Socialdemokratiska arbetarepartiets nästa partiledare!

Jag börjar bli gammal.

Jag har snart varit med om fyra socialdemokratiska partiledarbyten och det är hälften av alla socialdemokratiska partiledarbyten – på 122 år. Det är faktiskt så, mellan den förste den förste partiledaren Claes Tholin (han valdes efter de första årens kollektiva ledarskap) 1896-1907 och Olof Palmes död för tjugofem år sedan 1986, alltså 80 år, skedde lika många partiledarbyten som skett under de senaste 25 åren av mina 30 levnadsår.

Till det ska läggas att en av dem som just nu framstår som lågoddsare bland kandidaterna till ny partiledare, Mikael Damberg, var ordförande i SSU när jag var aktiv i SSU. DET får mig att känna mig gammal. Jag som är så ung.

Men nog om mig…

Jag tänkte, vis av vissheten att ni så kraftigt väntat, nämligen säga ett par ord om det som just nu pågår framför mer eller mindre öppen ridå, nämligen arbetet med att få fram en ny partiledare för Socialdemokraterna, den nionde i ordningen.

Redan när Mona Sahlin aviserade att hon skulle avgå lyfte jag fram Ylva Johansson som min absoluta favoritkandidat. Inte på så sätt att hon var den enda kandidaten – går vi fyra år bakåt i tiden när efterträdaren till Göran Persson togs fram kände jag redan då att det fann många goda kandidater. Det gör det nu också.

De av allmänheten såsom favoriter upplyfta kandidaterna, Thomas Bodström och Margot Wallström, var personer som jag givetvis hade lyft fram om jag hade gjort bedömningen att det fanns en chans att de skulle tacka ja. Det fanns det ju inte så dem valde jag rätt så snabbt bort.

Ylva Johansson var, och är, alltså min favoritkandidat. Hon har det jag ville se i en socialdemokratisk partiledare. Hon har mångårig regeringserfarenhet från olika fält, hon är ung men ändå erfaren, hon är kommunikativ och kompetent. Jag hade gärna sett, och ser fortfarande gärna, Ylva Johansson som ny partiledare och Sveriges första kvinnliga statsminister, nu när det inte blev Mona Sahlin.

Men bakom henne finns många andra goda kandidater som sagt.

Thomas Östros har jag haft förmånen att träffa ett par gånger och han är mycket trevlig. Hans kompetens går inte att ifrågasätta. Pär Nuder gick jag ut för någon månad sedan och lyfte fram, innan han tackade blankt nej. Inte för att hans charm och karisma gjorde mig särskilt tänd på idén utan därför att jag kände att en torr person, bra som statsminister, kanske var det vi behövde. Bland dem som kan konkurrera med samma beskrivning finns Sven-Erik Österberg. De tre personerna får klassas som klart kompententa, tämligen ointressanta som talkshowgäster men tvivelsutan statsministerdugliga. Jag håller dem högt.

Leif Pagrotsky är en favoritpolitiker på flera sätt. Också han har erfarenhet som inte går att ifrågasätta. Han säger själv att han börjar bli lite gammal och det har han väl i och för sig rätt i, men jag ser inte det som som ett hinder för honom. Till skillnad från de tre ovan nämnda herrarna är Pagrotsky oerhört populär, inte bara internt i Socialdemokraterna. När han besökt Örebro är det alltid mycket folk som vill lyssna. Han är en sådan person som med enkelhet skulle kunna attrahera nya väljare till Socialdemokraterna – ett riktigt valflöte.

Han är också den, jämte Thomas Bodström, Ulrika Messing och så så klart Margot Wallström som tillhör den krets som ”alla” vill ha – både i partiet och utanför. Säger någon av dem ”ja”, då blir det så – det finns det nog inget tvivel om. Nu gör ju dock ingen det…

Just nu nämns därför tre politiker som kanske inte är sådär jättekända för gemene man som lite av favoriter (möjligen med undantag för ett par av ovanstående): Mikael Damberg, Veronica Palm och Lena Sommestad. Jag har ingen närmre relation med dem. Veronica Palm har jag ätit på Saigon i Örebro med, varit på studiebesök tillsammans med och jag har med intresse följt henne på debatter och i olika fora. Mikael Damberg har jag sett i debatter och på kongresser medan jag är osäker på om jag någonsin sett Lena Sommestad mer än på TV och läst det hon har att säga.

Men jag vet inte speciellt mycket om dem.

Att jag inte har någon närmre relation med dem som nu nämns som troliga efterträdare till Mona Sahlin är inget konstigt. Socialdemokraterna är fortfarande ett stort medlemsbaserat folkrörelseparti och den lite gemytliga ”alla-känner-alla-mentalitet” som finns i andra partier finns inte i Socialdemokraterna. Än.

Det innebär heller inte att de är ”svaga” personer (samtliga ovanstående har en otrolig stark position i partiet och en stor krets kring dem).

Utöver dessa finns en mängd duktiga personer, och börjar jag namedroppa några kommer jag garanterat glömma desto fler. En person som jag dock själv hoppas kommer in ordentligt i partiledningen nu är Åsa Westlund, Europaparlamentariker och ”på min tid” ordförande i Studentförbundet.

Vem hoppas då jag på?

Ja, Ylva Johansson är då min favorit. Näst efter henne har jag redan förordat Pär Nuder så det kan jag ju inte ta tillbaka. Vem av Damberg, Palm eller Sommestad jag föredrar kan jag ärligt inte säga att jag vet. Dock kan jag säga att jag har förtroende för alla tre och skulle det bli någon av dem – då ser jag fram emot att se honom eller henne i Örebro i omvalrörelsen!

Annonser

Fem dagar kvar – rösta, rösta rätt, rösta rött!

Med bara fem dagar kvar ökar spänningen rejält inför valet den 7 juni. Fram till och med igår har enligt Valmyndigheten drygt 357 000 människor förtidsröstat, cirka 150 000 fler än vid samma tidpunkt av Europaparlamentsvalet 2004.

Vilka är det som röstar? Förmodligen väldigt många socialdemokratiska sympatisörer. För vad är det egentligen som har skett sedan 2004?

Väldigt mycket! För det första – ett maktskifte i Sverige som har inneburit ökade klyftor och orättvisor. Och väljare tänker logiskt. Samma höger som i Örebro vill minska försörjningsstödet för de örebroare som är allra mest utsatta, samma höger som nationellt ökar klyftor genom att försämra för pensionärer, sjuka och arbetslösa samtidigt som de sänker skatten för dem som har gott ställt, samma höger vill heller inte väl i EU.

För det andra – ett ökat yttre tryck på Sverige genom bland annat Lavaldomar, domar som tydligt visar på att vi inte behöver mindre EU utan mer socialdemokrati i EU. Inte mer höger som jublar för EU:s nuvarande regler.

För det tredje – en jobbkris utan dess like. Sverige har Europas näst högsta ungdomsarbetslöshet (endast Spanien har högre) enligt Eurostat. Även för äldre är arbetslösheten skyhög. I Sverige har den moderatledda regeringen misslyckats grovt med jobbpolitiken och det kommer visa sig i valresultatet.

För det fjärde – Socialdemokraterna står i år riktigt, riktigt enade. Det är inte fel att säga att vid förra valet 2004 var stämningarna ibland dåliga inom Socialdemokraterna. EU-motståndarna i partiet kände sig undanskuffade. Men i år finns inte de tendenserna alls – i år står vi enade kring våra kandidater och vår politik. Visst pågår en diskussion, vi är ett stort parti, men med Marita Ulvskog, Olle Ludvigsson, Åsa Westlund, Göran Färm och Anna Hedh visar vi att vi är ett parti som tar alla röster och alla frågor på stort allvar.

Splittringen i år finns istället hos de små borgerliga partierna som nu börjar känna paniken i blodet. Jag har tidigare visat på splittringen i Folkpartiet då kandidater öppet kandiderar MOT Marit Paulsen. Nu visar sig splittringen även i Krisdemokraterna.

Och Staffan Werme känner verkligen paniken. För även om Folkpartiet ökat något i senaste opinionsundersökningarna inser han nog att det faktiskt är Folkpartiet som inte har någon Europapolitik. De larviga affischerna om att ”Jag tror på Europa” och ”Ja till Europa” betyder ju just ingenting. Vi är med i EU, och tror man på EU eller inte spelar ingen roll. Euron är ingen Europaparlamentsfråga och kärnkraft är definitivt heller inte det.

Rösta du också! Det är ett viktigt val. Du har fem dagar på dig; idag, torsdag, fredag, lördag och söndag. Rösta, rösta rätt, rösta rött!

Åsa Westlund kör miljövänligt

Moderaternas desperation inför Europaparlamentsvalet har nu gått över till smutskastningskampanjer.

I morse när jag tittade på Politikerbloggens granskning av Åsa Westlunds kampanjbil blev jag lite putt, därför att jag tyckte det var så onödigt av Åsa Westlund att inte köra miljövänligt när hela hennes kampanj handlar just om klimat och miljö.

Nu visar det ju sig att bilen visst är en miljöbil, och att ryktet sprids på flera moderata bloggar för att smutskasta Åsa Westlund. Lågt.

Halverad ungdomsarbetslöshet 2015 – rösta på Socialdemokraterna!

Idag var det valupptakt för Socialdemokraternas valrörelse i Örebro län. Följande är saxat från vår hemsida.

Ett stort antal örebroare fick se Europaparlamentarikern och tredjenamnet på Socialdemokraternas lista Åsa Westlund tillsammans med Lars-Erik Soting, artondenamn på listan, berätta hur Socialdemokraterna ska vinna valet. Åsa Westlund berättade om en del av förslagen som presenterades i Socialdemokraternas valmanifest.

– Vi vill att EU sätter upp målet att till 2015 ska ungdomsarbetslösheten vara halverad. Idag växer ungdomsarbetslösheten snabbt i hela EU och särskilt snabbt växer den i Sverige där idag var fjärde svensk mellan 18 och 25 år går arbetslös. Dessutom vill Socialdemokraterna fortsätta att satsa på ett bättre klimat, bland annat genom att alla länder i EU inför en skatt på koldioxid. Detta finansieras genom ett kraftigt minskat jordbruksstöd, sade Åsa Westlund, socialdemokratisk Europaparlamentariker och kandidat i valet.

Lars-Erik Soting, Socialdemokraternas kandidat i valet från Örebro, talade om hur viktigt det är att gå och rösta och att man kan göra det redan nu på onsdag den 20 maj i förtidsröstningslokaler. Han pratade också om vikten av en socialdemokratisk politik i EU.

– Svenska kollektivavtal ska gälla i Sverige och tyska kollektivavtal ska gälla i Tyskland. Det är en av Socialdemokraternas och mina viktigaste frågor. Högern vill driva en annan politik i EU och därför är det viktigt att vi alla går och röstar i Europaparlamentsvalet, sade Lars-Erik Soting.

Efter talen på Stortorget åkte ett trettiotal socialdemokrater ut och knackade dörr i Varberga, medan några andra delade material i city och några ytterligare ringde till örebroare för att uppmana dem att gå och rösta. På måndag kommer Socialdemokraternas valhusvagn ut och budskapet från Jonas Karlsson, ordförande i Socialdemokraterna i Örebro län var tydligt:

– Alla får komma med och jobba i valet, inte bara medlemmar! Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Ni är välkomna in i vårt valcentrum på Stortorget 19 mellan 8-20 för att medverka till en socialdemokratisk valseger i Europaparlamentsvalet, sade Jonas Karlsson, ordförande i Socialdemokraterna i Örebro län.

Om en månad väljer vi politik!

Idag är det inte bara 500 dagar kvar till de allmänna valen 2010 – det är också prick en månad kvar till valet till Europaparlamentsvalet.

Att jag ska rösta på Socialdemokraterna är för mig tämligen självklart. Och för mig är det också helt självklart vem jag ska kryssa!

På Socialdemokraternas lista finns 30 kandidater som säkert är lysande på sitt sätt. Allra bäst känner jag givetvis Örebros kandidat, Lars-Erik Soting. För mig är Lars-Erik Soting en bra kandidat av tiotusen andra skäl än att han kommer från Örebro. Han slåss bland annat hårt för fackliga frågor vilket det behövs mer av nere i Bryssel. Det vore bra om Soting kom in i EU-parlamentet.

Jag gillar också Ardalan Shekarabi, Göran Färm, Hillevi Larsson och Marita Ulvskog.

Allt fler får upp ögonen för duktiga Evin Cetin, en kollega till mig i Södertälje. Henne gillar jag också, skarpt, även om jag inte riktigt känner att hon politiskt står för något så speciellt att jag kryssar henne.

Nej, min kandidat 2005 var Åsa Westlund och det är det i år också! 2005 var jag ordförande i Socialdemokratiska Studentklubben och vi tog ställning för Åsa tidigt och hon har verkligen inte gjort mig besviken! Tvärtom! Hennes facit är lysande och jag vill verkligen att hon får fortsätta i Bryssel.

Men oavsett vilka, och förhoppningsvis blir de många, socialdemokrater som får åka till Bryssel är politiken viktigare än personerna. Valet handlar inte om vilka socialdemokrater som får åka, utan om socialdemokrater ELLER moderater får åka. Ibland är jag som hård personvalsmotståndare kritisk till att vissa glömmer bort detta. Evin Cetin har inte ens en länk till Socialdemokraternas hemsida från sin sida. Det tycker jag är dåligt och jag gillar inte utvecklingen…

Men som sagt, den 7 juni, om en månad, är det val till Europarlamentet. Rösta på Socialdemokraterna!

Orimliga förhållanden för ”politikerföräldrar”

Såsomingången i förhållande med flickvän, samt såsom innehavare av katt, vet jag att det ibland blir bökigt att hinna med att både jobba som politiker (ett jobb som ofta kräver kvällar och ibland även helger) och vara en bra pojkvän och husse. Och då är jag ändå bara politisk sekreterare i Örebro och inte riksdagsledamot eller Europaparlamentariker. Och då är jag inte småbarnsförälder.

Två som är riksdagsledamot/Europaparlamentariker och småbarnsföräldrar är Maryam Yazdanfar och Åsa Westlund.

Maryam Yazdanfar råkade ut för riksdagens ”bebisförbud” i kammaren. Man kan givetvis tycka vad man vill om småbarn i olika miljöer – själv har jag väl suttit på både en och annan föreläsning eller på olika möten där bebisskrik stundtals överröstat diskussionen. Ofta går föräldrarna då ut, men ibland går inte det. Å andra sidan har jag suttit på minst lika många möten där mobiltelefoner låtit, äldre snarkat och andra talat för högt med bänkgrannen. Jag vet ju vad jag tycker är mest störande i alla fall.

Jag har tidigare skrivit om Åsa Westlund och hennes närvaro i Europaparlamentet som under en tid varit lägre än vissa andras. Inte på grund av lathet eller skolk – utan på grund av att hon har utnyttjat sin i Sverige självklara rätt till föräldraledighet. Om en riksdagsledamot är föräldraledig går en ersättare in i hans eller hennes plats, men i högerstyrda EU fungerar det inte så. Är man hemma med sina barn som parlamentariker anses man helt enkelt vara frånvarande. Och den frånvaron har nu Sveriges television på morgonen iakttagit utan att ursprungligen berätta att Åsa Westlund just varit föräldraledig (läser nu att de nu gör det vilket är bra).

Förhållandena för politikerföräldrar är orimliga och måste förbättras.

Revisionism på högerkanten

På högerkanten ägnas det just nu åt något som i det närmaste kan liknas vid historierevisionism. Det de sa skulle bli verkningarna av deras politik innan valet 2006 uppfylls inte. Mona Sahlin skriver bra om det i dagens Svenska Dagbladet.

Allt fler ser nu vilka effekter regeringen Reinfeldts politik har i människors vardag. Först genomfördes orättvisor moderaterna själva kallade ”brutala”, som slog hårt mot sjuka, arbetslösa och pensionärer. Sedan skulle det enligt Reinfeldt vända, och bli ”välfärdens tur”. Idag hotas både kvaliteten och jobben i välfärden. Nu ökar arbetslösheten i rasande takt, överskott vänds i underskott i de offentliga finanserna, och utanförskapet växer. Tvärtemot vad den blå alliansen lovade väljarna 2006.

Nu kommer säkert någon vän av ordning säga att finanskrisen kom emellan. Och visst är det så, men det är faktiskt så att regeringen genomförde sin erkänt brutala politik under förevändningen att den skulle leda till att människor gick från ”utanförskap” till arbete. Arbete skulle löna sig.

Men nu vet vi hur det gick. Det finns allt färre arbeten som det lönar sig att ha. Det blir allt jävligare att inte ha något arbete när a-kassan sänks i takt med att de som redan har det bra får det bättre.

Så nu börjar revisionismen – omskrivandet av verkligheten. Bilden av en kraftfull regering som agerar är fastmålad, men stämmer den? Nej, inte alls. Åsa Westlund och Johan Sjölander skriver bra om det.