Är ledare alltid impopulära?

Återkommen från fem veckors semester konstaterar jag följande:

  1. Jag har misshandlat bloggen under sommaren.
  2. Motivationen för valrörelse är på topp hos mig och hos mina kollegor.
  3. Bättre start på valrörelsen hade man inte kunnat önska sig.

Jag arbetar för Örebros populäraste toppolitiker. Sveriges radio har låtit Novus göra en stor undersökning över listettorna i kommunfullmäktigevalet i Örebro. Lena Baastad, Socialdemokraterna, har störst förtroende hos örebroarna, den enda faktiskt av förstanamnen som har fler som har förtroende för henne än tvärtom. Det är roligt och välförtjänt. Även om Lena Baastad är relativt ny som förstanamn har hon snabbt vunnit respekt hos näringslivet i Örebro och hos allmänheten. Hon är ohotad internt i partiet och det är uppenbart att kommunens personal gillar henne skarpt. Mätningen är ett bevis på det och det stärker givetvis Lena lika mycket som det stärker oss som parti.

Näst populärast är Moderaternas Kent Persson. Det blir allt mer uppenbart att han framstår som den givne ledarkandidaten på högersidan, men det kommer inte Staffan Werme, FP, att acceptera, trots att han enligt undersökningen är impopulär i sin hemstad. Splittringen på högerkanten är total. Hade jag tillhört högerns valarbetare hade jag fört fram argumentet att allting tyder på att opinionssiffrorna i Örebro kommer göra Moderaterna till högerns ohotade gigantparti. När dessutom förstanamnet i Moderaterna är populär i Örebro borde det vara han och ingen annan som är vår gemensamma kandidat. Nu tillhör ju inte jag högern och de brukar av tradition inte tycka att det jag har att säga är särskilt vettigt så nu lär de fortsätta sin tirad av underliga utspel om att det är ”jag” som är ledaren och ingen annan.

Det är intressant att lyssna på Staffan Werme på radion. Där argumenterar han ungefär som att det är självklart att den som leder en kommun blir impopulär. Inget kan vara mer felaktigt. Det finns många exempel på där ledarna är mer populära än vad som till och med är rimligt (Reinfeldt) och exempel på där populariteten är välförtjänt (Stig Henriksson, Göran Johansson…). Man kan bli populär som ledare. Werme är inte det.

Minst populär bland örebropolitikerna är Sverigedemokraternas Daniel Spiik. Ett välförtjänt betyg för en politiker som på fyra år inte lyft ett finger för att göra något vettigt. Tvåa ”bakifrån” är centerns Rasmus Persson vilket jag inte tycker är särskilt välförtjänt. Visst, äldreomsorgen har havererat, kostnaderna för försörjningsstöd skjutit i höjden och initiativen inom Nämnden för funktionshindrade har så gott som undantagslöst kommit från oppositionen. Men Rasmus Persson har ändå försökt. Men troligtvis drabbas han av sitt partis svaghet.

Att Lennart Bondeson, KD, inte är populär är mindre konstigt. Slarvigt genomförda skolnedläggningar, sämre resultat i skolan och exempel på arrogans gentemot örebroarna har påverkat omdömet.

Murad Artin, Vänsterpartiet, har under mandatperioden stuckit ut både en och två gånger. Att han hamnar ”i mitten” är ett bevis på att reaktionerna gått åt båda håll. Det är lite Vänsterpartiets ”uppgift” – att väcka reaktion. Och när man gör det kan resultatet givetvis både bli bra och dåligt.

Med tanke på hur starka Miljöpartiet är nationellt är resultatet för Fredrik Persson så klart en besvikelse för Miljöpartiet i Örebro. Troligtvis ett utfall av Miljöpartiets vägval här lokalt.

Valet den 19 september kommer inte att handla om personer, varken i Örebro eller nationellt. Förr eller senare kommer debatten att handla om sakfrågorna, om vägvalen och om utmaningarna som vi står inför. Då blir frågan om person sekundär. Men visst är det viktigt att gå in i valrörelsen stärkt med den här typen av mätningar. Nu kör vi!

Annonser

Vad kommenterar inte Werme?

Igår skrev Peter Flack en debattartikel i Nerikes Allehanda som jag gillade skarpt. Precis som Flack är jag glad över att Örebro fick Andra Chansen, vilket beror på att den tidigare kommunledningen genomförde Conventumsatsningen som bland annat Staffan Werme och Rasmus Persson var mot. Med andra ord, hade Staffan Werme fått bestämma hade inte Melodifestivalen hamnat i Örebro.

Men Peter Flack problematiserar kring det närmast ohemula fjäskandet för Sveriges television på ett väldigt träffsäkert sätt. Jag tror det var bra för Örebro att få Andra chansen då det ökar chanserna att få kommande stora evenemang förlagda i Örebro. Vi har kapaciteten och möjligheterna! Men det kommer inte att göra Örebro till staden på allas läppar, vilket vissa försöker få det till.

Staffan Werme kommenterar idag i tidningen kritiken från Flack.

Igår berättade också Nerikes Allehanda om Johan Pehrson som under orienteringstävlingen O-ringen vill hyra ut sin modesta bostad i Örebro till en åttadagarshyra på 28 000 kronor, det vill säga en månadshyra på cirkus 110 000 kronor. Nu innehåller visserligen det modesta hemmet fjorton sängar och tre badrum så per bädd blir faktiskt bara priset 250 kronor, så riktigt så där gnidet behöver det nödvändigtvis inte anses vara, men det handlar ändå om en potentiell sidoinkomst på 28 000 kronor, en hyfsad månadslön för de allra flesta. Detta skriver Nerikes Allehanda om och låter läsarna skapa en egen bild, men tryckfrihetens främste vapendragare Staffan Werme tycker det är komplett out of order

Med andra ord har Staffan Werme kommenterat två av Nerikes Allehandas reportage de senaste två dagarna. Men en reportageserie har han lite klädsamt glömt bort.

Nerikes Allehanda beskrivningar över hur Örebro kommun behandlar sin personal går rakt in i hjärtat. Vet man att det kommer i en tid då medarbetarenkäter pekar på allvarliga resultat på flera områden, personalen som påverkats av FRAM mår i vissa kretsar katastrofalt dåligt, samt att den borgerliga kommunledningen under sina år vid makten premierat kommunens personal genom att avskaffa rätten till heltider samt tagit bort den fest som tidigare årligen ordnats för att tacka personalen, blir det faktiskt riktigt sorgligt. Men Staffan Werme är tyst… Jag tror tystnaden blir ödesdiger för honom…

Den 19 september går det inte att gardera sig

Under min levnad har jag fått uppleva två borgerliga regeringar. Mellan 1991 och 1994 gick jag i mellanstadiet och jag kunde riktigt se hur saker och ting förändrades. När jag gick i tvåan, trean fick alla elever som inte riktigt klarade av att räkna differentialekvationer eller den latinska grammatikens uppkomst extraundervisning. Kort sagt, alla fick extraundervisning, mer eller mindre anpassad efter ens egna behov. Det var talpedagoger och speciallärare. Vi hade det bra. Vi gick från Nyckelbergsskolan, otillåtet givetvis, på rasterna och köpte tioöresgodisar på Mecka.

Sen kom borgarna. Sen kom Bildt. Sen kom Ola Saaw (Moderat kommunstyrelseordförande i Köping 1991-1994.) Specialpedagogiken drogs in. De drog till och med in tioöringen så då fanns det inte ens någon anledning att gå från skolan på rasterna. Och då skolgården förföll, och det byggdes baracker där vi tidigare hade kunnat spela brännboll och fotboll, blev vi sittandes på en rutten ek som någon lagt ut på skolgårdens asfalterade yta av förruttnelse. Ursäkten var att det var ”kris”.

Kort sagt – allt blev elände. Sen kom den store ledaren Göran Persson och räddade oss från behovet av nödhjälp och rikets finanser blev åter ett mirakel som det talades om över hela världen.

2006 kom misären åter till vårt rike. Bildt var kvar, men Reinfeldt och Borg var nya, ja – hela Moderaterna var nya, enligt dem själva, men politiken, den var den samma. Nu försämras åter skolan. I Örebro sjunker måluppfyllelsen. Äldre blir allt mer missnöjda med sin tillvaro. Klyftorna ökar. Välfärden får över 100 miljarder kronor mindre att röra sig med. Nedskärning på nedskärning blir följden.

Och det händer att jag stannar upp i tillvaron och begrundar detta faktum: Hur kan det komma sig att de två borgerliga regeringar som mitt liv har förärats med har kännetecknats av att de har fått styra under krisår? Idag kommer Leif Pagrotsky med svaret.

Under de senaste 70 åren har vi aldrig haft backande BNP utan borgerliga regeringar. Vi har inte heller haft borgerliga regeringsperioder utan sänkt BNP, växande arbetslöshet och försämrade statsfinanser.

Efter att ha tagit bort de tänkbara ursäkterna, utgångsläget och omvärlden, inser man lätt att faktorerna i de olika lägen inte alls är externa utan de beror på något annat. Något inhemskt. Och resultatet är uppenbart: Borgarna vet EN sak, det är att föra SIN politik och de gör det oavsett utgångsläget och oavsett konsekvenserna.

Vi ser det nationellt och vi ser det i Örebro. I Örebro vill borgarna sälja ut örebroarnas tillgångar genom både realisationer och genom att köra upphandlingar ”i bott” som det centerpartistiska kommunalrådet uttrycker det. Nationellt gäller skattesänkarspåret, oavsett om ekonomin går uppåt eller nedåt. Borgarna navigerar efter en GPS vart batteri tagit slut och vars karta aldrig har stämt.

Denna beskrivning går säkert inte någon borgare med på. De kanske skyller ovanstående faktum på otur. Om så, vem vågar satsa på en häst som alltid har otur? Den 19 september kan du inte gardera dig. Då står du inför ett vägval: fler jobb eller ökade klyftor. Utvecklingen är inte given utan den finns i dina händer.

Den enda vägens politik?

När de moderata PR-nissarna designade sin politik inför valet 2006 gjordes det i tron att Sverige under all överskådlig framtid skulle bada i livslånga högkonjunkturer. Politiken formades för att de rika skulle bli rikare genom stora skattesänkningar samtidigt som de med mycket låga eller rent av obefintliga inkomster skulle piskas ut på en arbetsmarknad med låga löner på grund av att bidragen ströps. Inte för att du inte längre behövde dem, utan för att du skulle ut på arbetsmarknaden.

Men högkonjunkturen var inte livslång. Den dog (som vanligt när borgare styr) rätt så fort. Och när hela konjunkturen vänder vilket medför rätt så drastiska förändringar i utgångsläget borde man kunna tycka att den välbetalda PR-maskinen Moderaterna snabbt kunde ändra sin politik.

Men icke sa nicke. Den politik som var utstakad låg fast och de stora skattesänkningarna genomfördes och de sjuka och arbetslösa kickades ut från trygghetssystem för att söka jobb som inte längre fanns. Konsekvensen blev massarbetslöshet, ökade socialbidragskostnader med 20 procent i landet (bara i Örebro ökade kostnaderna med 25 miljoner kronor 2009) och en trygghetskris utan dess like.

Förutsättningarna ändrades, politiken låg fast. Konsekvenserna ser vi nu. Den moderata tron att det bara finns en politisk väg att gå, den enda vägen, är skadlig. Men Moderaterna är också väldigt tydliga med att det inte kommer ske någon svängning.

Idag, i Örebro, hade vi programnämndssammanträde med Social välfärd. Två stora frågor diskuterades ingående, upphandlingarna av de båda kommunala särskilda boendena Sirishof och Skäpplandsgården (där jag för övrigt jobbat, vilket är en helt annan historia). Upphandlingen av Sirishof vanns av ett bolag som heter Norlandia (nej, det är inte ett Vodkamärke, det är ett vårdföretag som det för bara lite drygt ett och ett halv år sedan ryktades om skulle säljas till vårdjätten Attendo.) Antalet företag som skickade in förfrågningar om att få driva Sirishof var två stycken. Skäpplandsgården blev aldrig upphandlat ty det hade inte kommit in någon tillräckligt bra ansökan från något företag. Totalt ett företag skickade in ansökan, men den bedömdes vara undermålig och därför blev den aldrig aktuell.

Beslutet om Skepplandsgården blev istället att en ny upphandling ska ske, men att tjänstemännen nu hör av sig till ett företag och ber dem driva detta boende.

Man baxnar. Nämndens ordförande Rasmus Persson (C) sade på sammanträdet att majoriteten tänker driva frågan om upphandling till botten. Med andra ord, det finns ingen möjlighet att ändra beslutet (med nuvarande kommunledning) utan med frenesi skall boendet upphandlas. Fast de boende inte vill det. Fast personalen inte vill det. Det hela osar oseriositet. Som jag på nämnden – jag är mer allvarlig när jag ska köpa underkläder än vad kommnen är när det gäller vilka man säljer till.

Om man tittar på de upphandlingar som har skett under mandatperioden uppenbarar sig ett tydligt mönster. Vid så gott som varje tillfälle har nämnden haft möjlighet att ta ställning till högst ett par företag på respektive objekt, stora som små, nystartade som gamla. Men antalet företag som skickat in ansökningar är få, trots att det rimligtvis borde finnas en marknad med Moderaternas privatiseringsiver som främsta motor och vinstmotivation.

Totalt tre upphandlingar har genomförts som lett fram till en entreprenad; Elgströmska (Attendo), LSS-boendet på Landbrotorpsallén (Carema) och så då Sirishof (Nordic care). Två upphandlingar har avbrutits, antingen av kommunen (Skäpplandsgården) eller av företaget (ett LSS-boende på Tallrisvägen). Av fem upphandlingar har tre gått till de stora jättarna (Nordic Care är nordens största vårdföretag) och två har gått om stöpet.

Detta beror inte på en dålig upphandlingsenhet i Örebro. Det beror heller inte på, som Rasmus Persson ville påstå, att oppositionen inte varit tillräckligt med i processen och röstat för besluten. Det beror på att marknaden uppenbart inte är så bra vilket borde betyda färre upphandlingar framöver.

Men tyvärr verkar majoriteten i Örebro också vara fast i den enda vägens politik. Privatiseringarna ska fortsätta, oavsett konsekvenserna.  Vi  behöver maktskifte både i Sverige och i Örebro.

Prata inte om respekt, Rasmus Persson!

I lördags hade Lena Baastad, oppositionsråd (S) och Murad Artin, oppositionsråd (V) en debattartikel i Nerikes Allehanda där de påpekade det något absurda att Miljöpartiet i Örebro valt att hylla den borgerliga sjukförsäkringen i kommunens remissvar och årsredovisningar när Miljöpartiet nationellt kallar den för ”utförsäkringskedja” och är starkt kritiska.

Debattartikeln syftade till att visa på att de rödgröna nationellt är överens om en annan politik, som inte innehåller stupstockar, orättfärdiga och orimliga tidsgränser och hårda och kalla paragrafer. Målet måste vara en sjukförsäkring som är rehabiliterande och trygg innan, under och efter sjukdomen.

Debattartikeln var primärt ett angrepp på den politiken. Den borgerliga politikens konsekvenser har jag skrivit om många gånger tidigare. Istället för fler jobb leder den till ökade klyftor. Människor får gå från hus och hem då ersättningen helt plötsligt försvinner – inte för att de har blivit friska, utan för att det har gått ett visst antal dagar. Människor utförsäkras i drivor, de mår dåligt, de lider, de bryter samman, de bryter ihop. Inte på grund av någon ”naturlag”, det måste inte vara så. Det är så på grund av en politik.

Den politiken står de fyra borgerliga partierna unisont bakom, och de inte bara gillar den, de applåderar när den införs och gör vågen när den beskrivs. Även i Örebro har stödet för den borgerliga sjukförsäkringen varit stort från de fyra borgerliga partier, och tyvärr har Miljöpartiet fogat sig till den skaran. Det är tråkigt och frågan är om Miljöpartiets medlemmar tycker att det är helt ok.

Rasmus Persson blir dock alldeles tokig och beskyller oss socialdemokrater för:

1. Att visa bristande respekt
2. Kasta skit på regeringen
3. Sprida lögner
4. Skylla detta (alltså då antar jag, skit- och lögnspridandet) på Miljöpartiet
5. Köra över mindre partier

Om vi pratar om ”respekt” så känns inte det som ett ord som en centerpartist bör ta i sin mun i mening som vi pratar om sjukförsäkringarna. De regler som nu gäller är allt annat än respekterande. Att kasta ”skit” på regeringen är i bästa fall en aforism, men en dålig sådan i och med att Rasmus Persson i praktiken gör just det samma mot oss. Dessutom är ju den ”skit” vi kastar på regeringen sann, vilket gör att även det av Rasmus Persson fullständigt ospecifiserande påståendet att vi skulle sprida lögner faller platt. Och att vi skulle skylla någonting på Miljöpartiet är också givetvis en fullständig lögn! Att de har gått med på att hylla politiken är tråkigt, men det är inte de som är ansvariga för den – det är Rasmus Persson och hans kamrater som är det.

Jag gillar Miljöpartiet. Jag röstade på Miljöpartiet i skolvalet i gymnasiet och var en gång i min ungdom inte alls långt från att gå med i Grön ungdom. Att Miljöpartiet och Socialdemokraterna kan samarbeta finns det tusentals exempel på. Att Socialdemokraterna inte är det buffelparti som Rasmus Persson försöker göra gällande är det nationella rödgröna samarbetet ett perfekt exempel på. Det finns mycket som har ändrats bara de senaste åren i alla partier vilket underlättar.

Skillnaden är ju att medan ändringarna på vår kant gör oss starkare så ser Centerpartiets utveckling snarare ut att ta död på det gamla bondepartiet. Alliansen ser ut att utarma både Krisdemokraterna och Centerpartiet medan det rödgröna samarbetet rent opinionsmässigt stärker oss. Den utvecklingen blir intressant att följa.

Valet i september handlar om vilken väg Sverige och Örebro ska ta: Fler jobb eller ökade klyftor. I Örebro ökade kostnaderna för kommunens försörjningsstöd under 2009 med över 25 miljoner kronor. Räknat i genomsnitt per månad så ökade antalet hushåll som får försörjningsstöd med över 200 stycken. Detta beror på att regeringen sänkt skatten med över 100 miljarder lånade kronor istället för att investera i arbetsmarknadsinsatser och utbildning. Detta beror på att de gröna jobbinvesteringar som de rödgröna vill se inte har blivit av – istället har de rika blivit rikare och köpt fler utländska lyxbåtar.

Kommer Rasmus Persson lyssna på uppmaningen?

Idag samlas Centerpartiet (fyra hundra av dem i alla fall), eller om man så vill ”världens rikaste parti” för att som TT skriver: ”klura ut hur man med 3,5 procent i senaste Demosop ska nå målet 10 procent i valet i höst”.

Det är i alla fall inte ungdomsväljarna man vill vinna. Idag gör ungdomsförbundets ordförande Magnus Andersson ett utspel där han vill uppmana centerpartistiska kommunpolitiker att göra avkall från likalönsprincipen och frysa ingångslönerna för unga, allt för att ”göra det lättare för unga att få jobb”.

Det Magnus Andersson verkar ha svårt att förstå är att det ju i och med detta inte blir lättare för en ung att få jobb i kommuner, i och med att det i de flesta kommuner inte finns några jobb att söka på grund av de besparingar i välfärden som kommunerna tvingats till i och med att Magnus Anderssons regering sänkt skatten med 100 miljarder kronor på lånade pengar istället för att investera i välfärden.

Dessutom är det ju så att det inte finns några ”ungdomspriser” i Sverige. Att då ha ”ungdomslöner” blir rent diskriminerande när många unga kanske ska försöka uppgradera sin bostad på grund av eventuella tillökningar i familjen, samboskap eller så.

Sen är Magnus Anderssons tanke (som ju Centerpartiet och CUF fört fram i år och dar) korkad också av det skälet att  Centerpartiet ofta brukar argumentera helt tvärtom. De vill avskaffa LAS så att unga människors kompetens inte försvinner vid uppsägningar, men tydligen så vill de inte premiera unga människors kompetens med lika lön. Dubbeltydigt, minst sagt.

Det tredje skälet till varför idéerna om sänkta ingångslöner är galna är för att all seriös forskning pekar på att ingångslönen är avgörande för löneutvecklingen. En låg ingångslön gör att det är svårare att nå de lönenivåer man egentligen ska ha.

Det intressanta blir nu att se vilka centerpartister som lyder Magnus Andersson. Tänker Rasmus Persson göra det? Tänker han verka för att ingångslönerna i Örebro kommun konsekvent sänks? Ett svar vore på sin plats!

Talar de inte med varandra i majoriteten?

Idag har Nerikes Allehanda en artikel om ett förslag från Moderaterna i Örebro om någonting man kallar ”Örebropolarna”. Det är testat i Nacka kommun (där det givetvis då heter Nackapolarna (om man är elak mot sina vänner kan man säga ”nacka polarna” men det är man ju inte) och är någon form av projekt mot ungdomsbrottslighet. Jag kan för lite om själva projektet för att uttala mig om huruvida det är ett bra projekt eller inte. Dessutom är det svårt att ta ställning till en artikel – bättre att ta ställning till saken när Moderaterna presenterar förslaget formellt, närhelst man nu gör det.

Det intressanta med artikeln i tidningen idag är att den genererar ett svar från Rasmus Persson, ansvarigt kommunalråd i Örebro för sociala frågor – bland annat just det brottsförebyggande arbetet.

På sin blogg skriver Rasmus Persson:

”Jag sitter på morgonen i godan ro och läser tidningen när jag ser ett något märkligt utspel från moderaterna i Örebro.”

Vidare:

Under ca. ett års tid har jag arbetat inom ramen för vår majoritet (som moderaterna sitter i) med denna fråga. Under ett års tid har jag haft möten och studiebesök för att kunna driva genom frågan denna mandatperiod. Under ett års tid har jag pratat med polisen, civila samhället och BRÅ för att skapa samverkan kring frågan. Det tar tid, mycket längre tid än att skriva ett pressmeddelande. Under denna tid har inte Inger Högström-Westering (moderat kommunalråd) hört av sig till mig i frågan.

och längre ner:

Min stilla önskan är bara att moderaterna kanske skulle kunnat gjort lite research innan sitt utspel och haft bättre koll på vad som var på gång i kommunen. Man är ändå en del av en majoritet.

Rasmus Persson får dock inte vara oemotsagd på bloggen, utan till Moderaternas försvar går den politiske sekreteraren Christopher Buchholz med följande dräpa:

Men Rasmus, varför så upprörd? Du skriver att du i ett års tid har arbetat med den här frågan ”inom ramen för vår majoritet”. Vid vår presskonferens igår deltog, förutom Inger, också Lars Elamson, som ju är din vice ordförande i programnämnden Social välfärd. Han har inte hört någonting om detta från dig, inte heller har Ronnie Palmén gjort det.

Inte någon gång har du alltså under detta år informerat vår del av majoriteten om detta, så det har ju som du förstår inte varit så lätt för oss att känna till ditt engagemang i den här frågan.

Inger är Inger Högström-Westerling, Moderaternas kommunalråd och Ronnie Palmén är moderatpolitiker i programnämnd Social välfärd.

Det är sällan som sprickorna i majoriteten i Örebro syns så här tydligt. Det talas om dem ibland, men sällan visas de upp så här på bordet. Att Rasmus Persson inte kommunicerar sin politik med de andra ledamöterna, ens sin förste vice ordförande, är minst sagt anmärkningsvärt.