Bildt.

LSS har inneburit mycket för människor med funktionshinder, men tyvärr har den blivit extremt svårhanterlig för kommuner. Nu utreds lagen för att kommunerna bättre ska kunna få grepp om verksamheten. Det är bra. Samtidigt är jag rädd att utredningen enbart kommer leda till ”tekniska förändringar” och inte så mycket kvalitetsökande åtgärder. Debatten om att förbättra för människor med funktionshinder handlar mer om volymanpassningar än riktiga kvalitetsförbättringar.

Jag hoppas att en diskussion om förbättringar för funktionshindrade kan starta inför valet 2010. Kanske kan TV-serien ”I en annan del av Köping” väcka uppmärksamhet och därmed opinionen. Det känns som det behövs.

Ta fram en bemötandeguide i Örebro kommun

Människor med funktionsnedsättningar blir ofta bemötta på ett sätt som kan vara kränkande och i värsta fall är diskriminerande. Utöver att samhällsmiljöerna är funktionshindrande bemöts de dessutom på ett sätt som vi utan funktionsnedsättningar knappast skulle våga erkänna existerar. När det sker i det privata livet är det dumt, ignorant och kränkande. När det sker i mötet med det offentliga (i skolan, på badplatser och bibliotek) kan det handla om diskriminering.

För att ändra på detta och för att förbättra kommunens bemötande av människor med funktionsnedsättningar har Socialdemokraterna i Örebro idag lagt en motion om att ta fram en bemötandeguide som ska gälla för all personal i kommunen. En sådan finns redan vid Karlskoga lasarett, och vi vill att kommunen ska ta fram en för all personal.

Carina Dahl kommenterar här.
Sveriges radio rapporterar här.
Nerikes Allehanda rapporterar här.

Sören Olsson svarar mig om sexköp

För en herrans lång tid sedan skrev jag ett inlägg om att jag inte tycker att någon person har rätt att köpa sex.

Det var på min gamla blogg, som jag inte kollat av på en väldigt lång tid. När jag nu av någon underlig orsak gjorde det ser jag att jag hade fått en kommentar ifrån Sören Olsson, författaren, som jag därför väljer att publicera här:

Hej på dig.

Kul att du hade så bra läsvanor som liten, då..
:o)

Hur som helst så tycker jag att det sätt som du skriver är en grov förenkling av det svåra.
Att köpa sex är inte någon rättighet – inte heller nåt som jag skulle rekomendera – även om jag aldrig har gjort det själv.
Att sälja sex är heller ingen människas skyldighet.
Inte heller rättighet.

Därmed kunde man ju lägga ner hela debatten om man vill.
Lagen säger det som lagen säger.
Problemet ligger, enligt mig inte i sexhandeln utan i svårigheten för vissa grupper av oss människor som har svårt att ha ett fungerande sexliv.
Självklart så kommer man till frågeställningen om hur handikappad man måste få vara för att få löpa sex.
Men som sagt – allt det är är ju i sig mindre intressant för det som jag ville framhålla.
Problemet som inte, enligt mig har ett tydligt och enkelt svar.
men det får ju stå för mig.
De enkla svaren ges ofta från en förutfattad mening om saker och ting och då har man sällan en öppenhet att våga tänka nytt.

I en fördjupad diskussion så kan man ju undra vilka delar av en människa som ska vara okej att köpa…
Är det ok att köpa någons händer?
I form av en snickare?
Är det ok att köpa någons hjärna?
I form av en revisor?
Vilka delar av den mänskliga kroppen ska man anse vara ok att köpa och sälja?
Det är bara ytterligare en sjuk tanke i den sjuka debatten.

Må så gott
/Sören

Mitt svar till Sören nu

Hej Sören,

Tack för ditt svar på min blogg, och jag ber om ursäkt att det gått sju månader innan jag läste det :). Jag antar att du börjar bli van med att politiker schabblar när det gäller att höra av sig till dig, och jag ber om ursäkt för att jag inte är bättre, men jag känner ändå att min brist på beredskap är av en annan art än kommunledningens. Nog om det.

Dina argument som du använder, menar jag, är de vanliga som brukar användas i sexköpsdebatten. Visst kan man argumentera att vi är vana att köpa folks händer, folks hjärna, folks munnar, folks fötter… och så vidare, och så vidare.

Men det finns en anledning till varför köp av sexuella tjänster faktiskt är förbjudet. Visst, en del handlar väl om en gammal moralsyn som jag inte delar, nämligen att sex enbart är något man ska ha med den man delar sitt liv med för all evig framtid. Det är en förlegad syn. Men en del är faktiskt att sexsäljare har en extremt mycket mer utsatt situation än de yrkeskategorier du räknar upp.

Jag tycker helt enkelt att argumenten bakom den svenska sexköpslagstiftningen är så uttömmande och bra att debatten inte blir så himla komplicerad. Visst finns det alltid undantag, och visst hade det säkert kunnat funnits sexsäljare som levt gott under skyddade och trygga omständigheter, men det är ändå så att för de allra flesta så lever man i en extremt utsatt situation. Jag är därför rädd att om man öppnar ”luckan” så är det dessa människor (kvinnor) man sviker.

Sen vad gäller den sexuella stimulansen för människor med exempelvis funktionshinder så tror jag på att istället arbeta för bättre hjälpmedel och sådant. Jag inser att det inte tillfredsställer behovet av närhet, men närhet är ju inget som enbart vissa människor med funktionshinder saknar. Ensamma människor finns det gott om i det svenska samhället.

Tyvärr (om jag nu kan säga så, men du förstår säkert vad jag menar), så är det ju inte dem som sexköp är ett alternativ för, alla gånger.

Återigen, jag ber om ursäkt för mitt sena svar! Jag önskar dig allt gott och att 2008 blir ett fantastiskt år! Tack för alla trevliga stunder jag fått av dina böcker 🙂

//John

Frågan om tillgänglighet handlar faktiskt om alla människors lika värde

Jag blev politiskt aktiv för åtta, nio år sedan och på riktigt för en si så där sex år sedan. Alltid har europafrågan, skolfrågan och internationella frågor legat mig varmt om hjärtat. Jag engagerade mig inte för någon sorts allmänpolitisk övertygelse, utan ett intresse i vissa frågor samt en stor beundran för Olof Palme. Det var mer eller mindre han allena som fick mig att välja socialdemokraterna istället för något annat parti.

En fråga som dock blivit lite grann av min hjärtefråga under de senaste åren är frågan om tillgänglighet för människor med funktionshinder, eller kort och gott; tillgänglighet för alla människor (för det är ju faktiskt vad det handlar om).

På dagens kommunfullmäktigesammanträde debatterades en interpellation (fråga) från Marie Wirde, v, om just tillgängligheten i Örebro kommun. Jag sitter inte i kommunfullmäktige, vilket kan vara frustrerande ibland när man skulle vilja gå upp och säga något, men jag får väl skriva här istället (kan för övrigt säga att jag ständigt förvånas, men gläds, över skaran som tycks läsa min blogg på en någorlunda jämn basis)

Jag hade börjat med att harkla mig: *Harkel*

Sen hade jag fortsatt:

Åhörare, kommunfullmäktigeledamöter, ordförande

Frågan om tillgänglighet handlar inte bara om att ta bort trappor och trösklar. Det handlar inte om att såga, spika och fila. Det handlar inte bara om miljoner hit eller miljoner dit. Givetvis är pengar nödvändiga. Åtgärder måste ske, och de kostar pengar. Men frågan om tillgänglighet får inte reduceras till en kostnadsfråga. Det är en fråga om alla människors lika värde.

Låt mig ta ett fullt påhittat och fiktivt exempel. Antag att Hagabadet, här på Väster i Örebro, hade satt upp en skylt vid entrén på vilken det stod:

Färgade äga här icke tillträde!

Vi hade protesterat! Vi hade skrikit oss hesa, demonstrerat, stämt för hets mot folkgrupp och diskriminering, vi hade bojkottat och försökt ta bort skylten. Frågan hade toppat den politiska agendan, liksom tidningarnas löpsedlar. Med rätta givetvis. En sådan diskriminering hör inte hemma i vårt samhälle, eller i något annat samhälle för övrigt.

Ponera nu istället att samma Hagabad hade satt upp två stycken trappsteg och smalnat en gång. På så sätt hade inte rullstolsburna haft möjlighet till tillträde.

Hade någon protesterat? Möjligen om det hade kommit till vår kännedom, men det hade det säkert inte. Och även om det hade det, hade vi skrikit oss hesa, demonstrerat? Hade vi stämt någon för diskriminering? Hade vi bojkottat? Hade det stått på någon löpsedel?

Knappast va?

Och låt mig då säga det, så att ingen tvivlar, exemplet om Hagabadet och trappstegen och smalningen av gången är sant.

Varför tillåter vi samhället diskriminera människor med funktionshinder? I fallet Hagabadet, som alltså skett i verkligheten, nu i år för övrigt, byggs full tillgänglighet bort till förmån för otillgänglighet!

Hur kan det vara tillåtet? Hur kan det vara möjligt? Och varför hörs inte våra röster? Vad är skillnaden på att utestänga människor med utländsk bakgrund med en skylt och människor med funktionshinder med ett trappsteg? Är den ena mer tillåten? Bättre än den andra?

Jag förstår det inte… Problemet här är ju att vi alla är lika goda kålsupare. Visst, Jonas Karlsson tog upp det faktum att vi socialdemokrater satsar flera miljoner kronor mer än ni i kommunledningen på tillgänglighetsökande åtgärder, men om sanningen ska fram är ju dessa miljoner inte nog. Och även om vi tiodubblar satsningen så saknas ju just den insikten jag nyss försökte delge er, nämligen att det faktiskt handlar om diskriminering att stänga ute människor på grund av funktionshinder.

Så hade jag nog sagt…