Örebros första kvinnliga kommunstyrelseordförande någonsin!

Igår valdes Lena Baastad till Örebros första kvinnliga kommunstyrelseordförande – någonsin. Med tanke på att Örebro firar 750 år om fem år var det sannerligen på tiden. Vi socialdemokrater kan verkligen inte slå oss för bröstet, vi har styrt i Örebro i tillräckligt många år för att ha hunnit vaska fram ett bra namn. Bra namn har det visserligen funnits, men män har suttit länge och män har valts före kvinnor.

Nu kommer dock Lena Baastad tillträda som kommunstyrelsens ordförande den 1 februari 2011 efter en månad med Moderaternas Kent Persson. Precis som Kent Persson skriver så är det delande ordförandeskapet en del i den överenskommelse som har träffats mellan sju partier om gemensamt styre under den tid som återstår till det att ett eventuellt omval hållits, eller – om det inte blir omval – en mer varaktig kommunledning tillträtt.

I och med att Lena Baastad är min chef blir det underligt att ens låtsas vara opartisk i någon sorts recension av henne. Jag tänker därför bara konstatera att hon fick högst förtroende i en stor undersökning Sveriges Radio Örebro genomförde i augusti, medlemmarna i det socialdemokratiska provvalet kryssade henne i en väldigt stor omfattning liksom örebroarna i det allmänna valet. Det är logiskt och fullt förklarligt och borde räcka som ”recension”.

Däremot tänker jag skriva något om det tonläge som just nu råder i politiken med anledning av det oklara läget.

Kent Persson skriver: ”Efter omvalet är det min ambition att fortsätta vara kommunstyrelsens ordförande för att då hålla ihop Koalitionen…”

Staffan Werme är inne på samma sak: ”Nu måste örebroarna ges möjligheten att öka skillnaden mellan den utvecklande koalitionen och de stillastående vänsterpartierna med det fåtal röster som behövs för att vi ska ta två eller tre mandat till av sossarna. Med det betyg verkligheten gång efter annan ger oss, borde det vara en självklarhet.”

Lennart Bondeson: ”Men jag är övertygad om att ett omval kommer att stärka Koalitionen, så att vi får mandat att även under de närmaste fyra åren utgöra kommuneldning och fortsätta det stora förändringsarbete som påbörjats.”

Förutom att koaliton Örebro i det närmaste är att betrakta som en liten grupp herrar på rådhuset utan folklig förankring (koalitionen skapades efter valet 2006 och i det enda val där örebroarna faktiskt fick rösta på koalitionen tappade de 5 mandat och två partier halverades) så är koalitionen också bland den mest slutna kommunledning som kan tänkas. Att samarbeta med hela koalitionen i dess nuvarande sammansättning är därför en utmaning men Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har verkligen öppnat upp ledningen, även innan kommunledningen formellt tillträtt.

Det som präglat koalitionen är ett extremt avstånd från örebroarna. Medan vi socialdemokrater har lyssnat på örebroare, knackat dörr och samtalat, har koalition Örebro stängt in sig på rådhuset. Visserligen har Kent Persson en av Sveriges mest besökta politiska bloggar, men Kent Persson har också i fyra år gjort allt för att visa att han inte tillhört koalitionen utan landstingsledningen i Moderaterna. Dessutom är det inte örebroare som läser Kent Perssons blogg.

Denna tid bakom låsta dörrar på rådhuset har gjort att koalitionen tappat all verklighetsförankring. Trots ett uselt valresultat (det går inte att beskriva i andra termer) tutar koalitionen på som att inget har hänt. Den bristen på ödmjukhet är en av de största skillnaderna mellan exempelvis Kent Persson och Lena Baastad.

Lena Baastad är tydlig. Hon söker mandat för en bred kommunledning med Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och ett eller ett par andra partier. Koalitionen är lika tydlig. De vill styra själva. Ingen öppenhet, inget intresse till dialog och ingen som helst självkritik. Givetvis kan det bli ändring när de fått tid att smälta besvikelsen, men hittills har ansvarskänslan för Örebro lyst med sin frånvaro.

Lena Baastad är tydlig. Hon har lagt prestigen åt sidan och satt Örebros bästa i förgrunden. Långsiktighet, utveckling, jobb och välfärd är hennes ledord. Koalitionens ledord är fyra år till med koaltionen. Det är inte smakligt och inte speciellt klädsamt. Kanske kan tiden med samstyre lätta på stämningarna. Lena Baastad är tydlig, hon har lagt prestigen åt sidan – det är dags för koalitionen att göra det samma.

Därför måste vi säga nej till gårdsförsäljning

Tänk så pittoreskt gårdsförsäljning av alkohol låter. Istället för att tvingas trängas i långa köer på fredagkvällarna för att köpa din goda vinflaska från någon liten charmig gård i Sverige så kan du köpa din flaska just på den charmiga gården. Lotta Olsson, som ju ser en chans till att på nymoderat vis vara lite så där liberal samtidigt som man är socialt ansvarstagande, ser gårdsförsäljning som en utomordentligt god sak.

Men nu kommer uppgifter om att gårdsföräljning inte alls behöver vara försäljning på gårdar. Det kan i stort sett innebära försäljning i praktiken överallt. Med andra ord kan det lika gärna bli en spritbutik mitt i stan som på en trevlig liten gård på landet.

Gårdsförsäljning kan låta oskyldigt, men är egentligen ingenting annat än ett första steg till alkoholmonopolets avskaffande. Det bör inte införas!

 

Toppstyrning in absurdum

Så har Staffan Werme blivit omvald som kommunalråd kommande mandatperiod. Det beslutades av kommunstyrelsen idag (mötet påbörjades klockan 15.00). Jag tänkte inte börja där, utan vill först gratulera Björn Sundin som nu officiellt faktiskt blir nytt kommunalråd vid årsskiftet och Lena Baastad som fortsätter, nu förhoppningsvis som kommunstyrelsens ordförande. Grattis också till Murad Artin som omvaldes, liksom Lennart Bondeson. Nytt m-råd blev Maria Haglund som också nu flyttar till Örebro. Återstår gör herrarna Persson, Persson, och Persson. Två valdes om (Persson och Persson) och en valdes som nytt råd (Persson). Grattis! Och så – så klart- grattis också till Staffan Werme!

Några timmar efter att Staffan Werme valts som kommunalråd av kommunstyrelsen i Örebro så nominerades han som kommunalråd av Folkpartiets i Örebro medlemmar. På kvällen har de nämligen ett möte där de nominerar till förtroendeuppdrag i kommunen.

Att nominera någon som redan är vald är i bästa fall lite bakvänt, i värsta fall rent uppåt väggarna. Jag överlåter åt Folkpartiets medlemmar att själva bestämma hur de känner inför detta faktum, men låt oss ändå begrunda följande:

Staffan Werme har i tre rakt nedstigande val gjort dåligt ifrån sig (jag inkluderar här hans numera famösa försök att komma till Europaparlamentet 2009 som knappt uppbådade mer kryss än en tipskupong). På de två senaste kommunfullmäktigevalen i Örebro har han lyckats halvera Folkpartiet. I Sveriges Radios stora opinionsundersökning om örebroarnas stöd för ledande politiker kom Werme på en mycket dålig placering.

Jag konstaterar detta, inte för att vara oschysst, utan för att faktiskt måla upp en bild som går att verifiera i valresultat och statistik. Den bygger inte på mitt personliga tyckande eller Wermes självbild. Det är så sanningen ser ut – svart på vitt.

I vilket parti som helst hade detta resulterat i ett ifrågasättande av den som bär ansvaret. Hade det varit en socialdemokrat hade det dessutom resulterat i krigsrubriker i Nerikes Allehanda, näst intill personförföljelse för att få en intervju från radio och TV, och socialdemokratiska politiker hade tvingats berätta hur dåliga de är.

Nerikes Allehanda har dock nu, hovsamt, tigit om Folkpartiets och Wermes kris (det går ju inte att kalla det för något annat). Inte ens den undersökning som visar på att Folkpartiets egna medlemmar ser Staffan Werme som en belastning har den liberala dagstidningen belyst. Jämför det med det som händer med Mona Sahlin…

Men för att återgå till valet av Werme. Han var nämligen inte bara en belastning, det var även så att han toppstyrde Folkpartiet (enligt Folkpartiets medlemmar). Tillsammans med sina politiska sekreterare och sitt andra kommunalråd (som bara för att konstla till situationen dessutom är hans hustru) har Staffan Werme knutit all makt till sitt kansli. Jag inser att jag, som anställd på Socialdemokraternas kansli på rådhuset är partisk, men tro mig – det går inte att jämföra.

Detta är det ju då inte alltså jag som säger, utan Folkpartiets medlemmar.

Det naturliga svaret på detta hade varit att, om inte avgå, tillsätta en krisgrupp för att visa att man verkligen tar tag i frågan och vill göra något åt det.

Hur gör Staffan Werme? Han skyller ifrån sig. På Socialdemokraterna. Det är VÅRT fel att Folkpartiets medlemmar inte har förtroende för honom.

Därtill har Staffan Werme, konsekvent och med en galnings envishet, under hela mandatperioden ägnat sig åt något sorts självförhärligande som är så långt från Jante man bara kan komma. Det, och en total avsaknad av självkritik, gör hela uppenbarelsen så absurd. Här finns en verklighet (valresultatet) och den som bär ansvaret ägnar all tid åt att hylla sig själv.

Till saken ju att de folkpartister som faktiskt fört fram klagomål under mandatperioden har avsatts, tvingats avsäga sina uppdrag eller fått utskällningar utan dess like av direktoratet på rådhuset.

Är det någon som undrar varför Werme ville välja sig själv före han gav medlemmarna chansen att välja honom?

Det är såna här dagar som jag på riktigt hade velat vara medlem i Folkpartiet i Örebro så att jag hade kunnat gå ur i ren protest.

Kejsaren har inte ens nya kläder

Sitter och lyssnar på Sveriges arbetsmarknadsminister Hillevi Engström i P1:s lördagsintervju. Jag häpnar .

Sedan högeralliansen vann valet 2006 har den svenska arbetsmarknadspolitiken nedmonterats. Förre arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin, som under sommaren avgick av tämligen oklara skäl, inledde en kaskad av förändringar som påstods syfta till att upprätthålla ”arbetslinjen” men som i verkligheten gjort precis allt annat.

Nuvarande arbetsmarknadsministern heter Hillevi Engström och hon sitter just precis nu i radion och intervjuas av duktige Tomas Ramberg. Det hela har utvecklats till en tämligen pinsam parodi på politisk fars. Hillevi Engström gör i praktiken allt för att få den borgerliga politiken att verka trevlig och vettig, men när Ramberg gång på gång kontrar med sanningen och verkligheten står Engström svarslös.

Högerregeringen har nu beställt den andra utredningen på fyra år om obligatorisk a-kassa. Att alla som jobbar bör ha ett försäkringsskydd vid arbetslöshet är inget som är särskilt lätt att protestera mot. Men frågan är om det ska ske via ett obligatoriskt tvång att tillhöra en a-kassa med olika avgifter beroende på vad för jobb du har. Exemplet som Ramberg tog upp i intervjun handlade om läkaren med skyhög lön som ”tvingas” betala 90 kronor per månad, medan hon som serverar honom i caféet med betydligt lägre lön ”tvingas” betala 450 kronor. En regelrätt skattehöjning som straffar den med låg lön och hög risk för arbetslöshet (läs kvinnor i offentlig sektor eller i servicesektorn). Dessutom, vilket Tomas Ramberg inte tog upp, är ett sådant tvång ett direkt angrepp på den svenska höga fackanslutningen vilket så klart är regeringens syfte.

Hillevi Engström är rätt så ny, men jag tyckte att hon var väldigt blek. Hon riskerar att bli en ny Åsa Torstensson som inte lyckas komma ut. Regeringens arbetsmarknadspolitik har definitivt inte lyckats. Någon bör tala om att kejsaren inte ens är naken, huden är liksom skinnad.