Hellre storstädning än fredagsmys med Maud Olofsson

Maud Olofsson försöker nu göra avdragsrätten till hushållsnära tjänster till en betydligt större fråga än vad det faktiskt är. Genom att säga att det minsann är en förutsättning för barnfamiljers ”rätt till fredagsmys”. Jag bloggade i förrgår om min inställning till avdragsrätten, som något tvehågsen. Det finns argument för och det finns argument, goda argument, mot. En reformerad avdragsrätt, riktad mot exempelvis barnfamiljer och/eller äldre, skulle kunna vara ett rödgrönt alternativ till den borgerliga politiken, vars fördelningspolitiska argument faktiskt inte är hållbara.

Det Maud Olofsson inte skriver är ju att avdragsrätten faktiskt inte alls ger ”alla barnfamiljer” rätt till fredagsmys, utan mest de mest välbeställda. Även om givetvis undantag finns nyttjas avdragsrätten mest av personer med högre inkomster. Som jag skrev i förrgår är det ju så galet att städerskan betalar skatteavdraget åt den som får städhjälpen i form av förlorade skatteintäkter.

Jag tycker att avdragsrätten för hushållsnära tjänster i sin nuvarande form måste bort. Den har inte genererat extremt många jobb till det pris som reformen faktiskt har, och fördelningsmässigt slår den snett. Något fredagsmys för alla leder den definitivt inte till. Skatt bör betalas efter bärkraft och de reduktioner som eventuellt införs bör tillföra dem som bäst behöver dem, inte de som har det bäst ställt. Här skiljer sig Maud Olofsson och Socialdemokraterna sig kraftigt åt. Och ska jag ge Maud Olofsson något rätt  i sitt inlägg så är det just om det: ”I höst har svenska folket ett tydligt val att ta ställning till.”

När tågen inte går som på räls

 

Kuriren-krönika vecka 8

I skrivande stund står tågtrafiken i Sverige så gott som stilla. Stockholms central är mer ett övernattningsläger än ett centralt nav för Sveriges resande. Banverket har helt eller delvis förbjudit SJ och andra bolag från att köra sina tåg.

Det svenska järnvägslinjenätet omfattar drygt 12 000 kilometer järnväg. Lägger man all svensk järnväg på en rak linje blir den väldigt, väldigt lång promenad. Men just nu blir det en väldigt, väldigt mycket kortare tågresa. För tågen går just inte alls, på grund av snö och kyla. Det är en ursäkt, men frågan är om vi tycker att det är en acceptabel förklaring.

Bara mellan Uppsala och Stockholm pendlar smått ofattbara 20 000 personer – varje dag. Många åker bil och buss, men pendeltågen sväljer stora delar av dessa personer. Med andra ord: för varje dag som tågen inte går blir konsekvenserna ofattbara. Många pendlare kan jobba hemifrån, eller har yrken där en utebliven arbetsdag inte behöver innebära mer än att det blir mer att göra dagen efter, men för många yrkesgrupper, exempelvis inom vården, leder frånvaron till kännbara följder för hela samhället.

Att det snöar, det är ingens fel. Någonstans har vi människor också att göra ett val – ska vi organisera samhället utifrån att det värsta tänkbara scenariot på alla områden hela tiden kan inträffa i extrem omfattning – eller ska vi ta att vi då och då kommer tvingas uppleva störningar. Vi kan inte ha en läkare anträffbar utifall den millinanohaltiga risken att alla svenskar blir dödssjuka samtidigt inträffar (dessutom lär det ju i så fall även drabba läkarna). Och vi är knappast beredda att betala för fyrspåriga, upphettningsbara järnvägslinjer över hela Sverige.

Men vi borde kunna göra mer än vad som görs nu. Enligt SJ:s VD Jan Forsberg är Sverige näst sämst i Europa på att underhålla våra järnvägsspår. För ett land med så skiftande väder och årstider, för att inte tala om de långa avstånden, som Sverige har är det en oacceptabelt låg placering. Vi borde ligga i framkant, vara loket så att säga – inte sitta i vagnen längst bak.

Sverige har under lång tid, längre tid än vad den borgerliga regeringen har haft makten, misskött underhållet av järnvägen. Problemet är att när den borgerliga regeringen tillträdde så har planerna varit att gynna vanliga bilvägar istället för att investera i bättre järnvägar. Det är ju nämligen inte bara mer järnväg Sverige behöver, utan den järnväg vi redan idag har måste bli ännu bättre. Regeringen har dock inte prioriterat detta. Det får de ta ansvar för.

I en tid då tågen ”inte går som på räls” och folk känner av konsekvenserna av det uteblivna svenska järnvägsunderhållet kan det öppna upp för en diskussion om en ny stor, infrastruktursatsning som kommer alla till gagn. En satsning bättre än citytunnlar och fjärde generationens mobilnät.

En rejäl satsning på den tågburna trafiken, med fler men också bättre järnvägar, snabbtåg, nya linjer som Nobelbanan, och högre krav på SJ att satsa på ökad komfort och ett mer förutsägbart biljettsystem är en nödvändighet. Annars spårar Sverige ur.

Cynismens fula ansikte

Att regeringen är illa ute är helt klart.

Det borde jag som oppositionsföreträdare känna en glädje över. Men det har jag svårt att göra. Jag har svårt att känna någonting annat än ilska när jag läser över vad regeringen aktivt just nu genomför. Hur människor dör, kämpandes in i det sista mot regeringen.

Och efter att i söndags ha sett Christina Husmark Persson sitta i en tv-studio i Malmö och säga att detta hade ingen av remissinstanserna minsann varnat för – då kände jag att min ilska övergick till bottenlös vrede.

För det är svårt att känna något annat när man tänker på, att det här, just precis det här, det vill de. Det här är inget misstag. Det är inget slarvigt olycksfall i arbetet. Just precis det här ville de skulle ske, och nu sker det. Massor av remissinstanser varnade för detta redan i januari 2008. Till och med Socialdemokraterna i Örebro varnade för detta i januari 2008, alltså för två år sedan, men regeringen lyssnade inte. Inte därför att de inte förstod att det var viktigt. Inte därför att de inte trodde på oss. Tvärtom – de trodde på oss. Men de gillade det.

Hur detta kan komma sig, att människor aktivt genomdriver denna politik, gå inte att förklara med något annat än cynism. Cynism och givetvis också – det är detta som Moderata kärnväljare vill ha. De vill ha ökade klyftor. De vill hellre ha sin tredje lyxbåt, än jämlikhet och rättvisa. Det har de velat i hundra år, när Moderaterna röstat mot allt som vi socialdemokrater genomfört (ibland med god hjälp av dåtidens liberaler i Folkpartiet och Centerpartiet), från rösträtt till lagstadgad semester, från arbetstidslagar till rätt till sjukpenning, från föräldrapenning till fri sjukvård, har Moderaterna försökt på olika sätt sätta käppar i hjulet.

Att de nu, när de styr, genomför den politik de faktiskt gillar, är ju inte speciellt konstigt.

Låt oss bara hoppas att vi lärt oss läxan 2010. Och 2014. Och 2018. Och…

Nu är Kent Persson så där hyperrolig igen!

Nu har regeringen ändrat sig igen – nu blir det mer pengar till kommunerna och landstingen. Det är kalasbra.

Men när regeringen hoppas över på det ena benet igen ändrar sig Kent Persson också igen och skyndar sig för att hoppa över på samma ben. Och då blir det så där tokroligt som det kan bli ibland.

Igår på sin blogg spelade han in en videoblogg med kritik från oppositionen, cirka 40-50 minuter innan någon i oppositionen hade hunnit kritisera regeringen. Han hittade helt enkelt på kritiken själv, vilket ju är lämpligt om man vill skriva sin historia. ”För lite och för sent” var Kent Perssons egna dom över vad oppositionen skulle säga. Men nu sade ju inte riktigt oppositionen så, utan kritiken kom snarare att handla om att man lånar till permanenta skattesänkningar men skjuter till ett temporärt stöd till välfärdssektorn.

Filmen är lite smårolig just därför, och den minnesstarke påminner sig själv om Kent Perssons förmåga att på en femöring ändra uppfattning så att han i alla lägen hyllar regeringen och kallar den ”ansvarsfull”. Jag lovar, skulle regeringen säga åt Kent Persson att det är ansvarsfullt att stå och hoppa och skulle Kent Persson stå och hoppa ett tag.

Jag lägger ut Kent Perssons video även på min blogg (den finns på Youtube och där bygger ju tanken att man ska sprida innehållet, men tycker Kent att hans video bör vara skyddad från spridning tar jag givetvis direkt bort den).

Dessutom:

När en person säger samma sak, inte en, inte två utan kanske ungefär fyra, fem gånger per dag – tror man på det då? Blir det inte lite vargen kommer? Det Kent Persson ständigt försöker banka in på sin blogg är budskapet att det går så förbannat bra för Alliansen och väldigt dåligt för Mona Sahlin. Som att det är det som är det viktiga. Är det inte viktigare att det går bra för Sverige och att vi som lever här får det bra? Och det kan väl knappast ens Kent Persson påstå att det gör?

Det Kent Persson gör, är likt den envise upprepa sin tes till fördärvelse vilket gör det hela mer otroligt. Och som Ingemar Karlsson, ordförande i revisonen i Örebro kommun så vist påminnde oss i Kommunfullmäktigegruppen: ”Förmågan att idag tänka annorlunda än igår skiljer den vise från den envise.” (John Steinbeck).

Ett otillräckligt krispaket

Lars Calmfors:

Det är väl bra att man gör det här. Men enligt min bedöming är det för lite. I den här situationen är det större risker att göra för lite än för mycket

Egentligen är det citatet tillräckligt! Regeringens politik är alldeles för passiv, ”på tok för passiv” enligt Thomas Östros i lunchekot. Att vi socialdemokrater sågar regeringens krispaket var ju inte väldigt konstigt, men att regeringens egen expert Lars Calmfors, professor i nationalekonomi, så rejält sågar krispaketet är uppseendeväckande!

Regeringen gjorde allt för lite allt för långsamt. Det är uppenbart att regeringen enades kring en politik för det Sverige som under socialdemokratisk ledning men som nu under borgerlig ledning återigen krisar. Det var en politik för ett starkt Sverige, inte ett Sverige i kris.