Tankar från en trettioårskris

Så har jag gått och fyllt 30 år.

Det är egentligen helt sjukt. Jag. 30 år. Jag som nyss lyssnade på sagor, sittande i farfars knä medan farmor gjorde fika. Farfar är död sedan snart 25 år och farmor fyller 82 till sommaren. Jag som när jag ser trettioåringar på TV tänker att så gammal ser jag inte ut att vara. Fast jag ofta får höra att jag förmodligen gör just det. Jag som är ung och ball. Är inte det. Jag som är ung och snygg och fit. Är inte det.

Var tog tiden vägen?

Har jorden verkligen passerat runt solen 30 gånger nu, och jag har hängt med i svängarna?

Nu sitter jag här och värmer barnmatsburkar och vaggar dottern på lördagskvällar. Flickor har kommit och gått (mest gått även om en inte blir av med mig!) sedan jag träffade min första flickvän för sjuka 13 år sedan, men kärlek är viktigt i livet. Kärleken gav mig det vackraste i världen. Som 29,5 åring blev jag, precis som min pappa och min farfar, pappa. Kärleken till A är onekligen, det är så (!), den häftigaste kärlek jag känt i hela mitt liv. Då blev jag vuxen. Men 29,5 är ingen ålder. 30 är det.

Som 30-åring har jag erhållit visheten att  jag kan konstatera följande: valen du gör som ung följer dig som något mer vuxen. Valen du gör som ung går inte att göra ogjorda. Det finns ingen rewindknapp på livet. Det fanns rewindknappar när jag var liten, men det var på kassettband och videofilmer. Sådana finns inte längre. Min dotter kommer aldrig fatta ”spola tillbaka”.

Vad du gör får följder. Och allt handlar om öl.

När andra var ute och drack langad starköl satt jag inne och tittade på minnesprogram om Olof Palme. Nu har jag arbetar i 6,5 år på Socialdemokraternas kanske intressantaste arbetsplats, kommunalrådskansliet i Örebro, och går från årsskiftet till vårt partidistrikt och Sveriges riksdag. Ölen har jag fått i mig – för mycket av stundtals – trots det.

När jag tog en öl för mycket, den där gången när jag var 19 år, som köpingskillarna så gärna påminner mig om när jag är där, och blev vänligt men bestämt placerad i baksätet på en polisbil med tillhörande attiraljer och fick sitta några timmar på en nedkissad gummimadrass en natt på Köpings polishus var jag inte så tuff. Eller jo, det var jag – jag var stöddig och kaxig – vilket gjorde det hela något mindre njutningsfullt. Men lik förbannat, där satt jag och kunde inte ta mig någonstans. I efterhand framstår det som ett livsavgörande beslut. Den präktige elevrådsordförandens och ordningsmannens fyra timmar långa bana som värsting var inget han skulle fortsätta. Han återgick till att vara skötsam. Det var lika bra så.

På 30 år händer det mycket. En barndom. En tonårstid. På myndighetsdagen vaknade jag upp i Bakersfield, USA, där jag även spenderade millennienatten. Med min dåvarande flickvän besökte jag Dublin. På väg ut på ”Det stora äventyret” hamnade jag i Göteborg under den värsta stenkastningen och gick runt och tittade på demonstranter och poliser. Sen satte jag mig ensam på tåget från Göteborg och tågluffade jag genom Europa. Jag åkte så långt jag orkade och stannade i Köpenhamn efter fyra timmar. Sen fortsatte jag och tog då rådet lite för allvarligt att ”gå och titta” istället för att åka tunnelbana. Vid Seine satt jag mig en eftermiddag och grät när jag tog av mig tofflorna och såg mina söndertrasade fötter. Jag gick nog ett par tre mil per dag, drack Coca Cola och åt det billigaste jag kunde hitta. Kom hem och vi gjorde slut.

Med det tog ungdomen slut. Jag gick inte längre på gymnasiet, alla flyttade, och jag flyttade till Nässjö. Varför i helvete flyttar man till Nässjö? Jag gjorde det. Av alla jäkla orter flyttade jag dit. Sen blev jag student och levde ungefär på Coca Cola och det billigaste jag kunde äta i fyra år. Inte konstruktivt. Men jag lärde mig ett och annat om livet – och blev vuxen därtill.

För nu är jag på riktigt vuxen. Pappa, riksdag, många minnen från långt tillbaka i tiden.

Jag tänker på J. Han blev bara 16-17 år. Jag har snart levt dubbelt så länge som han. Han fick inte växa upp, kliva ut på balkongen på Ullvigymnasiet som vi andra och ta emot allt välförtjänt jubel. Han förtjänade det också. Hans livsresa tog slut när vi andra tog de första kliven ut i den vilsna vuxenvärlden. Till J ger jag ”It’s so hard to get old without a cause. I don’t want to perish like a fading rose. Youth is like diamonds in the sun and diamonds are forever”. Hur mycket gick inte han miste om på grund av sin jävla sjukdom? Så många minnen han aldrig hann få. Livet är för jäkla orättvist.

Nu är jag 30 år. En tredjedel av mitt liv om jag ska se positivt på det hela. Fyra tiondelar om man ska vara realistisk.

Idag gör jag min sista arbetsdag på rådhuset. Sen firar jag första julen med dottern. Sen börjar jag ett nytt jobb. Livet går vidare.

It’s been a blast, and the best is yet to come!

Annonser

Äntligen en kommunledning som för dialog!

Mycket av tiden ägnas som sig bör åt fredagens besked att vissa program ska flyttas från Wadköpings Utbildningscenter. Idag berättar Thomas Esbjörnsson hur dialogen ska gå till, lite mer i detalj.

Dialogen är verkligen A och O i sådana här frågor. Alla elever och personal som av förståeliga skäl är oroliga för förändringar och för vad framtiden innebär för dem måste få svar och kunna föra fram sin oro.

Vi lyssnar! Det är självklart för oss och vi kommer att vara tillgängliga på alla fronter.

Tillgängliga är tydligen också oppositionspolitikerna Kent Persson och Staffan Werme, som idag besökte WUC. Det är lustigt, för när de ville (vilket de fortfarande vill) lägga ner Rudbecksskolan dök ingen av dem upp.

Vi var inte inbjudna till dagens möte i och med att det ordnades av oppositionen. Däremot har vi redan besökt både WUC och Virginska och kommer att återkomma. Vi har berättat för eleverna att de kan höra av sig. Vi får just nu många mail, vi svarar på alla. Det är demokrati när den fungerar som bäst…

Men tyvärr beter sig oppositionen fortfarande som om vi inte gör detta och ljuger medvetet i kör. Det är synd, men vi fortsätter envist med dialogen och samtalet. Så bygger vi Örebro starkt!

Vad WUC behöver nu är inte oppositionens lögner och tjuvnyp!

Så här skriver Thomas Esbjörnsson, S, ordförande i programnämnd Barn och utbildning, om fredagens besked att lokaliseringen av vissa gymnasieprogram på främst Wadköpings Utbildningscenter, WUC, ska utredas:

Antalet elever i gymnasieskolan minskar snabbt och det finns inte pengar att  behålla den verksamhet som finns idag. Neddragningar måste göras och det är långt mycket bättre att lämna lokaler än att säga upp lärare. Målet är att lämna lokaler som kostar gymnasieförvaltningen totalt cirka 20 miljoner kronor per år.

När det gäller lokaler handlar det om att göra en strategisk och långsiktig bedömning av olika programs behov av lokaler och på vilken gymnasieskola de i framtiden ska finnas. I första hand handlar det om att gå ur lokaler man hyr utanför kommunen och minska den totala lokalytan. Men det handlar även om att titta på att vissa program hamnar på en annan skola.

Från Wadköpings Utbildningscenter, WUC, föreslår majoriteten i kommunen (S), (KD) och (C) att samtliga program utom Vård- och omsorgsprogrammet flyttas till andra gymnasieskolor.

Utredningen ska även belysa om lokaler från Virginska skolan lämnas. Totalt skulle det innebära en besparing på 10 miljoner på lokalkostnader på WUC, 8 miljoner på Virginska skolan och 2 miljoner på övriga lokaler, totalt cirka 20 miljoner kronor.

WUC är en bra gymnasieskola med fina lokaler men vi ser i framtiden att lokalerna kan rymma andra kommunala verksamheter. Söktrycket på WUC, som är en skola med stor andel yrkesförberedande utbildning, gör att vi vill utreda om de programmen i stället ska ligga på andra skolor.

Personalen, elever och oppositionen har informerats om utredningsuppdraget under fredagen den 9 december.

I utredningsarbetet är dialogen och samtalet med samtliga oerhört viktig. Fram till beslut i februari kommer en utredning att göras och fler möten kommer också hållas där alla inblandade kommer att  få möjlighet att lämna synpunkter och göra sin röst hörd. När processen är färdig kommer ett väl genomarbetat underlag för beslut om flytt av olika gymnasieprogram och deras nya hemvist att finnas.

 

Det får stå för sig själv.

Att lämna skollokaler är stora och svåra frågor. Frågorna berör. I grund och botten är detta positivt i och med att det är ett gott tecken att skolorna i Örebro är bra och att elever och personal trivs där. Man gillar ”sin” skola.

Därför måste processen hanteras respektfullt och ordentligt från alla parter. Framförallt vi politiker som är valda av folket att representera dem och fatta beslut i deras ställe. Olika åsikter ska givetvis stötas och blötas men att göra det till ett slagfält är faktiskt ovärdigt elevernas och anställdas uppriktiga oro.

Jag blir uppriktigt beklämd när jag ser hur den politiska oppositionen väljer att agera i frågan, från vänster till höger. De har all rätt i världen att föra fram en annan åsikt, eller tycka vårt agerande är felaktigt, men kritiken måste ju bygga på sanna omständigheter – inte lögner och påhittade sagor. Annars handlar det bara om ett politiskt spel, och det är inte vad eleverna och personalen på WUC vill ha!

Vi är väldigt tydliga med att det handlar om en utredning och att vi ska föra en ordentlig och gedigen dialog under utredningen. Ändå hävdar oppositionen att vi inte för dialog. Vidare handlar det om en flytt av vissa program (inte alla), skolan kommer således att finnas kvar. Ändå påstår oppositionen att det är fråga om nedläggning (i varierande grad av osaklighet: Kent, Staffan, Fredrik, Maria).

Det är inte bara larvigt och ovärdigt, det är att göra WUC en otjänst då debatten bara blir hårdare och hårdare. Bättre att vara saklig istället.

Var ska oppositionen hämta hem de minst 15 000 kvadratmeter gymnasieskola vi måste minska? Var ska de hämta de 50 miljoner kronor vi måste spara på gymnasiet (bland annat på grund av deras regering som skär ner statsstödet till gymnasieskolan)? Vad är felet med att föra dialog med elever och lärare – jag vet ju att DE inte gjorde det i nedläggningen av Rudbeck, Varbergaskolan, Vasaskolan, Karlslundsskolan, men vad är felet i att vi nu gör det? Är de bara arga för att de misslyckades?

Frågorna är många – svaren få… men en seriös ton från oppositionen verkar dess värre omöjlig att få.