Varför gjorde Moderaterna inget åt Örebros sämsta gymnasieskola?

Det har gått något sorts troll i hur den splittrade oppositionen (för att använda sig av Staffan Wermes ord från onsdagens kommunfullmäktige) argumenterar i frågan om flytten av gymnasieprogram från WUC. Argumenten har liksom svävat iväg från att vara någon sorts typiska oppositionsargument till att handla om gud och hans moster. Fredrik Persson påstår på fullaste allvar att vi spelar med människors liv. Det är så patetiskt att folk förmodligen skrattar.

Maria Haglunds argumentation måste ändå lyftas som den mest intressanta. Hennes argument till varför flytten av gymnasieprogram från WUC är fel är att WUC är ”Örebros bästa skola”.

Som politiker blir jag otroligt glad att elever och lärare trivs på sin skola. Det stöd som personal, elever och föräldrar visat WUC är massivt och har verkligen beaktats. De gillar inte beslutet att flytta gymnasieprogrammen och det har de visat på ett tydligt, föredömligt, schysst och ärligt sätt. Alla åsikter har blivit hörda och lyssnade på. Men det är inte samma sak som att nödvändigtvis få sin vilja igenom. Det finns ingen gymnasieskola som programmen hade kunnat flyttas ifrån utan att eleverna skulle ha protesterat. De som har protesterat mot denna programflytt är den splittrade oppositionen, elever, lärare och föräldrar (exempelvis de personer som skrev under som statsvetare i tidningen visade ju sig vara föräldrar).

Oppositionens överdrifter och protester går att avfärda rätt så enkelt. Det hade givetvis varit bra att föra en seriös debatt i frågan men tonläget är så otroligt skruvat att det inte är möjligt. De direkt berörda av programflytten förtjänar däremot ett seriöst bemötande BÅDE från oppositionen och majoriteten. Det finns garanterat förbättringar att göra i hur majoriteten har bemött dem, svarat på deras frågor och pratat med dem – det tvivlar jag inte på – men även oppositionens roll i det hela måste diskuteras.

Maria Haglunds argument, att WUC är Örebros bästa gymnasieskola och just därför ska få vara kvar ger ett par följdslutsatser som hon borde avkrävas ett svar på.

  1. Vilken är Örebros sämsta gymnasieskola?
  2. Varför gjorde Moderaterna, som innehade ordförandeposten i gymnasienämnden i fyra år, ingenting åt denna?
  3. I maj stod ni tillsammans med KD, C, MP och FP och kallade er en stark kommunledning. Nu vill FP lägga ner Rudbeck, men inte ni hävdar ni. MP vill inte lägga ner någon gymnasieskola utan ta pengar som hade kunnat gå till förskoleutbyggnad, äldreomsorg och ökad lärartäthet och lägga på tomma gymnasielokaler. Vad vill ERT alternativ? Inte Moderaterna, utan vad vill NI som skulle styra Örebro?
  4. Om nu ”den sämsta skolan” ska gås ur, varför lade ni ner Karlslundsskolan och Vasaskolan? De flesta berörda tyckte att de var två otroligt bra skolor. Varför gick ni ur dem?

Dessa frågor, Maria Haglund, heltidsanställt kommunalråd, vill jag ha svar på.

Annonser

Är ledare alltid impopulära?

Återkommen från fem veckors semester konstaterar jag följande:

  1. Jag har misshandlat bloggen under sommaren.
  2. Motivationen för valrörelse är på topp hos mig och hos mina kollegor.
  3. Bättre start på valrörelsen hade man inte kunnat önska sig.

Jag arbetar för Örebros populäraste toppolitiker. Sveriges radio har låtit Novus göra en stor undersökning över listettorna i kommunfullmäktigevalet i Örebro. Lena Baastad, Socialdemokraterna, har störst förtroende hos örebroarna, den enda faktiskt av förstanamnen som har fler som har förtroende för henne än tvärtom. Det är roligt och välförtjänt. Även om Lena Baastad är relativt ny som förstanamn har hon snabbt vunnit respekt hos näringslivet i Örebro och hos allmänheten. Hon är ohotad internt i partiet och det är uppenbart att kommunens personal gillar henne skarpt. Mätningen är ett bevis på det och det stärker givetvis Lena lika mycket som det stärker oss som parti.

Näst populärast är Moderaternas Kent Persson. Det blir allt mer uppenbart att han framstår som den givne ledarkandidaten på högersidan, men det kommer inte Staffan Werme, FP, att acceptera, trots att han enligt undersökningen är impopulär i sin hemstad. Splittringen på högerkanten är total. Hade jag tillhört högerns valarbetare hade jag fört fram argumentet att allting tyder på att opinionssiffrorna i Örebro kommer göra Moderaterna till högerns ohotade gigantparti. När dessutom förstanamnet i Moderaterna är populär i Örebro borde det vara han och ingen annan som är vår gemensamma kandidat. Nu tillhör ju inte jag högern och de brukar av tradition inte tycka att det jag har att säga är särskilt vettigt så nu lär de fortsätta sin tirad av underliga utspel om att det är ”jag” som är ledaren och ingen annan.

Det är intressant att lyssna på Staffan Werme på radion. Där argumenterar han ungefär som att det är självklart att den som leder en kommun blir impopulär. Inget kan vara mer felaktigt. Det finns många exempel på där ledarna är mer populära än vad som till och med är rimligt (Reinfeldt) och exempel på där populariteten är välförtjänt (Stig Henriksson, Göran Johansson…). Man kan bli populär som ledare. Werme är inte det.

Minst populär bland örebropolitikerna är Sverigedemokraternas Daniel Spiik. Ett välförtjänt betyg för en politiker som på fyra år inte lyft ett finger för att göra något vettigt. Tvåa ”bakifrån” är centerns Rasmus Persson vilket jag inte tycker är särskilt välförtjänt. Visst, äldreomsorgen har havererat, kostnaderna för försörjningsstöd skjutit i höjden och initiativen inom Nämnden för funktionshindrade har så gott som undantagslöst kommit från oppositionen. Men Rasmus Persson har ändå försökt. Men troligtvis drabbas han av sitt partis svaghet.

Att Lennart Bondeson, KD, inte är populär är mindre konstigt. Slarvigt genomförda skolnedläggningar, sämre resultat i skolan och exempel på arrogans gentemot örebroarna har påverkat omdömet.

Murad Artin, Vänsterpartiet, har under mandatperioden stuckit ut både en och två gånger. Att han hamnar ”i mitten” är ett bevis på att reaktionerna gått åt båda håll. Det är lite Vänsterpartiets ”uppgift” – att väcka reaktion. Och när man gör det kan resultatet givetvis både bli bra och dåligt.

Med tanke på hur starka Miljöpartiet är nationellt är resultatet för Fredrik Persson så klart en besvikelse för Miljöpartiet i Örebro. Troligtvis ett utfall av Miljöpartiets vägval här lokalt.

Valet den 19 september kommer inte att handla om personer, varken i Örebro eller nationellt. Förr eller senare kommer debatten att handla om sakfrågorna, om vägvalen och om utmaningarna som vi står inför. Då blir frågan om person sekundär. Men visst är det viktigt att gå in i valrörelsen stärkt med den här typen av mätningar. Nu kör vi!

Roligt, kränkande, plumpt eller rentav olagligt?

Någon eller några har lagt ut bilder på kommunalråden Staffan Wermes och Fredrik Perssons, samt styrelseordföranden i Örebrobostäder Bo Westerlings bostäder på Internet och sagt att de är ”till salu”. Det är en protest mot beslutet att dels säga nej till en folkomröstning trots att drygt 10800 örebroare krävt en sådan, dels att sälja ut 1000-1500 ÖBO-lägenheter.

Är det roligt? Eller är det plumpt? De tre ”drabbade” känner sig kränkta och ska därför polisanmäla det hela. Tydligen har sidan legat ute sen åtminstone april för då är de första gästboksinläggen ifrån och i och med att polisanmälningarna ännu inte har skett verkar det ju inte ha blivit någon storm av telefonsamtal till dem ännu i alla fall.

Det är lätt för mig att säga att jag tycker si eller så när jag själv inte råkat ut för det. Klart är att de tre personerna är högt uppsatta politiker som tjänar stora pengar på att vara politiskt aktiva. De får med andra ord acceptera att vissa protester mot deras politik tar sig annorlunda former (även om det givetvis inte ska vara olagligt).

I och med att det heller inte är jag som gjort sidan behöver jag ju inte försvara innehållet på den. Jag gillar engagemang och jag gillar när aktioner genomförs som är lagliga är det en del i demokratin. Om innehållet inte gillas av alla är det också bara en del i demokratin. Jag tycker personligen inte om hot om polisanmälning bara för att man inte tycker om aktionen.

Och jag tycker inte om Staffan Wermes kommentar: ”De genomför bara sådana aktioner för att skrämma människor som använder sina demokratiska rättigheter. Vi har en demokratisk rätt att agera som vi gör. De vill förmena oss den rätten och försvaga det demokratiska samhället.”

En demokratisk rätt att agera som vi gör? Vad betyder det? Och innebär det att ingen annan har en rätt att protestera?

Det jag personligen har svårt för med just denna aktion är att anhöriga riskerar att drabbas. Åtminstone en av politikerna har barn som bor hemma. Det gillar jag inte. Var hårda mot Werme (och för all del även mot oss) men inte mot familjerna och de anhöriga.

Sammantaget går det väl dock rätt så enkelt att säga att manifestationen har lyckats – mediagenomslaget är ju åtminstone rätt så stort.

Har ALLA i majoriteten svårt att begripa?

Detta är det hårdaste blogginlägget jag någonsin skrivit. Men jag gör det i vredesmod.

Jag trodde aldrig jag skulle behöva sjunka så att jag började kalla någon i majoriteten för korkad, men jag kan snart inte låta bli. Ty de saknar uppenbarligen förmåga att begripa ens de enklaste stavelserna.

Detta inlägg är riktat till Peter Ranki, Magnus Lagergren, Ina Lindström och Fredrik Persson som alla på Facebook och bloggar påstått att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet samverkar/samarbetar med Sverigedemokraterna, samt till Staffan Werme och Kent Persson som öppet stödjer Fredrik Perssons påstående om detta på Facebook. I och med att jag i allt jag gör arbetar mot Sverigedemokraterna, rasism och främlingsfientlighet tar jag det oerhört personligt, och kan helt enkelt inte släppa det förrän ni tar tillbaka det.

Så här ligger det till, mycket enkelt så att alla begriper (även om min tilltro att så kommer bli fallet är låg).

I onsdags var det kommunfullmäktige. Där var ni. Ni satt där. Vi med. Ni tyckte kommunen skulle bygga torg. Vi med. Vi ville att ni skulle visa att kommunen har råd med det. Det ville inte ni. Ni ville bygga ändå. Det ville inte vi.

Sverigedemokraterna ville inte bygga torg. De struntade i pengarna. De ville bara inte bygga. Det ville ni. Det ville vi. Men vi ville ha pengar först. Det ville inte ni.

Sverigedemokraterna yrkade (det betyder föreslog) att vi inte skulle bygga torg. Vi yrkade (det betyder fortfarande föreslog) avslag på detta. Vi röstade mot Sverigedemokraternas förslag att inte bygga torg. Det gjorde inte ni. Ni lade ner er röst.

Sen frågade ordföranden om kommunen skulle bygga torg innan kommunen hade det finansierat eller efter kommunen hade det finansierat. Ni röstade för innan och vi röstade för efter. Ni vann för ni är fler än vi.

Vad tycker ni? Var det svårt att förstå? Inte särskilt va? Sverigedemokraterna vill inte bygga torg. Det vill Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.

Om vi nu går tillbaka till kommunfullmäktigesammanträdet i juni förra året (det var det året du fyllde 50 Staffan) hade Socialdemokraterna och Vänsterpartiet en budget och ni i majoriteten hade en annan. En budget är det viktigaste pappret under året och vi hade jobbat väldigt mycket med våran. Sverigedemokraterna röstade med er i den viktiga frågan, liksom de också gjorde 2007. Majoriteten och Sverigedemokraterna var överens om hur Örebro ska spendera pengar. Tänka sig.

Då var ni överens. Nu går vi tillbaka till torgen. Sverigedemokraterna vill inte bygga torg. Vi vill det. Är vi då överens? Nej, har man en hyfsad koll på vad ”vill” och ”inte vill” betyder inser alla att vi inte är det. Ni har uppenbarligen inte det, så därför vill jag förklara det igen. Sverigedemokraterna vill INTE bygga torg. Vi VILL det. Det är en stor skillnad.

Därför tycker jag ni borde ta bort era larviga påståenden att vi samarbetar eller samverkar. För nej, det gör vi inte. Och fortsätter ni tjata om det är jag ledsen, men då måste jag sjunka så lågt och påstå att den som kallar er för idioter är inte jag – det är ni själva.