Vad jag tycker om religion är bekant för den som följer denna blogg. ”Ändå” har jag flera gånger också tagit avstånd från meningslösa angrepp på religiösa människor.
Jag står för min kritiska inställning till allt religiöst och tänker inte hymla med det. Ofta är samhället lika intolerant mot mig som ateist och religionskritiker som samhället är det till människor som försöker leva sitt liv lite religiöst. Jag vill ha ett mer tolerant och respekterande samhälle.
Men respekt och tolerans inbegriper inte förbud mot intolerans. Och tolerans går heller inte att lagstifta fram. Om jag som socialdemokrat vill kritisera Moderaterna eller moderata företrädare ska jag ha rätt att göra det, hur hårt jag vill. Sen är jag ju rent utsagt korkad om jag inte inser att en onyanserad kritik och personangrepp drabbar MIG och ingen annan. Men lagen ska inte reglera hur jag får föra fram min kritik, det ska mitt eget samvete göra. Redan idag finns det ett fullt tillräckligt lagskydd mot hot och andra tråkigheter, och även om de lagarna kanske kan justeras en smula hit eller dit torde det vara nog.
En del människor måste också tåla mer kritik än andra. Säger Staffan Werme, Kent Persson, Eva-Lena Jansson eller Lena Baastad något dumt måste de tåla betydligt mer kritik än om en alldeles nybliven medlem i Liberala Ungdomsförbundet eller en ersättare i en kommunal nämnd för Vänsterpartiet säger det. Inte för att de ska vara orörbara för kritik – det ska de inte – men med makt och inflytande följer också möjligheten att ta emot kritik.
När det gäller religion är det känsligt för en del, men inte för alla. Vissa människor är oerhört lättkränkta medan andra mer hårdhudade. Det går inte att slå fast en rimlig gräns för vad som är en ”lagom” kränkning, därför att det är så individuellt.
En som dock vill sätta sådana gränser är krisdemokraten Tuve Skånberg, tidigare riksdagsledamot, nu direktör på en tankesmedja (så klart!). Tuve Skånberg tycker bland annat inte att abort är en mänsklig rättighet.
Tuve Skånberg tycker att Ecce Homo-utställningen ska vara tillåten, likaså publiceringen av Lars Vilks ”Muhammedkarikatyrer”. Däremot tycker han inte att det ska vara tillåtet att samla in namn mot en moské (eller, antar jag då, en ny kyrka heller för den delen) i grannområdet.
Jag har ingenting emot moskéer eller kyrkor. Båda hör hemma i Sverige.
Men att förbjuda människor att ”tycka” saker om vad det nu än må vara, och sen försöka organisera sig för att stoppa det, är komplett galet. För var skulle gränsen dras? Ska det vara förbjudet att diskutera placeringen av en moské? Om en kyrka vill smälla upp ett tvåhundra meter högt kyrktorn som skulle lägga hela min bakgård i evig skugga, skulle jag då inte få yppa min protest mot detta för att eventuellt kyrkobesökarna skulle bli kränkta?
Och även om galningar vill förbjuda moskéer överhuvudtaget så är det åsikter som inte kan förbjudas bort. Sådant spär bara på deras snack om att ”samhället är mot dem”.
Tuve Skånberg är en högt uppsatt krisdemokrat som kandiderade till Europaparlamentet i juni. Vad säger Göran Hägglund om hans åsikter?
John Johansson(s) blogg 