När tågen inte går som på räls

 

Kuriren-krönika vecka 8

I skrivande stund står tågtrafiken i Sverige så gott som stilla. Stockholms central är mer ett övernattningsläger än ett centralt nav för Sveriges resande. Banverket har helt eller delvis förbjudit SJ och andra bolag från att köra sina tåg.

Det svenska järnvägslinjenätet omfattar drygt 12 000 kilometer järnväg. Lägger man all svensk järnväg på en rak linje blir den väldigt, väldigt lång promenad. Men just nu blir det en väldigt, väldigt mycket kortare tågresa. För tågen går just inte alls, på grund av snö och kyla. Det är en ursäkt, men frågan är om vi tycker att det är en acceptabel förklaring.

Bara mellan Uppsala och Stockholm pendlar smått ofattbara 20 000 personer – varje dag. Många åker bil och buss, men pendeltågen sväljer stora delar av dessa personer. Med andra ord: för varje dag som tågen inte går blir konsekvenserna ofattbara. Många pendlare kan jobba hemifrån, eller har yrken där en utebliven arbetsdag inte behöver innebära mer än att det blir mer att göra dagen efter, men för många yrkesgrupper, exempelvis inom vården, leder frånvaron till kännbara följder för hela samhället.

Att det snöar, det är ingens fel. Någonstans har vi människor också att göra ett val – ska vi organisera samhället utifrån att det värsta tänkbara scenariot på alla områden hela tiden kan inträffa i extrem omfattning – eller ska vi ta att vi då och då kommer tvingas uppleva störningar. Vi kan inte ha en läkare anträffbar utifall den millinanohaltiga risken att alla svenskar blir dödssjuka samtidigt inträffar (dessutom lär det ju i så fall även drabba läkarna). Och vi är knappast beredda att betala för fyrspåriga, upphettningsbara järnvägslinjer över hela Sverige.

Men vi borde kunna göra mer än vad som görs nu. Enligt SJ:s VD Jan Forsberg är Sverige näst sämst i Europa på att underhålla våra järnvägsspår. För ett land med så skiftande väder och årstider, för att inte tala om de långa avstånden, som Sverige har är det en oacceptabelt låg placering. Vi borde ligga i framkant, vara loket så att säga – inte sitta i vagnen längst bak.

Sverige har under lång tid, längre tid än vad den borgerliga regeringen har haft makten, misskött underhållet av järnvägen. Problemet är att när den borgerliga regeringen tillträdde så har planerna varit att gynna vanliga bilvägar istället för att investera i bättre järnvägar. Det är ju nämligen inte bara mer järnväg Sverige behöver, utan den järnväg vi redan idag har måste bli ännu bättre. Regeringen har dock inte prioriterat detta. Det får de ta ansvar för.

I en tid då tågen ”inte går som på räls” och folk känner av konsekvenserna av det uteblivna svenska järnvägsunderhållet kan det öppna upp för en diskussion om en ny stor, infrastruktursatsning som kommer alla till gagn. En satsning bättre än citytunnlar och fjärde generationens mobilnät.

En rejäl satsning på den tågburna trafiken, med fler men också bättre järnvägar, snabbtåg, nya linjer som Nobelbanan, och högre krav på SJ att satsa på ökad komfort och ett mer förutsägbart biljettsystem är en nödvändighet. Annars spårar Sverige ur.

Annonser

Debatten om sjukförsäkringar avslöjar människosynen – veckans krönika i Karlskoga-Kuriren

Debatten om det svenska sjukförsäkringssystemet har blivit en debatt om klassisk ideologi – klassisk höger och vänster. Den som tidigare trott att begreppen ”höger” och ”vänster” är överspelade i och med ”De nya Moderaterna” och ”De Rödgrönas” bildande har fått lära sig en läxa. Med de nya sjukförsäkringsreglerna har nämligen den nya högern avslöjat sig. Rejält.

I början på veckan skrev de moderata riksdagsledamöterna Gunnar Axén, som dessutom är ordförande i socialförsäkringsutskottet, och Helena Riviére en debattartikel i Aftonbladet. Debattartikeln var ett svar till Alexandra, en kvinna som skrivit om sin situation i tidningen någon vecka tidigare. Alexandras situation bestod i att hon från och med årsskiftet blev ”utförsäkrad”. Hon fick inte den rehabilitering hon blivit utlovad och hon var nu en orolig trebarnsmamma som kände att samhället svikit.

Att socialförsäkringsutskottets ordförande satte sig ner och skrev ett svar till Alexandra kunde från början ha ansetts storsint. Om det nu inte vore för sättet Gunnar Axén skrev ner Alexandra totalt. Han och Helena Riviére ifrågasatte inte bara Alexandras sjukdom – de ifrågasatte också hennes heder och ärlighet och ambition att återgå till arbetslivet. Hon var ”en av dem”, en av ”fuskarna”.

Gunnar Axéns och Helena Riviéres inlägg har väckt stor vrede, också från högerhåll. Bland annat har Moderaternas ordförande i Örebro län, landstingsrådet Kent Persson, kallat det ”empatilöst”. Problemet för Moderaterna och Kent Persson är att hur empatilöst det än må vara är det moderat retorik i dess renaste och ärligaste form.

Tyvärr påverkade den moderata retoriken i en viss utsträckning även den socialdemokratiska politiken under förra mandatperioden. ”Fusk” blev ett begrepp i debatten om de sjuka, och att det förekom fusk var det ingen som ifrågasatte. Givetvis förekommer det alltid fusk, och överutnyttjande, i alla system, men Försäkringskassan kunde snabbt landa i slutsatsen att fusket inte var särskilt utbrett.

Men för Moderaterna blev det som att den nyheten aldrig riktigt trängde in. Istället för insikten om att de ökande sjukskrivningarna berodde på ett allt hårdare arbetsliv, högre stress och ett tuffare samhälle blev det någon sorts självuppfyllande profetia att sjukskrivningarna istället berodde på systemet. Istället för ökade rehabiliteringsinsatser och möjligheter till ett lugnare arbetsliv kom diskussionen istället att handla om att det var i det ”gamla systemet” felet låg. Och de människor som levde i det systemet målades ut som antingen lata eller passiviserade.

I ljuset av detta var det därför inte konstigt att när Moderaterna ställdes inför en av dessa personer så sipprade det ut – synen på hur dessa personer verkligen är: lata, fuskande och utnyttjande.

Tyvärr är denna syn symptomatisk för högern, även om det självklart finns moderater med empati. Många är chockade över insikten vad de hunnit åstadkomma under tre år. Sju och en halv månad återstår till valet i september. Vad händer om de får fyra år till?

Att ta efter och kopiera Sverigedemokraterna är värre än att passivt kräva stöd av dem

Krönika i Karlskoga-Kuriren vecka 46

Främlingsfientliga partier har länge varit på frammarsch runt om i Europa. Vi behöver inte titta längre än i vårt grannland Danmark så ser vi främlingsfientliga krafter som fått ett reellt inflytande över politiken. Att regeringar är beredda att fortsätta styra genom att göra sig beroende av främlingsfientliga partier ser vi år efter år. Det är ingen nyhet, och det är framförallt ett politiskt block som gör det gång efter gång.

Konservativa partier i Europa (systerpartier till svenska Moderaterna) har i flera länder visat att de inte har någonting emot att samarbeta med främlingsfientliga partier. Samarbetet har också fått konsekvenser i den förda politiken. Hårdare invandringslagar, språktester, slöjförbud och lagar som inskränker minoriteter (främst muslimers) rättigheter fullkomligt staplas på varandra.

Hittills har vi varit relativt förskonade från detta i Sverige. Jag skriver relativt, för det är värt att påminna om Ny Demokrati som mellan 1991 och 1994 drev en politik med främlingsfientliga inslag i Sveriges riksdag och som passivt stödde den borgerliga minoritetsregeringen Bildt.

När allt fler högerpartier i Europa inlett mer eller mindre organiserade samarbeten med främlingsfientliga partier har folk frågat sig om det kan ske i Sverige. Mona Sahlin och de rödgröna partiledarna har varit extremt tydliga: Inte någon stans, inte någon gång och inte i någon fråga tänker de rödgröna stötta sig på Sverigedemokraterna.

Det dröjde ett tag innan Moderaterna och Fredrik Reinfeldt med samma extrema tydlighet sade samma sak. Vissa hävdar att de ännu inte riktigt helt slagit fast att man inte ens passivt kan tänka sig stödjas av Sverigedemokraterna, och när en moderat riksdagsledamot från Malmö sade att han tyckte att Moderaterna skulle göra det om det krävdes tog det hus i helvete. Men även om den moderata ledningen skulle vara ärlig i sin uttryckta ambition att inte acceptera ett samarbete med Sverigedemokraterna för att behålla regeringsmakten finns det andra funderingar.

I Vellinge kommun, Sveriges sydligaste kommun fick Moderaterna 56 procent i kommunvalet 2006. Vellinge är inte den enda kommunen i Sverige som säger nej till att ta emot ensamkommande flyktingbarn, men förhoppningsvis är Vellinge den enda kommunen som gör det av så öppet rasistiska skäl. Vellinge har landets lägsta kommunalskatt. Det är en ekonomiskt extremt välmående kommun. De har råd att ta emot personer med ett större stödbehov. Men på grund av grumliga argument som att man är rädd för att lokalbefolkningen ska bli bestulna avstår man.

Moderaterna förlorade på kort tid stora delar av sitt stöd 2002 på grund av Janne Josefssons så kallade ”valstugereportage” där han avslöjade rasistiska åsikter hos främst kommunala moderattoppar. Nu visar sig åter unkenheten. Moderaterna kanske avstår från samarbete med Sverigedemokraterna 2010. Nu återstår att sluta kopiera deras politik.

Veckans Kurirenkrönika: Valet i Norge är viktigt för det svenska valet 2010

Så skedde det – en norsk regering blev med råge omvald! Det är faktiskt första gången på 16 år som det sker, så Jens Stoltenbergs och Arbeiderpartiets prestationer är synnerligen anmärkningsvärda. Framförallt är det välförtjänt.

Mot ”De rödgröna” stod en extremt splittrad opposition. Till skillnad från i Sverige, där både regerings- och oppositionsblocket är samspelta hade ”De rödgröna” i Norge ingen egentlig motståndare. De borgerliga partierna var lika mycket varandras motståndare som Arbeiderpartiets.

Här i Sverige finns trots det en hel del paralleller att dra av det norska valet till vårt val 2010.

Först och främst blåser vänstervindar. I Sverige har den rödgröna oppositionen haft ledningen i så gott som alla opinionsmätningar med undantag för kanske en handfull. Och med det enorma fiasko som den borgerliga ”jobbpolitiken” inneburit där orättvisorna ökat samtidigt som jobben försvunnit kommer de vindarna blåsa starkare i Sverige.

För det andra finns det en tydlig tudelning i politiken både i Sverige och Norge där mittenpartierna i stort sett raderas ut. Även om vi inte är framme i valet i Sverige ännu är det få som tror att Kristdemokraterna har en chans att klara sig kvar i riksdagen. Till och med Folkpartiet och Centerpartiet kommer få svårt att få väljarna att rösta på dem, och även om de partierna knappast åker ur riksdagen lär de inte få ett så pass stort väljarstöd som de hoppas på.

Men den norska politiken innehåller ett element som avsevärt skiljer sig från i Sverige.

Sverigedemokraternas framgångar till trots – deras stöd går inte att jämföra med stödet för det så gott som lika främlingsfientliga Fremskrittspartiet i Norge. En del borgerliga kommentatorer vill hävda att valet i Norge blev jämt. Det blev det, om man till de borgerliga partierna räknar det just Fremskrittspartiet, norska motsvarigheten till Sverigedemokraterna.

Och det väljer alltså många att göra. Vilket tyvärr det finns fog för. I Norge kunde nämligen norska Höyre (Moderaternas systerparti) tänka sig att samarbeta med Fremskrittspartiet. Lyckligtvis var det något som både Kristeligt Folkeparti (Kristdemokraterna) och Venstre (Folkpartiet) sade nej till i valrörelsen och höll fast sig vid de beskeden.

Med andra ord fanns ingen enad höger, och om vi litar på att de norska ”småpartierna” på högerkanten hållit sina löften hade alltså inte en borgerlig majoritetsregering kunnat bildas ens om högern fått de ytterligare tre mandat som hade krävts. Istället hade Höyre och Fremskrittspartiet stått ensamma – Fremskrittspartiet som för övrigt tycker att Norge ska ta emot max 100 (!) asylsökande per år.

Både i Norge och Danmark vill högern samarbeta med främlingsfientliga partier. När Fredrik Reinfeldt får frågan av svensk TV går han, istället för att tydligt svara på frågan, till attack och beskyller journalisten för att vara styrd av Socialdemokraterna. Det är inte det lugnande besked väljarna vill ha.

Veckans Kuriren-Krönika ”Vad äger du om några år?”

Krönika i Karlskoga-Kuriren vecka 36

Vad äger du om några år?

Fundera en stund på begreppet ”att äga” och gå sedan igenom ”dina ägodelar”. Vad är det du äger egentligen?

Få människor äger sin bostad. Speciellt i större städer är det nästintill en omöjlighet om du inte är vrålrik. Antingen hyr du en bostad, eller så äger ett bolåneinstitut din bostad. Många människor betalar också av på stora utgiftsposter som bil, mobiltelefon eller möbler. Allt för många tar små lån på de flesta utgifter för att ”det är så smidigt att slippa betala allt på en gång, och jag har ändå bra koll”. Ägande har blivit lite av en klassfråga igen, där många lånar för att få en status man egentligen inte har råd med.

Ett bostadslån är säkert en allt som oftast klok affär. Med den prisutveckling som varit får man igen pengarna och mer därtill. Att köpa en bil på avbetalning är givetvis det sämsta man kan göra, men för de allra flesta är det omöjligt att ens tänka på något annat.

Men låt oss titta lite grann på dina ”mindre ägodelar”.

För många av oss är musiksamlingen eller boksamlingen en liten värdemätare på framgång. Eller lycka. Det materialistiska i oss gör att många tycker att tusen böcker är bra att ha trots att de flesta böcker enbart läses en gång. Och vem har inte någon gång jämfört innehållet i CD- eller LP-hyllorna med andra?

Visst, många tänker annorlunda och har alltid gjort det. Vissa mår dåligt av att ha en massa saker som bara ligger, hur välorganiserat och sorterat det än må vara. Jag tror att framtiden är anpassad för dem.

Om någon månad är det premiär för en ny Internetbaserad tjänst som kommer att ”streama” film direkt till dig. Har du ett snabbt bredband kommer kvaliteten att vara mycket bättre än på en vanlig DVD.

”Streaming” innebär att filmen sänds till dig över Internet, men att du aldrig får den vare sig fysiskt som en skiva eller att den sparas ner på din hårddisk. Youtube är en populär sida på Internet som använder sig av streamingteknik.

Varianten där musik streamas har funnits länge och allt fler människor upptäcker det svenska superprogrammet som gjort ett par IT-nördar till miljardärer.

Vad blir konsekvenserna av denna utveckling? En mycket markant sådan är att klasskillnader suddas ut. När allt fler produkter distribueras gratis över nätet, eller mot en mycket låg kostnad, får fler råd med dem. En annan konsekvens blir att utbudet ökar explosionsartat för den som kan följa med i teknikutvecklingen medan sortimentet smalnar för den som inte kan det. Klassklyftorna minskar, men klyftorna mellan teknikens insatta och utsatta växer.

Ändå är utvecklingen ostoppbar. Vi kommer aldrig igen att gå tillbaka till en tid då musiken, filmerna och böckerna existerade i fysisk form enbart. De kommer att leva kvar parallellt med det digitala i många år framöver, men framtiden ser mörk ut för de possessionsgiriga ha-människorna.