Ansvarstagande?

Igår debatterades jobbkrisen i Örebro kommunfullmäktige. Tydligen höll debatten på i över tre timmar. Det stämmer säkert, själv tyckte jag att debatten var så pass intressant och klargörande att det kändes som att det gick väldigt fort.

Debatten var föranledd av en fråga från Socialdemokraternas oppositionsråd Lena Baastad till kommunstyrelsens ordförande Staffan Werme, Folkpartiet.

Även om diskussionen innehöll ett par inlägg som var av en mer polemisk natur (det förekom säkert också polemik från vår sida så det är inte det, men precis som Björn skriver var det främst från moderat håll som de gammelmoderata takterna blev tydligast och polemiken hårdast). Bland annat ordföranden i Vuxenutbildnings- och arbetsmarknadsnämnden, Richard Vappelin, Moderaterna, höll ett inlägg som i det närmaste var en krigsförklaring. Lyckligtvis fick främst Björn Sundin honom upp på den mer konstruktiva banan, främst ledd av, förutom oppositionen, Hannah Ljung, Moderaterna, som i sin roll som ordförande i Fastighetsnämnden visat upp ett tydligt ledarskap. Synd att inte det ledarskapet präglat fler i majoriteten.

Staffan Werme var bättre i debatten än i sitt, ja det måste sägas – direkt usla interpellationssvar. Ibland sa han riktigt kloka saker, som i sitt avslutningsinlägg:

Vi kommer att klara av den här krisen tillsammans, vi kommer att göra allt som står i vår makt för att försäkra oss om att krisen blir så lindrig som möjlig. Stolt över att vi här i fullmäktige någon gång kan samlas över blockgränserna för ett gemensamt mål.

Jag hoppas han får rätt, att det kan bli en verklig samling och att majoriteten inser att det är bättre att köra med öppna dörrar och gemensamt beslutsfattande än att stänga ute oppositionen. Vi är verkligen beredda att ta det ansvaret, och vi har också visat det i vår tilläggsbudget som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet presenterade innan årsskiftet.

Det var också i den andan som debatten avslutades igår.

Därför är det tråkigt att läsa Richard Vappelins omdöme om oppositionen idag på Facebook där han kallar oppositionen för ”tjatig”. Detta föranledde mig att skriva att det var ett arrogant påstående i och med att vi ju faktiskt nådde någon form av genemsam bild och dessutom fick fram olika konstruktiva lösningar, men nej – tjatiga var vi tydligen.

Man skulle ju kunna hävda att den största jobbkrisen Sverige upplevt på årtionden, kanske till och med ett århundrade, är värd en tre timmar lång debatt. Det är ju inte så att majoriteten hade kryddat dagordningen, som de förfogar över, med stora beslutsärenden. Jag tycker faktiskt det är ”arrogans” att klaga på tjatighet för att den debatten äger rum.

Men nu får vi väl glömma det och faktiskt visa att vi är beredda att ta ansvar. Jag förutsätter att majoriteten nu visar konkret handlingskraft och visar att man också är beredd att göra det. Vi kommer inte att sluta jaga dem, vi kommer inte svika vår oppositionsroll. Örebro har inte en samlingsregering utan två tydliga alternativ. De alternativen kommer inte suddas ut i och med ett sådant ansvarstagande, men ibland måste man lägga prestigen åt sidan och faktiskt ta det ansvar man annars pratar så varmt om.

Misslyckad jobbpolitik

Regeringen har nu ett ytterligare misslyckande att foga till raden av alla sina tidigare. Man har misslyckats med sin viktigaste fråga, sin kärnfråga – nämligen jobben.

På två år väntas sysselsättningen minska med 145 000 och arbetslösheten väntas öka till hela nio procent!

Detta tycker Sven-Otto Littorin är ”åt helvete”. ”Det blir ett par riktiga skitår framöver”. Men vaddå skitår? Ni skulle ju fixa detta? Ni hade ju en politik för jobb? En politik för minskat utanförskap, få Sverige på fötter och allt det där?

Eller har ni kanske fått Sverige på fötter nu och hade tänkt att nu när vi står upp kan ni sparka hälsenorna av oss i någon sorts samstämd kör?

Det är en enkel matematik. Om ju regeringen ska förtjäna beröm för en sänkt arbetslöshet måste den ju enligt alla konstens regler förtjäna kritik för en höjd arbetslöshet.

Det är 649 dagar kvar till nästa val.

Storvarsel från Atlas Copco – nästan 400 får gå

Ibland går det fort. Hade mamma och hennes man Janne på besök igår och vi pratade bland annat om alla varsel och om jobbkrisen. Janne jobbar på Getrag i Köping, som numera tillverkar växellådor åt bland annat Volvo, och han har fått möjligheten att gå i tidig pension för att undvika att andra yngre sägs upp efter alla varsel där. Vi pratade då bland annat om hur Örebro kommun ännu inte berörts så enormt av varslen men att det givetvis redan märkts då framförallt angränsande kommuner drabbats.

Nu drabbas Örebro och vi drabbas kraftigt. Atlas Copco har idag aviserat att 370 anställda omfattas av ett varsel. Det är nästan en fjärdedel av personalstyrkan.

Vi socialdemokrater har föreslagit att en jobbkommission ska till för att möta krisen. Det finns egentligen bara ett riktigt verkningsfullt sätt att mota krisen och det är genom stora investeringar. På det sättet kan vi skapa fler jobb i Örebro och omgivningen men också göra nödvändiga förbättringar i välfärden. Exempel på sådant som kan göras är att skapa nya förskolor och boenden för äldre och människor med funktionsnedsättningar.

Inger Högström-Westerling lovar just ”kraftfulla åtgärder” från kommunen. Ska bli intressant att se vad det är för några. Just nu tror jag att vi vinner mer på samstämmighet och samarbete än politisk konflikt. Därför hoppas jag att intresset från kommunledningen till samtal och dialog ökar. Hittills har intresset för en sådan samförståndsanda varit väldigt liten hos majoriteten.