Fruktansvärt att ge plats för David Kronlid

Jag har suttit, och sitter alltjämt, i Örebro kommuns valberedning. Förra torsdagen fick vi i vår hand en handling för de val som ska förrättas av Örebro kommuns fullmäktige, och de nomineringar som partierna då hade på förslag (men som flera partier ännu inte hade fastställt, varför det rådde sekretess om handlingen och namnen).

Ett av namnen fick mig nästan att trilla av stolen. En av de moderata ledamöterna i valberedningen räckte plötsligt upp handen och såg gillande på David Kronlid som satt i valberedningen i egenskap av företrädare för Sverigedemokraterna och sade: Som ordinarie ledamot i programnämnd Barn och utbildning nominerar den blågröna gruppen (Moderaterna, Folkpartiet och Miljöpartiet de gröna) David Kronlid.

Jag trodde jag hörde fel, men när vi sedan fick det svart på vitt blev jag otroligt besviken, och väldigt arg.

Moderaterna, med Kent ”jag ska ALDRIG samarbeta med Sverigedemokraterna” Persson, Folkpartiet och Miljöpartiet de gröna avstår alltså en plats – trots mängder av kompetenta kandidater – till förmån för en person som fram till april/maj var aktiv, högt uppsatt, Sverigedemokrat.

Jag tycker att sverigedemokrater, liksom företrädare för alla partier, ska ha rätt att byta parti. Tar en sverigedemokrat avstånd från sina åsikter så ska de, om de ingjuter förtroende, kunna förlåtas.

Men David Kronlid tar inte avstånd från Sverigedemokraterna. Det är allmänt känt att den enda anledningen till att han lämnar sitt parti är inre stridigheter i distriktet. David Kronlid står bakom Sverigedemokraternas agenda nationellt, det säger han så sent som i torsdags.

Att det nu verkar ha förekommit någon form av förhandling mellan de blågröna (som jag numera kommer kalla blågrönbruna) och David Kronlid är uppenbart. Varför? Det kan jag inte begripa.

Är det för att blockera sverigedemokratiskt inflytande i nämnder och styrelser. I så fall är det idioti, för David Kronlid har sedan april sagt att han inte kommer att rösta med Sverigedemokraterna och därmed hade Sverigedemokraterna fallit utan nämndplatser i och med att det kräver fyra mandat i fullmäktige enligt nuvarande majoritetsförhållande för att få en chans att få en nämndledamot (det hade kunnat bli medelst lottning med Vänsterpartiet), men nu har ju Sverigedemokraterna bara tre mandat.

Detta föder ju också givetvis diskussionen om huruvida det är rätt av Kronlid att överhuvudtaget sitta kvar i kommunfullmäktige som politisk vilde, men det har man ju rätt till enligt lagen.

David Kronlid har gett uttryck för flera hemska åsikter. Dem har han inte tagit avstånd från. I torsdags erkände han att han står bakom Sverigedemokraternas nationella agenda. Det är tväruselt vad som nu sker.

 

 

Liberalismens förfall

Den svenska liberalismen har såsom tidigare meddelats avlidit pö om pö under sista nittiotalsåren och 2000-talets första årtionde.

Den svenska liberalismen föddes i och med Anders Chydenius (som visserligen idag hade beteckats som finne) mest berömda skrift från 1750. Under 1800-talet var olika liberaler vägledande i Sveriges utveckling från ett fattigt land demokratiskt till ett lite mer demokratiskt land. Det var också liberaler som tillsammans med den svenska arbetarerörelsen införde demokratin i Sverige när den allmänna och lika rösträtten infördes 1921.

Med förgrundsfigurer som Bengt Westerberg, Ingrid Segerstedt-Wiberg och … ja, nån till kan ni väl klämma dit… har liberalismen i Sveige faktiskt uträttat ett och annat. Jag menar – inte underverk, men det har ändå blivit lite verkstad på världsförbättringsområdet tack vare framsynta liberaler.

Det var då. Gosse, det var då.

Via Alliansfritt ser jag att en moderat (!) sammanställt en del (inte allt) av allt kvasirasistiskt som Folkpartiet slängt ut sig på senare år. Läsningen är synnerligen inte rolig, ens för en politisk motståndare. För det är just ett kvasirasistiskt parti som Folkpartiet Liberalerna i Sverige har utvecklat sig själva till. Och till skillnad från Sverigedemokraterna så har Folkpartiet blivit ett utstuderat kvasirasistiskt parti med hjärna. Ty det är främst i valrörelser som folkpartister släpper sina mörkbruna idéer.

Varför är det så? Populism? Kanske. Ett ärligt skifte i värderingar och åsikter? Mer troligt.

Folkpartiet är idag inte längre ett liberalt parti. Jan Björklunds betongskola, Johan Pehrsons övervakningssamhälle och partiets invandrarfientliga politik har blandats ihop i en bränd gröt.

Och inga folkpartister protesterar. Inte ens Staffan Werme, som brukar protestera mot partiledningen i många frågor, tycker att utvecklingen är värd att protestera. Staffan Werme säger att han inte är idéernas största fan, men han protesterar inte. Inte med ett ord.

Det är skrämmande…

Är ledare alltid impopulära?

Återkommen från fem veckors semester konstaterar jag följande:

1. Jag har misshandlat bloggen under sommaren.
2. Motivationen för valrörelse är på topp hos mig och hos mina kollegor.
3. Bättre start på valrörelsen hade man inte kunnat önska sig.

Jag arbetar för Örebros populäraste toppolitiker. Sveriges radio har låtit Novus göra en stor undersökning över listettorna i kommunfullmäktigevalet i Örebro. Lena Baastad, Socialdemokraterna, har störst förtroende hos örebroarna, den enda faktiskt av förstanamnen som har fler som har förtroende för henne än tvärtom. Det är roligt och välförtjänt. Även om Lena Baastad är relativt ny som förstanamn har hon snabbt vunnit respekt hos näringslivet i Örebro och hos allmänheten. Hon är ohotad internt i partiet och det är uppenbart att kommunens personal gillar henne skarpt. Mätningen är ett bevis på det och det stärker givetvis Lena lika mycket som det stärker oss som parti.

Näst populärast är Moderaternas Kent Persson. Det blir allt mer uppenbart att han framstår som den givne ledarkandidaten på högersidan, men det kommer inte Staffan Werme, FP, att acceptera, trots att han enligt undersökningen är impopulär i sin hemstad. Splittringen på högerkanten är total. Hade jag tillhört högerns valarbetare hade jag fört fram argumentet att allting tyder på att opinionssiffrorna i Örebro kommer göra Moderaterna till högerns ohotade gigantparti. När dessutom förstanamnet i Moderaterna är populär i Örebro borde det vara han och ingen annan som är vår gemensamma kandidat. Nu tillhör ju inte jag högern och de brukar av tradition inte tycka att det jag har att säga är särskilt vettigt så nu lär de fortsätta sin tirad av underliga utspel om att det är ”jag” som är ledaren och ingen annan.

Det är intressant att lyssna på Staffan Werme på radion. Där argumenterar han ungefär som att det är självklart att den som leder en kommun blir impopulär. Inget kan vara mer felaktigt. Det finns många exempel på där ledarna är mer populära än vad som till och med är rimligt (Reinfeldt) och exempel på där populariteten är välförtjänt (Stig Henriksson, Göran Johansson…). Man kan bli populär som ledare. Werme är inte det.

Minst populär bland örebropolitikerna är Sverigedemokraternas Daniel Spiik. Ett välförtjänt betyg för en politiker som på fyra år inte lyft ett finger för att göra något vettigt. Tvåa ”bakifrån” är centerns Rasmus Persson vilket jag inte tycker är särskilt välförtjänt. Visst, äldreomsorgen har havererat, kostnaderna för försörjningsstöd skjutit i höjden och initiativen inom Nämnden för funktionshindrade har så gott som undantagslöst kommit från oppositionen. Men Rasmus Persson har ändå försökt. Men troligtvis drabbas han av sitt partis svaghet.

Att Lennart Bondeson, KD, inte är populär är mindre konstigt. Slarvigt genomförda skolnedläggningar, sämre resultat i skolan och exempel på arrogans gentemot örebroarna har påverkat omdömet.

Murad Artin, Vänsterpartiet, har under mandatperioden stuckit ut både en och två gånger. Att han hamnar ”i mitten” är ett bevis på att reaktionerna gått åt båda håll. Det är lite Vänsterpartiets ”uppgift” – att väcka reaktion. Och när man gör det kan resultatet givetvis både bli bra och dåligt.

Med tanke på hur starka Miljöpartiet är nationellt är resultatet för Fredrik Persson så klart en besvikelse för Miljöpartiet i Örebro. Troligtvis ett utfall av Miljöpartiets vägval här lokalt.

Valet den 19 september kommer inte att handla om personer, varken i Örebro eller nationellt. Förr eller senare kommer debatten att handla om sakfrågorna, om vägvalen och om utmaningarna som vi står inför. Då blir frågan om person sekundär. Men visst är det viktigt att gå in i valrörelsen stärkt med den här typen av mätningar. Nu kör vi!

SD + M = sant!

Hälften av Sverigedemokraternas toppkandidater i riksdagsvalet är före detta moderater. I ett enskilt fall behöver det inte betyda något. Det finns före detta socialdemokrater som också har gått över till Sverigedemokraterna. Men att det är så många moderater, och att Sverigedemokraternas medlemmar lyfter upp dem till toppositioner, betyder åtminstone följande:

1. Sverigedemokraterna är ett parti med högersympatier.
2. Sverigedemokraterna är ett parti som väldigt många moderater uppenbarligen kan känna vissa likheter med.
3. Sverigedemokraterna, som ju är ett rasistiskt, kvinnofientligt och arbetarfientligt parti, står inte för de värderingar som Socialdemokraterna står för, med rättvisa, solidaritet, starka fackliga rättigheter och arbetslinjen såsom den en gång såg ut.
4. Sverigedemokraterna är inte ett parti för dem som vill utveckla välfärden.
5. Sverigedemokraterna har toppar som hellre sänker skatten än förbättrar kvaliteten på vården, skolan och omsorgen.
6. Sverigedemokraterna är ett parti som inte står på de mest utsattas sida.

Med andra ord, Sverigedemokraterna är inte ett parti som ska in i riksdagen.

Någonting är brunt i landet Sverige

Att Ilmar Reepalu sagt en del minst sagt korkade saker i Malmö har säkert inte undgått någon. Han har sedan fått förklara sig och nu torde det stå klart för alla att Reepalu varken är antisemit eller skyddar de som uttrycker antisemitiska uttalanden.

Nu är det Göran Hägglunds tur att förklara sig. Igår på Agenda debatterade Krisdemokraternas partiledare med Mona Sahlin, S, och då levererade han följande slutsats, nämligen att Ilmar Reepalu ”inte kan stöta sig med andra grupper i Malmö. Vi talar om vänstermänniskor, vi talar om muslimer.”

Att Göran Hägglund så flagrant drar alla muslimer över en kam är långt värre än att han gör det med ”vänstermänniskor”. Jag tycker debatten blir fullkomligt patetisk om man lägger allt krut på att debattera huruvida muslimer eller judar har det värst idag. När människor blir hotade, hatade, angripna på grund av sin religion/etnicitet är det fruktansvärt, oavsett om det drabbar judar eller muslimer. Antisemitismen är en uppenbar faktor i Sverige, än idag. Det är dock så att islamafobin definitivt också är en faktor i Sverige idag. Genom att ställa grupp mot grupp bidrar Göran Hägglund i allra högsta grad till att vidmakthålla den ordningen.

Sverigedemokraterna hyllar nu Göran Hägglund. Det är dags att han förklarar sig.

Att ta efter och kopiera Sverigedemokraterna är värre än att passivt kräva stöd av dem

Krönika i Karlskoga-Kuriren vecka 46

Främlingsfientliga partier har länge varit på frammarsch runt om i Europa. Vi behöver inte titta längre än i vårt grannland Danmark så ser vi främlingsfientliga krafter som fått ett reellt inflytande över politiken. Att regeringar är beredda att fortsätta styra genom att göra sig beroende av främlingsfientliga partier ser vi år efter år. Det är ingen nyhet, och det är framförallt ett politiskt block som gör det gång efter gång.

Konservativa partier i Europa (systerpartier till svenska Moderaterna) har i flera länder visat att de inte har någonting emot att samarbeta med främlingsfientliga partier. Samarbetet har också fått konsekvenser i den förda politiken. Hårdare invandringslagar, språktester, slöjförbud och lagar som inskränker minoriteter (främst muslimers) rättigheter fullkomligt staplas på varandra.

Hittills har vi varit relativt förskonade från detta i Sverige. Jag skriver relativt, för det är värt att påminna om Ny Demokrati som mellan 1991 och 1994 drev en politik med främlingsfientliga inslag i Sveriges riksdag och som passivt stödde den borgerliga minoritetsregeringen Bildt.

När allt fler högerpartier i Europa inlett mer eller mindre organiserade samarbeten med främlingsfientliga partier har folk frågat sig om det kan ske i Sverige. Mona Sahlin och de rödgröna partiledarna har varit extremt tydliga: Inte någon stans, inte någon gång och inte i någon fråga tänker de rödgröna stötta sig på Sverigedemokraterna.

Det dröjde ett tag innan Moderaterna och Fredrik Reinfeldt med samma extrema tydlighet sade samma sak. Vissa hävdar att de ännu inte riktigt helt slagit fast att man inte ens passivt kan tänka sig stödjas av Sverigedemokraterna, och när en moderat riksdagsledamot från Malmö sade att han tyckte att Moderaterna skulle göra det om det krävdes tog det hus i helvete. Men även om den moderata ledningen skulle vara ärlig i sin uttryckta ambition att inte acceptera ett samarbete med Sverigedemokraterna för att behålla regeringsmakten finns det andra funderingar.

I Vellinge kommun, Sveriges sydligaste kommun fick Moderaterna 56 procent i kommunvalet 2006. Vellinge är inte den enda kommunen i Sverige som säger nej till att ta emot ensamkommande flyktingbarn, men förhoppningsvis är Vellinge den enda kommunen som gör det av så öppet rasistiska skäl. Vellinge har landets lägsta kommunalskatt. Det är en ekonomiskt extremt välmående kommun. De har råd att ta emot personer med ett större stödbehov. Men på grund av grumliga argument som att man är rädd för att lokalbefolkningen ska bli bestulna avstår man.

Moderaterna förlorade på kort tid stora delar av sitt stöd 2002 på grund av Janne Josefssons så kallade ”valstugereportage” där han avslöjade rasistiska åsikter hos främst kommunala moderattoppar. Nu visar sig åter unkenheten. Moderaterna kanske avstår från samarbete med Sverigedemokraterna 2010. Nu återstår att sluta kopiera deras politik.

Främlingsfientliga moderater i Malmö

Moderaterna i Malmö säger nej till SD-samarbete, men stjäl deras politik istället. Jag vet inte vad som är värre. Samarbete eller kopiering. Men helt klart är att Moderaterna är på väg högerut. ”Regeringen ska ändra sin flyktingpolitik och dra ner på antalet människor som får stanna i Sverige.” säger en malmömoderat. ”Unket” säger en örebrososse!

Varför vi måste tjata om M och SD

Kent Persson och andra moderater blir arga varje gång man nämner Moderaterna och Sverigedemokraterna i samma mening, speciellt om man lägger till ordet ”samarbete”. Efter att ha läst detta kommer jag i alla fall inte att sluta!

Vill man vara heeeelt säker på att Sverigedemokraterna inte ska få något inflytande krävs en röst på de rödgröna! Så enkelt är det!

Två partier åker ur riksdagen – Sverigedemokraterna får vågmästarroll – Moderaterna jublar

Så kom då den första opinionsmätning efter valet där de fyra regeringspartierna rent procentuellt tillsammans får mer stöd än de tre oppositionspartierna. Det gör att ställningen i antal opinionsmätningar som man leder nu börjar jämna ut sig så att ställningen nu står samtliga-utom-en opinionsmätning för oppositionen och en oppositionsmätning åt alliansen. Döjämnt.

Nu är det ju dock inte så att opinionsmätningen ger segern åt alliansen, i och med att två av partierna i den har mer eller mindre raderats ut. Centerpartiet får 3,4 procent och Krisdemokraterna 3,8 procent.

Sverigedemokraterna kommer enligt undersökningen in i riksdagen med 4,2 procent och får därmed en vågmästarroll. Föga överraskande vill Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann inte ge löftet som Reinfeldt heller inte har givit – nämligen att INTE under några som helst omständigheter bilda regering med Sverigedemokraternas stöd. Precis som de gjorde 1991 då Ny Demokrati stöttade regeringen Bildt.

Här i Örebro jublar distriktsordföranden för Moderaterna åt resultatet. Jag bävar.

Har ALLA i majoriteten svårt att begripa?

Detta är det hårdaste blogginlägget jag någonsin skrivit. Men jag gör det i vredesmod.

Jag trodde aldrig jag skulle behöva sjunka så att jag började kalla någon i majoriteten för korkad, men jag kan snart inte låta bli. Ty de saknar uppenbarligen förmåga att begripa ens de enklaste stavelserna.

Detta inlägg är riktat till Peter Ranki, Magnus Lagergren, Ina Lindström och Fredrik Persson som alla på Facebook och bloggar påstått att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet samverkar/samarbetar med Sverigedemokraterna, samt till Staffan Werme och Kent Persson som öppet stödjer Fredrik Perssons påstående om detta på Facebook. I och med att jag i allt jag gör arbetar mot Sverigedemokraterna, rasism och främlingsfientlighet tar jag det oerhört personligt, och kan helt enkelt inte släppa det förrän ni tar tillbaka det.

Så här ligger det till, mycket enkelt så att alla begriper (även om min tilltro att så kommer bli fallet är låg).

I onsdags var det kommunfullmäktige. Där var ni. Ni satt där. Vi med. Ni tyckte kommunen skulle bygga torg. Vi med. Vi ville att ni skulle visa att kommunen har råd med det. Det ville inte ni. Ni ville bygga ändå. Det ville inte vi.

Sverigedemokraterna ville inte bygga torg. De struntade i pengarna. De ville bara inte bygga. Det ville ni. Det ville vi. Men vi ville ha pengar först. Det ville inte ni.

Sverigedemokraterna yrkade (det betyder föreslog) att vi inte skulle bygga torg. Vi yrkade (det betyder fortfarande föreslog) avslag på detta. Vi röstade mot Sverigedemokraternas förslag att inte bygga torg. Det gjorde inte ni. Ni lade ner er röst.

Sen frågade ordföranden om kommunen skulle bygga torg innan kommunen hade det finansierat eller efter kommunen hade det finansierat. Ni röstade för innan och vi röstade för efter. Ni vann för ni är fler än vi.

Vad tycker ni? Var det svårt att förstå? Inte särskilt va? Sverigedemokraterna vill inte bygga torg. Det vill Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.

Om vi nu går tillbaka till kommunfullmäktigesammanträdet i juni förra året (det var det året du fyllde 50 Staffan) hade Socialdemokraterna och Vänsterpartiet en budget och ni i majoriteten hade en annan. En budget är det viktigaste pappret under året och vi hade jobbat väldigt mycket med våran. Sverigedemokraterna röstade med er i den viktiga frågan, liksom de också gjorde 2007. Majoriteten och Sverigedemokraterna var överens om hur Örebro ska spendera pengar. Tänka sig.

Då var ni överens. Nu går vi tillbaka till torgen. Sverigedemokraterna vill inte bygga torg. Vi vill det. Är vi då överens? Nej, har man en hyfsad koll på vad ”vill” och ”inte vill” betyder inser alla att vi inte är det. Ni har uppenbarligen inte det, så därför vill jag förklara det igen. Sverigedemokraterna vill INTE bygga torg. Vi VILL det. Det är en stor skillnad.

Därför tycker jag ni borde ta bort era larviga påståenden att vi samarbetar eller samverkar. För nej, det gör vi inte. Och fortsätter ni tjata om det är jag ledsen, men då måste jag sjunka så lågt och påstå att den som kallar er för idioter är inte jag – det är ni själva.