Så här ser Möjligheternas land ut!

Idag leverar Mona Sahlin på DN Debatt fyra tydliga besked vilka mål Socialdemokraterna har under kommande mandatperioden. Fler jobb, mer utbildning, minskad barnfattigdom och minskat socialbidragsberoende är vad Socialdemokraterna främst och allra mest vill åstadkomma under de kommande fyra åren.

Fler jobb, med särskilda insatser för dem som har det allra svårast att etablera sig på arbetsmarknaden – främst unga och utlandssvenskar. Delmålet är en sysselsättningsgrad på 80 procent, men huvudmålet är full sysselsättning.

Mer utbildning, genom målet att 50 procent ur varje årskull ska ha påbörjat högre studier innan de fyller 25 år.

Barnfattigdomen har ökat kraftigt under nuvarande regering. Målet för Socialdemokraterna är 50 000 färre barnfamiljer under fattigdomsstrecket – ett kraftigt men nödvändigt mål. Sverige har råd att inte ha barnfattigdom.

Minskat socialbidragsberoende är nödvändigt av flera skäl. I Örebro läggs allt mer skattepengar på skenande socialbidragskostnader. Majoriteten har ingen koll, utan genomför en organisationsförändring i tron att de löser några problem men tidiga prognoser av hur försörjningsbidragsfall hanteras i Vuxenutbildnings- och arbetsmarknadsnämnden berättar något annat. För Socialdemokraterna är målet att minska socialbidragskostnaderna med en fjärdedel till 2015 för att därefter halvera dem. Då blir det mer pengar över till välfärden, och fler människor får ha en egen försörjning.

Jobben först, minskade klyftor och ökad jämlikhet. Det är kanske inte bara en beskrivning av Möjligheternas land, utan också en beskrivning av vad som krävs för att åstadkomma Möjligheternas land. Det är en del i det vi vill bygga tillsammans. Till detta ska givetvis läggas ett starkare och mer utvecklat välfärdssamhälle, starka statsfinanser och framförallt en långsiktig klimatpolitik med gröna jobb, hållbar energi och en ren miljö. Så skapas ett land med möjligheter för alla.

Mot det står Moderaternas politik, mer av det vi ser idag – med skattesänkning på skattesänkning, där klyftorna ökar och jobben blir färre. Där välfärden förfaller och klimatfrågan prioriteras ned. Valet kan inte vara lättare.

Annonser

Roligt att påverka lite grann

Jag har fått en motion bifallen av partistyrelsen (eller mer formellt riktigt: Partistyrelsen har föreslagit partikongressen i oktober att bifalla min motion). Jag skrev den tillsammans med Ulrika Sandberg och Socialdemokraterna i Örebro ville inte riktigt bifalla den utan att den skulle skickas vidare som enskild motion till partikongressen.

Vår motion handlar om sexhjälpmedel för människor med funktionsnedsättningar, och lyder i sin helhet:

Ta fram ett brett sortiment av sexhjälpmedel till människor med olika funktionsnedsättningar

Ingen människa har rätt till sex. Det är en sanning som för de allra flesta framstår som självklar. Hade alla människor haft rätt till sex hade det också funnits ett krav att erbjuda sex, vilket vore fruktansvärt. Därför är det viktigt att slå fast: ingen människa har rätt till sex!

Ytterst få människor med funktionsnedsättning har en begränsad sexförmåga. Däremot har människor med fysiska funktionsnedsättningar en i varierande grad nedsatt förmåga till fysisk aktivitet – att röra sig och sitta eller ligga på olika sätt. Detta kan leda till stora svårigheter att genomföra sexuella aktiviteter i par eller ens på egen hand.

Vi människor utan funktionsnedsättningar har ett stort utbud av hjälpmedel att välja mellan, trots att det stora flertalet av oss har förmågan att på olika sätt tillfredsställa oss själva enbart med hjälp av våra händer. Den förmågan saknar många människor med funktionsnedsättningar, medan andra har väldigt svårt med det.

Med anledning av detta föreslår vi representantskapet att besluta:

1. Sveriges landsting, eller motsvarande organ som i varje län/kommun tillhandahåller och tar fram hjälpmedel och stöd till människor med fysiska funktionsnedsättningar, får i uppdrag att ta fram sexuella hjälpmedel anpassade för människor med funktionsnedsättning.
2. Hjälpmedlen får inte enbart erbjudas ur ett heteronormativt perspektiv och ska vara anpassade till självständig sexuell aktivitet, men också till par- och gruppvis aktivitet.
3. Informationen om hjälpmedlen ska förmedlas via organisationer, förslagsvis RFSU, direkt till personerna och inte enbart till gode män. Extra viktigt är det i de fall när gode män är nära anhörig.
4. Örebro arbetarekommun antar motionen som sin egen och skickar den till partikongressen.

Förutom att jag givetvis tycker att motionen är bra, så vill jag peka på ett par saker som gör den ännu bättre!

Dels, det är ett offentligt organ som ska ta fram hjälpmedlen och inte något företag i den privata marknaden. Det gör att alla människors förutsättningar kan tillvaratas och inte bara de mest lönsammas. För det andra, hjälpmedlen ska inte enbart tas fram med ett heteronormativt perspektiv. Även kvinnor med funktionsnedsättning kan vara lesbiska, och även män med funktionsnedsättningar kan vara bögar. Och för det tredje – informationen ska spridas via andra än gode män, speciellt i de fall då anhöriga är dem som oftast sköter den här typen av samtal.

Jag hoppas att partikongressen bifaller min och Ullis motion. Det är roligt att påverka lite grann.

Pragmatism eller ideologi?

Ur ett av Socialdemokraternas tidigare partiprogram, det från 1944, går att läsa:

Vare sig den ekonomiska verksamheten bygger på enskild äganderätt
eller olika former av kollektiv äganderätt måste den samordnas till
en planmässig hushållning, om icke arbetskraft och materiella tillgångar
skola gå tillspillo i sysslolöshet eller i en icke tillräckligt effektiv
produktion. En sådan samordning kan endast komma till stånd under
samhällets ledning och med en sådan inriktning, att enskilt vinstintresse
och enskilda gruppers intressen överhuvud underordnas de
mål som samfällt eftersträvas.

Det är snart 70 år sedan det skrevs, och det skrevs i slutet av ett världskrig.

14 år senare, 1960, heter det:

Viktiga mänskliga behov har icke kunnat tillfredsställas, när kapitalägarnas
förväntningar om vinst varit en otillräcklig drivkraft. Jämsides
härmed leder detta vinstintresse till försök att genom reklam och
andra former av påverkan styra konsumtionen utan tillräcklig hänsyn
till angelägenheten av olika behov. De behov, som endast kan tillfredsställas
genom kollektiva insatser, riskerar att komma i skymundan
för den konsumtion, som stimuleras av privata företagarintressen.

1975:

Beslut som påverkar hela landets utveckling och enskilda
medborgares livsvillkor, fattas av ett fåtal på grundval av kapitalismens
vinstprinciper.

Och vidare:

Den [socialdemokratin] ser som sin uppgift att förverkliga
en produktionsordning som inte styrs av ensidiga och begränsade
vinstintressen.

I 1990 års partiprogram går att läsa:

Stat och kommun har fått ansvar för barnomsorg, utbildning, kultur,
sjuk- och hälsovård, äldreomsorg och mycket annat, som är viktiga
för oss alla i egenskap av medborgare. Dessa verksamheter har
gjorts till medborgerliga rättigheter, som har fördelats lika till alla eller
efter behov. De har därför i huvudsak undandragits de privata vinstintressena
på marknaden och organiserats i statens, landstingens och
kommunernas regi, inom den gemensamma sektorn. De har därigenom
bättre kunnat främja jämlikhet och trygghet, och de har kunnat finansieras
på ett solidariskt sätt.

och

Vård, omsorg och
utbildning ska tillkomma alla på lika villkor.
En sådan behovsorienterad produktion kan emellertid aldrig baseras
på producentens behov av egen vinst på verksamheten; vissa behov
kommer då, såsom mindre lönsamma, aldrig att tillgodoses.

I det alltjämt gällande partiprogrammet står bland annat:

Socialdemokratin är och förblir
ett antikapitalistiskt parti, som alltid byggt
motkrafter mot kapitalets anspråk på makt
över ekonomi och samhälle.

och

Vården, skolan och omsorgen måste
också vara uppmärksam på de klass- och
könsbundna mönstrens betydelse och
medvetet arbeta för att förändra dem.
Därför är utbildning, vård och omsorg
samhälleliga angelägenheter.Fördelningen
av dem får aldrig överlämnas till marknadens
prismekanismer,och utbudet av dem
får aldrig bestämmas av enskilda producenters
intresse av egen vinst.

och

Möjligheterna till andra
alternativ handlar om medborgarnas möjlighet
att välja skola, vård och omsorg, inte
om enskilda producenters möjlighet att
välja de elever och patienter som är mest
lönsamma. Medborgarnas tillgång till välfärden
får inte styras av enskilda företags
vinstintressen.

Denna genomgång är inte på något sätt fullständig, utan en överblick över hur begreppet ”vinst” figurerat i de socialdemokratiska partiprogrammen från dåtid till nutid. Ty nu har vinstbegreppet ånyo hamnat i den socialdemokratiska debatten, denna gång hurivida privata välfärdsinrättningar ska ha rätt att ta ut vinst när de finansieras av skattepengar.

Rent moraliskt och idelogiskt är det enkelt för mig personligen att svara på den frågan. Nej, skattepengar bör inte gå till vinster åt privata bolag. Å andra sidan, hur skapar vi ett samhälle idag som helt och fullt gör att skattemedel inte går dit?

För varje dag köper kommuner, landsting och stat varor och tjänster som produceras av privata aktörer. Jag sitter just nu och skriver på ett dell-tangentbord, tittar på min dell-monitor som är inkopplad till min dell-dator. Brevid mig har jag en telefon från Cisco och en mobiltelefon från Sony Ericsson. Hyfsat kapitalistiska varor vars vinster delvis har betalats av Örebro kommun.

De skolor och äldreboenden vi har i Örebro kommun har uteslutande byggts av privata byggfirmor. Städningen på Rådhuset där jag jobbar utförs av ett privat städbolag.

Är det fel? Är det i så fall mer fel än att ett privat företag tjänar pengar på att driva skolverksamhet?

Jag har svårt att tycka det. Och även om jag rent ideologiskt alltså tycker att det känns fel att våra gemensamma pengar går till vinster är det lite det samhället vi har. Vi lever inte i ett samhälle där det offentliga utför allt, vilket förmodligen vore så pass komplicerat att ändra på att det inte är lönt. Det må finnas perversioner och rena tokigheter som behöver åtgärdas, och det finns givetvis också en gräns på när det har gått för långt, men jag tycker att det bör finnas en pragmatisk inställning till vinster.

Exakt hur den bör formuleras är svårt att säga, men jag landar i ungefär detta:

Kontrollen över skattemedel ska ligga hos demokratiskt valda organ. Alltså är det fel med fri etableringsrätt, oavsett om det gäller sjukvård eller skola. Det måste finnas högt uppsatta minimistandarder hos exempelvis skolor som stadgar vilken kvalitet de måste ha för att få finnas och för att få ta ut vinst. Exempelvis ska allt som gäller för kommunala skolor även gälla för privata. När standarden på skolan och utbildningen är likvärdig med en kommunal skola och tilldelningen av resurser är likadan som till de kommunala skolorna, samt att den privata skolan inte får välja bort elever på grund av funktionsnedsättningar eller inlärningssvårigeter eller svåra sociala situationer, är helt och fullt tillgodosedd tycker jag att det kan vara ok om eventuellt överskott går till någon form av vinst.

Sen tycker jag att det skulle kännas skönt om det fanns någon form av krav på att en del av vinsterna skulle gå in tillbaka in i verksamheterna, men det finns större anomalier i dagens friskolesystem och ”fria val-system” inom sjukvården att först ta hand om så det tycker jag vi kan lämna för nu.

Det handlar inte längre enbart om politik – nu handlar det även om kompetens!

Det har funnits massor att kritisera den borgerliga kommunledningen i Örebro för från ett vänsterhåll.

Beslutet att avskaffa rätten till heltider för kommunens personal, den slarvigt och snabbt genomförda upphandlingen av Elgströmska huset, onödiga besparingar, införandet av ett vårdnadsbidrag, ”översynen” av Örebronormen (som ger ensamstående mammor med försörjningsstöd någon ytterligare tusenlapp i månaden – en stor summa för dem, men som exempelvis kommunalrådet med ansvar för sociala frågor Rasmus Persson, C, tycker är om inte helt fel så åtminstone delvis fel), den tidigare viljan att minska eller helt ta bort de 37 kronorna som ersättning för daglig verksamhet, utmaningsrätten inom Samhällsbyggnadsområdet är bara en handfull exempel.

Trots att örebroarna faktiskt sade nej (Staffan Werme backade med över tre procentenheter) till en högerpolitik i valet 2006 får de nu se en högerpolitik utan dess like.

Om jag låter bitter så är det kanske för att jag delvis är det, men det är betydligt jobbigare att gång på gång få förklara för örebroarna att det faktiskt finns politiker som vill detta. Lyckligtvis kan jag också säga att det finns ett alternativ – ett vänsteralternativ – i Örebro som just nu är ute och träffar folk och mobiliserar inför 2010.

Men som jag skrev i tidigare inlägg har kommunledningen i Örebro inte bara specialiserat sig på högerpolitik. Nej, stoppolitiken är också deras grej. Satsningar som är viktiga för Örebros utveckling har i bästa fall försvårats eller skjutits upp, men i värsta fall helt avskaffats.

I dagens Nerikes Allehanda framstår det dock också tydligt att det inte bara handlar om högerpolitik och stoppolitik. Nu handlar det dessutom om ren och skär inkompetens.

Nu försvarar nämligen kommunstyrelsens ordförande Staffan Werme, FP, kommunens personalchef Carola Lilja och hanteringen av den nya administrationen, FRAM. Staffan Werme har ”fullt förtroende” för Carola Liljas och personalavdelningens arbete.

Här kan man läsa den chat som NA:s läsare gjorde med Carola Lilja i måndags
. Här är ett utdrag:

Chattare: ”Om det verkligen stämmer det som en av kvinnorna berättade i lördags, dvs att hon fick låg bedömning för att hon var sjukskriven och fackligt aktiv vad gör ni åt det?

Carola Lilja: ”Som svar på din fråga, vad gör vi åt detta så gör vi inget. Nu är det viktigt att hon får en chans att gå vidare.

Detta är ett av flera, många, hundratals, bevis på ett enormt oskickligt hanterande av denna fråga. Och vreden är stor bland örebroarna. När jag rekommenderade några av mina vänner från universitetet att söka de nya tjänsterna som nu ligger ute på arbetsförmedlingens hemsida svarade de att ”Aldrig att vi jobbar inom Örebro kommun!”.

Och detta har alltså Staffan Werme ”fullt förtroende” för. Och inte bara det – han är arg på oss socialdemokrater för att han nu gör det socialdemokraterna ”inte ville, kunde eller vågade göra”.

I detta har ju Staffan Werme helt rätt. Vi ville inte göra detta. Och nu gör han det. Men Staffan Werme nöjer sig inte med det.

I vanlig ordning är allt ”sossarnas fel”. En handfull gånger skyller Staffan Werme allt på Socialdemokraterna.

Men Fram är Staffan Wermes grej. Han är den enda politiker (det har han ju själv erkänt) som kände till hur Fram skulle se ut innan det presenterades.

Socialdemokraterna har aldrig varit mot kompetenskartläggningar och effektiviseringar, det är Lena Baastad tydlig med i tidningen idag. Men vi är mot att administrationen ändras så att den inte matchar den politiska organisationen, att den grovt centraliseras till Staffan Werme och att de 40 personer som nu efter många år inom kommunen fått höra att de är ”icke anställningsbara” ska bli så elakt behandlade som de nu blir. Precis som Lena Baastad säger borde ju dessa matchas mot de lediga tjänster som nu finns.

Men Staffan Werme ägnar mer kraft åt att skylla på Socialdemokraterna än att faktiskt reda ut frågan. Här handlar det inte längre om höger och vänster. Här handlar det inte längre om stoppolitik. Här handlar det om ren och skär inkompetens från kommunledningens sida. Och för den bär Staffan Werme det tyngsta ansvaret.

Det är 758 dagar kvar till valet 2010.

Låt behövande människor få vård!

Läste med glädje en debattartikel som ordförandena i SSU-distriktet, kommunerna och S-studenter i Örebro fick publicerat i dagens NA. Jag står givetvis bakom den helt och fullt.

På tisdag kommer riksdagen att ta ställning till ett lagförslag som innebär att irreguljära immigranter, så kallade papperslösa, ska nekas all hälso- och sjukvård förutom akutvård om de bekostar den själv.
Propositionen innebär att det inte är medicinska bedömningar som avgör en persons rätt till sjukvård. Istället är det hennes status i landet som gör det.

De som kommer att nekas vård är främst personer som har fått avslag på en asylansökan och håller sig undan, men även de som aldrig har sökt uppehållstillstånd men ändå vistas i Sverige. Det kan handla om prostituerade kvinnor från öst, svartarbetare som utnyttjas av oseriösa arbetsgivare eller personer från länder där det råder oroligheter men som inte regeringen definierar som väpnad konflikt.

Vi är unga socialdemokrater som är upprörda och oroade inför tisdagens omröstning. Om förslaget går igenom lagfäster Sverige en ordning där hälso- och sjukvård inte längre betraktas som en mänsklig rättighet utan en medborgerlig rättighet.

Alla partier som säger sig stå för alla människors lika värde borde rösta mot förslaget. Det är upp till bevis för Kristdemokraterna och Folkpartiet som i opposition sa sig värna om en human flyktingpolitik. Men vi SSUare är trots allt mest besvikna över hur lamt vårt moderparti, Socialdemokraterna, agerar i frågan. Socialdemokraterna kommer att rösta mot förslaget och reservera sig till förmån för ett utredningsförslag som ska se över möjligheter att åtminstone erbjuda vård till papperslösa barn, men kanske inte till deras föräldrar! Hur kan socialdemokrater i riksdagen över huvud taget ens tulla på den bärande principen i vår ideologi – idén om alla människors lika värde?

Förutom att förslaget strider mot viktiga moraliska principer strider det även mot flera av de mänskliga rättigheterna. Hur ska Sverige på ett trovärdigt sätt kunna kritisera länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna om vi lagfäster en ordning som är förkastlig ur ett sådant perspektiv?

Det nya lagförslaget kommer dessutom att sätta personalen inom vården i en fruktansvärd sits. Är det meningen att sjuksköterskor och läkare ska neka behövande människor vård? Vilket straff ska en läkare få som räddar livet på en så kallad illegal invandrare trots att denne inte betalar sjukhusnotan?
Huvudargumentet för lagförslaget är att skapa tydlighet så att samma regler gäller i hela Sverige och för att förhindra så kallad ”social turism”.

Dagens situation är inte perfekt, men lösningen borde istället vara att lagförslaget förkastas och landstingen upprättar en policy som garanterar vård för alla. Det är oerhört cyniskt att utestänga människor från grundläggande sjukvård för att de ska förstå att de inte har rätt att befinna sig i Sverige.

SSU kräver att sjukvård ska betraktas som en mänsklig rättighet och inte en medborgerlig rättighet. Vi kräver också att Örebro läns landsting snarast tar en policy som garanterar att alla människor som söker hälso- och sjukvård ska behandlas på lika villkor.

Emma Lidell – ordförande Örebro läns SSU-distrikt
Maja Gullberg – ordförande SSU Hallsberg
Frida Boson – ordförande SSU Örebro
Olle Tervalampi – ordförande SSU Karlskoga/Degerfors
Sofia Entezar – ordförande SSU Lindesberg
Linda Höglin – ordförande S-studenter Örebro

Halvtaskigt S-förslag att ge skattepengar till privata småföretagare

Jag tillhör inte alla dessa människor som låter mig imponeras av “privata företagare” eller “småföretagare”. Jag är absolut inte motståndare till privat företagande i allmänhet och i synnerhet inte till småskaligt företagande, men jag är heller inte deras största fan. Jag har en oerhört ambivalent hållning till det privata kapitalet, om det så presenterar sitt ansikte i stor eller liten form.
Jag har sett hur privata företag agerar. Jag vet att alla inte beter sig svinaktigt, långt ifrån alla – de allra flesta är rent utav fantastiskt skickliga och duktiga, men faktum är att alla privata företagare driver sitt företag med ett enda syfte: att tjäna pengar och maximera sin vinst.

Jag tycker att företag fyller en viktig samhällelig funktion att fylla genom att dels stå för arbetstillfällen, skatteintäkter och inkomstkälla åt samhället. Att de dessutom livnär de som faktiskt driver företagen är givetvis fullkomligt lysande. Det privata företagandet är således en ganska unik konstruktion som både är bra och viktig.

Därför måste givetvis det privata näringslivet stöttas på alla sätt som går. Både stora företag som leder till stora skatteintäkter och många arbetstillfällen, men även små företag som leder till bra service åt medborgarna.

Samtidigt får man inte tappa bort markkontakten. Det kan inte vara samhällets primära syfte att hålla en massa privata företag bakom ryggen om de inte har en affärsidé som håller. Det finns alldeles för många bevis på företag, både små och stora, som går i konkurs därför att deras affärsidé inte hållit. Med det följer ofta privata katastrofer som konkurser. Men lösningen på det problemet kan inte vara att samhället ska gå in och hjälpa fler att starta företag med riskkapital baserat på halvtaskiga idéer och drömmar som inte är realistiska.

Det roliga är att de som brukar prata mest om mer stöd till småföretag är de som tycker att samhället ska göra så litet som möjligt och låta marknaden ta hand som allt. I detta är jag beredd att hålla med dem! Kommer en person på en bra idé och är beredd att helhjärtat satsa på den – skjut! Men om idén inte håller kan det inte vara meningen att samhället ska hålla dem bakom ryggen.

Låt marknaden anpassa vilka företag som ska finnas och inte. Sen ska samhället givetvis ha ett bra stöd till företagen som finns och även till de som vill starta företag. Men att som Socialdemokraterna nu föreslagit, ge ett ekonomiskt stöd åt personer som vill starta företag, kan vara att skjuta företagarna i foten. Kostnaderna efteråt kan nämligen bli allt för stora.

Kanske, men bara kanske, är Socialdemokraternas nya politik något sorts gensvar på all tidigare kritik mot att vi haft för dålig småföretagarpolitik. Den kritiken är givetvis nonsens. Sverige har ett lysande företagsklimat, med låg arbetslöshet, höga vinster för företagare och bra villkor. Företagen har en välutbildad arbetskraft och en bra infrastruktur. Nu ska de dessutom få skattepengar strött över dem. Jag tror inte de nöjer sig ännu.

Vem är det som tjänar på det?

När vi socialdemokrater tillsammans med vänsterpartiet och miljöpartiet de gröna styrde Örebro kommun prioriterade vi att höja tjänstgöringsgraderna för kommunens personal. Redan anställda skulle få chansen att höja sin tjänstgöringsgrad så mycket som möjligt, dock alltid minst till 90 procent. Alla nya tjänster skulle utlysas som heltidstjänster för att på sikt alla i Örebro kommuns personal skulle ha erbjudits heltid.

Märk detta: Det var ett erbjudande om heltid – inte ett måste.

Detta är något som kommunens personal, framförallt genom fackförbundet Kommunal länge krävt. Argumenten för detta var flera.

Nu styr inte socialdemokraterna, miljöpartiet de gröna och vänsterpartiet längre. Nu styr borgarskapet – och då är det lite annorlunda prioriteringar. Då är det viktigare med vårdnadsbidrag än jämställdhet. Nu finns inte rätten till heltider kvar längre. Läs här och här.

Att jobba inom vården, förskolan eller matbespisning (yrkeskategorierna som finns där är de som oftast har ofrivilligt lägre tjänstgöringsgrader) är inte direkt högavlönat. Enkelt uttryckt – dessa kvinnliga anställda (för det är oftast kvinnor) har direkt usla löner. Att då inte ens få ett hundra procent av den lönen, utan kanske bara 75-80 procent av den, gör ju inte saken avsevärt bättre.

I den ovanstående meningen fångas egentligen flera av personalens argument in. Det är en jämställdhetsfråga att ha rätt till heltid. Det är nödvändigt för att få ekonomin att gå ihop.

Motargumentet mot rätt till heltider brukar ofta vara att det inte tillgodoser brukarnas behov, utan enbart personalens.

Jag tycker att det är hemskt att sätta ett motsatsförhållande mellan personalens och brukarnas behov och välfärd. Bara för att kommunens ungefär 11000 anställda har det bra behöver det väl inte innebära att kommunens personal inte har det bra? Och dessutom, finns det någon som tror att brukarna tjänar på och mår bra av att de anställda på boendet, förskolan inte mår bra?

Jag är övertygad om att förskolebarn och äldre mår bättre om personalen trivs bra på sina jobb och inte har en extremt pressande ekonomi över sig.

Dessutom försämrar slopandet av rätten till heltider direkt och konkret för brukarna! Tänk så här:

På de allra flesta jobb har man intensiva och lugna perioder. Att jobba inom vården kan vara stressigt och tungt, men det är inte alltid det. Jag har själv jobbat inom äldreomsorgen, och vet hur det kan vara. Det är stressigt när alla ska gå upp, när alla ska gå och lägga sig, och när mat ska serveras. Är någon sjuk eller om någon mår dåligt (jag har främst jobbat inom demensvården) är det extremt tungt och stressigt. Men under vissa tider av dagen kan man också koppla av. Servera lite kaffe i soffan, sätta sig och titta på Allsången eller lyssna på Bosse Jardler på P4 Örebro. Är det riktigt lugnt, och man är en del personal, kan man även gå ut med några äldre på en promenad, kanske gå och köpa en glass eller bara sitta ute i solen och njuta. Detta är liksom personalens guldkant på tillvaron, men framförallt – och allra viktigast – det är ju det brukarna efterlyser! Rätten till en promenad eller en stund utomhus…

När man rycker undan rätten till heltider försvinner möjligheten för allt detta!

Nu utlyses tjänster på 40 procent. Det är inte många procent det alls. Det är typ 3 timmar per dag, eller 8 timmar två dagar i veckan. Är det någon människa, inklusive Staffan Werme, som tror att man under denna tid ska hinna med något annat än det extremt nödvändigaste?

Knappast.

Brukarna får alltså en personal som mår dåligt av en pressad ekonomi, samt en ytterst begränsad möjlighet till utevistelse och promenader. Personalen får svårare att att få pengarna att gå ihop, och då man numera i borgarskapets Sverige inte får deltidsstämpla efter 75 dagar kommer säkerligen kostnaderna för försörjningsstödet att öka. Således tjänar inte kommunen något alls på detta (att införa heltidstjänster är inte en kostnadsfråga, utan en organisationsfråga).

Beslutet att ta bort rätten till heltider är alltså direkt uselt! Jag tycker man ska vara ärlig med detta. Detta beslutet minskar jämställdheten, försämrar för brukarna och riskerar bli dyrt i längden (kopplat med regeringens övriga politik).

Carina Dahl har ställt en interpellation kring detta till Staffan Werme.

Ullis skriver här.