Mellansverige version DN, eller ”säg inte 100 procent ja till friskolor”

Sex stycken socialdemokrater från sex stycken kommuner (Sverige har sammanlagt 290 kommuner) tycker att sossarna bör tycka samma sak om friskolor som i praktiken sossarna delvis redan tycker och delvis sådant som Socialdemokraterna förhoppningsvis aldrig helt kommer att tycka och tillåts därför skriva på DN Debatt.

I stort delar jag inriktningen i debattartikeln, även om jag inte gör det fullt ut. Exempelvis tycker jag att styckena ”Skolan har inte kommunaliserats fullt ut, vilket skapar en otydlig styrning som påverkar friskolorna. Vår uppfattning är att skolan ska vara en kommunal angelägenhet. Då är det också rimligt att kommunerna får ett ökat kommunalt inflytande. Lika lite som det finns ett värde i en total etableringsfrihet finns det ett värde i ett kommunalt veto. Vår erfarenhet, och det vittnar även de friskolor som vi talat med, är att friskolor etablerar sig först och främst i de kommuner som är välvilligt inställda. Finns det ett lokalt motstånd så väljer friskolan hellre att etablera sig i en annan kommun” är rent felaktiga.

Jag tycker det bör finnas ett kommunalt veto. Det är rimligt att det finns ett demokratiskt fattat beslut bakom vilka skolor det ska finnas i en kommun då de faktiskt betalas av kommunala pengar. Idag fungerar det inte, och de ”erfarenheter” som de sex politikerna har saknar jag. Jag tror visst friskoleföretagen drivs av ett profitintresse och inte enbart efter kommunernas inställningar. Idag har ju kommunerna begränsade möjligheter att stoppa en friskola, så varför skulle kommunernas inställning spela någon roll för företagen?

Det roligaste med artikeln var dock ingressen, skriven av DN. ”Sex politiker från Mellansverige”. Jorå… En radie tio mil från Stockholm är Mellansverige. Perspektivet är verkligen brett.

Annonser

Har du gått och blivit lönsam nu då, lille vän?

Ägnade eftermiddagen åt att lyssna på Nihad Bunar, forskare vid Stockholms universitet, som var och besökte Örebro. Vi fick en sittning med honom på oppositionskansliet och diskussionerna handlade om friskolesystemens, eller ”valfrihetssystemens” konsekvenser i synnerhet. Främst ur ett segregationsperspektiv.

En av Bunars teser, som ju varit känd ett tag, är att den borgerliga valfrihetspolitiken enbart styrs av borgerlig ideologi. Det finns ingen empiri som säger att valfriheten, så som den är utformad idag, bara är så lysande som man ofta hör från borgerligt håll.

Inte det att valfriheten i sig är dålig, det är den inte! Men såsom systemet är uppbyggt idag ökar segregationen i skolans värld, eller kanske till och med uppstår där.

Folkpartiet pratar hela tiden om ”utanförskap” som främst handlar om boendesegregation. Skolresultatet är en faktor, men det de inte förstår, eller uppriktigt skiter i, är att det är deras skolpolitik som ökar utanförskapet. Jag vågar påstå att skolsystemet är en värre segregationsfaktor än boendefrågan.

Detta är illa i sig – men när tusan hörde du senast någon ställa sig frågan vad som kommer ske när alla dessa tjattingar växer upp? Om dessa barn uppfostras i en extremsegregerad miljö, vilken syn får då de på ”vi” och ”dem”?

Jag hoppas på ett kraftfullt omtag i hela skolfrågan, men jag är rädd för att politiken snarare fortsätter nedåt på den utstakade vägen. Jan Björklund och Folkpartiet, det mest blinda partiet i skolfrågor, har tyvärr fått någon opionionsmässig fördel som gör att de stakar ut politiken och alla andra, tyvärr vi socialdemokrater också, följer med.

Någon måste punktera bubblan – Nihad Bunars forskning verkar vara ett bra hjälpmedel!

En skola för alla?

Friskolor är bra – det liksom rabblar de flesta borgare som vore det lika självklart som att solen går upp i … ehh… som att solen går upp i det väderstreck den nu går upp.

Och visst – friskolor är i många fall bra! Bra pedagogik, bra lärare och resultaten blir goda. För de barn som är fullt friska och funktionsdugliga vill säga.

De andra är nämligen inte lika välkomna! En av tio friskolor i en undersökning som Utbildningsradion har gjort säger nej till att ta emot barn med funktionsnedsättningar och 40 procent har en negativ attityd till att anpassa lokalerna fysiskt för barnens tillgänglighet.

Jag är inte motståndare till friskolor, men jag är heller inte dess främste tillskyndare. Detta gjorde mig inte mer imponerad.

Finlands sak är vår!

Igår skedde en ny massaker på en skola i Finland. En ny, för det är mindre än ett år sedan massakern i Jokela där sammanlagt åtta personer mördades. Igår dödades tio oskyldiga människor, åtta kvinnor och två män, nio elever och en lärare. Och så mördaren, en 22-årig man.

Det går inte att säga något annat än att det är en djup tragedi. Samtidigt en ”förklarlig” tragedi. Finland är alltså världens tredje mest vapentäta land! Enbart USA och Jemen har fler lagliga vapen per invånare.

Finland!? På hundra finländare finns femtiosex handeldvapen.

Efter massakern i Jokela lovade Finlands statsminister att ändra vapenlagarna, men något har inte hänt. Nu lovar han samma sak – igen.

Samtidigt som jag tycker att Finlands vapenlagar är hemska och vidriga (jag är verkligen glad att det inte ens finns en debatt i Sverige om mer liberala vapenlagar) så är jag inte naiv nog att tro att det enbart är vapenlagstiftningen som är den samhälleliga orsaken till massakern igår.

Den största skulden bär givetvis den enskilde gärningsmannen. Men det finns förklaringar som även är ”större”. Och de förklaringarna tror jag är hyfsat allmänna och ja, jag tror att de stämmer hyfsat på Sverige också.

Jag vet att det i nästa vecka kommer ske en stor konferens i Örebro om just säkerheten på skolan. Det är bra och arbetet måste intensifieras. Samtidigt går det inte att bara prata ”säkerhet på skolorna”. Ungas psykiska hälsa måste särskilt belysas.

Det arbetet får inte hamna i bakgrunden för de enkla svaren om kameraövervakning och metalldetektorer.

Frågorna är inte för svåra – de är omöjliga!

Jag gjorde nyss det nu beryktade testet om lärares kunskaper om förintelsen. Enligt Forum för levande historia är lärarnas kunskaper alldeles för dåliga.

Så är det säkert. Men det prov som lärarna tvingades göra var ju skvatt omöjligt.

Jag hade 2 av 7 rätt och då är jag, utan att skryta, hyfsat insatt eller i varje fall beläst i förintelsen. Men att kunna vilket år de första massarresteringarna av judar skedde , enbart på grund av deras etniska tillhörighet, av alternativen 1933, 35, 38, 39, 40, 41 eller 1942, eller veta hur stor andel av den tyska befolkningen som var judar 1933, i den mening att de tillhörde en judisk församling – alternativen är mindre än 1 procent, 1-5 procent, 6-15 procent, 16-30 procent eller mer än 30 procent, är faktiskt lite väl svårt. Och svarar man fel på de frågorna, vilket exempelvis jag gjorde och säkert någon mer än jag saknar den detaljkunskapen, är man då enligt Forum för levande historia, för dålig.

Jag vet inte, men jag tycker att ovanstående handlar om encyklopedikunskap. Det går att slå upp. Det är inget som man behöver behålla i huvudet, utan att vara värdelös. Och kritiken låter inte vänta på sig.

Och det intressanta är kanske inte att Forum för levande historia tycker att kunskapen är för dålig, för jag menar – det är klart att de vill ha mer pengar. Men det intressanta är hur journalister blåser upp detta till en nyhet.

Högerkoalitionen i Örebro i saktfärdigt och impotent löftessvek

Det känns som om det var i en helt annan tid, kanske till och med en helt annan planet. Men där, bara några hundra meter från där jag just nu befinner mig, föddes en gång ”De nya moderaterna” med dåvarande oppositionsledaren Fredrik Reinfeldt i spetsen. På Conventum i Örebro berättade en nykläckt moderatledare att nu var det kvalitet som stod i förgrunden för den moderata politiken och i synnerhet skolpolitiken. Nu var det inte längre det viktigaste om skolan drevs i privat eller offentlig form.

Här i Örebro slog inte riktigt nymodigheten igenom bland Moderaterna, eller bland de övriga tre allianspartierna. Därför gick man i valrörelsen 2006 ut med att som ett av fyra vallöften om skolan ”göra Kvinnersta Naturbruksgymnasium till en fristående skola.”

Skälen till detta var, för att uttrycka sig milt, väl dolda och mörklagda (valmanifestet var ett A4-papper med en orange bård så särskilt mycket text fick där inte plats) men Kvinnersta skulle avyttras – så var löftet till örebroarna.

Tiden gick, valet kom liksom väljarnas dom, och alliansen förlorade valet. Staffan Werme och Folkpartiet i Örebro gick kraftigt bakåt. Det parti som hette Moderaterna men som gick under smeknamnet ”De nya moderaterna” gick kraftigt framåt. Men istället för att låta väljarna avgöra valet blev det på ett miljöpartimöte på Vasatorget som Örebros framtid kom att bestämmas. En fullkomligt logisk konsekvens av detta blev att Staffan Werme blev kommunstyrelsens ordförande och Inger Högström-Westerling, moderat kommunalråd, blev just ingenting.

Den fempartikoalition som kom till makten, och som i folkmun började kallas ”Högerkoalitionen”, började nu titta på de fyra valmanifest man gått till val på, samt Miljöpartiets program. Där stod en intressant punkt om Kvinnerstaskolan.

Nu började de fem koalitionspartierna titta på vallöftet. En utredning tillsattes som listade olika argument för och emot en försäljning. Det hela slutade i att Socialdemokraternas och Vänsterpartiets förslag, att inte sälja Kvinnerstaskolan, fick stöd av Folkpartiet, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Miljöpartiet. Sammanlagt sex av sju partier i den nämnd som avgör frågan, Programnämnd Barn och utbildning, insåg nu att en försäljning av Kvinnerstaskolan är dålig.

Argumenten för en utförsäljning framstod som tämligen få och små i jämförelserna till vinsterna att behålla skolan i kommunal regi. Men vem behöver argument när man har ett valmanifest. Ensamt kvar vid det gemensamma och ursprungliga löftet, som man bland annat förlorade – men vann – valet på, stod det moderata samlingspartiet, högerpartiet, De nya moderaterna.¨

”Kanske borde vi utreda frågan ytterligare” så att vi får fram ytterligare något argument hit eller dit, tyckte Moderaterna.

Varför då – en utredning ändrar ju ingenting!?” tyckte Kristdemokraternas kommunalråd, som ansvarar för högerkoalitionens skolpolitik.

”Jo, men vi ska ju vara överens om allt vi gör”, sade Moderaterna.

Tja, om det var exakt så det gick till – det vet jag inte. Men faktum är att det just är det, någon sorts överenskommelse att man ska vara helt hundraprocentigt överens om allt man gör i kommunen, som gör att Kvinnerstaskolans framtid nu ånyo utreds, trots att argumenten för försäljning är så få, trots att majoriteten mot försäljning är så stor.

Saktfärdigheten och beslutsoförmågan fortsätter i sitt sakta mak. Kommunledningen i Örebro är beslutsinkompetent. Lena Baastad kommenterar här.

Det är 894 dagar kvar till den 19 september 2010.

Borgarna misslyckas – till och med med skolan

Som rätt så ärlig och rättfram socialdemokrat kan jag erkänna att borgarna vunnit skolpolitiken rent opinionsmässigt. De har inte rätt, men deras politik har blivit norm, och det är den som folk pratar om. Det beror på att den är iögonfallande på flera sätt.

Iögonfallande korkad – när poliser ska hämta skoltrötta elever.

Iögonfallande orättvis – när friskolesystemet bara blir värre och värre och betygssystem ökar klyftorna.

Nu visar det sig att den dessutom är iögonfallande usel. Andelen elever som slutar årskurs nio med godkända betyg sjunker i Örebro kraftigt, och på vissa skolor går det inte att beskriva det mer annorlunda än att kalla det för ett rejält och bottenlöst ras. På Mellringeskolan har andelen nior med godkänt i alla ämnen sjunkit med hela 25 procentenheter. Jag menar, vad tusan – 25 procentenheter! Och på Lillåns skola är det 15 procentenheter färre godkända.

I ärlighetens namn – allt behöver inte bero på borgarnas politik. Men när det är så oerhört stora siffror går det inte att kalla politiken för annat än misslyckad, ty resultatet är uppenbart inte speciellt lyckat!