Göran Hägglunds tal – för dig som av någon anledning missade det…

Idag var hela politikersveriges blickar riktade mot Västerås där Kristdemokraternas kommun- och landstingspolitiska dagar arrangerades. Alla var där… samtliga landets politiska kommentatorer var där, alla blixtrar dundrade när Göran Hägglund klev ut på podiet och höll ett av alla sina innantillästa tal.

Eller – nä… Göran Hägglund fick hålla sitt tal inför sina förtrogna. Ingen var där. Alla var på Fotografiska där Socialdemokraterna fick en ny partiledare. I praktiken inför ingen alls förutom Mats Odell stod Göran Hägglund, fast förankrad i talet som medarbetaren Ove Tove skrivit, och läste innantill.

Så Mats Knutsson, Nicklas Svensson och alla ni andra – här är talet ni inte hörde…

Käre Mats, Maria och ni andra.

Bla bla bla, familjen. Bla bla bla, värden. Bla bla bla, etik.

Vi är Sveriges viktigaste parti. Ingen kan som vi lova saker vi sen släpper. Ingen kan som vi stå fast förankrade i 1800-talets homofobi. Ingen kan som vi värna det gamla, det människor gått vidare ifrån, det ingen längre vill ha.

Bla bla bla, äldre. Bla bla bla, fastighetsskatt. Bla bla bla, moral. Bla bla bla, Jönköping.

Vänta, var ska ni, jag är inte färdig.

Vi säger att vi värnar om de äldre. Sen skär vi ner i välfärden. Vi säger att vi värnar barnen. Sen skär vi ner i välfärden. Vi säger att vi värnar familjen. Men bara de som består av en man och en kvinna. Och helst fem barn.

Nu måste vi enas kring den som bäst har förutsättningar att dubbla vårt väljarstöd så vi har en chans att komma in i riksdagen.

Vänta, jag är fortfarande inte klar…

Bla bla bla, något om miljön. Bla bla bla, något om familjen igen. Bla bla bla…

Så, nu kan du gå. Tack för att du har lyssnat.

Slå gärna på mig, men ge fan i min mamma och mina barn!

Hade jag fått frågan om jag skulle vilja bli partiledare för mitt parti och jag hade bestämt mig för att svara ja på frågan, hade det nog funnits några jag hade velat informera innan det hade kommit ut i media.

Konstigt är det inte. Sunt är det. Så tänker nog de flesta av oss – det är schysst mot folk i ens närhet att få reda på saker personligen och inte via media.

Så resonerade också Stefan Löfven, IF Metalls förbundsordförande som idag presenterades som verkställande utskottets förslag till ny partiordförande för Socialdemokraterna. Mina tankar om honom (som är uteslutande positiva) tänker jag vänta med att skriva om till i morgon (åh, hur ska ni kunna sova…) men däremot kan jag inte låta bli att i vredesmod beröra det som av många beskrivs som ”all time low” den senaste veckan – mammornas ingång i politiken.

Jag känner varken Håkan Juholts eller Stefan Löfvens mammor. Min gissning är att de är två åldrande, icke-mediatränade personer som inte har vana av att prata med DN- och Aftonbladetjournalister varje dag. Det ska de inte behöva ha.

Oskicket att ringa upp gamla mammor och terrorisera barn till politiker är något som måste ändras i framtiden, om vi ska kunna se dugliga människor som ställer upp och söker och får politiska uppdrag. Det räcker med att hela ens liv ska vändas upp och ner, varje liten groda och varje litet snedsteg ska blåsas upp till fruktansvärda proportioner… men föräldrarna och barnen måste fredas! Aftonbladet, Expressen, DN har alla idag haft kontakt med Stefan Löfvens mamma och där fått bekräftat, efter att han informerat henne, om att han skulle bli VU:s förslag till ny partiledare.

Det ville säkert inte Stefan Löfven att hon skulle ha sagt. Men hur skulle hon ha kunnat låta bli, när journalist på journalist förmodligen barrikaderar hennes hem för frågor. När barn till toppolitiker tvingas svara på frågor – hur ska de kunna undvika det?

Helst ska de slippa undvika, genom att journalister helt enkelt skärper till sig. Det kan inte vara journalistiskt relevant att få varje vinkel från varje möjligt håll i alla frågor.

Som politiker får jag finna mig i att bli hårt granskad. Även om jag personligen enbart är ersättare i kommunfullmäktige i Örebro får jag acceptera att det medföljer en viss skyldighet att tåla granskning. Men ställ frågorna om mig, till mig. Inte till min mamma, inte till mina barn, inte till någon annan anhörig. Låt dem vara anhöriga och anhöriga brukar behandlas väl…

En ny tid…

Det återstår 966 dagar till valet 2014. Det är både en kort och en lång tid. Lång tid, eftersom mycket kan hända och inget är givet i politiken. Men också kort tid, i och med att det faktiskt är så pass mycket som inte är givet i politiken.

Senast 2014 behöver Sverige en ny regering. Det blir allt mer uppenbart. Ungdomsarbetslösheten skenar, klyftorna ökar, barnfattigdomen är fortsatt hög i Sverige, tillstånd att undervisa våra barn säljs på Blocket, läkarmottagningar säljs för 600 tusen kronor för att sedan kunna säljas vidare för 20 miljoner kronor, människor vanvårdas i privata vårdboenden som snart har fri etableringsrätt i Sverige, skatten sänks med 100 miljarder – bara restaurangmomsen innebär en sänkning på 5 miljarder som varken leder till speciellt många jobb eller billigare matpriser överallt – samtidigt som svenska gymnasieskolan tvingas skära ner med just samma belopp, 90 procent av vuxenutbildningsplatserna försvinner… etc. etc.

Listan kan göras lång, och det förtjänar den sannerligen att göras. Skälen att byta regering och politik senast 2014 är många och goda.

Med en sådan här politik borde givetvis vi Socialdemokrater ha opinionssiffror väl över 50 procent. Vi borde vara ute och träffa folk och prata om vår alternativa politik. Men det har vi inte. Och det gör vi inte.

Utan under en allt för lång tid har diskussionerna handlat om annat. Som en yttersta konsekvens av detta har vår partiordförande Håkan Juholt idag aviserat att han lämnar sin post med omedelbar verkan. Som han själv uttryckte det på presskonferensen idag: ”Nystarten kom av sig”.

Om detta tänker jag inte orda något. Håkan Juholt har själv kommit till denna ståndpunkt och jag tror att det var nödvändigt. Det är givetvis inget roligt att så behövde ske men nu när han själv drog den slutsatsen så finns det bara en väg framåt för Socialdemokraterna – framåt!

På 966 dagar går det att göra mycket. Jag tycker att partiledningen bör lära av oss i Örebro hur vi jobbar. Det handlar inte enbart om antalet knackade dörrar eller genomförda samtal, utan om ett lyssnande och undrande förhållningssätt gentemot väljarna och medborgarna. Vi borde kunna bli Sveriges mest lyssnande parti, och i Örebro har vi verksamma metoder för hur man kan arbeta.

Politiskt håller jag med partisekreteraren Carin Jämtin. Arbetet mot barnfattigdom, som Håkan Juholt initierade, måste fortsätta. Idéerna om en kunskapsbaserad ekonomi är värda att utvecklas. Att formulera tydliga alternativ mot skräckexemplen från den borgerliga regeringen som jag skrev här ovan är också nödvändigt. Att tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet börja bedriva en trovärdig opposition är livsviktigt.

Nu börjar en ny tid för Socialdemokraterna. Låt det också bli en ny tid för Sverige. Det handlar inte så mycket om vem som är partiledare för Socialdemokraterna som att antalet barn som behöver leva i fattigdom i Sverige minskar. Det viktiga är inte vem som företräder oss, utan att vi som parti företräder de människor i Sverige som behöver ett starkt socialdemokratiskt parti.

Pinsamt, Maria Larsson

Hemlösheten ökar i Sverige. Den kanske yttersta formen av förnedring – avsaknaden av ett eget hem – i tigerekonomin, Borgs underverk, världens bästa land – drabbar allt fler.

Det är ett komplext problem, hemlöshet. Det finns ingen enkel lösning, inga ”quick fixes”. Visst handlar det om brist på bostäder, men också om stöd till och vård av personer med ofta kombinerad psykisk sjukdom och missbruksproblematik. Här kan samhället bara bli bättre.

Men samhället kan också bli sämre. Ett av de mest kontraproduktiva beslut som regeringen Reinfeldt har tagit är det slopade investeringsstödet för hyresrätter som har lett till att bostadsbygget i Sverige inte alls följt med i den takt som krävts.

Ansvarigt statsråd, barn- och äldreministern Maria Larsson, KD, skyller på kommunerna och uppmanar dem att vidta åtgärder. Men något eget ansvar och någon egen skuld i det uppkomna tänker hon minsann inte ta.

Socialdemokratiska riksdagsledamoten Veronica Palm skriver klokt här. Det handlar om att som regering ta ansvar och vidta nödvändiga åtgärder. Och medge när man har gjort fel. Det fungerar inte att skylla ifrån sig när man själv sitter vid ratten.

Till A, när du är vuxen nog att begripa det ingen annan av oss begrep av 2011…

Så har ytterligare ett år gått in i historieböckerna. Året då världen skakade. Året då diktaturer föll och diktatorer dog. Året då naturkatastrofer avlöste varandra. Året då politikersveriges blickar var vända mot din fader, bland andra.

Året då du föddes – älskade lilla dotter.

Sekunderna när klockan slog tolv och 2010 spårlöst kröp över till 2011 (år gör det, försvinner spårlöst och övergår lika spårlöst till ett annat) tryckte jag mina läppar mot magen där du då befann dig, älskade unge. Du var bara tre månader då, ett foster i mammas mage.

Många visste inte det då. Att du fanns där. Bara dina närmsta släktingar och mammas och pappas arbetskamrater och närmsta vänner.

Den 4 januari fick vi reda på att du var en flicka. Det blev lite skönt att slippa kalla dig ”den/det” även om kön giiiiivetvis inte spelar nåååååågon roll. Men du blev mer verklig, mer faktisk, när vi såg dig sprattla lite och vinka till oss. Det var också då vi berättade för fler. Du var som en liten Jesus för alla blev så glada.

Du kom till jorden när jorden skälvde.

Du förstår A, våren 2011 var en dramatisk vår i världen. I Nordafrika hade händelserna börjat redan 2010 men kulminerade under våren 2011. I januari föll Tunisiens ledare. Tunisien är ett land som vi fick lära oss var det låg förra året. Sen föll Egyptens ledare. Men det landet visste alla var det låg redan. På hösten förlorade en galning som hette Khaddaffi. Eller Quadafi. Eller Gadafi. Eller något liknande – makten i ett land som heter Libyen. Han var skvatt galen, men inte galen på det där ”pappasättet” utan galen på ett elakt sätt.

Han, och två andra galna män, Kim Il Jung och Usama Bin Laden är på elak-farbror-semester nu…

I mars skedde en jättestor jordbävning i Japan. Ett kärnkraftverk blev väldigt skadat där. Du förstår A att för att kunna göra roliga leksaker och sätta på den där stora skärmen som blinkar så spännande behövs el. El kan man bland annat göra genom kärnkraft och i år visade det sig – igen – att den är väldigt, väldigt farlig. Pappa var faktiskt lite rädd för att det skulle hända något men det hände inget jättefarligt. Men det var väldigt många människor som gjorde sig illa.

Men tillbaka till de galna och elaka männen. När du skriker får du mat, blöjbyte eller sömn. Du får det du vill, oftast. Och mamma och pappa får säga saker högt utan att vara rädda att någon gör något dumt mot oss. Det är fint. De där elaka männen lät inte folk i deras länder göra det.

Pappa jobbar med sådant där, när folk säger vad de tycker och vad man kan göra för att folk ska få det bättre. Det har jag gjort i sex och ett halvt år nu. Men kära älskade A, det är inte bara de där elaka tokiga farbröderna som vill hindra folk från att säga vad de vill. När du bara var lite drygt en månad var det en mycket dum och farlig man som sprängde en bomb i Oslo och sköt på en massa fina ungdomar på en paradisö. A, paradiset blev ett helvete den dagen…

Du låg i pappas famn och sov då. Pappa åkte över hela Örebro för att försöka hitta nåt till maten och hörde om det på radion. Dagen efter satt vi i soffan och jag höll dig extra hårt. Det var många som inte fick hem sina barn den dagen…

Kan du förstå varför någon gör något så dumt? Pappa kan det inte. Och det vackraste pappa hörde under sommaren (förutom allt som handlade om dig som jag återkommer till) var den norska tjej som sa: ”Om en man kan visa så mycket hat, tänk då hur mycket kärlek vi alla kan visa tillsammans!”

Dramatisk var våren för pappa även jobbmässigt. Jag sa ju att jag jobbar med sådant där som dumma och snälla tanter och farbröder beslutar om. Då och då bestämmer de vuxna vilka som får vara med och bestämma. Men ibland blir det fel. Då för man göra om! Så hände där vi bor 2011!

Jag kallar ju dig min valbebis, det har du kanske hört? Det beror på att veckan innan det riktiga valet 2010 fick vi beskedet att du var ”skapad” (pappa ska inte riktigt än berätta hur du skapades. Eller, det ska han inte alls – det ska mamma. Sen.) Du hade ju anmält att du skulle komma den 24 maj och det trodde vi på. Då skulle du komma ungefär en vecka efter omvalet. Valbebis. Men du blev ju ”lite” sen.

Pappa jobbade mycket under våren fram till den 15 maj. Vi knackade massor av dörrar och pratade med massor av folk. Vi berättade om vad pappa och en tant som heter Lena Baastad tror på. Hon gillar folk. Folk gillar henne. Hon vann. Pappa vann.

Nästan hälften av alla som röstade röstade på pappas parti! Det var bra! Fyra dagar innan du föddes berättade vi att vi skulle få styra tillsammans med två andra partier som vi tidigare varit mot. Så är det A, att när man bråkar får man bli sams! Och det blev vi!

Under hösten fick vi jobba med att styra Örebro. Det är häftigt ska du veta, men också svårt. Vi har för lite pengar, på grund av en massa konstiga orsaker som jag inte kan förklara men det handlar bland annat om en skallig man i Stockholm och en annan med hästsvans. Nu vet ju du inte vad hästsvans är riktigt, men det kommer du få reda på.

Mitt under hösten fick dock pappa frågan om han skulle byta jobb från årsskiftet. Ett annat jobb. Ja, sa pappa. Ibland måste man byta förstår du, ungefär som du när du bläddrar i Labanboken. Man vänder blad…

Tänk va, på sommaren gifte sig din farbror Per också med sin Julia. I Ungern! Ett helt annat land, ett helt annat språk. Vi var dock inte där för du var för liten men snart får vi ta och åka dit!

Men mitt under allt som hände i Afrika, mitt under allt valarbete, mitt under allt vi gjorde under våren fanns det egentligen bara en sak som fanns i mina tankar… en liten, men växande sak… Pappa hade aldrig hållit i ett barn tidigare i annan position än vettskrämt och obekvämt sittandes. Aldrig lyft ett barn, aldrig gått runt och burit på ett.

Mamma hade det tufft… hela tiden egentligen. Ont och trött, mådde inte alltid bra. Vi pappor slipper sådant men får istället oron över att inte veta hur det är hela tiden… Och vi räknade ner… 24 maj var en tisdag. Men ingen A.

Efter omvalet den 15 maj kunde pappa vara hemma lite mer. Och den sista veckan gjorde vi inget annat än att väntade. Allt var som ett töcken.

På torsdagen den 9 juni åkte vi in tidigt på morgonen för att kolla om allting stod rätt till. Det gjorde det. Allt var så bra så. Alla värden, allting såg så bra ut. Men då sa vi till att nu var det faktiskt inte jätteroligt att vänta längre – sexton dagar över det beräknade. Så då skedde det…

Vi fick komma in på förlossningen men då blev det andra som ville ut tidigare så vi fick vänta några timmar. Vi fick först gå ut i regnet och äta lite. Det ösregnade den dagen. Vi åt sallad på en restaurang nära sjukhuset.

När vi kom tillbaka fick du lite hjälp att komma ut. Men du tog tid på dig trots det.

Framåt tretiden natten den 10 juni 2011 började vi förstå att det var på gång att hända något riktigt riktigt stort… Och i och med att det är fler än du som läser detta vill pappa inte avslöja allt men klockan 04.34 så var jorden en skatt rikare. Då låg du där, hårig, varm, vacker, skrikig, kladdig, storliten, perfekt, underbar, hoppfull, framtidsfull – vår dotter…

Och då kände jag, när jag med darrande fingrar rörde vid din kind för första gången; då jag med darrande händer höll dig för första gången och då jag med darrande läppar kysste din kind för första gången – då kände jag att du var ett mirakel.

Och då förstod jag, när barnmorskan läste upp ditt personnummer och registrerade dig i registret som gör att du finns, och när jag satte nålen på tavlan som visade att du fötts – att du var ett mirakel.

Och då visste jag, när jag ringde morfar, farmor, farfar, skrev till folk och fick alla gratulationer, att du var det bästa som hänt i världen, inte bara 2011 utan i världshistorien.

Du växer och växer… ständigt händer nya saker! Hösten och vintern med dig var ljuvlig. Snart har du funnits i sju månader. Otroliga människa…

Så dör ett år och kommer aldrig åter. Vissa människor fanns inte med in i slutet. Andra fanns inte när året började men när det slutade.

Ett helt vanligt år – men ändå det allra mest ovanliga året någonsin.