Liberalismens förfall

Den svenska liberalismen har såsom tidigare meddelats avlidit pö om pö under sista nittiotalsåren och 2000-talets första årtionde.

Den svenska liberalismen föddes i och med Anders Chydenius (som visserligen idag hade beteckats som finne) mest berömda skrift från 1750. Under 1800-talet var olika liberaler vägledande i Sveriges utveckling från ett fattigt land demokratiskt till ett lite mer demokratiskt land. Det var också liberaler som tillsammans med den svenska arbetarerörelsen införde demokratin i Sverige när den allmänna och lika rösträtten infördes 1921.

Med förgrundsfigurer som Bengt Westerberg, Ingrid Segerstedt-Wiberg och … ja, nån till kan ni väl klämma dit… har liberalismen i Sveige faktiskt uträttat ett och annat. Jag menar – inte underverk, men det har ändå blivit lite verkstad på världsförbättringsområdet tack vare framsynta liberaler.

Det var då. Gosse, det var då.

Via Alliansfritt ser jag att en moderat (!) sammanställt en del (inte allt) av allt kvasirasistiskt som Folkpartiet slängt ut sig på senare år. Läsningen är synnerligen inte rolig, ens för en politisk motståndare. För det är just ett kvasirasistiskt parti som Folkpartiet Liberalerna i Sverige har utvecklat sig själva till. Och till skillnad från Sverigedemokraterna så har Folkpartiet blivit ett utstuderat kvasirasistiskt parti med hjärna. Ty det är främst i valrörelser som folkpartister släpper sina mörkbruna idéer.

Varför är det så? Populism? Kanske. Ett ärligt skifte i värderingar och åsikter? Mer troligt.

Folkpartiet är idag inte längre ett liberalt parti. Jan Björklunds betongskola, Johan Pehrsons övervakningssamhälle och partiets invandrarfientliga politik har blandats ihop i en bränd gröt.

Och inga folkpartister protesterar. Inte ens Staffan Werme, som brukar protestera mot partiledningen i många frågor, tycker att utvecklingen är värd att protestera. Staffan Werme säger att han inte är idéernas största fan, men han protesterar inte. Inte med ett ord.

Det är skrämmande…

Socialdemokraternas skolpolitik behövs för möjligheternas Sverige

Det är en stor skillnad på vilken regering Sverige får efter valet i höst. Vinner Jan Björklunds skolpolitik fortsätter jakten på ”hårdare tag” och ”betyg” där olikheter visserligen beaktas men genom att de olikheter som växer fram leder till klyftor, istället för Socialdemokraternas skola som tar till vara på allas möjligheter, där barn och unga får fler chanser och där skolan, som Ylva Johansson säger i inslaget, blir ”kompensatorisk”.

Dum där, snäll här?

När jag flyttade i helgen, och körde den stora, tunga lastbilen (ja, det var ingen ”tung lastbil” – den hade jag inte fått köra) på någon av turerna så höll jag på att skita på mig. Jag trodde inte att det jag hörde var sant. Men det var det. Tydligen satt Jan Björklund, folkpartiledaren och utbildningsministern, i radion och sade att Vattenfall skulle vara ett marknadsmässigt bolag som gärna fick investera i kolkraft om det genererade högre vinst. Hellre hög vinst än höga miljöambitioner, var budskapet från majoren.

Jag vet inte, men jag tycker det känns som något som borde vara lite jobbigt att höra för exempelvis Miljöpartiet? Hur man än vänder sig har man rumpan bak, och hur man än vrider och vänder på det så är det samma folkparti som har kommunstyrelseordförandeposten här i Örebro som Jan Björklund faktiskt leder. Och den nyss nämnde kommunstyrelseordföranden i Örebro sitter också i partistyrelsen för Folkpartiet. Han borde rimligtvis alltså ha haft en viss insyn i Folkpartiets plötsliga kärlek till kol.

Och om det nu är samma folkparti, då kan man väl inte vara dum där, men snäll här? Folkpartiet är nu ett parti som tycker att statliga Vattenfall bör investera i kolkraft för att tjäna pengar. Att fatta miljöfarliga beslut för att öka tillväxten är så långt från Miljöpartiets ideologi man bara kan komma.

De rödgröna står enade i hur Vattenfall bör styras. Mindre kol, mindre kärnkraft och mer förnyelsebart. Den politiken är en politik för framtiden. Det är en sådan politik som Sverige behöver och det är absolut en sån politik som Örebro också behöver. Folkpartiet har visat vad de vill. Men vad vilja de gröna?

Lars Ohly vann och Maud Olofsson förlorade på att debattera ikväll

Mina övriga iakttagelser från kvällens debatt är:

De två båda statsministerkandidaterna är oerhört slipade och kommer förmodligen spela jämnt i stort sett ända fram till valet. Men för Fredrik Reinfeldt kommer fallet inte på grund av personliga egenskaper utan på grund av resultatet av den förda politiken. Människors vrede och missnöje kommer inte gå att vifta bort – här har han en omöjlig uppgift.

Kärnkraftsfrågan verkar bli en sprängande fråga för högern även i detta val. Maud Olofssons undflyende svar när programledarna lyfte fram oenigheten inom Centerpartiet var pinsam att beskåda.

Folkpartiet och Jan Björklund erkände två gånger att den av regeringen förda politiken driver utvecklingen åt fel håll på två områden: medlemantalet i a-kassan och resultatet i skolan. Ändå lyckades Björklund på något kusligt sätt försöka göra gällande att han ändå ska få fortsatt förtroende att driva politiken, för förändring tar tid. Men är inte problemet att vi just nu ser förändringen orsakad av den borgerliga politiken?

De tio minutrarna som ägnades åt burkadiskussionen känns överflödiga. Det är inte något av de etablerade partierna som driver frågan om burkaförbud, det är medierna – statstelevisionen och statsradion – som pressar på. Känns onödigt agendasättande i en fråga som för de flesta är totalt perifer.

Göran Hägglund sade inte speciellt mycket av vikt.

Min betygsättning av partiledarna:

Lars Ohly +++++
Mona Sahlin ++++
Fredrik Reinfeldt ++++
Peter Eriksson +++
Jan Björklund ++
Göran Hägglund +
Maud Olofsson –

Till vad behövs Centerpartiet?

I Nationalencyklopedien står att läsa om Centerpartiet:

Centerpartiet är ett mittenparti som traditionellt har drivit lantbrukets intressen och företrätt konservativa värderingar, men de senaste decennierna har småföretagsamhet, regionalpolitik och miljöfrågor tagit större plats i partiets politik. Glesbygdens intressen och decentralisering är kärnfrågor.

Decentralisering innebär att beslut i så stor utsträckning som möjligt ska tas på så låg nivå som möjligt. Det är alltså en kärnfråga för Centerpartiet enligt uppslagsverket Nationalencyklopedien. Men frågan är väl om det är en kärnfråga för Centerpartiet enligt Centerpartiet.

För några veckor sedan, på Kommunfullmäktige, fattade majoriteten beslutet att Örebro kommun ska införa en så kallad ”barnpeng” som en metod att utöka ”valfriheten” för småbarnsföräldrarna. Nu hade ju majoriteten i Örebro infört en sådan utan att någon regering och riksdagsmajoritet tvingat dem, ty majoriteten Örebro kommun är en borgerlig majoritet som hellre inför sådant som sägs öka valfriheten men som mest ökar klyftorna. Men det intressanta är om Örebro kommun hade haft en rödgrön kommunledning som hellre arbetat för verklig valfrihet för alla och inte bara för få (vilket örebroarna ville ha, men som några miljöpartister inte ville ha).

Det intressanta här är egentligen inte om huruvida barnpeng är bra eller inte. Det intressanta är att barnpengen, liksom vårdvalet på vårdsidan, införs som en tvingande lag och tvingar kommuner och landsting att genomföra en viss reform.

Detta behöver inte vara fel med tvingande reformer, och jag kan inte säga att det är fel bara för att jag ogillar just de här två reformerna (det är fel just i dessa fall av andra skäl som jag heller inte går in på nu) – det intressanta är att Centerpartiet är med och genomför detta, och i fallet med barnpengen – dessutom initierar och genomdriver det.

Ty för Centerpartiet var, på den tiden som Centerpartiet hade en själ och en ryggrad, tvingande lagreformer någonting som var av ondo – inte något man själv är med och genomför.

Nu har dock Centerpartiet varken en själ eller en ryggrad.

För inte kan man, ens om man är centerpartist, påstå det när man på kort sikt helt vänder i den fråga som tidigare var en av partiets mest centrala, kärnkraftsfrågan. Inte kan man påstå det när man istället för att förenkla för småföretagare snarare gör det krångligare att driva företag än vad det var tidigare? Inte kan man påstå det när man centraliserar och driver makten uppåt istället för nedåt?

Centerpartiet kommer bli en förlorare i valet i september.

En annan förlorare kommer givetvis Krisdemokraterna att bli. Men hur mycket illa man än kan säga om Krisdemokraterna, och det är en del, så kan man åtminstone ge dem att de har hittat ett område som få andra pratar om, nämligen ”familjepolitiken” som ett begrepp. Sen att alla andra partier har en ”familjepolitik”, och därtill en bättre sådan än vad Krisdemokraterna har, gör ju inte så mycket i den mediala värld vi lever i. Ty i den är ”familjepolitiken” Krisdemokraternas område. Men lyckligtvis lär inte det räcka för att få Krisdemokraterna över 4 procent i september.

Med två krisande borgerliga partier, och ett folkparti som trodde att de utsåg en frälsare men som inte fått ett märkbart opinionslyft sedan Jan Björklund blev partiledare, är alliansens kris ett ovedersägligt faktum. Att de rödgröna i vissa opinionsmätningar leder med upp till femton (!) procentenheter gör att den borgerliga oron kommer leda till problem. När dessutom statsministern Reinfeldt ser så trött ut en man kan göra inser man det alliansen redan insett – valet i september kommer bli en mörk upplevelse för alla med borgerliga sympatier, men desto ljusare för de utförsäkrade, för pensionärerna, för de ensamstående föräldrarna och alla medelsvenssons. Kort sagt för alla andra.

Lysande när Ulvskog tar itu med Folkpartiets ”demokratisyn”

Marita Ulvskog är fullkomligt briljant när hon krossar Jan Björklund i dagens Svenska Dagblad. Jag tror Folkpartiet, trots Marit Paulsen i spetsen, får oerhört svårt att behålla något mandat i Europaparlamentet. Deras politik är intetsägande och tom och någon Jan Björklundeffekt har det ju inte blivit för Folkpartiet opinionsmässigt. Hans utspel osar desperation, och Folkpartiet kommer snarare bara kannibalisera från de övriga borgerliga partierna med sitt vurmande för Europa.