Klanka inte ner på mitt väster – kom hit istället!

Bild

Jag minns mitt första besök i Örebro efter att jag hade kommit in på universitetet och bestämt att jag skulle flytta hit. Det var sommaren 2002, för snart elva år sedan. Jag och min mammas man Janne åkte runt och tittade i stadsdelarna där det fanns studentlägenheter och lägenheter som gick att hyra på studentkontrakt. Det var spännande, jag skulle hyra min andra lägenhet och min första i Örebro. Det skulle komma att bli några fler.

Vi kom till Oxhagen, ett område ingen av oss kände till. Vi svängde in på Tornfalkgatan och mötte direkt den Golden Gate-liknande bro som gick tvärs över gatan. Vi såg fina gula och vita längor med mysiga innergårdar där barn lekte och det var liv och rörelse. Vi åkte genom Rostas stjärnhus och vackra parker.

Jag blev såld direkt. Istället för att bo ute på Campus valde jag en tvåa i Oxhagen på Väster för något högre hyra än vad jag egentligen sökte. Jag trivdes som fisken i vattnet. Omgivningarna var vackra med Varbergaskogen, Hästhagen och Karlslund alldeles i närheten.

Efter några lägenheter runt om i Örebro bor vi sedan några år tillbaka återigen på Väster. Där känns det som mest hemma.

Väster är ett av Örebros finaste områden. När jag cyklar hem genom Varberga och Oxhagen ser jag lekande barn trängas med rådjur som kommer från ängarna ut mot Runnaby. På somrarna känner jag grilloset från skrattande och leende människor. Jag ser lycka, inte rädsla och oro.

Min bild av Väster är en annan än den som ofta sprids i media och präntas in i folks medvetande. Men tyvärr får den bilden fäste. Tyvärr ger den effekt i var människor väljer att bosätta sig. Det är synd. Väster har så enormt mycket att komma med som människor aldrig får chansen att se, nästan alltid på grund av felaktiga föreställningar.

När ett företag etablerar sig i områdena kring Vivalla heter det att företaget ligger på Boglundsängen eller vid Eurostop. När hamburgerrestaurangen Max som ligger vid Eurostop rånas heter det helt plötsligt att hamburgerrestaurangen ligger i Vivalla.

Media är ofta snabba på att berätta när något sker, att det sker i ”miljonprogramsområdena”, men inte lika tydligt när det sker på andra ställen i staden. Varför det är så vet jag inte.

Igår och i morse blev dock mitt personliga mått av tolerans kraftigt rågat och rann över.

Igår kväll hittade jag nyheten på Tvärsnytts hemsida att Markbacken är det område i Sverige efter Rosengård där näst högst andel unga mellan 15-19 år bor som är dömda för brott. Under nyheten fanns en länk till en stor karta där man kunde klicka ner till områdesnivå i så gott som hela Sverige var de unga brottsdömda bor.

Jag klickade där och fram kom en bild som inte var den som Tvärsnytt skildrade. Markbacken hade inte ens högst andel brottsdömda i Örebro. Det var istället två områden i södercity med 16 procent brottsdömda unga (Markbacken har 13 procent). Och när jag klickade runt i de städer vi brukar beskriva som jämförbara med Örebro hittar jag i så gott som varje kommun eller två områden med både större andel och fler i antal dömda unga.

Felet kom även in i dagens NA och även Sveriges radio Örebro rapporterade okritiskt om Tvärsnytts felaktiga nyhet.

Det som det istället visade sig vara frågan om är att 1998 genomförde dåvarande socialdemokratiska regeringen en vällovlig satsning på storstadsområden, eller mer korrekt de gamla så kallade ”miljonprogramsområdena”. Då gjorde man en uppdelning av olika stadsdelar och bostadsområden och buntade ihop tre ganska stora områden i Örebro till ett ”Markbacken med flera” för att fördela ut satsningarna. Området består av Markbacken, Oxhagen och Varberga.

Det SVT gör i sin granskning av var ungdomsbrottslingarna bor är att man enbart räknar områden med 200 unga eller fler (dit hör varken Oxhagen, Markbacken eller Varberga var för sig, men tillsammans under det missvisande namnet ”Markbacken m fl” (fast det ursprungligen i texten enbart hette det än mer missvisande ”Markbacken”) och väljer bort mindre områden (märk väl att dessa områden inte buntas ihop) där andelen (och det är ju bara andel som är vettigt att räkna) är hög men antalet inte så högt.

Då skapas en bild av att det enbart är i stora miljonprogramsområden som unga som begår brott bor. Det är inte sant.

Men, och detta men är viktigt – självklart finns det stora utmaningar i områdena Markbacken/Varberga/Oxhagen. Det handlar om den massarbetslöshet som råder i Sverige och den i europeiska mått mätt enorma ungdomsarbetslösheten. Det handlar om bristande framtidstro hos unga.

Men, och detta men är ännu viktigare – de problemen finns på många andra ställen runt omkring i Sverige idag, inte bara i miljonprogramsområdena. I Örebro finns flera områden som inte räknas till miljonprogrammen där andelen brottsdömda unga är högre än i ”Markbacken med flera”. Ett lägre antal givetvis, men en högre eller lika hög andel.

Vilken bild vill media sprida av Markbacken när man säger att ”[f]lera bostadsområden i Örebro kämpar med hög ungdomsbrottslighet. I Markbacken är läget nu så pass allvarligt att det kan jämföras med Rosengård i Malmö.” Är det den här bilden av Rosengård? Självklart inte. Istället är det bilden av ett område som är så farligt att det närmast liknar en krigszon. Det stämmer för det första inte med Rosengård, och det stämmer definitivt inte med Markbacken, Oxhagen eller Varberga.

Jag älskar Väster och jag älskar Örebro. Snart invigs Tegelbruket, en satsning i ungefär samma stuk som Fryshuset i Markbacken och den fullstora fotbollshallen i Vivalla är på G. Kommunledningen gör stora aktiva jobbsatsningar och specifika satsningar på Väster. Mer behöver så klart göras, men vi har en kommunledning som inte bara är medveten om utmaningarna utan också har en politik för att ta itu med dem.

För med positivt och hårt arbete kan vi förändra både staden och bilden av staden. Men det görs lättast tillsammans.

För att avsluta med en känd diktrad ur Ragnar Thoursies ”Sundbybergsprologen” – ”En öppen stad, ej en befäst, bygger vi gemensamt.”

Bild

Annonser

Bussar och politiker

En gång stod jag med min dåvarande chef, nuvarande kommunstyrelsens ordförande i Örebro, i Rådhuset och såg ner över Stortorget. Vi suckade samstämmigt. Det var en presskonferens vi hade kallat till om någon större satsning vi ämnade göra om vi vann valet (vilket vi ju sen gjorde, gånger två). Jag minns inte exakt vad det var, men det var en bra satsning.

Ingen media kom.

Jag föreslog då till Lena Baastad att vi skulle skicka ut ett pressmeddelande att vi skulle måla om alla cykelställ i kommunen till vilken basic färg som helst. Bara byta färg på dem  – inget uppseendeväckande. Vi gjorde så klart inte det, men jag var (och är) helt övertygad om att hade vi gjort det hade vi fått stora rubriker i åtminstone NA och radion.

Så funkar det. De riktigt stora nyheterna blir sällan stora när media får nys om dem. Men de små, tämligen futtiga, kan bli hur stora som helst. En satsning på  fem miljoner till kvalitetsökande åtgärder i skolan blir i bästa fall en notis (medan en nedskärning på fem hundra tusen blir till en veckolång följetång).

Jag inser att konstaterandet ovan låter ”bittert” och att jag klagar på media. Jag är inte ”bitter” som sosse för jag tror att det drabbar alla partier lika hårt. Däremot är jag nog lite bitter trots allt som politiker, för jag vet att det drabbar politiker i allmänhet ganska hårt. De till synes små frågor som media blåser upp till gigantiska framstår som det enda politiker ägnar sig åt, medan de stora, tunga frågorna inte alls verkar tas upp.

En fråga som för 99,9 procent av befolkningen (även för mig) är ganska liten, är om Daniel Westling, aka Prins Daniel) ska ha sitt namn på en buss i Örebro.

Bakgrunden till idén om namn på bussar är följande:

För flera år sedan skrev dåvarande kommunfullmäktigeledamoten Peter Dahlgren (S) en motion till kommunfullmäktige i Örebro, i vilken han föreslog att det på de då nya lila stadsbussarna (som nu är 4-5 år gamla) skulle stå namnet på en känd örebroare. Det är ju inget unikt – det står på tunnelbanevagnar i Stockholm, tåg som går i länet och lite allt möjligt. Ett roligt, men inte världsavgörande, inslag i en kommun. Lyfter fram kända personer, skapar intresse och i bästa fall en glädje. Kostnaden är obetydlig.

I början var kravet att personen på bussen skulle vara avliden. Men man lyckades inte skrapa fram tillräckligt med personer så man började med ett tjugotal. Sen blev det liggande, fram till nu. Men nu har man ökat på till levande och fått fram nya namn.

En av dem är alltså mannen som är känd för att vara gift med hon som enligt Sveriges grundlag är vår nästa statschef, samt far till hon som enligt samma grundlag är Sveriges nästnästa statschef. Han är nämligen född i Örebro, men familjen flyttade härifrån när Daniel bara var några månader gammal.

När jag såg att Daniel Westling skulle få en buss uppkallad efter sig fick jag frågan utifrån det uppdrag jag fått i Republikanska föreningen som jag är medlem i – att vara talesperson för Örebro – vad jag tyckte om det. Jag skrev då ett mycket kort mail till media där jag tydligt slog fast att vi i Republikanska föreningen vill att Sverige avskaffar monarkin och blir republik, att Daniel symboliserar något annat, att han knappast har uträttat något i Örebro eller överhuvudtaget och att vi därför tycker det är fel att ha hans namn på en buss.

Detta gav medierna blanka fan i och gjorde inget på det alls. Den dagen.

Dagen efter ringde Nerikes Allehanda upp till mig och ställde några ytterligare frågor. De försökte även få mig att framstå som socialdemokrat, vilket jag ju är, men inte när jag är talesperson för Republikanska föreningen. Det är nämligen en partipolitiskt obunden förening där alla – moderater, kristdemokrater, vänsterpartister, höger, vänster eller helt obundna – är välkomna.

När jag sen såg NA:s hemsida fick jag en liten ”chock”, som ju är kvällstidningska för att ha hickat till lite. Enligt NA ”rasade” jag nämligen över Westlingbussen. Jag trodde kanske att det skulle bli en liten bisats i en större artikel. Men nej.

Kommentarerna i kommentatorsfältet blev därefter – aggressiva, oartiga och ganska elaka. Men jag kände att jag kunde ta det, även om det blev lite väl ibland. För ärligt talat – en debatt om monarkin behövs, men hårda ord om ett bussnamn framstår som lätt överdrivet.

Idag skulle ansvariga politiker fatta beslut i namnfrågan. Jag blev förvånad, men väldigt glad, när det blev klart att Republikanska föreningens vilja att inte ha namnet Daniel Westling på en buss vann majoritetens gehör. Men än en gång – som socialdemokrat – när jag ser kommentarerna till bussnamnsdiskussionen blir jag lite beklämd.

Argumenten handlar om att politiker inte borde ägna sig åt sådant här, och det är väl rimligt att tycka så om man tror att politiker ägnar sig åt det jämt. Men det gör politiker inte. Ibland dyker den här typen av ärenden upp och då debatteras det, ofta i väldigt god ton i och med att åsikterna inte nödvändigtvis måste skilja sig åt utefter partigränserna utan kan lika gärna gå tvärs genom dem. Men till absolut största delen ägnar sig politiken åt stora frågor som media inte alls bryr sig om.

Kostnadsargumenten dyker också upp – hur kan ni göra så här när skolan behöver mer resurser. Som sagt – kostnaden för detta är helt obetydlig, och jag tror att när namnen väl är på plats kommer vi tycka om det här.

Ett namn på en buss kan verka som en liten fråga. Det är det också. Men det är helt klart enligt rådande medialogik en fråga som fascinerar. Därför blir också intresset stort. Större frågor är enligt samma medialogik inte alls lika stora. För att ta del av dem finns egentligen bara ett sätt – följ sammanträden (som ju är offentliga), läs handlingar och engagera er i politiska partier. Svårare än så är det egentligen inte.

Nu pressas Alliansen – vilket parti ska de borgerliga stödrösta på?

Efter dagens mätning från Demoskop har Socialdemokraterna ökat konstant i tre månaders tid vilket nu gett en stor ledning för de tre rödgröna partierna medan allianspartierna tappat. I dagens mätning tappar även Sverigedemokraterna och är på väg nedåt fyraprocentsspärren. Mycket gott.

Opinionsmätningar är inte valresultat och man ska vara mycket försiktig med att dra större tendenser från dem än att de nog pekar ut en viss riktning vartåt det hade barkat hade det varit val just idag. Vilket det ju förstås nu inte är. Men opinionsmätningar pekar ut trender och ger vind i seglen för vissa och gör det lite tuffare att arbeta för andra. Det är mycket roligare att vara socialdemokrat idag än i januari, som ett exempel.

(Som ett sidospår måste jag länka till Alliansfritts roliga post om Kent Perssons syn på opinionsmätningar)

Det tydligaste med den senaste raden opinionsmätningar, förutom ”maktskiftet”, är att samtliga tre borgerliga stödpartier till Moderaterna nu balanserar kring 4 procent. Det är faktiskt inte bara Krisdemokraterna, eller Centerpartiet efter Annie Lööfs chockfiaskostart som centerledare, utan även Folkpartiet med superjanne i toppen som är på väg ut ur riksdagen.

Det är säkert inte så att vi efter valet 2014 kommer att få se enbart ett borgerligt parti i riksdagen, men mycket tyder på att åtminstone ett, men kanske mer troligt två, partier åker ur.

Vilket?

Krisdemokraterna
Krisdemokraterna har aldrig stötts av väljarna. Under en kort period framstod Alf Svensson som en trevlig man, och fick på grund av sin popularitet några fler röster än vad de egentligen skulle ha. Utan Alf Svensson är Krisdemokraterna intet. Ett strykparti som ena dagen lyfter fram förbud mot samkönade äktenskap som en nödvändighet för att sedan bli överkörda, lyfter fram förbud mot att samkönade par ska prövas som adoptivföräldrar som en nödvändighet för att sedan bli överkörda, som går till val på sänkt bensinskatt men som sedan höjer den, etc etc. De har inte i riksdagen att göra, och det troliga är väl att deras historia nu äntligen är över. Chans att nå riksdagen 2014: 5 procent.

Centerpartiet
Centerpartiet har inte nått över 10 procent på över 20 år. Att beskylla partiets kräftgång på Annie Lööf vore därför oschysst. Men helt klart är att Annie Lööf inlett sin tid som partiledare på ett sätt som inte kan beskrivas som annat än tväruselt. Normalt betyder ett partiledarskifte en temporär uppgång i opinionen. Speciellt när företrädaren, som i Lööfs fall, inte var populär. För Annie Lööf har det varit precis tvärtom. Ett osäkert agerande, svaga framträdanden och impopulära utspel som sänkt lön för alla (hur kom det sig att det inte föll väl ut förresten?) har Annie Lööf fått se siffrorna dala närmre och i många mätningar under fyraprocentspärren. Varför Centerpartiet behövs i svensk politik ter sig allt mer som en gåta för väljarna. Historiskt är Centerpartiet en stor maktfaktor i Sverige så kärnväljarna finns där. Mobiliseras de kan det gå bra. Gör de inte det åker Centerpartiet ur riksdagen 2014. Chans att nå riksdagen 2014: 25 procent

Folkpartiet
Att Folkpartiet åker ur riksdagen är nog inte troligt, utan mer ett önsketänkande. Det är oavsett vad ingen munter syssla för folkpartister att följa utvecklingen för sitt parti. De senaste årens SD-flörtar med främlingsfientliga förslag har gett kortsiktiga positiva opinionssvängningar, men inte gjort Folkpartiet till det danska folkeparti de uppenbarligen velat bli. Inte ens skolfrågan fungerar längre. Folkpartiet befinner sig i en idémässig kris, som nu även syns i opinionen. Chans att nå riksdagen 2014: 90 procent.

Det kanske roligaste är att både Centerpartiet och Krisdemokraterna gör samma bedömning av läget – när siffrorna rasar krävs inte förändring, det krävs bara mer av samma och mer tydlighet. Som att det är det som är problemet? Den har artikeln är urtypisk och också urkomisk  Det är inte Socialdemokraterna direkt som har 3,5 procent och Krisdemokraterna som har 35 procent, i opinionsmätningarna.

Nu pressas Alliansen. Det är inte ovanligt att ett parti ligger farligt nära fyraprocentsspärren och då är det enkelt för framförallt moderata väljare att stödrösta på det partiet. Men på vilket parti ska de rösta den här gången? Och hur ska de tre partierna profilera sig, utan att stöta sig med varandra och moderata väljare? Hur ska Moderaterna agera? Kent Persson har i Örebro län misslyckats med att hålla ihop Alliansen, både i sitt eget Örebro och nyss i Nora. Han är inget föredöme som samarbetspolitiker direkt.

Frågorna är många. Krisen för Alliansen är här.

Socialdemokraterna valde inte bort Vänsterpartiet. Väljarna gjorde det.

På dagens Första maj-firande levererade tydligen Vänsterpartiet i Örebro en och annan dräpa mot Socialdemokraterna. Det är väl ok, även om jag kan tycka att det finns större utmaningar i världen än att angripa en kommunledning som just nu gör allt för att halvera barnfattigdomen i Örebro till 2020, skapa nya jobb på Väster samt rusta människor starka för att kunna ta de jobb som skapas. Man hade kunnat riktat kritiken mot högerregeringen som gör allt vad de kan för att förstöra i Sverige.

Enligt Nerikes Allehanda sade kommunalrådet Murad Artin (V) följande om oss:

 De valde bort ett rött Örebro, och valde i stället vårdnadsbidrag, privatiseringar och därmed ökade klyftor. Jag undrar vilka arbetare de tycker att de firar en dag som denna.

Det är lögn i flera led. Låt oss börja bakifrån:

Socialdemokraterna uppmärksammade idag på Första maj både de enorma framsteg som den svenska arbetarrörelsen genomfört och förbättringar Socialdemokraterna drivit igenom i riksdagen, men också de idéer och tankar vi har idag för att i framtiden skapa nya jobb i Sverige. Vi är ett arbetareparti, Sveriges enda, och det visade vi idag! Således firade vi alla Sveriges arbetare, både de med och utan jobb, men också de som har jobbat men som nu gått i pension och de som befinner sig i studier och snart ska ut i arbetslivet.

Vi har varken valt vårdnadsbidrag, privatiseringar eller ökade klyftor och kommer heller aldrig att göra det. Vårdnadsbidraget förlängdes i ett par, tre år och när det gäller privatiseringar råder den syn som alla tre partier i kommunledningen har – privata alternativ kan få finnas men den goda offentligt drivna välfärden ska vara toppkvalitativ. Det är den också. Men kan bli bättre. Det kommer den att bli. Och ökade klyftor – ja, det finns plakatpolitik och så finns det plakatpolitik. Det är klart att det parti som dömt ut varje skolnedläggning där folk har protesterat men accepterat dem där folket har varit tysta, och som svarar på barnfattigdomssatsningen som är gigantisk att den är hemsk för att Vänsterpartiet minsann vill halvera barnfattigdomen till 2015, också kan se ökade klyftor i allt vi gör. Men vi ökar inga klyftor i Örebro. Det som sker är att vi har en högerregering som ökar klyftorna, men en kommunledning som försöker mot storm och vågor bekämpa dem. Väljarna har sett det.

Men så till den första meningen i citatet, att Socialdemokraterna valde bort Vänsterpartiet. I ordinarie kommunfullmäktigevalet 2010 låg Vänsterpartiet i praktiken still, men man backade något. Men i omvalet gick man bakåt ännu mer – utslaget på helheten backade Vänsterpartiet med 0,4 procentenheter och i den valkretsen där det var omval med nästan 2 procentenheter.

Detta trots att Vänsterpartiet befunnit sig i opposition, precis som Socialdemokraterna, mot den dåliga kommunledning som fanns innan. Man lyckades inte uppbåda något som helst större stöd för sin politik utan man backade till och med.

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet gick till val på att bilda en kommunledning men Lena Baastad var väldigt tydlig med att det måste ske på ett sätt så att en majoritet bildas. På grund av Vänsterpartiets dåliga valresultat så gick det inte att bilda en kommunledning med bara Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Och inget annat parti ville ingå i en majoritet tillsammans med Vänsterpartiet.

Men hade det varit så att Kristdemokraterna och Centerpartiet hade velat bilda majoritet med Vänsterpartiet, vad hade det då fått för konsekvenser? Hade Vänsterpartiet gått med på vårdnadsbidraget? På Lagen om valfrihet? Nej? Tror de då att partierna hade stött den kommunledningen? Nej? Vad hade hänt då? Jo, då hade rasisterna i Sverigedemokraterna blivit vågmästare i Örebro och med tanke på att de röstar med borgarna i 95 procent av fallen i Örebro hade det knappast blivit bättre än idag.

Nej, Örebro har inte fått en kommunledning som var helt logisk innan valrörelserna. Men Örebro har fått en kommunledning som driver Örebro framåt, i majoritet för fler jobb, mer skattetillväxt och bättre välfärd. Med fokus på att halvera barnfattigdom, bygga bostäder och rusta skolor. Med målet att skapa ett bättre Örebro, för alla – barn och äldre, kvinnor och män.

Kommunledningen har säkert brister, och det är delvis oppositionens roll att granska den, men lite sans kan man nog begära ändå. Åtminstone lite självinsikt.

Skillnaden på att styra och att inte styra

Dagen har sina tvära kast… inledde morgonen med att försöka ta del av regeringens vårproposition. Hur skulle våra socialdemokratiska riksdagsledamöter kommentera innehållet? Jag hade tänkt ställa i ordning en PM. Men, visade sig, det kom ingen vårproposition. Det kom något som kallades för en vårproposition, men vad den innehöll – det vet jag fortfarande inte.

Regeringens enda skarpa förslag är det som presenterades i fredags, ett bostadspolitiskt förslag som handlar om att göra det litet lättare att hyra ut sin bostad, eller delar av den, i andra hand. Inga förslag om fler bostäder eller så. Utan bara om att folk ska kunna tjäna lite pengar på andras bostadsbehov.

Mer än så innehöll inte vårbudgeten. Tom, innehållslös, tunn – de passande beskrivningarna på budgeten är fler än förslagen i den.

På kvällen fick jag dock ägna mig åt riktig politik. Då sammanträdde kommunfullmäktigemajoriteten i Örebro – Socialdemokraterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet. Åh, skillnaderna…

Att jämföra kommunledningen i Örebro med regeringen vore att göra kommunledningen en stor otjänst, det är lite patetiskt, men jag gör det ändå. På sammanträdet diskuterades flera enorma och stora framtidsfrågor; vatten från Vättern (Örebro behöver i framtiden nya dricksvattentäkter), Truckstop (en sorts serviceplats för tung trafik som vore bra både för dem, klimatet och Örebro kommun), skolutvecklingsfrågor, framtidens tågtrafik genom centrala Örebro, nytt utvecklingsbolag för de västra stadsdelarna som skapar nya jobb och ser till att fler människor kommer ut i arbete, nyordning för kommunens arbete med mänskliga rättigheter… ja, listan kan göras längre.

Skillnaderna på en kommunledning som styr och en regering som inte styr blir än tydligare när man fokuserar in på vissa områden, som jobbfrågan. Jag sa på senaste kommunfullmäktigesammanträdet att jobbfrågan kan mycket väl vara denna regerings största misslyckande, och efter att ha tagit del av vårbudgeten idag inser man än en gång att de inte ens nu har lösningar på problemet.

Mot det ställs då kommunledningen i Örebro, som med kraft och konkreta förslag agerar både för att skapa nya jobb i Örebro men också för att rusta örebroarna att kunna ta de jobb som skapas.

Det råder stora skillnader i politiken – men idag kanske inte de största politiska skillnaderna enbart handlar om höger och vänster, utan mer om vilka som styr och vilka som bara sitter av tiden…

Moderat ballong punkterad

Att regeringen inte genomför det femte jobbskatteavdraget är inte bara ett gigantiskt misslyckande, det är också ett lika gigantiskt erkännande att sänkt skatt = försämrade statsfinanser med väldigt få positiva effekter.

Om nu sänkt skatt är så himla positivt som det tidigare har verkat, varför sänks då inte skatten nu igen? Skatten har ju sänkts trots tidigare finanskris.

Humorn i det hela är att det från Schlingmann verkar ha gått ut ett instruktionsmail med talepunkter för moderater: vad de ska säga och varför.

Föga förvånande är nyckelorden ”ansvar” och ”ansvarsfullt”. Den som söker på ”Kent Persson” eller ”Lotta Olsson” och ”ansvar” hittar miljarder inlägg, men i enlighet med ”vargen kommer-principen” blir det verkligen svårt att ta dem på allvar.

Men det Lotta Olsson och Kent Persson (fortfarande) inte förstår är att något blir inte ansvarsfullt för att man upprepar det till leda. Snarare tvärtom – ansvarsfulla politiker fattar tuffa beslut utan att behöva påstå att det är ansvarsfullt att fatta dem.

Moderaterna är inte ansvarsfulla för att de, när ekonomin svajar, väljer att inte ytterligare försvaga möjligheterna till att förbättra den gemensamma välfärden eller stärka arbetsmarknaden – de är snarare piskade av att de faktiskt inte har en riksdagsmajoritet bakom sig att ytterligare sänka skatten.

Något om att bli farsa, något om den politiska plattformen, något om Maud…

Idag var en stor dag för många människor. Först, det viktigaste av allt…

Detta är ”min blogg”, där jag som socialdemokrat och anställd av Socialdemokraterna på Rådhuset i Örebro alltid försöker skildra örebropolitiken lite på mitt sätt. Sällan, även om det har hänt, vill jag vara riktigt privat. Men vissa privata händelser i livet är av en sådan karaktär att det liksom förändrar allt i grunden – som att bli pappa.

För en vecka sedan idag föddes vår underbara lilla dotter och sedan dess har så klart livet förändrats på alla möjliga sätt och vis. Ur ett professionellt hänseende är den största konsekvensen att jag nu är ledig fram till augusti, först föräldraledig och sedan har jag semester. Det kommer att göra att denna allt mer misshandlade blogg under sommaren kanske kommer att bli än mer misshandlad. Men tanken är att jag, efter sommaren, ska sätta igång rejält igen.

Så med en dotter på en vecka snusandes bredvid mig på soffan tog jag idag del av två stora nyheter – dels att den nya kommunledningen i Örebro presenterade vår tilläggsbudget för 2011 och vår politiska plattform för återstoden av mandatperioden, dels att Centerpartiets partiledare Maud Olofsson avgår.

Överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet går att läsa här. Den innehåller mängder av godbitar för en socialdemokrat, en del acceptabla delar som vi kompromissat fram och en sur citron som vi tvingas svälja (vårdnadsbidraget) men som vi kan leva med med tanke på allt det bra som den också innehåller.

Vårdnadsbidraget ÄR ingen bra reform, men nu finns den och istället för att avskaffa det så låter vi de föräldrar som planerar sin tid utifrån det ha kvar det och vaskar samtidigt fram rejält med pengar till en kvalitetsökning i förskolan.

Vi hade velat mer, men kan leva med detta.

  • Heltider, som togs bort förra mandatperioden, återinförs.
  • Företag får snabbare besked från kommunen.
  • Vi satsar på yrkestrainees för att minska arbetslösheten.
  • Från första dagen av arbetslöshet ska ungdomar erbjudas vägledning och aktivt stöd till jobb.
  • Jobbskapande åtgärder i Vivalla.
  • Elever i åk 9 till åk 2 på gymnasiet erbjuds sommarjobb.
  • Delade turer ska minska.
  • Handlingsplan för halverad barnfattigdom till år 2020.
  • Örebroarna ska bli mer delaktiga och få mer inflytande i kommunala beslut.
  • En beredning för mänskliga rättigheter, som bland annat ska arbeta med HBT-frågor, tillskapas direkt under Kommunfullmäktige.
  • Fler fritidsgårdar ska vara öppna på kvällar och helger.
  • O Helga Natt, Open Art och Adventskalendern blir kvar.
  • Fler spontanidrottsplatser.
  • Tak över isbanan i Vivalla.
  • Fullstor fotbollshall i Vivalla och fler konstgräsplaner i Örebro.
  • Utifrån resultaten 2000 ska koldioxidutsläppen vara halverade år 2020.
  • Örebro kommun ska vara självförsörjande på grön el år 2020.
  • Bostäder och skolor ska energieffektiviseras.
  • Samtrafiken återinförs på kvällar och helger.
  • Tågstopp i Hovsta.
  • Cirka 1100 förskoleplatser tillskapas.
  • Barngruppernas storlek ska minska, personaltätheten öka.
  • Förskolan ska göras mer flexibel utifrån föräldrarnas arbetsvillkor.
  • Kompetensutveckling för lärare och skolledare.
  • Bättre stöd till barn med särskilda behov.
  • Långsiktig plan för rust av skolor och förskolor.
  • Fler bostäder för äldre.

Och mycket, mycket mer…

Jag är riktigt nöjd med plattformen och ser fram emot att från och med i höst vara med och arbeta för att den ska genomföras.

Idag meddelade också centerledaren Maud Olofsson att hon ska avgå i höst. Det var egentligen ingenting oväntat med det. Hon har varit partiledare i tio år och inte lyckats lyfta sitt parti någonting överhuvudtaget. Hon har gjort stora försök att försöka förnya sitt parti och det har hon kanske lyckats med, men resultatmässigt har det varit ett misslyckande.

Det Leijonborg gjorde för Folkpartiet i ett val, det Alf Svensson gjorde för Kristdemokraterna i ett val och det Reinfeldt gjorde för Moderaterna lyckades aldrig Maud Olofsson med.

Centerpartiet har sin historia långt bakom sig och hennes tid vid makten kommer i historieböckerna att kunna beskrivas som en parentes. Valsegern 2006 valförlusten som ändå ledde till fortsatt regeringsinnehav 2010 var aldrig Maud Olofssons förtjänst.