Hur är det med rättsmedvetandet på den borgerliga kanten?

Jag har hittills inte skrivit något om att Mehdi Ghezali gripits i Pakistan. Det gör jag nu.

När debatten gick som hårdast för några år sedan om Ghezalis tid på det amerikanska fängelset på Kuba, Guantanamo Bay, tyckte de allra flesta en sak, och en sak bara:

”Det är fel att en man sitter fängslad under så lång tid utan att få en chans att bemöta sina anklagelser, få ett försvar, få chansen till en schyst rättegång med allt vad det innebär – ja, helt enkelt att internationell rätt upprätthålls.”

Det gjorde den inte på Guantanamo Bay och vi var många som protesterade mot detta.

Det är lätt att hemfalla åt rättspolitisk populism. Om en mistänkt pedofil eller terrorist står under rätta är det inte lätt att vara den som försvarar honom eller henne. Men de flesta människor vet att ett ”försvar” aldrig är ett försvar mot en misstänkt gärning utan ett försvar FÖR att den misstänkte får en rätt(vis) behandling och att domen blir rätt(vis). När en person misstänks för ett brott finns det regler på hur den personen ska hanteras och hanteras inte den personen korrekt är vi på ett kraftigt sluttande plan. Det gäller oavsett om du är misstänkt för ett ”småbrott” typ att köra på en heldragen linje på en väg, eller att ha hjälpt till med att utföra den värsta terrorattacken i världshistorien.

När jag och många med mig (och jag var definitivt inte en av dem som gjorde allra mest, snarare tvärtom) protesterade mot USA:s behandling av bland annat Mehdi Ghezali gjorde vi det av ovanstående skäl.

Jag känner inte Mehdi Ghezali. Jag har träffat honom ett par gånger, men aldrig mer än sagt hej. Jag vet inte vem det är mer än till utseendet.

Vad han har gjort eller inte gjort, då och nu, vet inte jag. Det är heller inte mitt ansvar att ta reda på det. Men en sak vet jag – det USA gjorde mot honom på Guantanamo Bay stred mot internationell rätt. Det var det jag protesterade mot.

Nu när Mehdi Ghezali återigen är misstänkt för terrorismrelaterad brottslighet gäller samma regler som då. Han är oskyldig fram till det att motsatsen är utom allt rimligt tvivel bevisad.

Ändå går Moderaternas högst uppsatte politiker i Örebro län Kent Persson ut och slänger ur sig populistiska anklagelser. Kent Persson skriver:

”Visst kan slumpen falla sig så att en oskyldig blir gripen en gång, men knappast två.”

Med den rättsprövningen är det ju väldigt enkelt att slå fast skuld. Verkligheten är lite mer komplicerad än så, och lyckligtvis är inte Kent Perssons rättssyn den som råder i ett västerländskt samhälle.

Orimliga förhållanden för ”politikerföräldrar”

Såsomingången i förhållande med flickvän, samt såsom innehavare av katt, vet jag att det ibland blir bökigt att hinna med att både jobba som politiker (ett jobb som ofta kräver kvällar och ibland även helger) och vara en bra pojkvän och husse. Och då är jag ändå bara politisk sekreterare i Örebro och inte riksdagsledamot eller Europaparlamentariker. Och då är jag inte småbarnsförälder.

Två som är riksdagsledamot/Europaparlamentariker och småbarnsföräldrar är Maryam Yazdanfar och Åsa Westlund.

Maryam Yazdanfar råkade ut för riksdagens ”bebisförbud” i kammaren. Man kan givetvis tycka vad man vill om småbarn i olika miljöer – själv har jag väl suttit på både en och annan föreläsning eller på olika möten där bebisskrik stundtals överröstat diskussionen. Ofta går föräldrarna då ut, men ibland går inte det. Å andra sidan har jag suttit på minst lika många möten där mobiltelefoner låtit, äldre snarkat och andra talat för högt med bänkgrannen. Jag vet ju vad jag tycker är mest störande i alla fall.

Jag har tidigare skrivit om Åsa Westlund och hennes närvaro i Europaparlamentet som under en tid varit lägre än vissa andras. Inte på grund av lathet eller skolk – utan på grund av att hon har utnyttjat sin i Sverige självklara rätt till föräldraledighet. Om en riksdagsledamot är föräldraledig går en ersättare in i hans eller hennes plats, men i högerstyrda EU fungerar det inte så. Är man hemma med sina barn som parlamentariker anses man helt enkelt vara frånvarande. Och den frånvaron har nu Sveriges television på morgonen iakttagit utan att ursprungligen berätta att Åsa Westlund just varit föräldraledig (läser nu att de nu gör det vilket är bra).

Förhållandena för politikerföräldrar är orimliga och måste förbättras.

Kärlek på undantag?

Ingrid Fromell är en kvinna som ibland går mig på nerverna. Hon skriver till 99 procent sakligt och ”fint”, men dock med något sorts liberalkonservativ åsiktsinnehåll som gör att jag inte håller med om vad hon skriver. Sen klämmer hon in, i den där sista procenten, någon helt absurd tanke som, jag vet inte, liksom är tagen helt ur luften.

I dagens Nerikes Allehanda skriver hon på ledarsidan, på tal om äktenskap även för samkönade par:

Å ena sidan hävdar de [alltså de homosexuella, min kommentar] att de är helt normala och likvärdiga med de heterosexuella, å andra sidan kräver de en uppmärksamhet långt utöver den som de heterosexuella får. Det är pridefestivaler och oräkneliga filmer där HBT-problematiken behandlas (HBT betyder homo-, bisexuell och transvestist) [vilket inte är riktigt sant, i och med att det betyder homo- bi, och transperson, då transperson innefattar alla transsexuella läggningar, bland annat transvetism och transsexualitet, min kommentar ånyo]. Den vanligast förekommande attraktionen – den mellan man och kvinna – har kommit på undantag. Det är synd tycker jag.

Det är en sådan text som när jag läser den vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Troligtvis både och.

Menar kvinnan på fullt allvar att den heterosexuella kärleken ”kommit på undantag”? Att det görs ”oräkneliga filmer där HBT-problematiken behandlas”? Vaddå för jäkla problematik? Vaddå behandlas?

Har Ingrid Fromell inte sett en enda romantisk hollywoodrulle i sitt liv? Jag kan räkna upp kanske en handfull filmer om homosexuell kärlek som jag har sett, men ett hundratal filmer som ”behandlar den heterosexuella kärleksproblematiken”, för tro mig – efter alla otrohetsfilmer, kärlek-på-håll-filmer, otillåten kärlek och så vidare, som jag har sett vågar jag påstå att den heterosexuella kärleken är mer än väl uppmärksammad och belyst och förmodligen också minst lika problematisk.

Bra artikel om omskärelse på icke-samtyckande pojkar

Eduardo Grutzky skriver klokt i Svenska Dagbladet och kallar omskärelse av pojkar för ”en barbarisk handling”.

Omskärelse av pojkar är en barbarisk handling som strider mot förnuft och moral. Även påstådda medicinska fördelar är otillräckliga för att acceptera en handling, som utförd på försvarslösa barn omvandlas till övergrepp.”

Jag håller givetvis helt med.

Ett stort bakslag i Finland

Finland ska nu åter tillåta omskärelse av pojkar. Detta efter att den finska lagstiftningen tydligen varit ”oklar”. Jag har inget emot klargörande lagstiftningar på detta område, men då ska de vara klargörande att friska kroppsdelar inte ska knipsas av från barn.

I Finland ska det krävas att barnen lämnar ”samtycke”. Exakt hur ett sådant samtycke ska inhämtas framgår inte av tidningsartikeln, men jag tvivlar på att det blir enkelt. Den mesta lagstiftningen bygger ju på antagandet att barn inte kan samtycka – därför kan de inte ingå avtal eller gifta sig. Men i detta fall så ska barn tydligen kunna samtycka att knipsa av en frisk, funktionsduglig förhud. Rimligtvis sker detta innan puberteten, innan barnens sexuella debut och innan de lärt sig om onani, kort sagt – innan de förstått att förhuden faktiskt fyller ett syfte.

Jag har sagt det förrut och säger det gärna igen – jag är mot omskärelse på barn. Att man som vuxen man får göra vad man vill med sin kropp är relativt självklart, och på grund av de starka religiösa sederna kring omskärelse köper jag att vuxna samtyckande män ska få göra omskärelse i sjukvårdens omsorg.

Men att barn ska ”tvingas” göra detta är sjukt, omänskligt, ovärdigt, strider mot mänskliga rättigheter, barns rättigheter och vett och etikett. Barn är skyddsvärda – inte värnlösa!

Jag har tidigare starkt kritiserat SSU som på kongressen hösten 2007 sade nej till förbud mot manlig omskärelse, och nu kritiserar jag Finland. Jag tänker inte ge mig innan denna anomali är förbjuden.

Låt behövande människor få vård!

Läste med glädje en debattartikel som ordförandena i SSU-distriktet, kommunerna och S-studenter i Örebro fick publicerat i dagens NA. Jag står givetvis bakom den helt och fullt.

På tisdag kommer riksdagen att ta ställning till ett lagförslag som innebär att irreguljära immigranter, så kallade papperslösa, ska nekas all hälso- och sjukvård förutom akutvård om de bekostar den själv.
Propositionen innebär att det inte är medicinska bedömningar som avgör en persons rätt till sjukvård. Istället är det hennes status i landet som gör det.

De som kommer att nekas vård är främst personer som har fått avslag på en asylansökan och håller sig undan, men även de som aldrig har sökt uppehållstillstånd men ändå vistas i Sverige. Det kan handla om prostituerade kvinnor från öst, svartarbetare som utnyttjas av oseriösa arbetsgivare eller personer från länder där det råder oroligheter men som inte regeringen definierar som väpnad konflikt.

Vi är unga socialdemokrater som är upprörda och oroade inför tisdagens omröstning. Om förslaget går igenom lagfäster Sverige en ordning där hälso- och sjukvård inte längre betraktas som en mänsklig rättighet utan en medborgerlig rättighet.

Alla partier som säger sig stå för alla människors lika värde borde rösta mot förslaget. Det är upp till bevis för Kristdemokraterna och Folkpartiet som i opposition sa sig värna om en human flyktingpolitik. Men vi SSUare är trots allt mest besvikna över hur lamt vårt moderparti, Socialdemokraterna, agerar i frågan. Socialdemokraterna kommer att rösta mot förslaget och reservera sig till förmån för ett utredningsförslag som ska se över möjligheter att åtminstone erbjuda vård till papperslösa barn, men kanske inte till deras föräldrar! Hur kan socialdemokrater i riksdagen över huvud taget ens tulla på den bärande principen i vår ideologi – idén om alla människors lika värde?

Förutom att förslaget strider mot viktiga moraliska principer strider det även mot flera av de mänskliga rättigheterna. Hur ska Sverige på ett trovärdigt sätt kunna kritisera länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna om vi lagfäster en ordning som är förkastlig ur ett sådant perspektiv?

Det nya lagförslaget kommer dessutom att sätta personalen inom vården i en fruktansvärd sits. Är det meningen att sjuksköterskor och läkare ska neka behövande människor vård? Vilket straff ska en läkare få som räddar livet på en så kallad illegal invandrare trots att denne inte betalar sjukhusnotan?
Huvudargumentet för lagförslaget är att skapa tydlighet så att samma regler gäller i hela Sverige och för att förhindra så kallad ”social turism”.

Dagens situation är inte perfekt, men lösningen borde istället vara att lagförslaget förkastas och landstingen upprättar en policy som garanterar vård för alla. Det är oerhört cyniskt att utestänga människor från grundläggande sjukvård för att de ska förstå att de inte har rätt att befinna sig i Sverige.

SSU kräver att sjukvård ska betraktas som en mänsklig rättighet och inte en medborgerlig rättighet. Vi kräver också att Örebro läns landsting snarast tar en policy som garanterar att alla människor som söker hälso- och sjukvård ska behandlas på lika villkor.

Emma Lidell – ordförande Örebro läns SSU-distrikt
Maja Gullberg – ordförande SSU Hallsberg
Frida Boson – ordförande SSU Örebro
Olle Tervalampi – ordförande SSU Karlskoga/Degerfors
Sofia Entezar – ordförande SSU Lindesberg
Linda Höglin – ordförande S-studenter Örebro

Avgå Stefan Lindeberg och Peter Elander

Förre justiteministern och örebroledamoten i Riksdagen, Thomas Bodström, S, gick idag ut med det otillräckliga kravet på en svensk bojkott av alla ceremonier, exempelvis invignigen, i anslutning till OS i Peking i augusti.

Som jag skrivit tidigare menar jag att Sverige, och resten av världen, ska bojkotta hela OS i Kina. Detta av flera skäl, men det viktigaste är att Kina som kommunistisk diktatur kommer utnyttja alla situationer de kan för att sprida glans över sin nation och sin kommunistiska diktatur. Med alla mediabolag på plats blir OS en orgie av kommunistisk propaganda och bilder på ”hur vackert” och ”hur exemplariskt” Kina är.

Ställt i relation till hur extrema reaktionerna blev på Göran Perssons famösa ”Kinauttalande” 1995. För citatet: ”För mig är det oerhört slående vad politisk stabilitet betyder för ekonomisk utveckling när man ser det kinesiska exemplet” blev Göran Persson KU-anmäld av de borgerliga partierna. Nu, tolv år senare, har vi en moderatledd regering som kryper för kommunistdiktaturerna genom att dessutom närvara vid en invigning av OS. Idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth, M, bör inte åka till Kina, men hon, liksom Gunilla Carlsson, M, är motståndare till en bojkott.

Det vanligaste argumenten mot bojkott brukar vara att de för det första inte gör nytta och att idrott och politik inte ska kopplas ihop. Jag menar att båda argumenten är tramsargument.

Givetvis gör en bojkott år 2008 stor nytta. Ju fler länder som deltar, desto bättre vore det. Skulle Sverige förmå fler EU-länder att delta skulle detta göra en enorm nytta. En sådan utveckling är inte orealistisk – exempelvis har ju Frankrikes president Sarkozy nyligen sagt att en OS-bojkott inte är utesluten. Många jämför med bojkotterna på 1970- och 80-talen, men då var OS inte lika kommersiellt. Idag är OS en mångmiljardindustri. Jämför bara med hur mycket exempelvis Västerås kommun tjänar på en deltävling i Melodifestivalen 2008 så inser man vad ett OS i Peking innebär.

Och självklart går det inte att helt och hållet sära på idrott och politik. Allt är politik, även idrott. Och när det gäller frågor som exempelvis mänskliga rättigheter och demokrati är det allas ansvar att verka för att främja det. Det går inte att säga att ”politikerna får ta hand om politiken”, som förbundskaptenen för damlandslaget Peter Elander i ishockey gör.

Ungefär samma argument använder ordföranden för Sveriges olympiska kommitté Stefan Lindeberg. Det finns någon sorts romantisk hållning att idrott ”står över” politik, men vaddå? Är det verkligen rätt att Stefan Holm ska få skutta högt samtidigt som Kina tillfångatar oppositionella politiker och censurerar oliktänkande? Samtidigt som Kina utövar bland den högsta frekvensen av dödsstraff efter ”underliga rättegångar”

Jag står helt och hållet bakom Thomas Bodströms krav, men tycker att det är otillräckligt! Sverige bör verka för att EU, ja hela världen, ska bojkotta hela OS i Kina. Och Stefan Lindeberg och Peter Elander bör omedelbart lämna sina poster till någon annan.