Nu pressas Alliansen – vilket parti ska de borgerliga stödrösta på?

Efter dagens mätning från Demoskop har Socialdemokraterna ökat konstant i tre månaders tid vilket nu gett en stor ledning för de tre rödgröna partierna medan allianspartierna tappat. I dagens mätning tappar även Sverigedemokraterna och är på väg nedåt fyraprocentsspärren. Mycket gott.

Opinionsmätningar är inte valresultat och man ska vara mycket försiktig med att dra större tendenser från dem än att de nog pekar ut en viss riktning vartåt det hade barkat hade det varit val just idag. Vilket det ju förstås nu inte är. Men opinionsmätningar pekar ut trender och ger vind i seglen för vissa och gör det lite tuffare att arbeta för andra. Det är mycket roligare att vara socialdemokrat idag än i januari, som ett exempel.

(Som ett sidospår måste jag länka till Alliansfritts roliga post om Kent Perssons syn på opinionsmätningar)

Det tydligaste med den senaste raden opinionsmätningar, förutom ”maktskiftet”, är att samtliga tre borgerliga stödpartier till Moderaterna nu balanserar kring 4 procent. Det är faktiskt inte bara Krisdemokraterna, eller Centerpartiet efter Annie Lööfs chockfiaskostart som centerledare, utan även Folkpartiet med superjanne i toppen som är på väg ut ur riksdagen.

Det är säkert inte så att vi efter valet 2014 kommer att få se enbart ett borgerligt parti i riksdagen, men mycket tyder på att åtminstone ett, men kanske mer troligt två, partier åker ur.

Vilket?

Krisdemokraterna
Krisdemokraterna har aldrig stötts av väljarna. Under en kort period framstod Alf Svensson som en trevlig man, och fick på grund av sin popularitet några fler röster än vad de egentligen skulle ha. Utan Alf Svensson är Krisdemokraterna intet. Ett strykparti som ena dagen lyfter fram förbud mot samkönade äktenskap som en nödvändighet för att sedan bli överkörda, lyfter fram förbud mot att samkönade par ska prövas som adoptivföräldrar som en nödvändighet för att sedan bli överkörda, som går till val på sänkt bensinskatt men som sedan höjer den, etc etc. De har inte i riksdagen att göra, och det troliga är väl att deras historia nu äntligen är över. Chans att nå riksdagen 2014: 5 procent.

Centerpartiet
Centerpartiet har inte nått över 10 procent på över 20 år. Att beskylla partiets kräftgång på Annie Lööf vore därför oschysst. Men helt klart är att Annie Lööf inlett sin tid som partiledare på ett sätt som inte kan beskrivas som annat än tväruselt. Normalt betyder ett partiledarskifte en temporär uppgång i opinionen. Speciellt när företrädaren, som i Lööfs fall, inte var populär. För Annie Lööf har det varit precis tvärtom. Ett osäkert agerande, svaga framträdanden och impopulära utspel som sänkt lön för alla (hur kom det sig att det inte föll väl ut förresten?) har Annie Lööf fått se siffrorna dala närmre och i många mätningar under fyraprocentspärren. Varför Centerpartiet behövs i svensk politik ter sig allt mer som en gåta för väljarna. Historiskt är Centerpartiet en stor maktfaktor i Sverige så kärnväljarna finns där. Mobiliseras de kan det gå bra. Gör de inte det åker Centerpartiet ur riksdagen 2014. Chans att nå riksdagen 2014: 25 procent

Folkpartiet
Att Folkpartiet åker ur riksdagen är nog inte troligt, utan mer ett önsketänkande. Det är oavsett vad ingen munter syssla för folkpartister att följa utvecklingen för sitt parti. De senaste årens SD-flörtar med främlingsfientliga förslag har gett kortsiktiga positiva opinionssvängningar, men inte gjort Folkpartiet till det danska folkeparti de uppenbarligen velat bli. Inte ens skolfrågan fungerar längre. Folkpartiet befinner sig i en idémässig kris, som nu även syns i opinionen. Chans att nå riksdagen 2014: 90 procent.

Det kanske roligaste är att både Centerpartiet och Krisdemokraterna gör samma bedömning av läget – när siffrorna rasar krävs inte förändring, det krävs bara mer av samma och mer tydlighet. Som att det är det som är problemet? Den har artikeln är urtypisk och också urkomisk  Det är inte Socialdemokraterna direkt som har 3,5 procent och Krisdemokraterna som har 35 procent, i opinionsmätningarna.

Nu pressas Alliansen. Det är inte ovanligt att ett parti ligger farligt nära fyraprocentsspärren och då är det enkelt för framförallt moderata väljare att stödrösta på det partiet. Men på vilket parti ska de rösta den här gången? Och hur ska de tre partierna profilera sig, utan att stöta sig med varandra och moderata väljare? Hur ska Moderaterna agera? Kent Persson har i Örebro län misslyckats med att hålla ihop Alliansen, både i sitt eget Örebro och nyss i Nora. Han är inget föredöme som samarbetspolitiker direkt.

Frågorna är många. Krisen för Alliansen är här.

Svar till Daniel Granqvist, Moderaterna

Igår skickade jag in ett debattsvar på Daniel Granqvists debattartikel i gårdagens NA.

Här är svaret:

Daniel Granqvist, Moderaterna, ondgör sig över att Nerikes Allehanda i fredags publicerade en intervju med mig i min egenskap av medlem i Republikanska föreningen. Anledningen till intervjun var inte primärt att jag skulle kommentera den då alldeles nyfödda flickan Estelles födelse, eller ens monarkins varande i Sverige, utan att vi i Republikanska föreningen återstartar vår verksamhet efter ett par års stiltje.

Det finns en nästan naiv inställning i Granqvists artikel om vad som är en nyhet eller inte. Just nu pågår melodifestivalsspektaklet. Björn Ranelids medverkan i Melodifestivalen tar större utrymme i svensk media än de pågående massakrerna i Syrien. Skulle man pillemariskt gå igenom svenska medier med syftet att klargöra vad som är ”riktiga nyheter” och inte skulle man snabbt ha skapat sig en heltidssysselsättning.

Jag tänker lämna den publicistiska debatten åt sidan. Jag är glad att leva i ett land där medier själva får bedöma vad som ska publiceras och inte politiker. Sådana länder vill jag inte leva i.

Daniel Granqvist argumenterar dock i sin debattartikel också för varför republik skulle vara dåligt. Den debatten tänker jag ta. Det är nämligen så att Granqvists hemkokta argument knappast använts av en seriös republikan någonsin.

Ytterst få svenskar vill göra om statsskicket på ett sådant sätt att vi får en president med reell och avgörande makt, som den amerikanska presidenten har. Finlands president har också en viss makt, medan Tysklands i huvudsak har ceremoniella uppgifter. Ditåt tycker de flesta republikaner att Sverige bör gå. Man måste inte ens ha ett direkt presidentval, utan kan låta riksdagen utse statschef i Sverige. Det går till och med att tänka sig att den som är talman i Sverige blir statschef direkt.

Men Daniel Granqvist använder Tysklands avgångne president som ett argument för monarki. Det är tämligen chockerande att en folkvald politiker kan argumentera, att när en president som misskött sig tvingas avgå, så vore det bättre med en monark som är helt oavsättlig. Fallet Tyskland borde väl vara det främsta argumentet någonsin för att införa republik – när statschefen missköter sig ska hen kunna avsättas, som i Tyskland! Inte som i Sverige, sitta kvar till döden inträffar.

Tre för många?

Den senaste Sifo-mätningen är intressant av flera skäl. Socialdemokraterna ökar med med nästan ett helt centerparti eller ett drygt kristdemokratiskt parti. Även om opinionsundersökningen (som så klart alltid ska tas med en stor näve salt) fortfarande ger S ett resultat under det katastrofala valresultatet 2010 är riktningen positiv. Dels skickar det signalen att läget är öppet inför 2014, men dels också signalen att vi socialdemokrater måste fortsätta att jobba och slita för att ha en chans att vinna valet.

Men skickar också signalen att krisen är total på den högra kanten, trots ett fortsatt övertag i opinionen (även om Sifomätningen, hade det varit ett valresultat, hade inneburit att S, V och MP varit större än alliansen i riksdagen i och med att Kristdemokraterna hade åkt ur). Tre partier, med Kristdemokraterna som hamnar under 4-procentspärren, befinner sig farligt nära att åka ur. Till och med Folkpartiet har bara 2,5 procent ner till spärren.

Någon kan påpeka att de tre borgerliga småpartierna ökar något i mätningen, och det är sant. De kan komma att öka något ytterligare, men lika troligt är att nästa mätning kommer vara en sjunkbomb för något av partierna.

Med två och ett halvt år kvar till valet är det intressanta inte om ett parti har 3,8 eller 6,5 procent av stödet – det intressanta är att tre partier har mellan 3,8 och 6,5 procent av väljarstödet.

Visst, Vänsterpartiet finns också där nere trots ”Sjöstedteffekten” som redan kommit av sig, bara marginellt större än Folkpartiet. Men de är trots allt större

De fyra minsta partierna i Sverige idag enligt Sifomätningen är de tre stödpartierna i regeringen och Sverigedemokraterna.

Kristdemokraternas senaste omsvängning i frågor som tidigare gjort dem unika bland de icke-rasistiska partierna (deras ställningstaganden rimmar ju allt som oftast väl med det rasistiska partiets) handlar om tvångssteriliseringar vid könsbyten. Man kan nog lugnt konstatera att det är en icke-fråga för 99,9 procent av svenska folket, men en otroligt viktig fråga för ett litet fåtal och en viktig symbolfråga för många.

Att Kristdemokraterna nu backat från sin tidigare hållning visar på att partiet försöker tvätta bort sin smutsiga homofobstämpel. Å andra sidan var ju den stämpeln en del i deras existens, deras själ. De var mot att förbjuda hets mot homosexuella, de var mot homosexuellas rätt att prövas som adoptivföräldrar, de var mot homosexuellas rätt att gifta sig och för tvångssteriliseringar vid könsbyte. Uppenbarligen var frågan om diskriminering av homosexuella en otroligt viktig fråga för dem, som de nu suddat ut. Anpassningsbart – javisst, men trovärdigt – alls icke!

Vad det innebär för Kristdemokraternas väljarstöd återstår att se. Men det samma gäller de övriga borgerliga partierna. Finns det överhuvudtaget något som gör de tre borgerliga stödpartierna unika idag, annat än att Kristdemokraterna nämner ordet ”familj” lite oftare, dock alltid utan innehåll, Centerpartiet tjatar på om sina halvtaffliga näringslivssatsningar och Jan Björklund skriker om att kärnkraftsbestycka Gotland och gormar ”skola skola skola”?.

Vad ska väljarna göra med tre partier som inte överhuvudtaget har något unikt? Krisen är total på högerkanten. Nu börjar väljarna inse det.

Moderat ballong punkterad

Att regeringen inte genomför det femte jobbskatteavdraget är inte bara ett gigantiskt misslyckande, det är också ett lika gigantiskt erkännande att sänkt skatt = försämrade statsfinanser med väldigt få positiva effekter.

Om nu sänkt skatt är så himla positivt som det tidigare har verkat, varför sänks då inte skatten nu igen? Skatten har ju sänkts trots tidigare finanskris.

Humorn i det hela är att det från Schlingmann verkar ha gått ut ett instruktionsmail med talepunkter för moderater: vad de ska säga och varför.

Föga förvånande är nyckelorden ”ansvar” och ”ansvarsfullt”. Den som söker på ”Kent Persson” eller ”Lotta Olsson” och ”ansvar” hittar miljarder inlägg, men i enlighet med ”vargen kommer-principen” blir det verkligen svårt att ta dem på allvar.

Men det Lotta Olsson och Kent Persson (fortfarande) inte förstår är att något blir inte ansvarsfullt för att man upprepar det till leda. Snarare tvärtom – ansvarsfulla politiker fattar tuffa beslut utan att behöva påstå att det är ansvarsfullt att fatta dem.

Moderaterna är inte ansvarsfulla för att de, när ekonomin svajar, väljer att inte ytterligare försvaga möjligheterna till att förbättra den gemensamma välfärden eller stärka arbetsmarknaden – de är snarare piskade av att de faktiskt inte har en riksdagsmajoritet bakom sig att ytterligare sänka skatten.

Vem betalar örebromoderaternas valrörelse?

Debattartikel publicerad idag i Nerikes Allehanda.

Den 15 maj är det val till kommunfullmäktige för cirka 27000 örebroare. Då väljer dessa örebroare om Örebro ska gå framåt med Lena Baastad eller fortsätta med koalitionen, det vill säga Folkpartiet, Miljöpartiet, Kristdemokraterna, Moderaterna och Centerpartiet. En fortsättning med koalitionen innebär fyra år till med samma politik som ökat kostnaderna för socialbidrag med 30 procent, ökat barngruppernas storlek i förskolan och som har stoppat Örebros utveckling där jobb har gått förlorade.

Vi socialdemokrater har berättat hur vi vill att Örebro ska gå framåt, hur vi skapar Möjligheternas Örebro. Det handlar om bland annat om att garantera föräldrar som vill ha en förskoleplats en genom 1000 nya förskoleplatser fram till 2015, en jobbsatsning som har gett mycket goda resultat i Södertälje och en stor satsning på grön energi.

Snart kommer också de klassiska ”symbolerna” för att det är val på gång på plats i Örebro. Det kommer valaffischer, valstugor och redan har vi socialdemokrater delat flera material och knackat dörr hos många örebroare. Men det blir förmodligen lite mindre av allt i år än i höstas. Det finns förmodligen inte så mycket pengar kvar i partikassorna. Utom hos ett parti.

För en tid sedan kunde vi höra Moderaterna i Örebro berätta att de har över en miljon kronor för valrörelsen i maj. Det är otroligt mycket pengar. Och till skillnad från andra partier vet vi inte vilka som gett Moderaterna de pengarna.

Moderaterna är det enda etablerade parti som hemlighåller sitt stöd (Sverigedemokraterna gör också det). De har konsekvent vägrat berätta vilka personer, eller vilka stora företag, som stöttar dem. Handlar det om personer med intressen i oljeindustrin, i kärnkraftsindustrin, i privata vårdbolag? Vi får aldrig veta.

Socialdemokraterna är också ett rikt parti. Men vår rikedom består inte av en massa pengar utan av medlemmar, av ”vanligt folk”, som vill vara med och hjälpa till. Som vill knacka dörr, som vill ringa eller dela lite material i trapphus.

Vi är öppna med vilka som ger stora ekonomiska bidrag till oss och tycker att alla partier borde ha den öppenheten. Det vore rimligt att partierna redovisar öppet åtminstone de stöd man får som överstiger exempelvis 20 000 kronor, vilket är den summa som en statlig utredning föreslog för några år sedan. Det skulle öka öppenheten och minska misstankarna mot sådant som till exempel hände när moderaten Sofia Arkelsten, numera partisekreterare för Moderaterna, bjöds på en resa av oljebolaget Shell och sedan pratade väl om just Shell i Sveriges riksdag.

Etablerade partier måste vara föredömen i öppenhet och transparens. Misstankar om korruption och köpt inflytande är ett reellt hot mot mot den svenska demokratin. Moderaterna borde anamma den öppenheten.

 

Jag vill INTE ha koalitionsspårvagn i Örebro

De har försökt att råda bot på bussåkandet i Örebro genom att verkligen skjuta det i sank. Nattrafiken, samtrafiken har de demolerat. Samtidigt, verkligen samtidigt, byter de bussar till biogasbussar (visserligen bra), byter linjenät, bygger om city så det inte går att åka buss alls där, river upp torgen, byter entreprenör för bussarna. Går en sak fel blir det kaos. Nu gick allt fel – samtidigt. Biogasen var fossila bränslen och är det kallt eller snö går inte bussen. Processen med torgombyggnationerna blev farsartad. Linjenätet döms alltid ut, och i vissa fall blev det säkert också fel. Nu gjordes allt samtidigt, utan att ha resenären i fokus.

Nu vill de bygga spårvagn.

Om det vet jag inte så mycket, annat än att det är ett jäkla mak att köra i städer som har det. Men en sak till vet jag – om koalitionen sköter spårvagnsutbyggnaden på samma sätt som de skötte bussarna i staden (en sådan enkel fråga som att hantera en bifallen motion från 2007 om namngivning av bussarna har ÄNNU inte verkställts) så tror jag inte att det kommer rulla speciellt många spårvagnar i Örebro framöver. Får vi däremot en seriös, stark kommunledning i staden – då kanske det kan finnas anledning att på tjugo, trettio års sikt titta på vad som är möjligt.

Dessutom är ju inte spårvagnar gratis. Hur Kent Persson nu vill finansiera det, det vet jag inte (sälja ÖBO?) men han måste i alla fall ge ett svar om han ska vara seriös.

Björn Sundin bloggar här.

Koalitionsspårvagn?

Bara så att jag förstår…

För en vecka sedan ville Moderaterna införa heltider åt kommunanställda och dessutom sänka skatten så att de skulle få mer kvar i plånboken. Nu vill Moderaterna sänka lönerna för kommunanställda, samtidigt som de ska jobba mer, och de ska inte få sänkt skatt trots att skatten är ohemult hög. Så håller man ihop en koalition. Förstår jag rätt nu?