Elaka Swedbank

Jahapp, nu kommer säkert Kronofogden.

Lön igår – obligatoriskt kvällsnöje framför datorn: betala in räkningarna. Igår lika svårt som för en mytoman att berätta sanningen eller en som är vilse att berätta var man ska gå.

Nytt försök idag således. Samma förbannade elände – igen. Ikväll har jag väl inget val, det blir väl att sitta uppe tills det funkar. Vad är en natts sömn mot att slippa en massa förseningsavgifter och elände.

Annars blir jag väl vräkt – dagen innan jag flyttat in! Vilket öde!

Borgarna värnar inte elevinflytandet

Emma Lidell (s) ställde på dagens fullmäktigesammanträde två mycket enkla och tydliga frågor till Lotta Olsson (m), gymnasienämndens nya ordförande. Den första frågan var om Lotta Olsson delade den borgerliga regeringens åsikt att lokala styrelser med elevmajoritet är dåliga och att de bör tas bort. Den andra frågan handlade om hur högerkoalitionen i Örebro, när nu styrelserna försvinner från och med i vår, ska garantera elevinflytandet på gymnasieskolorna.

Två enkla frågor. Två tydliga frågor. Svaren?

Trots att duktiga borgerliga politiker som Gabriella Blomgren (mp), Kent Persson (m), Lotta Olsson (m), Ina Lindström (fp), Charlotte Edberger Jangdin (c), Lennart Bondeson (kd) och Behcet Barsom (kd) var upp i talarstolen – tryckande i knappar och ryckandes i sladdar (ny teknik i en ny sessionssal (och det är givetvis bättre att de rycker i sladdar än i andras armar) – så gav ingen ett tydligt och bra svar på Emmas frågor.

Gabriella Blomgren (mp) var väl bäst, även om hon mest brann för att slippa bli kallad borgare (det lär hon få fortsätta bli kallad i och med att miljöpartiet i Örebro driver borgerlig politik). Ingen annan svarade tydligt.

På så sätt prioriteras elevinflytandet tydligt ner. Från den borgerliga kommunledningen hörs bara snömos, och snömos leder inte fram till något reellt inflytande. Jag hade hoppats på lite tydlighet från någon av borgarna, men tyvärr fick vi inte det.

Jag vet att Emma varit kontakt med flera gymnasieskolor och fått stort stöd för att hon driver den här frågan. Det är bra. Socialdemokratisk tydlighet mot borgerligt blaha blaha. Något säger mig att det kommer bli mycket så de kommande fyra åren.

Nu har högerkoalitionen tagit bort heltiderna

Idag fattade högerkoalitionen beslut i Kommunstyrelsen om att sluta arbeta för att heltidstjänst ska vara en rättighet i Örebro. Så från och med nu har kommunen en lika blek skrivelse om heltidstjänst som fanns innan socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet hörsammade kraven från bland annat personalen i kommunen, och utlyste alla nya tjänster som heltidstjänster. Målet var att alla som ville jobba heltid skulle få göra det. Den nya skrivningen är så blek, att den i praktiken inte betyder någonting.

Vi har under året sett hur sysselsättningsgraden ökat i Örebro kommun – detta tack vara beslutet som den gamla majoriteten tog. Vi har också sett hur sjukskrivningarna minskat i kommunen – mycket tack vare att det faktiskt var ett prioriterat mål för den gamla kommunledningen att få ner sjukskrivningarna (Lena Baastad och Carina Dahl skriver om det här). Nu har Örebro en kommunledning som inte har ett enda personalmål bland de prioriterade. Det är olyckligt.

Berit Andnor lyckas inte riktigt göra en höna!

Statsminister Fredrik Reinfeldt har tydligen sagt att Göran Persson under sin tid som statsminister inte tagit någon interpellationsdebatt i riksdagen. Usch och fy, tänker Berit Andnor då, och visar i en schysst uppräkning att statsminister Göran Persson faktiskt svarat på hela sex interpellationer under förra mandatperiodens hela fyra år. Det är ju faktiskt 1,25 besvarad interpellation per år det!

Detta bör ses i ljuset av att det under 2005/2006 ställdes 15 interpellationer till Göran Persson, varav han besvarade 0 och överlämnade 15 till andra statsråd. Under 2004/2005 ställdes 16 interpellationer till Göran Persson, varav han besvarade 0 och överlämnade 16 till andra statsråd. Under 2003/2004 ställdes 20 interpellationer till Göran Persson, varav han besvarade 3 och överlämnade 17 till andra statsråd. Och slutligen, under 2001/2002 ställdes 11 interpellationer till statsministern, varav han själv besvarade 3 och överlämnade 8 till andra statsråd.

Det är ju inget fantastiskt resultat att skryta över, tycker jag, men det tycker tydligen Berit Andnor att det är. Framförallt när Berit Andnor skriver så här på Socialdemokraternas hemsida:

”Det var under torsdagens frågestund med statsministern som Berit Andnor ställde frågan varför Reinfeldt aldrig tar interpellationsdebatter i kammaren. Den bakomliggande orsaken till frågan var att flera socialdemokrater ställt interpellationer till Fredrik Reinfeldt under hans tid som statsminister som han sedan låtit någon av sina ministrar istället svara på, trots att interpellationen varit ställd direkt till honom och bör besvaras av honom som statsminister.”

Ja, ibland känns det ju lite futtigt, det här. Jag tycker vi kan ägna oss åt mer väsentliga saker, framförallt när vi uppenbarligen inte är speciellt mycket bättre själva. Sen att Reinfeldt uppenbarligen sa att Göran Persson aldrig tagit någon interpellationsdebatt var väl dumt av honom, men det finns ju ett uttryck som heter ”att göra en höna av en fjäder”. Här känns det som om den goda Andnor försöker göra en hel hönsfarm.

And the Oscar goes to…

Som student satt jag uppe och tittade på Oscarsgalan. Det var riktigt mysigt – oftast sände TV4 dessutom någon kalasbra film vid tolvslaget alldeles innan galan började, och sen var det spännande att se när priserna delades ut. Jag minns ännu hur vansinnig jag blev efter att ha suttit uppe hela natten och sett spektaklet för att programmet, just när priset för bästa film ska delas ut, bryts till förmån för TV4:s morgonprogram.

Nåväl, i natt gick oscarsgalan av stapeln för 79:e gången, och jag satt givetvis inte uppe och tittade. Sov dock inte speciellt bra heller på grund av hosta och snuva.

Såg därför först på morgonen vilka som vann priserna. Nu har jag ju inte sett alla filmer, långt därifrån, men kunde ändå se att två av mina favoriter från 2006 fick pris. Al Gores fantastiska film om klimatförändringarna vann en välförtjänt dokumentäroscar, och Martin Scorseses The Departed vann både för bästa film och bästa regi. Kul!

Ikväll ska jag, förutom fortsatt packande, ägna ett par timmar åt en film jag lånat av Björn som tydligen var Oscarsnominerad 1993. Den handlar om Clintons kampanj 1992. Spännande!

Och ni kvinnor klagar över att föda barn…

Febern är borta (fördelen med att inte ha någon termometer är att man aldrig riktigt vet hur nära döden man egentligen är). Kan åtminstone resa mig upp ur sängen utan att känna att jag ska svimma, vilket jag tror är ett gott tecken på att temperaturen är mindre hög uti kroppen. Mår dock inte särskilt toppen trots det. Näsan rinner, hostar, och så vidare.

Detta kommer i en högst oläglig tid.

Min vardag uppfylls av packning, packning, packning. Flyttar på lördag, vilket är spännande och roligt, men det hade ju onekligen varit enklare om man hade haft full kraft och energi när man förbereder. Men det får gå – jag har ju tur att ha en sådan moder som uppskattar att komma hit på fredag och se att bara en tiondel av allt är packat 😉

Dessutom lär det bli en rätt hektisk arbetsvecka. Kommunstyrelse på tisdag, kommunfullmäktige på onsdag, ett par deadlines på torsdag, innan jag kan vara ledig på fredag och verkligen flytta.

För övrigt har dagen, förutom packning, ägnats åt fotboll. Ligacupfinalen mellan Arsenal – Chelsea blev minst sagt dramatisk, där mitt Arsenal stundtals spelade ut Chelsea, trots att man spelade med ett ungt lag (jag hade nog varit äldst i Arsenals lag om jag hade spelat (sämst också)). John Terry blev läskigt skadad. Usch.

Nåväl, ska väl snart bädda ner mig i sängen med Reinfeldt (ja, det är sant, inte Filippa dock utan Fredrik (ja, alltså, en bok om honom)) och sova den sjätte sista natten i den sängen, i det sovrummet, i den här lägenheten. Är det inte historiskt, så säg?

Feber = rolig TV

Idag mår jag sådär, igår mådde jag riktigt pyton. När jag vaknade på morgonen kände jag mig allmänt krasslig, men ett par timmar senare kände jag mig riktigt dålig. Nåväl, en dag i soffan och sängen kan vara välgörande på fler än ett sätt.

Strötittade på TV. Det blev mycket Bodström. Först reprisen på Wild-Kids som jag hört talas om tack vare Ullis. Bodström skulle kasta spjut. Bodström kunde inte kasta spjut. De stackars barnen som valt honom i tron om att han kunde kasta längre än Anna Book fick som straff för Bodströms förlust rensa en hel sjö med avföring från diverse djur. Barnen gillade inte Bodström efteråt. Roligast var flickan som kom med den klockrena kommentaren: ”Det borde ju vara Thomas som får plocka bajs, inte vi”. Jag har sällan sett något roligare.

Strötittade vidare på en massa tokigheter jag annars hade kräkts över. Typ Godkväll, vilket igår var rätt kul iom att de dels pratade bokreaböcker, dels intervjuade Bodström. De nämnde inte Wildkids dock. Det var kanske ett krav från hans sida.

Idag mår jag som sagt lite bättre, även om huvudet värker något fruktansvärt. Ska därför inte sitta här längre. Ikväll hade jag gärna gått ut och inmundigat en dryck eller två i glada vänners lag, men dess värre blir det istället en alvedon-cocktail och ett glas vatten. Det blir väl därför schlagern ikväll igen, med låg volym.