Ledare Örebro ETC – ”Är män beredda att avstå?”

”Kvinnan ärrrr det förrrrsta könet”, skriker Björn Ranelid i sitt högst aktuella melodifestivalbidrag. Och visst är det så. Precis som de högsta generalerna förr förväntades gå i första ledet i fältslagen förväntar vi oss att kvinnorna ska gå i första ledet i livet. Tacket? Varken statyer eller medaljer.

Det finns fler ”Anders” och fler ”Johan” som är verkställande direktörer i börsnoterade bolag i Sverige än vad det finns kvinnor som är det. Kvinnors löner motsvarar 85,7 procent av mäns löner räknat på en heltidslön, vilket långt ifrån alla kvinnor ens kan räkna med att få. Löneskillnaden mellan kvinnor och män är 14,3 procent. Det innebär att kvinnor arbetar gratis från 15:51 – 17.00 varje dag. På tio år har männen, enbart på denna orättvisa, tjänat tillräckligt med pengar för att köpa ett hus i de flesta kommuner i länet.

Det går att fortsätta: Under den borgerliga regeringens första mandatperiod ökade mäns bruttoinkomst i snitt dubbelt så mycket som kvinnors. Fortfarande tar män bara ut 22 procent av föräldraledigheten, eller för att använda aktuella siffror från TCO – 23,4 procent i Örebro län.

Vill du skada dig på jobbet är det bäst att du är man och skadar dig rejält i en maskin. Åtminstone om du vill få ut ersättning från Försäkringskassan för din arbetsskada. Är du över 50 år, kvinna, och får värk i axlar och rygg efter att i 30 år lyft, vänt och stöttat den som för tillfället bott i säng A4 på just din vårdavdelning får du räkna med att din smärta klassas som åldersrelaterad.

När Björn Ranelid springer från sin kvinnliga medartist, den enda som sjunger något melodiöst under melodifestivalsbidraget, efter att ha fått beskedet att de har gått till finalen i Globen är det en tydlig signal. Vi män pratar ofta om hur jämställda vi är eller om hur jämställt vi vill att samhället ska vara. Men inte är vi beredda att avstå något för att faktiskt åstadkomma det?

Vi män lever ofta i någon sorts tilltro att bara för att just ”jag” försöker leva jämställt så löser det sig. Vi skrattar lite åt John Gray som i Skavlan får breda ut sig med teorin att kvinnor måste acceptera att män inte vill städa och laga mat, det ligger i vår natur, men inser inte att det är just precis så vi lever. Inte just ”jag” förstås, men alla andra. Hemarbetet är än idag, 2012, en syssla för kvinnor.

I Örebro var det heltidssatsningen, som var den nytillträdda borgerliga kommunledningens första mål när man tillträtt 2006. Det stoppades, sysselsättningsgraden sjunk igen efter att ha stigit flera år. Den jämställdhetsbonus som alliansen införde har inte inneburit att fler män tar ut mer föräldradagar. Ser man insatserna som borgerliga kommuner gör för barnomsorg på kvällar och nätter är de få, och det förhatliga vårdnadsbidraget som lever kvar alltjämt i Örebro försvårar för kvinnor med svag anknytning till arbetsmarknaden att få ett jobb.

Jämställdheten måste upp på banan. Ni måste fråga mig varför jag skriver denna ledare just 8-marsveckan, och ingen annan vecka. Ni måste fråga de politiker som inte syns i frågan var de är. Förra kommunledningen utsåg ett jämställdhetspolitiskt kommunalråd och den nya har gjort det samma. Men vad, Björn Sundin, inom samhällsbyggnadsområdet handlar inte om jämställdhet?

Jag vill INTE ha koalitionsspårvagn i Örebro

De har försökt att råda bot på bussåkandet i Örebro genom att verkligen skjuta det i sank. Nattrafiken, samtrafiken har de demolerat. Samtidigt, verkligen samtidigt, byter de bussar till biogasbussar (visserligen bra), byter linjenät, bygger om city så det inte går att åka buss alls där, river upp torgen, byter entreprenör för bussarna. Går en sak fel blir det kaos. Nu gick allt fel – samtidigt. Biogasen var fossila bränslen och är det kallt eller snö går inte bussen. Processen med torgombyggnationerna blev farsartad. Linjenätet döms alltid ut, och i vissa fall blev det säkert också fel. Nu gjordes allt samtidigt, utan att ha resenären i fokus.

Nu vill de bygga spårvagn.

Om det vet jag inte så mycket, annat än att det är ett jäkla mak att köra i städer som har det. Men en sak till vet jag – om koalitionen sköter spårvagnsutbyggnaden på samma sätt som de skötte bussarna i staden (en sådan enkel fråga som att hantera en bifallen motion från 2007 om namngivning av bussarna har ÄNNU inte verkställts) så tror jag inte att det kommer rulla speciellt många spårvagnar i Örebro framöver. Får vi däremot en seriös, stark kommunledning i staden – då kanske det kan finnas anledning att på tjugo, trettio års sikt titta på vad som är möjligt.

Dessutom är ju inte spårvagnar gratis. Hur Kent Persson nu vill finansiera det, det vet jag inte (sälja ÖBO?) men han måste i alla fall ge ett svar om han ska vara seriös.

Björn Sundin bloggar här.

Koalitionsspårvagn?

BRÅ bör förebygga brott, inte demokrati

Brottsförebyggande rådet i Örebro, BRÅ, tycker att vi politiker inte bör knacka dörr i valrörelsen. Orsaken är att många, främst äldre, upplever det som otryggt när någon knackar på dörren och att det är ett reellt problem med folk som knackar på och uppger sig vara någon annan och försöker stjäla från eller i värsta fall fysiskt ge sig på den äldre. Trodde jag. Det var i alla fall det intrycket jag fick innan jag lyssnade på radion från i eftermiddags. Där ger representanten från BRÅ i Örebro ett lite annat intryck.

På radion verkar det nämligen som att Sören Svensson på BRÅ mest har personliga invändningar mot att vi politiker är ute och knackar dörr. Han tycker inte att metoden är nåt bra för honom, han vill hellre ha kontakt med oss politiker på andra sätt. Det köper jag. Om någon knackar på Sören Svenssons dörr får han väl i så fall vara tydlig även i fortsättningen att han inte vill prata med politiker på det sättet.

Precis som Björn Sundin sa, och jag är rätt så övertygad att jag pratar för alla partier just nu, så finns det ju ingen som vill prata med någon som inte vill prata. Om någon säger ”Nej!” i dörren, ja då går vi. Min erfarenhet från dörrknackning är, vilket Kent Persson från Moderaterna som också var med i radion också verkade känna, är att ungefär 99 procent av dem man knackar på hos ”vill prata” (sen har en del inte tid) och att cirka en procent inte vill det. Av dessa är ungefär nio av tio ”vänliga” när de säger nej, medan någon är lite mindre trevlig. Jag har aldrig, och då har jag knackat dörr i fem, sex år, råkat ut för något hotfullt. Däremot har jag gjort det när jag stått i valstugan. Och om någon har känt sig hotad av att jag, 189 cm och 100kg+,  kommer och knackar på så är det givetvis tragiskt och beklagansvärt, men vad ska jag göra? Ska vi införa ett förbud mot oss icke-fagra, icke-småväxta, att vara politiskt aktiva? Eller ska bara ”kända” politiker få vara med och knacka dörr? I så fall – vilka är det? Jag vågar frankt påstå att inte ens Örebros ”mäktigaste” politiker, försvarsminister Sten Tolgfors, är särskilt känd bland örebroarna. Jag vet att Staffan Werme, Kent Persson, Lena Baastad och Murad Artin inte är det. Jag vet definitivt att Håkan Bergman, Marie-Louise Forsberg-Fransson eller Lotta Olsson inte är det. Ska bara Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt, Mona Sahlin och Maria Wetterstrand få vara politiker i Sverige idag? Jag hoppas inte det.

Ett av Sören Svenssons argument till varför dörrknackning är dåligt är att det ju finns många andra mer extrema partier. Varför de blir svagare att vi etablerade partier syns mycket mindre, det säger Sören Svensson inte.

Sören Svensson, när han sågar dörrknackning som metod för oss politiker, är dock så schysst att han tipsar om andra, i hans tycke bättre, metoder som vi bör ägna oss åt. Som att ”stå utanför affärer”. Men vad är det för en typ av demokrati? Att politikerna står undangömda bland stressade och shoppingsugna örebroare. Vi gör det också, det ska sägas, precis som vi har torgmöten och står i valstugan, men min bedömning är att det är långt ifrån lika effektivt och givande för väljarna och för oss som dörrknackning är det. Telefonringning är givetvis ett alternativ, och det köper jag att många hellre vill att vi ringer än att knackar dörr. Å andra sidan är det inte lika givande för någon part.

För mig är dörrknackning den klart bästa metoden i valrörelsen. Socialdemokraterna i Örebro har hittills knackat drygt 6000 dörrar. Vårt mål är 35000 knackade dörrar innan valet. Vi har knackat tusentals dörrar under hela mandatperioden – vi har inte bara hållit på nu i valrörelsen. Och vi kommer att fortsätta även efter valet den 19 september.

Jag tycker att demokratin skulle bli bättre om fler politiker knackade fler dörrar. Om människor börjar prata politik ökar intresset och därmed kvaliteten på besluten, kvaliteten på politikerna och kvaliteten på demokratin. Fler behöver komma med. Det är något vi politiker bör arbeta för. Och BRÅ, de borde arbeta för att förebygga brott. Inte demokrati.

Lena Baastads lag är presenterat – Vilket gäng!

Idag presenterade Lena Baastad sitt lag med de politiker som ska jobba allra närmast henne i valrörelsen. Laget består av:

Lena Baastad, kandidat till kommunstyrelsens ordförande i Örebro
Lena Baastad har av valberedningen föreslagit att toppa listan inför kommunvalet i Örebro 2010. Hon är idag andre vice ordförande i kommunstyrelsen och i programnämnd Barn och utbildning. Lena Baastad är en sann ledare, men goda egenskaper för att leda Örebro kommun inför de utmaningar som kommunen står inför de kommande decennierna. Hon kommer bli en lysande kommunstyrelseordförande och dessutom Örebros första kvinnliga. Hon är 35 år, småbarnsförälder och har många goda erfarenheter i bagaget. Lena Baastad är därtill en lyssnande politiker, en samtalspolitiker och en konsensussökare!

Lars-Erik Soting, arbetsmarknadsfrågor
Lars-Erik Soting är idag fackligt aktiv inom LO och i IF Metall. Han har ett starkt stöd både i facket och i partiet och bland örebroarna. I vårens Europaparlamentsval fick han både numeriskt och procentuellt ett betydligt starkare stöd än vad exempelvis Staffan Werme fick. Han har givetvis både kvalifikationerna och engagemanget som krävs för att arbeta med att skapa fler jobb i Örebro!

Lena Beime, näringslivsfrågor
Precis som Lena Baastad sa på pressträffen idag är Lena Beime ”ny” i politiken, fast hon varit politiskt aktiv i en hel del år nu. Men som egen företagare, med kontakter med några av Sveriges mest folkkära artister som Per Gessle, Björn Skiffs och Peter Flack, för hon definitivt in flera nya perspektiv i politiken.

Björn Sundin, samhällsbyggnadsfrågor
En av Örebros mest erfarna politiker, trots att han relativt sett är relativt ung. Kommer klara samhällsbyggnadsfrågorna galant tillsammans med de övriga där.

Fisun Yavas, äldrefrågor
Fisun Yavas arbetar idag som äldreombud på Länsstyrelsen och har bra kompetens inom det området. Hon har sett vad som behöver göras och har förmågan att göra det.

Thomas Esbjörnsson, barn och utbildning
Med erfarenheter från Lindesberg och landstinget, men också sedan tidigare från Örebro, är Thomas Esbjörnsson en nygammal örebropolitiker. Jag känner Thomas mest från arbetet med ESP-föreningen i Örebro (Socialdemokratiska europaföreningen) och vet att han kommer att göra stor nytta i kommunpolitiken i Örebro framöver.

Alaa Idris, integration och demokrati
Yngst i laget, men rikspolitiskt definitivt mest erfaren. Många år inom SSU har gett henne ett kontaktnät som hon kommer att få nytta av i riksdagen, där hon förhoppningsvis hamnar efter valet. Men i kommunpolitiken fram till valet kommer hon arbeta med integrations- och demokratifrågor, riktiga hjärteområden för henne!

Peter Dahlgren, miljö och klimat
Och det går inte att prata om hjärta utan att i samma mening prata om Peter Dahlgren. Större hjärta och engagemang för miljöfrågor går nog inte att hitta hos en person som därtill har ett stort engagemang för många andra frågor. En breddpolitiker som lever som han lär!

Jag är stolt över att jobba med dessa människor. Vid sidan om dem kommer det givetvis finnas många andra som arbetar i valrörelsen, framförallt alla hundratals medlemmar och engagerade som lägger ner timmar och dagar för att vinna valet i Örebro 2010. Valet 2010 vinns inte av Lena Baastad eller hennes lag – det vinns av alla socialdemokrater som gör en insats! Så låt oss göra det – vi har ett val att vinna!

Nog sover majoriteten gott om nätterna trots besparingstiderna?

Nerikes Allehanda hade, vilket jag skrev om igår, i helgen en bra artikel om att högerkoalitionen nu överväger att sänka försörjningsstödet (populärt kallat socialbidraget), alltså försämra försörjningsmöjligheten för de örebroare som redan idag har det allra tuffast.

Företrädare från majoriteten lyckades få det hela att framstå som ett sparbeting som man genomför med kniven mot strupen. Det är falskt, så falskt. De genomför detta därför att de vill detta. De genomför detta därför att de gick till val på detta.

Så här står det i Centerpartiets valprogram från valet 2006:

Nivåerna i socialbidragen ska följa riksnormen och stimulera till arbete. Arbete måste löna sig.

Det kan egentligen inte sägas tydligare än så – centerpartiets Rasmus Persson genomför nu det man gick till val på vilket väl kan sägas vara lovvärt, men stå då för det – säg rakt ut att ni genomför er politik därför att ni faktiskt inte tycker att de sämst ställda ska få det något mindre odrägligt – säg det! Låtsas inte om att ni gör detta därför att ni måste. Berätta att ni gör det för att ni vill!

Björn Sundin skriver om Staffan Werme som vill spara i äldreomsorgen, inte för att han måste – utan för att han vill.

Nu får fan Björn ge sig!

ÖSK har börjat säsongen ”sådär” med ett par fina vinster och någon tråkig förlust. Men hur ”sådär” ÖSK än har börjat säsongen går det inte att jämföra med hur Hammarby börjat. Vilket har fått min kollega Björn att hitta på allsköns dåliga ursäkter från domarinsatser, felaktiga inkast, bortdömda mål, UFO-attacker och liknande.

Nu har han dessutom dräpt en älg på en fotbollsplan. Det är inte klokt!