Nu pressas Alliansen – vilket parti ska de borgerliga stödrösta på?

Efter dagens mätning från Demoskop har Socialdemokraterna ökat konstant i tre månaders tid vilket nu gett en stor ledning för de tre rödgröna partierna medan allianspartierna tappat. I dagens mätning tappar även Sverigedemokraterna och är på väg nedåt fyraprocentsspärren. Mycket gott.

Opinionsmätningar är inte valresultat och man ska vara mycket försiktig med att dra större tendenser från dem än att de nog pekar ut en viss riktning vartåt det hade barkat hade det varit val just idag. Vilket det ju förstås nu inte är. Men opinionsmätningar pekar ut trender och ger vind i seglen för vissa och gör det lite tuffare att arbeta för andra. Det är mycket roligare att vara socialdemokrat idag än i januari, som ett exempel.

(Som ett sidospår måste jag länka till Alliansfritts roliga post om Kent Perssons syn på opinionsmätningar)

Det tydligaste med den senaste raden opinionsmätningar, förutom ”maktskiftet”, är att samtliga tre borgerliga stödpartier till Moderaterna nu balanserar kring 4 procent. Det är faktiskt inte bara Krisdemokraterna, eller Centerpartiet efter Annie Lööfs chockfiaskostart som centerledare, utan även Folkpartiet med superjanne i toppen som är på väg ut ur riksdagen.

Det är säkert inte så att vi efter valet 2014 kommer att få se enbart ett borgerligt parti i riksdagen, men mycket tyder på att åtminstone ett, men kanske mer troligt två, partier åker ur.

Vilket?

Krisdemokraterna
Krisdemokraterna har aldrig stötts av väljarna. Under en kort period framstod Alf Svensson som en trevlig man, och fick på grund av sin popularitet några fler röster än vad de egentligen skulle ha. Utan Alf Svensson är Krisdemokraterna intet. Ett strykparti som ena dagen lyfter fram förbud mot samkönade äktenskap som en nödvändighet för att sedan bli överkörda, lyfter fram förbud mot att samkönade par ska prövas som adoptivföräldrar som en nödvändighet för att sedan bli överkörda, som går till val på sänkt bensinskatt men som sedan höjer den, etc etc. De har inte i riksdagen att göra, och det troliga är väl att deras historia nu äntligen är över. Chans att nå riksdagen 2014: 5 procent.

Centerpartiet
Centerpartiet har inte nått över 10 procent på över 20 år. Att beskylla partiets kräftgång på Annie Lööf vore därför oschysst. Men helt klart är att Annie Lööf inlett sin tid som partiledare på ett sätt som inte kan beskrivas som annat än tväruselt. Normalt betyder ett partiledarskifte en temporär uppgång i opinionen. Speciellt när företrädaren, som i Lööfs fall, inte var populär. För Annie Lööf har det varit precis tvärtom. Ett osäkert agerande, svaga framträdanden och impopulära utspel som sänkt lön för alla (hur kom det sig att det inte föll väl ut förresten?) har Annie Lööf fått se siffrorna dala närmre och i många mätningar under fyraprocentspärren. Varför Centerpartiet behövs i svensk politik ter sig allt mer som en gåta för väljarna. Historiskt är Centerpartiet en stor maktfaktor i Sverige så kärnväljarna finns där. Mobiliseras de kan det gå bra. Gör de inte det åker Centerpartiet ur riksdagen 2014. Chans att nå riksdagen 2014: 25 procent

Folkpartiet
Att Folkpartiet åker ur riksdagen är nog inte troligt, utan mer ett önsketänkande. Det är oavsett vad ingen munter syssla för folkpartister att följa utvecklingen för sitt parti. De senaste årens SD-flörtar med främlingsfientliga förslag har gett kortsiktiga positiva opinionssvängningar, men inte gjort Folkpartiet till det danska folkeparti de uppenbarligen velat bli. Inte ens skolfrågan fungerar längre. Folkpartiet befinner sig i en idémässig kris, som nu även syns i opinionen. Chans att nå riksdagen 2014: 90 procent.

Det kanske roligaste är att både Centerpartiet och Krisdemokraterna gör samma bedömning av läget – när siffrorna rasar krävs inte förändring, det krävs bara mer av samma och mer tydlighet. Som att det är det som är problemet? Den har artikeln är urtypisk och också urkomisk  Det är inte Socialdemokraterna direkt som har 3,5 procent och Krisdemokraterna som har 35 procent, i opinionsmätningarna.

Nu pressas Alliansen. Det är inte ovanligt att ett parti ligger farligt nära fyraprocentsspärren och då är det enkelt för framförallt moderata väljare att stödrösta på det partiet. Men på vilket parti ska de rösta den här gången? Och hur ska de tre partierna profilera sig, utan att stöta sig med varandra och moderata väljare? Hur ska Moderaterna agera? Kent Persson har i Örebro län misslyckats med att hålla ihop Alliansen, både i sitt eget Örebro och nyss i Nora. Han är inget föredöme som samarbetspolitiker direkt.

Frågorna är många. Krisen för Alliansen är här.

Annonser

Tre för många?

Den senaste Sifo-mätningen är intressant av flera skäl. Socialdemokraterna ökar med med nästan ett helt centerparti eller ett drygt kristdemokratiskt parti. Även om opinionsundersökningen (som så klart alltid ska tas med en stor näve salt) fortfarande ger S ett resultat under det katastrofala valresultatet 2010 är riktningen positiv. Dels skickar det signalen att läget är öppet inför 2014, men dels också signalen att vi socialdemokrater måste fortsätta att jobba och slita för att ha en chans att vinna valet.

Men skickar också signalen att krisen är total på den högra kanten, trots ett fortsatt övertag i opinionen (även om Sifomätningen, hade det varit ett valresultat, hade inneburit att S, V och MP varit större än alliansen i riksdagen i och med att Kristdemokraterna hade åkt ur). Tre partier, med Kristdemokraterna som hamnar under 4-procentspärren, befinner sig farligt nära att åka ur. Till och med Folkpartiet har bara 2,5 procent ner till spärren.

Någon kan påpeka att de tre borgerliga småpartierna ökar något i mätningen, och det är sant. De kan komma att öka något ytterligare, men lika troligt är att nästa mätning kommer vara en sjunkbomb för något av partierna.

Med två och ett halvt år kvar till valet är det intressanta inte om ett parti har 3,8 eller 6,5 procent av stödet – det intressanta är att tre partier har mellan 3,8 och 6,5 procent av väljarstödet.

Visst, Vänsterpartiet finns också där nere trots ”Sjöstedteffekten” som redan kommit av sig, bara marginellt större än Folkpartiet. Men de är trots allt större

De fyra minsta partierna i Sverige idag enligt Sifomätningen är de tre stödpartierna i regeringen och Sverigedemokraterna.

Kristdemokraternas senaste omsvängning i frågor som tidigare gjort dem unika bland de icke-rasistiska partierna (deras ställningstaganden rimmar ju allt som oftast väl med det rasistiska partiets) handlar om tvångssteriliseringar vid könsbyten. Man kan nog lugnt konstatera att det är en icke-fråga för 99,9 procent av svenska folket, men en otroligt viktig fråga för ett litet fåtal och en viktig symbolfråga för många.

Att Kristdemokraterna nu backat från sin tidigare hållning visar på att partiet försöker tvätta bort sin smutsiga homofobstämpel. Å andra sidan var ju den stämpeln en del i deras existens, deras själ. De var mot att förbjuda hets mot homosexuella, de var mot homosexuellas rätt att prövas som adoptivföräldrar, de var mot homosexuellas rätt att gifta sig och för tvångssteriliseringar vid könsbyte. Uppenbarligen var frågan om diskriminering av homosexuella en otroligt viktig fråga för dem, som de nu suddat ut. Anpassningsbart – javisst, men trovärdigt – alls icke!

Vad det innebär för Kristdemokraternas väljarstöd återstår att se. Men det samma gäller de övriga borgerliga partierna. Finns det överhuvudtaget något som gör de tre borgerliga stödpartierna unika idag, annat än att Kristdemokraterna nämner ordet ”familj” lite oftare, dock alltid utan innehåll, Centerpartiet tjatar på om sina halvtaffliga näringslivssatsningar och Jan Björklund skriker om att kärnkraftsbestycka Gotland och gormar ”skola skola skola”?.

Vad ska väljarna göra med tre partier som inte överhuvudtaget har något unikt? Krisen är total på högerkanten. Nu börjar väljarna inse det.

Vad är ett löfte värt?

För den som inte vill titta på hela inslaget, spola fram prick tre minuter. Sen kan ni ju fundera på vad det vallöftet nu har för tyngd.

Tänk på det, när ni lyssnar på folkpartister i Örebro (och jag ska inte ens nämna Moderaterna i detta inlägg).

De löften vi socialdemokrater ger, de genomför vi. Annars är det ju inte löften.

Toppstyrning in absurdum

Så har Staffan Werme blivit omvald som kommunalråd kommande mandatperiod. Det beslutades av kommunstyrelsen idag (mötet påbörjades klockan 15.00). Jag tänkte inte börja där, utan vill först gratulera Björn Sundin som nu officiellt faktiskt blir nytt kommunalråd vid årsskiftet och Lena Baastad som fortsätter, nu förhoppningsvis som kommunstyrelsens ordförande. Grattis också till Murad Artin som omvaldes, liksom Lennart Bondeson. Nytt m-råd blev Maria Haglund som också nu flyttar till Örebro. Återstår gör herrarna Persson, Persson, och Persson. Två valdes om (Persson och Persson) och en valdes som nytt råd (Persson). Grattis! Och så – så klart- grattis också till Staffan Werme!

Några timmar efter att Staffan Werme valts som kommunalråd av kommunstyrelsen i Örebro så nominerades han som kommunalråd av Folkpartiets i Örebro medlemmar. På kvällen har de nämligen ett möte där de nominerar till förtroendeuppdrag i kommunen.

Att nominera någon som redan är vald är i bästa fall lite bakvänt, i värsta fall rent uppåt väggarna. Jag överlåter åt Folkpartiets medlemmar att själva bestämma hur de känner inför detta faktum, men låt oss ändå begrunda följande:

Staffan Werme har i tre rakt nedstigande val gjort dåligt ifrån sig (jag inkluderar här hans numera famösa försök att komma till Europaparlamentet 2009 som knappt uppbådade mer kryss än en tipskupong). På de två senaste kommunfullmäktigevalen i Örebro har han lyckats halvera Folkpartiet. I Sveriges Radios stora opinionsundersökning om örebroarnas stöd för ledande politiker kom Werme på en mycket dålig placering.

Jag konstaterar detta, inte för att vara oschysst, utan för att faktiskt måla upp en bild som går att verifiera i valresultat och statistik. Den bygger inte på mitt personliga tyckande eller Wermes självbild. Det är så sanningen ser ut – svart på vitt.

I vilket parti som helst hade detta resulterat i ett ifrågasättande av den som bär ansvaret. Hade det varit en socialdemokrat hade det dessutom resulterat i krigsrubriker i Nerikes Allehanda, näst intill personförföljelse för att få en intervju från radio och TV, och socialdemokratiska politiker hade tvingats berätta hur dåliga de är.

Nerikes Allehanda har dock nu, hovsamt, tigit om Folkpartiets och Wermes kris (det går ju inte att kalla det för något annat). Inte ens den undersökning som visar på att Folkpartiets egna medlemmar ser Staffan Werme som en belastning har den liberala dagstidningen belyst. Jämför det med det som händer med Mona Sahlin…

Men för att återgå till valet av Werme. Han var nämligen inte bara en belastning, det var även så att han toppstyrde Folkpartiet (enligt Folkpartiets medlemmar). Tillsammans med sina politiska sekreterare och sitt andra kommunalråd (som bara för att konstla till situationen dessutom är hans hustru) har Staffan Werme knutit all makt till sitt kansli. Jag inser att jag, som anställd på Socialdemokraternas kansli på rådhuset är partisk, men tro mig – det går inte att jämföra.

Detta är det ju då inte alltså jag som säger, utan Folkpartiets medlemmar.

Det naturliga svaret på detta hade varit att, om inte avgå, tillsätta en krisgrupp för att visa att man verkligen tar tag i frågan och vill göra något åt det.

Hur gör Staffan Werme? Han skyller ifrån sig. På Socialdemokraterna. Det är VÅRT fel att Folkpartiets medlemmar inte har förtroende för honom.

Därtill har Staffan Werme, konsekvent och med en galnings envishet, under hela mandatperioden ägnat sig åt något sorts självförhärligande som är så långt från Jante man bara kan komma. Det, och en total avsaknad av självkritik, gör hela uppenbarelsen så absurd. Här finns en verklighet (valresultatet) och den som bär ansvaret ägnar all tid åt att hylla sig själv.

Till saken ju att de folkpartister som faktiskt fört fram klagomål under mandatperioden har avsatts, tvingats avsäga sina uppdrag eller fått utskällningar utan dess like av direktoratet på rådhuset.

Är det någon som undrar varför Werme ville välja sig själv före han gav medlemmarna chansen att välja honom?

Det är såna här dagar som jag på riktigt hade velat vara medlem i Folkpartiet i Örebro så att jag hade kunnat gå ur i ren protest.

Liberalismens förfall

Den svenska liberalismen har såsom tidigare meddelats avlidit pö om pö under sista nittiotalsåren och 2000-talets första årtionde.

Den svenska liberalismen föddes i och med Anders Chydenius (som visserligen idag hade beteckats som finne) mest berömda skrift från 1750. Under 1800-talet var olika liberaler vägledande i Sveriges utveckling från ett fattigt land demokratiskt till ett lite mer demokratiskt land. Det var också liberaler som tillsammans med den svenska arbetarerörelsen införde demokratin i Sverige när den allmänna och lika rösträtten infördes 1921.

Med förgrundsfigurer som Bengt Westerberg, Ingrid Segerstedt-Wiberg och … ja, nån till kan ni väl klämma dit… har liberalismen i Sveige faktiskt uträttat ett och annat. Jag menar – inte underverk, men det har ändå blivit lite verkstad på världsförbättringsområdet tack vare framsynta liberaler.

Det var då. Gosse, det var då.

Via Alliansfritt ser jag att en moderat (!) sammanställt en del (inte allt) av allt kvasirasistiskt som Folkpartiet slängt ut sig på senare år. Läsningen är synnerligen inte rolig, ens för en politisk motståndare. För det är just ett kvasirasistiskt parti som Folkpartiet Liberalerna i Sverige har utvecklat sig själva till. Och till skillnad från Sverigedemokraterna så har Folkpartiet blivit ett utstuderat kvasirasistiskt parti med hjärna. Ty det är främst i valrörelser som folkpartister släpper sina mörkbruna idéer.

Varför är det så? Populism? Kanske. Ett ärligt skifte i värderingar och åsikter? Mer troligt.

Folkpartiet är idag inte längre ett liberalt parti. Jan Björklunds betongskola, Johan Pehrsons övervakningssamhälle och partiets invandrarfientliga politik har blandats ihop i en bränd gröt.

Och inga folkpartister protesterar. Inte ens Staffan Werme, som brukar protestera mot partiledningen i många frågor, tycker att utvecklingen är värd att protestera. Staffan Werme säger att han inte är idéernas största fan, men han protesterar inte. Inte med ett ord.

Det är skrämmande…

Va? Ni skojar???

Jag hade tänkt att ägna mig lite åt att seriöst gå igenom de två största borgerliga partiernas lokala valmanifest, men nu så här börjar jag förstå att det kommer jag aldrig att kunna få göra. Moderaterna tjatar om att de har 115 punkter, men i film och på hemsidor presenterar de ständigt bara tre. Tre små ynkliga punkter som säkert är bra och vettiga, men som likafullt bara är tre punkter. Lite om en lite trevligare Kilsbergen… men inget om skolan, äldreomsorgen eller jobben.

Och idag så kom deras huvudmotståndare(!) i valet, Staffan Werme, ut med sitt valmanifest. Presenterat i den säljande formen av ett tal. Ett tal som kan sammanfattas på följande sätt:

1. Blaj Blaj mitt livs historia
2. Blaj Blaj liberalismens historia
3. Blaj Blaj kommunen kan ingenting
4. Blaj Blaj det kommunen gör idag är otroligt bra
5. Blaj Blaj vi måste säga nåt om skolan (skrev vi ingen debattartikel idag?)
6. Blaj Blaj vad ska jag nu prata om?
7. Blaj Blaj jag pratar lite till. Det är sossarnas fel.
8. Blaj Blaj vi ska inte säga nåt om våra förslag. Allt är sossarnas fel för övrigt.
9. Blaj Blaj utom två
10. Blaj Blaj vi sänker skatten och spar in på fritidspolitiker
11. Blaj Blaj men min egen lön har höjts, och min skatt har sänkts
12. Blaj Blaj och min frus.
13. Blaj Blaj det här börjar bli långt nu
14. Blaj Blaj sån tur att det bara är folkpartister här

Ja, ni fattar. Jag vet inte – men känns inte det här lite tunt? Efter fyra år av ledning (?) i kommunen klarar Folkpartiet av att presentera två nya idéer på vad som behöver göras. Sänka skatten, trots att Örebro kommun behöver spara 400 miljoner kronor, och minska på fritidspolitikerna (som innebär att fler öron och ögon får gå igenom politiken i Örebro) samtidigt som kostnaderna för den centrala politiska administrationen i Örebro ökat enormt under Wermes ledning (inklusive lönerna).

Medan vi socialdemokrater har varit ute och knackat dörr, arbetat i rådslag, ordnat möten och seminarier – allt för att få fram vår samlade politik till det som vi kallar Möjligheternas Örebro, har Staffan Werme filat på världens längsta icke-tal.

Det är arrogant mot örebroarna, men arrogansen kan straffa sig. Den 19 september väljer du väg.

Är ledare alltid impopulära?

Återkommen från fem veckors semester konstaterar jag följande:

  1. Jag har misshandlat bloggen under sommaren.
  2. Motivationen för valrörelse är på topp hos mig och hos mina kollegor.
  3. Bättre start på valrörelsen hade man inte kunnat önska sig.

Jag arbetar för Örebros populäraste toppolitiker. Sveriges radio har låtit Novus göra en stor undersökning över listettorna i kommunfullmäktigevalet i Örebro. Lena Baastad, Socialdemokraterna, har störst förtroende hos örebroarna, den enda faktiskt av förstanamnen som har fler som har förtroende för henne än tvärtom. Det är roligt och välförtjänt. Även om Lena Baastad är relativt ny som förstanamn har hon snabbt vunnit respekt hos näringslivet i Örebro och hos allmänheten. Hon är ohotad internt i partiet och det är uppenbart att kommunens personal gillar henne skarpt. Mätningen är ett bevis på det och det stärker givetvis Lena lika mycket som det stärker oss som parti.

Näst populärast är Moderaternas Kent Persson. Det blir allt mer uppenbart att han framstår som den givne ledarkandidaten på högersidan, men det kommer inte Staffan Werme, FP, att acceptera, trots att han enligt undersökningen är impopulär i sin hemstad. Splittringen på högerkanten är total. Hade jag tillhört högerns valarbetare hade jag fört fram argumentet att allting tyder på att opinionssiffrorna i Örebro kommer göra Moderaterna till högerns ohotade gigantparti. När dessutom förstanamnet i Moderaterna är populär i Örebro borde det vara han och ingen annan som är vår gemensamma kandidat. Nu tillhör ju inte jag högern och de brukar av tradition inte tycka att det jag har att säga är särskilt vettigt så nu lär de fortsätta sin tirad av underliga utspel om att det är ”jag” som är ledaren och ingen annan.

Det är intressant att lyssna på Staffan Werme på radion. Där argumenterar han ungefär som att det är självklart att den som leder en kommun blir impopulär. Inget kan vara mer felaktigt. Det finns många exempel på där ledarna är mer populära än vad som till och med är rimligt (Reinfeldt) och exempel på där populariteten är välförtjänt (Stig Henriksson, Göran Johansson…). Man kan bli populär som ledare. Werme är inte det.

Minst populär bland örebropolitikerna är Sverigedemokraternas Daniel Spiik. Ett välförtjänt betyg för en politiker som på fyra år inte lyft ett finger för att göra något vettigt. Tvåa ”bakifrån” är centerns Rasmus Persson vilket jag inte tycker är särskilt välförtjänt. Visst, äldreomsorgen har havererat, kostnaderna för försörjningsstöd skjutit i höjden och initiativen inom Nämnden för funktionshindrade har så gott som undantagslöst kommit från oppositionen. Men Rasmus Persson har ändå försökt. Men troligtvis drabbas han av sitt partis svaghet.

Att Lennart Bondeson, KD, inte är populär är mindre konstigt. Slarvigt genomförda skolnedläggningar, sämre resultat i skolan och exempel på arrogans gentemot örebroarna har påverkat omdömet.

Murad Artin, Vänsterpartiet, har under mandatperioden stuckit ut både en och två gånger. Att han hamnar ”i mitten” är ett bevis på att reaktionerna gått åt båda håll. Det är lite Vänsterpartiets ”uppgift” – att väcka reaktion. Och när man gör det kan resultatet givetvis både bli bra och dåligt.

Med tanke på hur starka Miljöpartiet är nationellt är resultatet för Fredrik Persson så klart en besvikelse för Miljöpartiet i Örebro. Troligtvis ett utfall av Miljöpartiets vägval här lokalt.

Valet den 19 september kommer inte att handla om personer, varken i Örebro eller nationellt. Förr eller senare kommer debatten att handla om sakfrågorna, om vägvalen och om utmaningarna som vi står inför. Då blir frågan om person sekundär. Men visst är det viktigt att gå in i valrörelsen stärkt med den här typen av mätningar. Nu kör vi!