Själv fick jag då inte gå på gala!

Lena var på Örebrogala ikväll. Själv fick jag inte gå på någon gala. Jag satt i min ensamhet och kollade på en tyskturkisk film (som i och för sig var bra). Men jag fick i alla fall se henne – det var bra!

Ett år med Lena…

Idag har jag och Lena varit ihop ett år. Bara en sån sak. Ett år har gått fort, trots att året innehållit en hel del rätt så revolutionerande händelser i båda våra respektive liv. Och snart inträffar en ny revolutionerande händelse i vårt gemensamma liv – nämligen en gemensam bostad. Bara en sån sak 🙂 Det var inte det lättaste att hitta en sådan, men nu är det fixat och klart – inflytt i början av 2010 (ett år som jag därmed fått ytterligare en anledning att vänta på och längta till).

Det är säkert inte alldeles enkelt att vara ihop med en politiker som stundtals jobbar många kvällar (och då är jag ändå inte en av dem som jobbar mest och längst och är borta oftast). Lena klarar det galant. Det är en bedrift i sig!

Let the party continue 🙂

John goes spa – eller berättelsen om hur en man får sina ögonbryn plockade

Helgen spenderades som sig bör med Lena vilket i sig alltid är en garant för en bra och trevlig helg. Men denna helg blev liksom lite extra bra och trevlig – den spenderades nämligen på Siljansnäs hotell och spa utanför Leksand.

På fredagen anlände vi efter en vacker tågresa genom Bergslagens snö- och vinterlandskap till Leksand vid 13-tiden. Först hade ett halvtimmesstopp i Borlänge avhandlats där varsin hamburgare åts. Hamburgaren köptes av en man som tydligen inte gillade kunder (klockan var tolv och det var inte en kotte inne i restaurangen). I och med att vårt tåg skulle gå om tjugo minuter bad vi att ta med maten och jag frågade om hamburgarna blev färdiga inom kort då vi skulle med på tåget. Det oerhört elaka svaret blev: ”De blir klara snabbare om du betalar snabbare”. Elakt.

Men som sagt, väl framme i Leksand blev det stadsbussen upp till Siljansnäs, en liten trevlig by någon mil norr om Leksand på väg mot Mora. Lena hade från hotellet hört att när vi var framme med bussen hade vi en tjugo minuter lång promenad framför oss – något som inte stämde. Promenaden, och vi gick inte fort i och med att det var halt och en uppförsbacke utan dess like, tog trevliga fem minuter istället.

Hotellet var mycket fint – ett rött hus på tre plan med en stor balkong/altan som vätte ut mot Siljan och ett stort snötäckt fält. Utsikten gick verkligen inte av för hackor!

Efter att ha bytt om till morgonrock tog vi varsin kopp kaffe och god kaka. Sen gick vi ner till relaxavdelningen där vi skulle få våra första behandlingar.

Min var en helkroppsmassage. Aldrig i mitt liv har jag blivit masserad av någon som ”kan det”. Innan min massage började var jag lite nervös för att det skulle vara en läskig person som skulle ta på mig, men det var en bastant gotländska kring de övre 50 som var så varm och go så. Det var riktigt trevligt och när hon tryckte och drog, kramade och masserade.

Efter massagen satte jag mig nån minut i relaxavdelningen igen innan behandling två påbörjades. Nämligen ansiktsbehandling.

Jag har ett mycket ”vänt” ansikte. Vackert rent utav. Som en soluppgång över undersköna nejder. Och aldrig har jag behandlat det – det bara är så. Men nu var det ansiktsbehandling som gällde.

Efter att ha blivit ombedd att klä av mig (!) bäddades jag in i varma täcken och filtar. Tjejen, en betydligt yngre tjej än massagekvinnan, sade sedan, när jag låg där inbäddad och orörlig, att först på en ansiktsbehandling brukar jag plocka ögonbryn.

– Haha, sade jag, det kan du ju hoppa över den här gången!
– Tycker du? Ja, jag får aldrig plocka på min kille men i Stockholm är det många killar som låter plocka sina ögonbryn!
– Aha, ok sa jag, ja men kör på då!

Och sen plockades det. Och den smärta som ögonbrynsplockande åsamkar en människa går inte att beskriva i ord. Speciellt inte vid utkanten av ögat där huden är som tunnast. Där rann tårarna när hon, visserligen mycket professionellt, lät brynen flyga.

Efteråt insmordes min nuna i gud så många krämer och masker och peelingar och jag vet inte allt. Tydligen har jag blandhy vilket innebar att tjejen lockade mig att inhandla en ansiktskräm avdelning dyrare slaget. Jag vet inte, men jag tycker det ska bli trevligt att börja använda en dagkräm. Det gör min flickvän också. Och säkert alla andra tjejer. Och så stockholmskillarna. Storstadspojken. Daniel Westling. Och jag – Örebropojken.

När min behandling avslutats gick jag upp till Lena som satt och myste vid den öppna spisen. Efter ett tag gick vi ner till utomhusjacuzzin från vilken vi hade en underbar utsikt ner över Siljan i mörkret. Helt sjukt najs! Och sen var det trerättersmiddag.

Sparrissoppa, laxfilé och chokladcheescake med chokladglass. Och till det ett gott vin. Det är en fredagkväll det.

Sen spöade Lena mig i biljard. En gång. Två gånger. Tre gånger. Jag har ingen ursäkt.

När vi vaknade utvilade på lördagen gick vi ner till frukostbuffén. Lyxigt, mysigt och gott. Jag åt för två.

Därefter var det kurbad. Jag och Lena badade i varsitt badkar som det strömmade i, bubblade i, vågade i. Jag hade typ nån sorts olja som skulle verka avslappnande och avslappnad blev jag. Det var helt enkelt, också det, underbart skönt!

Sen gick jag på fotbehandling och handmassage. Återigen gotländskan. Jag tror aldrig jag haft så lena fötter som idag – halkar nästan på sandpapper.

Lunchen på lördagen bestod av god pasta med sås.

På eftermiddagen hade vi ny tid i utomhusjacuzzin. Nu med ett trevligt par från Enköping. Han var polis vilket var läskigt. Hon forskade om cancer vilket var läskigare. Men de var trevliga.

Efter några timmars mysande, läsande och bara varande var det middag.

Denna gång räkcocktail, viltsvinsinnerfilé och pannacotta med blåbär och riven vit choklad. Inte riktigt det jag äter till vardags, så att säga! Skitgott även det!

Sen tog vi varsin drink och satte oss ner med Enköpingsparet och såg Malena Ernman vinna melodispektaklet. Jag fick en kalldusch som höll på Molly Sandén som bara lyckades skrapa ihop två poäng. Sjukt orättvist och fel!

Sen spelade vi fyra biljard. De vann. En gång. Två gånger. Jag har ingen ursäkt.

Och dagens förmiddag var också den ljuvlig. Lång frukost, läsning vid brasan, och sen en underbar utestund i solen i typ 25 plusgrader och gnistrande snö. Helt sjukt gott. Ett par matcher biljard blev det också. Lena vann. En gång. Två gånger. Tre gånger. Jag har ingen ursäkt! Av typ tio biljardmatcher jag spelade under helgen vann jag exakt noll! Jag har ingen ursäkt.

Till sist bjöds vi på en tomatsoppa som nog kocken tappat både cayennepepparkaret och alla andra kryddkar hon ägde i. Men sjukt gott var det, men än en gång rann tårarna!

Sen var det bara en bilfärd till tågstationen i Leksand för en hemresa som kom allt för snart. Helgen hade gärna fått fortsatt.

En underbar helg med tjejen man är kär i – vem kan njuta mer?

Tänk att vi blev ihop…

För snart ett år sedan utforskade jag min privata e-postleverantörs sidor och såg att jag hade något sorts universalkonto på en massa herrans sidor. Bland annat en som som handlade om att träffa folk. Klickade runt lite och fyllde i uppgifter om mig. Fantastiskt spännande tyckte jag det var när man svara på en jädrans massa frågor och sen se vilken person som man var mest lämpad att träffa. Ungefär som att det skulle vara någon vetenskap. Fick sedan, typ serverat för mig, en lista på personer som var mycket väl lämpade och så också en lista på personer som var oerhört olämpliga. Några skrev till mig, vilket var läskligt. Jag skrev till några, vilket var läskigare. En av de personerna var Lena.

Vi började skriva till varandra, lite sporadiskt och inte speciellt ofta. Men jag gillade när vi gjorde det.. Jag tyckte hon var en skithäftig tjej och hon tyckte jag … var en stor tönt. Så kan det gå – men det visste jag ju inte då så jag trodde jag var den häftigaste killen hon pratat med, eller åtminstone en hyfsat dräglig kille. Men icke ville hon träffa mig inte…

Jag trodde ju faktiskt inte alls på att träffa folk på Internet, och i ett gott halv år hade jag också helt rätt. Det gick inte att träffa folk där, och jag var in på sidan lite då och då och mina farhågor besannades. Och jag är fullt medveten om att mina fördomar färgade mitt omdöme, men ändå – jag var inte så värst begeistrad.

Men så kom en dag, den 28 augusti 2008, då jag lite halvstressad gick längs Drottninggatan på väg på ett möte då jag tittar upp och får se en tjej komma emot mig. Jag funderar, tänker, var har jag sett denna tjej. Varpå hon tittar på mig och bryter ut i värsta leendet, ett leende som liksom fick mig att stanna upp. Detta skedde utanför Gallerix. När jag, långsam och sävlig som jag är, hann vända mig om hade hon sprungit långt, långt borta. Eller åtminstone gått väldigt fort. Jag som bara tänkt säga hej, tänkte jag, men icke fick jag det.

Sen på kvällen skrev jag till henne, ännu mer senare svarade hon. Några dagar senare ses vi igen, av ren slump än en gång och denna gång hinner jag vinka lite och hon vinkade tillbaka. Strax efter det bytte vi nr och bestämde att ses “på riktigt”. Vi gick lite oplanerat (hon skickade ett sms och efter lite konversation (där hon bland annat hävdade att hon hade dåligt batteri vilket ju alltid är en standarddiss) svarade jag att jag kunde ju bjuda på restaurang) ut och åt, även om jag inte fick bjuda. Det som nu är “vår” restaurang.

Uppenbarligen gjorde jag nåt mer rätt live än på Internet (vilket ju återigen stärker min tes) för efter ett halvår av ”nej” blev det ju allt oftare ja. Vi sågs väldigt ofta under ett par veckor utan att på något sätt skynda något innan vi både mer eller mindre insåg att vi faktiskt var ihop.

Och nu har vi snart varit ihop i ett halvår. Vilket på alla sätt är ljuvligt och även om jag kanske inte är någon ”Mc Dreamy” direkt så har jag, rent objektivt, en fantastiskt bra flickvän. Det är glädje det.

Min flickvän är kändis

Idag, inför miljoner, kanske till och med miljarder, TV-tittare gjorde min flickvän Lena debut som kändis. Hennes fråga, som hon verkligen grubblade över, nästan mådde dåligt av att inte veta svaret på, i praktiken krävde ett svar på, ställdes av David Hellenius på kvällens Let’s Dance (Ok, Lena tvingar mig att erkänna att den något twistade frågan lite grann var min).

Vi undrade om han Magnus, den där starke typen, någon gång har haft svårt att öppna en syltburk. Och den frågan kom in och ställdes!

I den formidabla extas som uppstod i TV-soffan hörde vi inte svaret, så om någon minns det får de gärna skriva det i kommentarsfältet.

Ingen kommentar

Extra Extra Extra

Hans Wahlgren vill inte kommentera att Kjerstin Dellert stötte på honom en gång för 46 år sedan.

Det föranleder följande ”ingen kommentar-kommentar” från mig:

Jag vill inte kommentera huruvida det är sant eller inte att Kjerstin Dellert stött på mig vid något tillfälle! Jag har ingen kommentar till det!

Däremot KAN jag kommentera, och bekräfta, att Sonja Aldén stött på mig (men inte riktigt lika mycket på Simon) en gång och att Prinsessan Madeleine har sagt hej till mig. Men likt Dellerts påstötningar är jag kallsinnig.

The girl I’m crazy about sitter ju och är go och söt i skenet av ljusen och bara är såååå bra *säger på värsta fjortissättet*