På koalitionskurs med verkligheten

Det är idag bara en månad och en vecka kvar till valet den 15 maj. Helt klart är att koalitionens heltidsanställda aktiva blir allt mer pressade, näst instill desperata.

Socialdemokraterna bedriver en valrörelse som i stort sett är lika omfattande som den i höstas (på ett rent personellt plan, med dörrknackning, telefonringning etc) medan koalitionen verkar ha svårt att mobilisera. På den superduperhelg som Folkpartiet ska ordna i maj anmälde sig bara ett par från Folkpartiets partistyrelse när ene Örebroledamoten informerade om superduperhelgen. Med tanke på att det är två örebroare i Folkpartiets partistyrelse var intresset minst sagt svalt.

De rykten som går om Moderaternas afterworkträffar på Clarion hotel torsdagar omkring 16.30 (jag gör lite reklam här så kanske det kan komma någon mer) är att Clarions lobby sällan skrikit mer tom.

Mot det ska sägas att Socialdemokraterna har knackat uppemot en  4700 dörrar (ett härligt gäng knackade 300 dörrar bara idag!), att vi delat ett omfattande dialogprogram i tio områden och fått in mängder av svar som vi just nu är i full färd med att bearbeta, och att vi snart kommer att börja dela ut vårt valprogram till alla hushåll i valkretsen. Stämningen är på topp och den desperation som präglar koalitionen är snarare hos de socialdemokratiska medlemmarna att jämföra med en kämparglöd och entusiasm!

Koalitionens desperation börjar nu allt mer tydligt märkas i deras språkbruk. Hade det inte varit för det allvarliga i saken att han faktiskt, fortfarande, är högst ansvarig för skolfrågor, är radioinslaget där Lennart Bondeson skriker om Rudbecksskolan nästan lite komiskt. Komiken byts ut till tragedi när det blir allt tydligare att koalitionen tänker bryta det löfte de gav för någon vecka sedan om fortsatt gymnasieverksamhet i Borgen medan Karro rustas för att istället, forcerat genomföra en utrensning av Rudbeck.

Kent Persson har det riktigt, riktigt tufft. Jag tycker nästan lite synd om honom. Förutom att det allt mer splittrade moderata laget i Örebro försvagats ytterligare av att förre toppmoderaten Hannah Ljung nu lämnat M för Centerpartiet är det helt uppenbart att Moderaterna i Örebro inte har någon politisk kompass eller styrning.

Heltidsvolten igår är sådant som kanske moderata kärnväljare inte bryr sig om, men de nya väljarna som Moderaterna hoppades stjäla från framförallt oss gillar inte sånt. De moderata kärnväljarna tappade dock Moderaterna när de voltade om skatten och ÖBO. Men Moderaterna rustar givetvis för skattesänkningar och några satsningar på välfärden kommer det inte bli – det blev det ju inte nu trots att pengar uppenbarligen har funnits i och med att kommunen gick med en miljard i överskott – med koalitionen i ledningen.

Koalitionen har inte bara backat från vallöften som de gav i höstas, de backar också från löften de ger idag. När koalitionen presenterades in ”förskolesatsning” (som ju är helt urvattnad på trovärdighet efter det kaos koalitionen åstadkommit) berättade hur många förskoleplatser de lovade skapa. En vecka senare var den siffran 10 procent lägre.

Är det trovärdigt? Är det något du känner förtroende för?

Rudbeck, förskolan, heltider – där är tre frågor där koalitionen gett besked under våren som de sedan, direkt efter, backat ifrån.

Den 15 maj bestämmer 27 000 örebroare om Örebro ska gå framåt!

Annonser

Bra om vi kan komma överens om förskoleutbyggnad

Socialdemokraternas Lena Baastad presenterade på årsmötet i måndags ett av våra vallöften inför omvalet den 15 maj. Fram till 2015 ska 1000 nya förskoleplatser tas fram, vilket motsvarar ungefär 60 förskoleavdelningar.

Egentligen är det en precisering av vårt vallöfte från i höstas då vi berättade att 300 miljoner kronor skulle avsättas till skapandet av nya samt rust av befintliga förskolor och skolor. Det var ett skriande behov vi såg, ett behov som blev tydligt när media började berätta om hur barn trängdes in i redan stora grupper, hur barn tvingades spendera dagar i lokaler som var mögelindränkta och hur personalen fick en allt mer ohållbar situation. Eller när vi följde statistiken. Under de år som koalitionen har styrt Örebro har barngruppernas storlek ökat och personaltätheten minskat.

I det område i Örebro där det den 15 maj ska hållas omval har situationen utvecklats till ett riktigt kaos. Inte bara är behovet här stort, utan föräldrar har fått sena besked om att deras barn ska flyttas till bibliotek och liknande lokaler som inte alls är anpassade till förskoleverksamhet. De har saknat möjligheten till dialog. Ordföranden, folkpartisten Johan Åqvist, har dessutom fattat besluten på ordförandedelegation (vilket han har saknat) och helt enkelt inte skött sitt uppdrag.

Ändå har koalitionen, eller åtminstone Kristdemokraterna, idag gått ut med ett vallöfte om att fram till 2015 skapa 1200 platser i förskolan. Alltså 200 fler än oss.

Om det kan egentligen sägas två saker : 1. Bra, då är vi äntligen överens, efter allt vårt tjat och allt ert nekande. 2. Hur kan vi lita på det?

De största partierna i koalitionen vill sänka kommunalskatten med en krona, vilket motsvarar 225 miljoner kronor eller 1900 förskoleplatser. Och redan till valet 2006 lovade Kristdemokraterna att barngruppernas storlek skulle ner till 15 barn per grupp – istället har de nu ökat under mandatperioden. Dessutom överdriver Lennart Bondeson idag hur många platser koalitionen har tillskapat och räknat in år då Socialdemokraterna styrde.

Trovärdigheten för koalitionen är med andra ord låg i dessa frågor. Men det är glädjande att de nu åtminstone står bakom vår inriktning och detta möjliggör breda överenskommelser. Men först ska 28 000 örebroare ta ställning den 15 maj vem man tror är bäst för förskolan i Örebro!

Örebros första kvinnliga kommunstyrelseordförande någonsin!

Igår valdes Lena Baastad till Örebros första kvinnliga kommunstyrelseordförande – någonsin. Med tanke på att Örebro firar 750 år om fem år var det sannerligen på tiden. Vi socialdemokrater kan verkligen inte slå oss för bröstet, vi har styrt i Örebro i tillräckligt många år för att ha hunnit vaska fram ett bra namn. Bra namn har det visserligen funnits, men män har suttit länge och män har valts före kvinnor.

Nu kommer dock Lena Baastad tillträda som kommunstyrelsens ordförande den 1 februari 2011 efter en månad med Moderaternas Kent Persson. Precis som Kent Persson skriver så är det delande ordförandeskapet en del i den överenskommelse som har träffats mellan sju partier om gemensamt styre under den tid som återstår till det att ett eventuellt omval hållits, eller – om det inte blir omval – en mer varaktig kommunledning tillträtt.

I och med att Lena Baastad är min chef blir det underligt att ens låtsas vara opartisk i någon sorts recension av henne. Jag tänker därför bara konstatera att hon fick högst förtroende i en stor undersökning Sveriges Radio Örebro genomförde i augusti, medlemmarna i det socialdemokratiska provvalet kryssade henne i en väldigt stor omfattning liksom örebroarna i det allmänna valet. Det är logiskt och fullt förklarligt och borde räcka som ”recension”.

Däremot tänker jag skriva något om det tonläge som just nu råder i politiken med anledning av det oklara läget.

Kent Persson skriver: ”Efter omvalet är det min ambition att fortsätta vara kommunstyrelsens ordförande för att då hålla ihop Koalitionen…”

Staffan Werme är inne på samma sak: ”Nu måste örebroarna ges möjligheten att öka skillnaden mellan den utvecklande koalitionen och de stillastående vänsterpartierna med det fåtal röster som behövs för att vi ska ta två eller tre mandat till av sossarna. Med det betyg verkligheten gång efter annan ger oss, borde det vara en självklarhet.”

Lennart Bondeson: ”Men jag är övertygad om att ett omval kommer att stärka Koalitionen, så att vi får mandat att även under de närmaste fyra åren utgöra kommuneldning och fortsätta det stora förändringsarbete som påbörjats.”

Förutom att koaliton Örebro i det närmaste är att betrakta som en liten grupp herrar på rådhuset utan folklig förankring (koalitionen skapades efter valet 2006 och i det enda val där örebroarna faktiskt fick rösta på koalitionen tappade de 5 mandat och två partier halverades) så är koalitionen också bland den mest slutna kommunledning som kan tänkas. Att samarbeta med hela koalitionen i dess nuvarande sammansättning är därför en utmaning men Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har verkligen öppnat upp ledningen, även innan kommunledningen formellt tillträtt.

Det som präglat koalitionen är ett extremt avstånd från örebroarna. Medan vi socialdemokrater har lyssnat på örebroare, knackat dörr och samtalat, har koalition Örebro stängt in sig på rådhuset. Visserligen har Kent Persson en av Sveriges mest besökta politiska bloggar, men Kent Persson har också i fyra år gjort allt för att visa att han inte tillhört koalitionen utan landstingsledningen i Moderaterna. Dessutom är det inte örebroare som läser Kent Perssons blogg.

Denna tid bakom låsta dörrar på rådhuset har gjort att koalitionen tappat all verklighetsförankring. Trots ett uselt valresultat (det går inte att beskriva i andra termer) tutar koalitionen på som att inget har hänt. Den bristen på ödmjukhet är en av de största skillnaderna mellan exempelvis Kent Persson och Lena Baastad.

Lena Baastad är tydlig. Hon söker mandat för en bred kommunledning med Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och ett eller ett par andra partier. Koalitionen är lika tydlig. De vill styra själva. Ingen öppenhet, inget intresse till dialog och ingen som helst självkritik. Givetvis kan det bli ändring när de fått tid att smälta besvikelsen, men hittills har ansvarskänslan för Örebro lyst med sin frånvaro.

Lena Baastad är tydlig. Hon har lagt prestigen åt sidan och satt Örebros bästa i förgrunden. Långsiktighet, utveckling, jobb och välfärd är hennes ledord. Koalitionens ledord är fyra år till med koaltionen. Det är inte smakligt och inte speciellt klädsamt. Kanske kan tiden med samstyre lätta på stämningarna. Lena Baastad är tydlig, hon har lagt prestigen åt sidan – det är dags för koalitionen att göra det samma.

Arrogant Bondeson skyller ifrån sig

Lennart Bondeson är inte Örebros populäraste politiker (det är Lena Baastad för övrigt). Förutom ett antal skolnedläggningar som i vissa fall skötts embarmeligt dåligt utan vare sig utredning (Rudbecksskolan) eller ordentlig kommunikation med berörda har han gjort uttalanden som att de örebroare om hade åsikter om vaccineringslösningen då svininfluensan var som grisigast var ”ynkliga” och ”svaga”. Och på fyra år har inte en enda skola rustats.

Nu visar det sig att på vissa förskolor och skolor är problemen allt mer akuta. Lennart Bondeson gör då det värsta en politiker kan göra, nämligen att skylla ifrån sig. Och han skyller, så klart, ifrån sig på oss socialdemokrater.

Jag tror örebroarna vill ha politiker som tar ansvar – och inte politiker som arrogant skyller på andra. Det är inte ett beteende som gör att Örebros skolor blir bättre – tvärtom! För beskeden från majoriteten i Örebro är att konsekvent säga nej till våra förslag om satsningar.

Lennart Bondeson beter sig inte som en ledare. Glädjande nog kommer han inte att vara en ledare efter den 19 september.

Bondeson drömmer önskedrömmar om en rödgrön regering och Werme sågar Kent Persson – allt är sig likt i högerkoalitionen

Efter att vi socialdemokrater presenterade vårt valprogram igår har högerkoalitionen känts lite däckade. Förutom Lennart Bondeson, som genast medgav att en rödgrön regering faktiskt vore en önskedröm.

Bondeson skriver:

”Alla under 25 år ska erbjudas jobb, m.m — om det blir en rödgrön regering. Det är mycket om och men. Det förutsätter också att regeringsalternativet med s+v+mp, är helt överens om en samlad politik, vilket vi ännu saknar besked om”

Det han menar med ”om det blir en rödgrön regering” är det ärliga kravet att en sådan krävs för att ta bort det aktivitetsförbud som råder för Sveriges unga idag. Det tycker alltså Lennart Bondeson att han saknar besked om, hur det blir. Det har inte saknats sådana besked. De har lämnats vid ett flertal tillfällen, både lokalt i Örebro och nationellt. Men som ett svar på Bondesons okunskap kom de rödgröna idag och presenterade ett kontrakt för Sveriges unga. Där står svart på vitt: vinner de rödgröna valet avskaffas aktivitetsförbudet.

Alltså drömmer Bondeson sanndrömmar om en rödgrön regering. Intressant, minst sagt.

Idag skrev också Staffan Werme ett inlägg om sociala medier. Följande stycke är intressant:

”Hur ska man hinna? En sak är väl om oppositionspolitiker, vars enda uppgift är att berätta att man kan göra allt bättre än majoriteten, kan vara ute och uppkopplad hela tiden. Men har man en kommun att sköta får man vara glad för den tid man får.”

Är det oppositionen i Örebro han menar? Knappast.

Vi låter väljarna ta ställning till vem som lämnar ”ett mörkt arv”

Igår skulle den samlade högern ha presenterat en rapport som skulle berätta hur förträffliga deras skolnedläggningar har varit för örebroarna, hur bra det har blivit och hur framgångsrika de har varit rent ekonomiskt. Något säger mig att så här dagen efter tycker nog högerkoalitionen att den där rapporten, den skulle vi nog inte ha släppt.

Rapporten är inte bara ett hafsverk, den innehåller dessutom lögner och bryter på ett synnerligen opassande sätt mot reglerna över hur kommunens logotyp ska finnas på partipolitisk propaganda. Där ska den nämligen inte finnas alls, men när högern släpper rapport om sin egen förträfflighet (och Socialdemokraternas uselhet) gör de det med en rapport undertecknad av ”kommunledningskontoret” med kommunens logga, och på pressmeddelandet som skickade ut så är det kommunens logga och ”Barn och utbildning” som är avsändare.

Detta är, förutom att det är enormt otillåtet, problematiskt av flera skäl. Att använda Örebro kommuns logotyp till denna typ av dynga sänker kommunens varumärke och öppnar upp för en flodvåg av propaganda från de partier som för tillfället formar majoriteten betalda av kommunen och våra gemensamma skattepengar. Svarar man dessutom på påståendena i rapporten, vem skriver man till då? Kommunledningskontorets chef, som är kommundirektören Staffan Isling. Är det tjänstemannaledningen som har författat denna rapport? Knappast va?

Är rapporten diarieförd? Det bör den vara om det är en allmän handling författad av kommunledningskontoret. Men i och med att det handlar om propaganda, lögnaktig sådan, bör den definitivt inte hamna i något annat fack i kommunens diarie än pappersstrimlarens.

Men om vi lämnar de frågorna för ett tag och går till själva innehållet i rapporten inser vi snabbt att detta inte är en produkt gjord av tjänstemän. Den osar inte direkt kompetens och faktakoll och framförallt inte av gediget arbete. Själva grundansatsen i rapporten är fel. Det talas nämligen om ett mörkt ”arv” från tidigare kommunledningar. Här kan det finnas tillfälle för högerkoalitionen att påminnas om att ett parti i nuvarande kommunledningen även ingick i den förra, och bär med andra ord ett rätt så stort ansvar för detta mörka arv. Givet att det finns ett sådant. Vilket det givetvis inte gör.

Att lägga ner skolor är ingen tävling. Vem som lägger ner flest platser är ingen vinnare. Det är en jobbig process som förtjänar att ta tid och göras på ett bra sätt. Det försökte vi göra, och jag tror också att vi lyckades. Inte så att alla blev nöjda, men vi försökte föra en bra dialog med dåtidens berörda. Jag satt i skolnämnd sydväst under förra mandatperioden och deltog aktivt i medborgarkontakter av olika slag. Föräldrar tackade också mig för det. Det var roligt och givande för mig att få höra deras tankar och åsikter. Vi lyssnade. På varje grundskola bjöd vi in till stormöten där det kom allt mellan ett femtiotal och flera hundra. Vi pratade, vi lyssnade och tog in.

Det försökte högern härma, men det tycker de nu så här i efterhand inte var något bra. Dialog var inget bra. Folket var ju inte så böjliga som de hade hoppats. I framtiden vill Lennart Bondeson införa någon sorts maxgräns över hur många han kan tänka sig att prata med på samma gång.

Jag är helt övertygad om att högerns skräck för möten med mycket folk beror på att de inte är så många på deras medlemsmöten. De tycker liksom det blir lite obehagligt om det är fler än de närmaste fem. Vi sossar gillar medborgarmöten, och vill många medborgare prata med oss så är det något väldigt positivt.

Men trots dessa framgångsrika medborgardialoger kunde vi gå till beslut. Och här kommer vi till det fina i kråksången. Under förra mandatperioden minskades skollokalerna i kommunen med cirka 1700 platser, betydligt fler än under innevarande mandatperiod. Och trots dessa skolreduceringar satsade vi på skolor. Vi lade ett stort renoveringsprogram som innehöll renoveringar på OP-skolan, Almbyskolan, Mariebergsskolan med flera. Vi lade en generell renoveringspott på 3000 kronor per elev. Vi byggde även ut förskolan med fler avdelningar än vad sittande majoritet har gjort. Vi var kraftfulla, framgångsrika, lyssnande – allt det som högern i Örebro inte är.

Så det mörka arv som den gamla kommunledningen lämnade, det finns inte. Det är ett påhitt. Tvärtom drev vi ett bra arbete men på grund av Miljöpartiet fick Örebro kommun en ny ledning och med den har liksom allt det arbetet havererat. Skolor har lagts ned på ett fruktansvärt cyniskt sätt. På sommaravslutningarna har eleverna inte vetat vilken skola de skulle läsa i på hösten. Folk har hört av sig till oss med gråten i halsen och frågat efter besked. Medborgarkontakterna har inte skötts. Titta bara på de underliga turerna kring Rudbecksskolan, där Lotta Olsson och Lennart Bondeson hela tiden gett olika besked.

Örebro behöver en ny kommunledning. Det är 143 dagar kvar till valet.

Så sa de då – så blev det nu!

År 2006 formade sig de fyra borgerliga partierna och skrev ihop fyra tydliga vallöften. Om dessa var menade att läsas upp på något sorts standupmöte eller om de var menade att tas på allvar vet inte jag, men så här fyra år senare är det svårt att läsa borgarnas valmanifest utan att tänka på ord som ”valfläsk”.

Jag kan inte bekräfta att detta är sant, men det är en teori jag har. De tre första valmanifesten gömdes under Stortorget, Våghustorget och Köpmangatan (det som gömdes under Köpmangatan ville man kika på en andra gång så man grävde upp gatan för att titta på det igen, sen grävde man ner det igen.) Nu jäktar man fram en ombyggnation av Järntorget för att där under gömma valmanifest 4 ”Om makt, ansvar och förhållningssätt”. Förhoppningen är nog att ingen ska bygga om torgen igen på några årtionden så att ingen behöver ställa dem till svars för det de lovade då.

Men örebroare, varen lugna. Ty i mina gömmor har jag kvar de fyra dyrgriparna – Allians för Örebro 2006:s fyra valmanifest.

Låt oss titta på det fjärde, det med namnet ”Om makt, ansvar och förhållningssätt”.

De fyra löften som gavs i dett valmanifest var:

1. Vi ska skapa en stark allians!
2. Vi ska skapa ett öppet och lyssnande politiskt ledarskap!
3. Vi redovisar våra visioner!
4. Vi ska ta vara på de anställdas kreativitet!

 Sen brer de på när de förklarar vad det ovanstående innebär. Om vi tittar på vad punkt två, om det öppna och lyssnande politiska ledarskapet innebär så går följande att läsa:

Varför tycker så många örebroare att besluten fattas ovanför deras huvuden? Är det för att dagens majoritet hellre tar beslut i stängda rum och informerar efteråt, än diskuterar först och beslutar i öppenhet därefter. [sic!] Vi lovar att skapa en kommunledning där samtalet med medborgarna kommer först, där medborgarna har möjlighet att påverka innan besluten tas. Vi lovar inte att alla beslut kan föregås av diskussioner, men att de viktiga besluten måste diskuteras. Vi lovar också att enbart ge realistiska förhoppningar kring vad och hur man kan påverka. Det finns för många besvikelser i Örebro kring medbestämmande som egentligen inte varit menat annat än som ett spel för ett demokratiskt galleri. Vi lovar att alla beslut som kan tas i öppenhet, ska tas i öppenhet. Det innebär inte att alla möten blir offentliga. Men alla viktiga beslut ska fattas i nämnder och styrelser, protokollföras och offentliggöras för att veta vem som beslutat vad.

Vad säger ni om de högtidliga orden? Låter de vackra? Eller mer värt att fråga kanske, låter de som att de är med sanningen överensstämmande?

Nerikes Allehandas förtjänstfulla artiklar om nedläggningen av Rudbecksskolan visar med en på gränsen till övertydlig inlevelse hur dessa ord var ämnade för ett papper i en valrörelse. I själva maktutövandet känns pappret om ”grunden för den nya majoritetens arbete” inte som något som behöver beaktas. För hur man än vrider och vänder på det är rimligtvis frågan om en nedläggning av en av Örebros tre centralt belägna gymnasieskolor, en skola från 1857 med byggnader från 1901, ”en viktig fråga”. Och det är också en fråga som hade kunnat tas i öppenhet.

Men majoriteten, eller närmare bestämt, kommunalrådet Lennart Bondeson, KD, valde annorlunda. Istället för ett öppet, tydligt och protokollfört beslut i en nämnd fattades beslutet på ett parodiskt sätt utan att tjänstemän, gymnasienämndens ordförande Lotta Olsson, M, eller andra politiker kände till det. Var vet ingen. Men när gymnasienämndens ordförande fick beslutet att en av verksamheterna i hennes förvaltning skulle läggas ned kom det som en blixt från klar himmel. Och för alla oss övriga, skolpersonal och elever inkluderat, finns det inget beslut att härleda nedläggningsbeslutet till. Mer allvarligt gör det att beslutet inte är överklagningsbart.

Detta är alltså inte Nordkorea. Det är inte Kuba. Det är Örebro, Sveriges sjunde största stad.

 En politiker, anonym i tidningen, kommer med det smått otroliga citatet: ”medborgardialog ska man bara ha om positiva saker, inte när man lägger ner skolor och sjukhus.” Vem det är som som säger så vet vi inte. Är det Werme? Elamsson? Lindström? Sörman? Vi vet inte, vilket gör att det enda rimliga är att misstänka att hela majoriteten står bakom den synen fram till det att andra politiker tydligt tar avstånd och den ”skyldige” träder fram.

Att högerkoalitionen i Örebro kan lägga ner en gymnasieskola utan tillstymmelse till utredning eller motivering till att det just är denna gymnasieskola som ska läggas ned är dunderallvarligt. Men att man dessutom gör det på detta sätt är än mer dunderallvarligt.

Det är 202 dagar kvar till valet.