Blind privatiseringsiver hotar om högern vinner valet

Den borgerliga regeringen ska utvärdera alliansens välfärdspolitik. Gott så. Utvärderingar är något positivt och med tanke på att fokus för alliansregeringen har varit att sänka skatten är vi nog rätt så många som väntar på hur alliansens svar på argumentet att sänkt skatt faktiskt urholkar välfärden ser ut. Hittills har ju borgarna likt papegojor skrikit ut sin fascination för sänkt skatt, oavsett vad skälet till skattesänkningen än må vara och oavsett vad som sägs vara den önskade effekten. Sänkt skatt påstås både höja kvaliteten i välfärden, höja sysselsättningen, öka tillväxten, rädda ekonomin och – vilket är kanske allra mest konstig – generera skatteintäkter till staten.

I en debattartikel i Dagens Industri idag (ännu inte på nätet) berättar näringsminister Maud Olofsson, C, och socialminister Göran Hägglund, KD, att Signhild Arnegård Hansen, avgående ordförande i Svenskt Näringsliv, ska Att borgarnas välfärdspolitik. Nu ska ”nästa steg” i förnyelsen av välfärden tas, berättar de två ministrarna.

Att låta Arnegård Hansen leda utvärderingen av välfärdspolitiken visar vilken inställning till välfärd som regeringen har. Att det är näringsminister Maud Olofsson som har skrivit under debattartikeln och att hon står före Göran Hägglund visar det ytterligare. Välfärd är inte en demokratiskt förvärvad rättighet, inte ett skyddsnät eller en gemensam angelägenhet för att skapa ett rikare liv och nya möjligheter för oss alla där behov går före plånbok, i alliansens ögon. Välfärd är en marknadsangelägenhet – ett område underlägset den absolut viktigaste frågan: företagsamheten i Sverige.

Jag gillar privata företag. De skapar jobb, sysselsättning och skatteintäkter vilket i sin tur ökar möjligheterna att finansiera en kvalitativ välfärd. Jag tycker också att privata företag kan vara med och utveckla och höja kvaliteten i välfärdsområdet. Men det ska vara på människornas villkor – inte på marknadens villkor. Här är en ideologisk skiljelinje mellan höger och vänster i svensk politik.

I debattartikeln idag berättar de två ministrarna om ”ett antal reformer” som höjt kvaliteten i välfärden, enligt dem. Men istället för att berätta om hur det har påverkat människor eller möjligheten för kommun, landsting och stat att erbjuda en solidarisk välfärd där behov går före plånbok berättas om hur företag har fått det lättare att tjäna pengar. Kvinnor får får lättare att starta bolag, vilket ju låter positivt, men det är ju inte en isolerad konsekvens av politiken. Det ökande företagstänkandet får andra effekter. Vinstintresset blir överordnat. Och då spelar det ingen roll om det är kvinnor eller män som driver företaget.

Tillväxtverkets rapport visar också tydligen att högerstyrda kommuner är ”betydligt mer benägna” att ”öppna välfärden för företagande” än rödgrönt styrda kommuner. Detta hade lika gärna kunnat skrivits som att högern är betydligt mer benägen att låta våra skattemedel försvinna utomlands till singaporianska riskkapitalbolag än att investeras i kvalitetshöjande åtgärder.

I Örebro, den kommun jag känner bäst, har högern styrt i snart 3,5 år. Välfärden har ”utvecklats” , det kan jag inte förneka, men jag kan med fog påstå att den har utvecklats åt fel håll. Det utmärkta systemet med hemservice (som vi socialdemokrater föreslog redan 2006) har kopplats till lagen om valfrihet, LOV, vilket gjort att kommunen har behövt inrätta en tjänst som bara förmedlar alla företag till de äldre som kan välja vem som ska komma och klippa deras gräs. När jag pratar med människor är det få som lyfter behovet av att ha tiotalet företag att välja mellan när det gäller den typen av service. Istället vill folk ha kontakt med så ”få” människor som möjligt (få i bemärkelsen litet antal – men i regel vill man träffa den/de personen/erna ofta). Nu blir det tvärtom. Med syfte att förbättra företagandet tvingas äldre göra hundratals val, bara för att få service i hemmet.

Ett antal boenden inom äldreomsorg och stöd och service till människor med funktionsnedsättningar har också privatiserats. Det sagda syftet har varit att låta ”mindre företag”, gärna inom den sociala ekonomin, driva boenden. Effekten har dock blivit att stora, multinationella bolag, tagit över boendena. Och på så gott som varje boende där privata företag hittills har tagit över har det rapporterats en rad mer eller mindre allvarliga problem och brister.

Det kan vara läge att nu, snart fyra år efter att denna politik katalyserats, utvärdera den. Med andra ord kan en utvärdering vara bra. Men den utvärdering som regeringen nu tillsätter ska inte utvärdera om den förda politiken har varit rätt. Tvärtom – den ska utvärdera hur den politiken kan intensifieras. Det ska bli mer av samma.

Svenskt näringsliv är inte en opolitisk intresseorganisation. Tvärtom är Svenskt näringsliv Sveriges största högerparti. Främst är det en medlemsorganisation. Och likt alla medlemsorganisationer är givetvis syftet att skapa så goda förutsättningar för medlemmarna som möjligt – alltså för Sveriges företag.

Precis som jag sa tidigare: jag gillar privata företag. Kan man underlätta för dem är det bara positivt. Men ibland står olika ”godheter” mot varandra. Då utvecklingen av svensk välfärd inte nödvändigtvis förutsätter privata företag och då privata företag inte står och faller med hur vårdköerna till sjukvården ser ut finns det vissa problem att för evigt koppla ihop de två. Eller, för att uttrycka sig på ett mer partiöverskridande sätt: Det kan finnas behov av att åtminstone utvärdera effekterna av den förda politiken.

Men nu ska det bli mer av samma. Signhild Arnegård Hansens utvärderingsråd ska ”ge regeringen stöd i frågor som rör utveckling av välfärden, med fokus på att förbättra förutsättningarna för valfrihet, entreprenörskap och innovationer…”

Det skickar signaler. Signhild Arnegård Hansen är i grund och botten chipstillverkare. Hon är företrädare för Sveriges privata företag. Inte någon välfärdsprofessor. Att låta henne utvärdera visar på regeringens syn på välfärd. Marknad sätts före behov. Utvärderingen kommer att peka på behovet av mer av samma, inte för att de äldre i äldreomsorgen eller barnen i barnomsorgen behöver det, utan för att multinationella företag behöver det. Det råder idag en blind privatiseringsiver i svensk höger. Vinner högern valet den 19 september blir det bara mer av samma.

Osunt för vem?

På onsdagens sammanträde med nämnden för funktionshindrade dyker ett mycket underligt ämne upp, nämligen frågan om vilken ”osund konkurrens” som bedrivs i kommunens regi och ett ovedersägligt krav på att vi genast skall upphöra med den verksamheten.

Kravet är inte ställt av någon myndighet. Kravet är ställt av två organisationer. Den ena organisationen är Företagarna. Den andra är Svenskt näringsliv. Ingen myndighet har ställt något krav på Örebro kommun att upphöra med en viss verksamhet. Det är viktigt att komma ihåg, när man läser nedanstående.

Kommunstyrelsen i Örebro (i varje fall majoriteten – vi i oppositionen röstade mot) fattade för snart ett år sedan ett beslut om att göra en inventering om vilken verksamhet i Örebro kommun som ”kan anses” bryta mot den kommunala kompetensen och innebära osund konkurrens gentemot privata företag, och direkt och utan en sekund av fundering upphöra med den. Vad det får för konsekvenser i övrigt, det är mindre viktigt. Orsaken var att föreningen ”Företagarna” tyckte att så skulle ske. ”Företagarna” är inte en förening för Sveriges företagare, utan en förening för företagare med högersympatier. Man vill avskaffa turordningsreglerna i LAS, minska miljökraven på företagen, förbjuda möjligheten att kräva kollektivavtal, och lite annat smått och gott. Typ centerpolitik. Kort sagt, ”Företagarna” ligger inte direkt nära 96 procent av vad befolkningen tycker, fast typ ungefär så många tycker att Sveriges företagarna ska ha bra villkor och goda möjligheter.

Och man gillar inte att kommunen gör saker som företag skulle kunna göra.

Här vill jag ha sagt att det tycker jag är en sympatisk inställning. Vill något företag ta över en verksamhet bör kommunen givetvis ha en lyssnande och konstruktiv hållning i den frågan. Inte alltid göra så, men definitivt aldrig stänga dörrar innan diskussionen genomförts.

Men om inte något företag kommer med en sådan frågeställning, och om inte någon myndighet sagt att denna verksamhet är inte tillåten att driva kommunalt, och om verksamheten drivs på ett bra sätt till gagn för den som tjänas av den (brukare/kund/medborgare, pick and choose), då fattar inte jag vad som är problemet.

Majoriteten i Örebro har dock, sin vana trogen, ett mer underligt synsätt. Istället för att göra det som är bäst för örebroarna så gör man det som är bäst för ett särintresse, nämligen föreningen Företagarna.

Så nu har majorieten helt sonika beslutat att för Nämnden för funktionshindrades räkning så ska det hunddagis som drivs som en grupp inom kommunens dagliga verksamhet (alltså en daglig sysselsättning för människor med svåra funktionsnedsättningar) skall upphöra i sin nuvarande form. Beslutet är uppenbarligen redan fattat i och med att nedmonteringen av verksamheten pågår just i detta nu. Vad detta får för konsekvenser, det förutsätts vi strunta i, utan vi ska bara acceptera att detta sker då någon tjänsteman på kommunen suttit och filosoferande ansett att denna verksamhet bryter mot den kommunala kompetensen då priset på tjänsten är för lågt.

Ja, men herregud, höj priset då!!!

I alla fall. Det som nu sker är då att denna verksamhet, detta hunddagis, ska sluta ta in lika många hundar, begränsa öppettiderna och allmänt skära ner.

För att någon tyckte att denna verksamhet skulle kunna innebära osund konkurrens. Bara så där, helt plötsligt, fann man att denna verksamhet minst sagt inte konkurrerade på ett sunt sätt. Men genom att höja priset borde man väl rimligtvis kunnat ha undvikit det?

Men istället för att göra det så sker nu drastiska nedskärningar, knappast något som arbetstagarna inom den gruppen på Västerängens dagliga verksamhet hade önskat. Samtidigt vet vi att det finns massor av verksamhet inom den dagliga verksamheten som enligt detta synsätt lika gärna skulle kunna anses innebära osund konkurrens. Som affärer och caféer av olika slag. Men här ser kommunledningen mellan fingrarna, då man uppenbarligen inte tycker att det är lika osunt att konkurrera med butiker och caféer som hunddagis. Kan någon bokstavera godtycklighet för mig?

Och på tal om godtycklighet. Samtidigt som detta underliga beslut genomförs (och det rör alltså mycket annan verksamhet inom kommunen) så inför samma kommunledning en kommunal bilpool (!). Detta är något som vi socialdemokrater inte är mot, men vad tusan!? Vad säger Hertz, OKQ8, Statoil och Jet om detta? Anser de att detta inte är osunt? Och med högerns synsätt – är det inte det? Samtidigt tar kommunledningen över en bensinmack i Odensbacken, knappast heller något som direkt ingår i den kommunala kompetensen.

Jag vet inte. Det är ju rent subjektiva bedömningar som ligger till grund för rätt så stora beslut. Men en sak vet jag. Ska vi göra oss av med något osunt då börjar jag gärna med kommunledningen i Örebro.

Alliansen schabblar bort en eventuell fördel om hushållsnära tjänster med att ljuga

Jag tror säkert att regeringen hade kunnat vinna några röster fler än vad de rödgröna hade lyckats med om de bara hade hållit argumentationen rak angående de hushållsnära tjänsterna. Inte så att de hade vunnit valet, eller ens närmat sig de rödgröna, men några tiondels procentenheter hade kanske kunnat mobiliserats till alliansens fördel.

Men det är något med denna allians och ordet inkompetens som liksom klickar…

Om statistik har mycket sagts. Mark Twain lär ha sagt att det finns tre typer av lögner; lögn, förbannad lögn och statistik. Och så är det säkert. Det har också sagts att det går att bevisa det mesta med statistik, och så är det definitivt. Men oavsett om du är statistikkramare eller ifrågasätter statistik till döddagar går det inte att förneka att om man hittar på fakta för att krydda statistiken dödar det hela statistiken i grunden.

Nu ljuger alliansföreträdare och hittar på fakta om avdragsrätten för hushållsnära tjänster, RUT-avdraget, för att få statistiken att se bättre ut. Maud Olofsson ljög tre gånger på mindre än två minuter på Agenda i söndags.

Svenskt Näringsliv försökte dock snabbt dra sitt strå till stacken och mörka lögnerna. Ljuger gör också Moderaterna som överdriver RUT:s förtjänst ordentigt i en affisch.

Ljuger allra mest, det gör Centerpartiets riksdagsledamot Solveig Zander som helt taget ur luften hittar på siffran 40 000 skapade jobb på grund av RUT.

Att som politiker inte hålla sig till sanningen är farligt. Det gör att förtroendet och trovärdigheten skjuts i sank. Centerpartiet tvingas betala ett högt pris för sina retoriska vurpor.

Det är inte Monas sak, och det är fan inte Ulf Nilssons sak

Läste med någon sorts avsmak Ulf Nilsson i Expressen i förmiddags. Inte vrede, ty det är svårt att bli ”arg” på en så intetsägande och tom text. Att Ulf Nilsson var skvatt galen, det visste vi redan (han har bland annat förespråkat återkolonisering av tredje världen), men att han får bre ut sig på Expressen med just ingenting är lite uppseendeväckande.

Ulf Nilsson menar att Wanja Lundby-Wedin måste avgå. Ok, det kräver många, och även om Ulf Nilsson inte är medlem i LO och borde bry sig vem som företräder LO-kollektivet men han får väl tycka det då. Inte speciellt fräscht i dessa dagar dock, men ok. Ulf Nilsson värnar något sorts ideal av LO-ledare som han tycks tro att exempelvis Arne Geijer stod för ty han delade minsann ett äpple med Ulf Nilsson och då är han per definition solidarisk. Till och börja med, utan att racka ner på Arne Geijer som inte kan försvara sig (han dog 1979) så efter att ha läst Kjell Östbergs första del i hans lysande biografi över Olof Palme fick ju inte direkt jag någon positiv bild av Arne Geijer (han försvarade bland annat USA:s krigföring i Vietnam). För det andra skulle jag kunna kontra med att Wanja Lundby-Wedin lät mig gå före i kaffekön på LO:s och Socialdemokraternas valupptakt i Örebro 2006 som ett bevis för Wanja Lundby-Wedins folklighet och att hon inte är pamp, men avstår. Var och en får göra sin bedömning.

Men Ulf Nilsson anstränger sig dessutom att åstadkomma tankekullerbyttan att även Mona Sahlin måste avgå. Efter att ha försökt skriva ner Wanja Lundby-Wedin i ett par stycken kommer han med följande underliga slutkläm:

Allt det jag skrivit om Wanja gäller naturligtvis i samma utsträckning Sahlin. Om Mona nu kräver Wanjas avgång – vad hon gör i dag vet jag ju inte eftersom hon ändrar sig så ofta – så måste vi ha rätt att fråga oss:
Visste Du ingenting? (Ha ha)
Varför sa du ingenting?
Tänkte Du på de miljoner LO rutinmässigt pumpat in i SAP:s kampanjer? Tänkte Du på de tusentals funktionärer, också betalda av LO, som tryggat så många socialdemokratiska valsegrar?
Tänkte Du rentav på Din egen maktställning?
Jag påstår mig inte veta. Men ett vet jag: det förtroendekapital som Mona, liksom Wanja, förfogade över är förbrukat. Vill vänstern vinna nästa val måste man välja nya ledare – och svårt blir det i vilket fall som helst efter Wanja och Mona
.”

Jag menar, på fullt allvar – är karln skvatt galen? Att det finns borgare som är arga på att LO stöder Socialdemokraterna därför är känt. Att de inte är arga på att Moderaterna stöds av andra organisationer är också känt. Det är gammal skåpmat. Men att det som pågått i AMF:s styrelse på något sätt skulle minska Mona Sahlins förtroende är ju bara barnsligt? Där sitter även representanter för Svenskt Näringsliv – borde i så fall inte styrelsens agerande minska förtroendet för det parti Svenskt Näringsliv stödjer, nämligen Moderaterna, och därmed också deras partiledare, alltså Fredrik Reinfeldt. Uppenbarligen inte?

Det är inte länge ”Mosa Mona” elle ”Krossa Wanja” – nu är det att öppna dammluckorna för all idioti som kan få plats i en nation.