Hej Maria Arnholm!

Innan jag börjar, om du eventuellt googlar mitt namn finner du att jag är en 31-årig socialdemokrat som får betalt för att vara i opposition mot dig. Jag vill därför inledningsvis säga att det inte är i den egenskapen jag skriver till dig. Fråga därför inte folkpartisterna i Örebro vad de tycker om mig, utan läs mitt alldeles utomordentligt ärliga brev till dig och, om du känner att du har tid, svara gärna på mina frågor och funderingar.

Nu börjar jag.

Hej Maria Arnholm,

Gratulerar till ditt nya fina uppdrag. Det måste kännas speciellt att få bli minister och jag unnar dig verkligen den glädjen.

Jag som skriver till dig heter John och jag är pappa till det finaste jag vet – min skatt, mitt lilla barn. Hen ger mig bara glädje, men utvecklingen i samhället oroar mig något.

Hen är en flicka.

Vad spelar det nu för roll, tänker du feministiskt. Klokt – det spelar ingen roll. Men samtidigt gör det uppenbarligen det.

Vet du att löneskillnaderna mellan män och kvinnor ÖKAT med över 17 500 kronor de senaste sex åren? Vet du att det i bästa fall tas ut lika många föräldradagar mellan män och kvinnor när mitt barnbarn får barn, givet att både min dotter och hennes barn får barn vid 30?

Tycker du att det är ok?

Just nu skolas min dotter in på förskolan. Förskolan är en fantastisk reform för barns lärande och utveckling, samt för föräldrars (läs mammors) möjlighet att jobba. Tycker du att det är rimligt att sänka skatten som ni har gjort istället för att fortsätta förbättra kvaliteten på förskolan? Skattesänkningarna har ju till stor del gått till män, medan den fortfarande ganska inflexibla förskolan, med dåligt utbud kvällar och nätter, hindrar många (läs kvinnor) från att jobba de tider som krävs. Tycker du som jämställdhetsminister att det är ok?

Vilka konkreta skillnader på din politik och den som fördes under din allt för passiva föregångare kan du lista? Några? Och tycker du att ”feministen” Anders Borg driver jämställdheten framåt i den takt som krävs?

Min dotter, snart tjugo månader gammal, är det finaste som finns, jag lovar! Men den tillvaro hon är född till som kvinna är inte lika fin som den hon hade fötts till om hon hade varit man. Fortfarande är det fler Anders än kvinnor som är ordförande i börsnoterade aktiebolags styrelser. Din föregångare ville ju lagstifta om kvotering någon dag innan hon avgick. Vill du det?

Nu är jämställdhet inte bara viktigt för mig pga min dotter. Hade jag haft en son hade jag drömt om en värld där manliga normer var borta, där han hade setts som en lika given förälder som en kvinna. Jämställdhet är inte kvinnofrågor! Men ändå, min dotter är verkligen det bästa jag vet och jag kommer inte ge mig förrän hennes förutsättningar är lika som hade hon haft en blå bård på BVC-journalen.

Du har ett viktigt jobb framför dig Maria Arnholm! Jag hoppas du vill ta det på stort allvar och att du inte misslyckas.

Med vänlig hälsning, John!

Annonser

Klanka inte ner på mitt väster – kom hit istället!

Bild

Jag minns mitt första besök i Örebro efter att jag hade kommit in på universitetet och bestämt att jag skulle flytta hit. Det var sommaren 2002, för snart elva år sedan. Jag och min mammas man Janne åkte runt och tittade i stadsdelarna där det fanns studentlägenheter och lägenheter som gick att hyra på studentkontrakt. Det var spännande, jag skulle hyra min andra lägenhet och min första i Örebro. Det skulle komma att bli några fler.

Vi kom till Oxhagen, ett område ingen av oss kände till. Vi svängde in på Tornfalkgatan och mötte direkt den Golden Gate-liknande bro som gick tvärs över gatan. Vi såg fina gula och vita längor med mysiga innergårdar där barn lekte och det var liv och rörelse. Vi åkte genom Rostas stjärnhus och vackra parker.

Jag blev såld direkt. Istället för att bo ute på Campus valde jag en tvåa i Oxhagen på Väster för något högre hyra än vad jag egentligen sökte. Jag trivdes som fisken i vattnet. Omgivningarna var vackra med Varbergaskogen, Hästhagen och Karlslund alldeles i närheten.

Efter några lägenheter runt om i Örebro bor vi sedan några år tillbaka återigen på Väster. Där känns det som mest hemma.

Väster är ett av Örebros finaste områden. När jag cyklar hem genom Varberga och Oxhagen ser jag lekande barn trängas med rådjur som kommer från ängarna ut mot Runnaby. På somrarna känner jag grilloset från skrattande och leende människor. Jag ser lycka, inte rädsla och oro.

Min bild av Väster är en annan än den som ofta sprids i media och präntas in i folks medvetande. Men tyvärr får den bilden fäste. Tyvärr ger den effekt i var människor väljer att bosätta sig. Det är synd. Väster har så enormt mycket att komma med som människor aldrig får chansen att se, nästan alltid på grund av felaktiga föreställningar.

När ett företag etablerar sig i områdena kring Vivalla heter det att företaget ligger på Boglundsängen eller vid Eurostop. När hamburgerrestaurangen Max som ligger vid Eurostop rånas heter det helt plötsligt att hamburgerrestaurangen ligger i Vivalla.

Media är ofta snabba på att berätta när något sker, att det sker i ”miljonprogramsområdena”, men inte lika tydligt när det sker på andra ställen i staden. Varför det är så vet jag inte.

Igår och i morse blev dock mitt personliga mått av tolerans kraftigt rågat och rann över.

Igår kväll hittade jag nyheten på Tvärsnytts hemsida att Markbacken är det område i Sverige efter Rosengård där näst högst andel unga mellan 15-19 år bor som är dömda för brott. Under nyheten fanns en länk till en stor karta där man kunde klicka ner till områdesnivå i så gott som hela Sverige var de unga brottsdömda bor.

Jag klickade där och fram kom en bild som inte var den som Tvärsnytt skildrade. Markbacken hade inte ens högst andel brottsdömda i Örebro. Det var istället två områden i södercity med 16 procent brottsdömda unga (Markbacken har 13 procent). Och när jag klickade runt i de städer vi brukar beskriva som jämförbara med Örebro hittar jag i så gott som varje kommun eller två områden med både större andel och fler i antal dömda unga.

Felet kom även in i dagens NA och även Sveriges radio Örebro rapporterade okritiskt om Tvärsnytts felaktiga nyhet.

Det som det istället visade sig vara frågan om är att 1998 genomförde dåvarande socialdemokratiska regeringen en vällovlig satsning på storstadsområden, eller mer korrekt de gamla så kallade ”miljonprogramsområdena”. Då gjorde man en uppdelning av olika stadsdelar och bostadsområden och buntade ihop tre ganska stora områden i Örebro till ett ”Markbacken med flera” för att fördela ut satsningarna. Området består av Markbacken, Oxhagen och Varberga.

Det SVT gör i sin granskning av var ungdomsbrottslingarna bor är att man enbart räknar områden med 200 unga eller fler (dit hör varken Oxhagen, Markbacken eller Varberga var för sig, men tillsammans under det missvisande namnet ”Markbacken m fl” (fast det ursprungligen i texten enbart hette det än mer missvisande ”Markbacken”) och väljer bort mindre områden (märk väl att dessa områden inte buntas ihop) där andelen (och det är ju bara andel som är vettigt att räkna) är hög men antalet inte så högt.

Då skapas en bild av att det enbart är i stora miljonprogramsområden som unga som begår brott bor. Det är inte sant.

Men, och detta men är viktigt – självklart finns det stora utmaningar i områdena Markbacken/Varberga/Oxhagen. Det handlar om den massarbetslöshet som råder i Sverige och den i europeiska mått mätt enorma ungdomsarbetslösheten. Det handlar om bristande framtidstro hos unga.

Men, och detta men är ännu viktigare – de problemen finns på många andra ställen runt omkring i Sverige idag, inte bara i miljonprogramsområdena. I Örebro finns flera områden som inte räknas till miljonprogrammen där andelen brottsdömda unga är högre än i ”Markbacken med flera”. Ett lägre antal givetvis, men en högre eller lika hög andel.

Vilken bild vill media sprida av Markbacken när man säger att ”[f]lera bostadsområden i Örebro kämpar med hög ungdomsbrottslighet. I Markbacken är läget nu så pass allvarligt att det kan jämföras med Rosengård i Malmö.” Är det den här bilden av Rosengård? Självklart inte. Istället är det bilden av ett område som är så farligt att det närmast liknar en krigszon. Det stämmer för det första inte med Rosengård, och det stämmer definitivt inte med Markbacken, Oxhagen eller Varberga.

Jag älskar Väster och jag älskar Örebro. Snart invigs Tegelbruket, en satsning i ungefär samma stuk som Fryshuset i Markbacken och den fullstora fotbollshallen i Vivalla är på G. Kommunledningen gör stora aktiva jobbsatsningar och specifika satsningar på Väster. Mer behöver så klart göras, men vi har en kommunledning som inte bara är medveten om utmaningarna utan också har en politik för att ta itu med dem.

För med positivt och hårt arbete kan vi förändra både staden och bilden av staden. Men det görs lättast tillsammans.

För att avsluta med en känd diktrad ur Ragnar Thoursies ”Sundbybergsprologen” – ”En öppen stad, ej en befäst, bygger vi gemensamt.”

Bild

Det förpliktigar att vara ett arbetarparti

Veckans ledartext i Örebro ETC

 

Det går riktigt illa för det enda arbetarpartiet. Just nu torde partisekreteraren från Örebro, Kent Persson, sitta orolig i sin kammare och begrunda både opinionssiffrorna och den krassa verkligheten. Berättelsen håller inte. Sanningen uppdagas. Och väljarna flyr.

Att Moderaterna kallar sig för det enda arbetarpartiet är ungefär lika rimligt som att Kristdemokraterna försöker kidnappa familjepolitiken. Bara för att man pratar om en sak ofta innebär inte det att ens politik på området behöver vara något bra. Moderaternas arbetslinje är tunn, mycket tunn.

Sedan arbetarpartiet kom till makten har arbetslösheten ökat. Andelen sysselsatta har sjunkit. Enligt riksdagens utredningstjänst, RUT, saknades 8200 jobb i Örebro län i november förra året enbart för att regeringen skulle hålla samma takt som den tidigare socialdemokratiska regeringen. 8200 arbetstillfällen mindre än vad som hade funnits om regeringen bara lyckats lika bra som Socialdemokraterna med jobbfrågan. Det är inte oväsentliga siffror.

I vårt län har den senaste veckan varit tuff på många sätt. På flera håll i länet skedde varsel inom tillverkningsindustrin. I Laxå varslades 170 personer om uppsägning. 170 personer i Laxå, det motsvarar cirka 20 000 arbetslösa i Stockholm på ett bräde

Men det är primärt inte en allvarlig situation för vårt län, utan en kris för regeringen och Moderaterna, som är det vi ser idag. För lika mörkt som det ser ut på jobbfronten i landet, lika liten och tom är verktygslådan regeringen har för att skapa nya jobb. Den sänkta krogmomsen har inte gjort det lättare för de anställda i Laxå. Sänkningen av arbetsgivaravgiften är en av eniga experter utdömd satsning. Så Moderaterna sitter där, passiva och viljelösa, trötta och passé inför fullbordat faktum.

Att skapa nya och fler jobb, det är ett arbetarpartis främsta uppgift. Men det är inte den enda. Arbetsplatserna och arbetsuppgifterna måste vara säkra och trygga. Här har arbetarpartiet valt att göra precis tvärtom genom att lägga ner nästan all forskning inom arbetsskyddsområdet.

Löneläget är minst sagt ifrågasatt med nuvarande regering. Folkpartiet vill sänka lönerna för alla genom att börja med ungdomarna. Centerpartiet vill sänka lönerna för alla genom att helt enkelt sänka lönerna för alla. Även om Moderaterna försöker vifta bort den typen av anomalier på den politiska högerkanten är det ändå mer uppenbart att det är den politiken Alliansen vill föra.

På den egentligen självklara frågan för ett arbetarparti om hur vi på sikt kan göra det möjligt att jobba lite mindre står Moderaterna helt platta. Inga förslag på fler semesterdagar, ingenting som leder till kortare arbetsdagar.

Är man ett arbetarparti som är man det. Man kan inte välja bort vissa delar och bara välja andra. Men även om fokus för Moderaterna ligger på att ge fler jobb går det bara sämre och sämre på den fronten. Här har Kent Persson något att bita i, men för de som känner honom finns det ingenting som tyder på att han kommer att lyckas. Det kryllar inte av jobbpolitik från Kent Perssons örebromoderater.

Är man ett arbetarparti så är man det fullt ut, inte bara på affischer. Moderaterna har misslyckats med jobben, det talar även den senaste tidens varsel om.

 Kent Persson har ett stort jobb framför sig. Det tråkiga är att allt färre får ett.

Härmed tar jag tillbaka min del i Victorias och Daniels bröllopspresent

Hej Victoria och Daniel,

Nu har det snart gått två år sedan ni under pompa och ståt gifte er i Stockholm. Sedan dess har ni också fått er första dotter. Grattis. Vi känner förvisso inte varandra, också jag har fått en dotter och är i giftastagen och har inte så mycket som fått en vinkning från er, men jag gratulerar ändå. Jag hoppas ni båda mår bra, liksom även er lilla Estelle. Hon är väldigt söt.

Låt mig också framföra min medkänsla för din pappas fabrors bortgång, Victoria.

Med anledning av stundande dop och begravning förstår jag att schemat är väldigt pressat. Ni har ju båda ett otroligt tufft schema som ska kombineras med småbarnslivets stress och press. Tro mig, jag avundas er inte.

Men nu är det så här att ni i snart två år har vetat vad vi i Örebro kommun skänkt till er i bröllopspresent. Det är en stig, som är anpassad för människor med funktionsnedsättning, så att de kan gå eller ta sig fram med rullstol och få motion. Det ska också vara ett ställe där människor till exempel kan gifta sig i en vacker miljö.

Med tanke på att jag som politisk sekreterare arbetade med den frågan för sex år sedan tillsammans med dåvarande kommunalrådet Carina Dahl, fast vi då ville kalla det för ”Hälsans stig” och göra lite mer än vad som görs nu, tycker jag att satsningen är lysande.

Jag är inte arg på er för att ni inte behagar komma. Jag förstår som sagt hur pressat det är, med både dop och begravning samma vecka. Men ni hade väl åtminstone kunnat hitta en annan tid för ert mottagande av denna gåva? Fast egentligen så kanske det inte spelar någon roll.

För det jag vänder mig mot är att ni får den i present överhuvudtaget. Jag menar, ärligt talat, hur ofta kommer ni att besöka den när ni inte ens besöker invigningen av den?

Ni bor i ett fint slott vid en av Sveriges vackraste parker. Jag har svårt att tro att ni lite spontant bestämmer er för att åka tjugo mil till Örebro och ta en promenad. Kanske en gång, men knappast två. Att ”ge er” denna promenadslinga i bröllopspresent är därför lite konstigt. Ni borde kanske ha fått något ni har nytta av istället. Typ er frihet, möjlighet att välja religion och kanske också rätten att låta er dotter välja sina egna promenadstigar i livet och inte bara följa skvallerpressens pekpinnar hela tiden.

Så härmed tar jag, skattebetalare i Örebro kommun, tillbaka de 90 öre jag skänkt till er som bröllopspresent. Det handlar inte om oartighet även om jag inser att det är lite oartigt av mig, utan mer om en ärlig ambition att låta örebroarnas skattepengar gå till saker som örebroarna vill ha. En egen stig, som inte behöver vara er, till exempel.

Allt gott!

You’re doing it again, Kent

Det är roligt att följa sin gamle kamrat Kent på hans nya fina uppdrag som stormoderat i Stockholm. Jag vet inte hur han själv upplever att starten har varit, han har tagit det lite lugnt tycker jag, men idag verkar han ha återfunnit sitt frenetiska tyckeri-jag.

Hade Reinfeldt ringt mig och bett om synpunkter på Kent innan han utnämnde honom, vilket han nu inte gjorde, hade jag sagt att: ”Ja, den där Kent Persson, han ska då tycka och tycka och det är ju sällan det han tycker egentligen ”är tyckt”, utan mer ”uttryckt”. ”Va?”, hade Reinfeldt svarat då, och då hade jag utvecklat:

Det är sällan som det som kommer ut från Kent Persson är tänkt i fler led än ett. Ofta ser man att det liksom glimtar till något i huvudet på karln, och sen sägs det ofta rakt ut. ”Sänk skatten!” för att sen inse att: ”Nej, vad fan sa jag?” och sen fyra månader ge uttryck för åsikten att sänkt skatt, det har jag aldrig varit för. Han är sådan, Kent. Flexibel kanske det kan kallas – i Örebro kallas han dock för Flip-Flop-Kent.

Men han har också en sida av enormt självförhärligande. Förra mandatperioden styrde ju Kent Persson i Örebro (han avskaffade för övrigt heltidssatsningen som fanns i Örebro, hans hjärtefråga!) och när det var dags både för förlustvalet 2010 och förlustvalet 2011 stod Kent Persson på barrikaderna och ropade hur bra den dåvarande kommunledningen var.

Problemet var ju att framför barrikaderna stod ingen alls. Kent et consortes var ganska, eller ja – helt och hållet – ensamma. Alla tyckte tvärtom att de var ganska dåliga. Men Kent, han tutade på.

Jag hade nog sagt till Reinfeldt, hade han bara ringt, att det nog är lite sån han är, gode Kent, och att ränderna inte suddas ut fast han får en ny fin titel och en fräsig lön.

Idag kom beviset att ränderna snarare förstärkts. Följ Kent Perssons twitterflöde idag. Ser Kent Persson att äpplet är rött, men någon säger åt honom att skriva att det är grönt, ja då skriver Kent Persson att äpplet är grönt.

Det närmast frenetiska hyllandet av sin egen sida är faktiskt lite småmuffigt. Bara det att MUF:arna vet att det bör göras med viss finess.

Moderaterna har fått Örebros Galne Gunnar vid rodret. Och vi hemifrån kan bara travestera Reagan och säga: ”You’re doing it again!”

Inte ens en tempoökning

Nästa vecka presenteras Socialdemokraternas vårbudget som skiljer sig från regeringens på så sätt att vår skapar jobb, deras klyftor; vår budget skapar tillväxt, deras bidragsberoende; vår budget förbättrar välfärden, deras urholkar den. Utbildningskontrakt för unga är en satsning som kommer göra unga anställningsbara på en allt hårdare arbetsmarknad, och så dagens satsning på life science

Utöver detta har Socialdemokraterna sett till att en riksdagsmajoritet gett regeringen i uppdrag att underlätta framväxten av barnomsorg på obekväm arbetstid, något som kanske framförallt blivit möjligt tack vare ett gediget arbete från flera nuvarande och tidigare riksdagsledamöter från Socialdemokraterna i Örebro län.

Runt om i Örebro län genomförs nu aktiviteter för att värva medlemmar. Idag var jag till exempel i Kopparberg, tätorten i Ljusnarsbergs kommun som är nordligast i Örebro län, för att tillsammans med Eva-Lena Jansson besöka Byggeriet, en arbetsmarknadsinsats för dem som står längst från arbetsmarknaden, dela material utanför Ica och Systembolaget, samt knacka dörr. Riktigt trevligt, bra och givande tillsammans med Ljusnarsbergs arbetarekommun. Men vi har aktiviteter i hela länet, med Första maj mitt i veckorna. 

Det roliga är att vi inte ens har höjt tempot. Vi liksom bara är. Ingen direkt tempohöjning utan vi bara är samma folkrörelseparti som alltid, med ständig närvaro i människors vardag och bra, kloka och väl avvägda politiska förslag som vi alltid lägger. 

Var Kent Persson, som idag varit partisekreterare en hel vecka, har tagit vägen, och vad som blev av den där tempohöjningen, det vet jag inte.