Inga besked är också ett besked

I förra veckan valdes Ia Malmqvist till nytt kommunalråd för Miljöpartiet i Örebro. Hon ska nu leda partiet vid sidan om Fredrik Persson. Det är ett positivt besked, Ia är (precis som det förra kommunalrådet Gabriella Blomgren, och för den delen även Fredrik Persson) en trevlig och kompetent politiker som jag sympatiserar mycket med. Hon är inte ”ny” politiker, utan har arbetat med Fredrik Persson som hans politiska sekreterare, men som kommunalråd är hon ny. Men raka besked, det kan Ia Malmqvist uppenbarligen inte ge.

Frågan om försäljning av ÖBO-lägenheter är en stor fråga i örebropolitiken. Den är viktig för örebroarna, inte bara de som idag bor i ÖBO-lägenheter utan även för alla andra örebroare. För boende handlar det om ens hem, för andra handlar det om ens skattepengar eller för delen ens barns hem eller ens föräldrars hem. Alla örebroare har en anledning att nogsamt övervaka att ÖBO-frågan sköts väl, att den sköts bättre än vad den gjorde av förutvarande kommunledning i vilken Ia Malmqvist ingick.

På frågan om Ia Malmqvist kan tänka sig att sälja fler ÖBO-lägenheter svarar hon ett ytterst underligt ”nja”. Vad är det för besked till oroliga ÖBO-hyresgäster? Ska det lugna boende i Vivalla och Norrby som kanske står på tur att, mot sin vilja, få sitt hem sålt?

Thomas Bergh bloggar om det här. Det går inte att krypa undan i viktiga frågor, besked måste ges.

Ia Malmqvist säger blankt nej till sänkt skatt. Det har även Lennart Bondeson och Rasmus Persson gjort, medan både Staffan Werme och Kent Persson vill sänka skatten. Något gemensamt besked, det förmår koalitionen inte att leverera.

Tyvärr är Ia Malmqvists besked ytterst representativt för koalitionens sätt att ge besked. Det är lite tragikomiskt, men till och med nu – snart fem månader efter valet – kan de inte svara på följande enkla frågor:

  1. Vem är er gemensamma kandidat till kommunstyrelsens ordförande?
  2. Med hur mycket ska skatten sänkas? Hur ska det finansieras?
  3. Hur många ÖBO-lägenheter ska säljas och i vilka områden?

För att utgöra ett påstått alternativ till Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är det på ren svenska pinsamt. Ia Malmqvist bidrar till att öka förvirringen, men inga besked är också ett besked: Koalitionen är inte ett alternativ i kommunpolitiken.

Självklarheter eller stängda samhällen?

Enligt ett nytt förslag från regeringen ska det bli olagligt att utan lov fotografera personer i privata utrymmen. Det typiska exemplet är när bilder tas på personer i duschen i offentliga rum som badhus eller gym. Det ska enligt justitieminister Beatrice Ask handla om utrymmen där det finns en viss integritet.

Förslaget får nu stark kritik från bland annat Journalistförbundet och allehanda människor som ser detta som ett steg i rätt (eller ja, snarare fel då) riktning för att stärka övervakningssamhället. Så klart. Och ofta har de ju fog för det de säger, all form av inskränkning i människors frihet leder ju så att säga till ett lite mindre frihetligt samhälle. Å andra sidan finns det ju vinster i att folk inte olovligt får fotografera nakna människor som inte vill bli fotograferade, så jag vet inte.

Journalistförbundet pekar på två händelser som de menar kan vara tveksamma med den nya lagen: Bilden på förra moderata statssekreteraren Schenström som pussar på journalist och på Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten som gråter när pressen till sist blev för stor. Dessa vill nu moderaten Beatrice Ask skydda, enligt teorin. Hur gärna jag än skulle vilja se de konspirationsteoretikerna ha rätt tycker jag det är långsökt. Jag skulle vilja se den politiker som, när saker definitivt inte är kränkande som nakenbilder och liknande, stämma en svensk tidning. Den självbevarelsen tror jag svenska politiker har.

Jag ser mängder av problem med den nya lagen, men förutsätter att de noga bakas in som undantag.

Underbara dagar bakom mig tack vare ”Underbara dagar framför oss”

Läste just precis nyss den sista sidan i Henrik Berggrens otroliga biografi över Olof Palme, ”Underbara dagar framför oss”. Att hylla den känns ungefär lika nödvändigt som att säga att luft är bra när man lever – alla har gjort det och det går bara att instämma.

Jag har läst flera böcker om Olof Palme. Den första var Björn Elmbrands biografi, sen kom Claes Arvidssons bok ”Med verkligheten som fiende”, Kjell Östlund kom ut med en palmebiografi i två band och nu denna. Utöver dem finns en rad böcker skrivna som tar upp delar av Olof Palmes politik och gärning; Ulf Larsson har skrivit en om hans utbildningspolitik till exempel, Gunnela Björk har skrivit om Olof Palme och medierna och så finns det en rad biografier från Ingvar Carlsson, Tage G. Peterson med flera som kretsar kring Olof Palme.

Så trots att jag är stor politikernerd och beundrar Olof Palme djupt så kände jag att Berggrens bok inte fyllde något tomrum i mitt liv.

Ack så fel jag hade.

Det som skiljer Berggrens bok från de andra är att Palme lika mycket är en huvudfigur som en huvudroll i en tid som i sin tur är huvudfiguren. Lika mycket som Palme som person skildras, skildrar Berggren ingående tiden då Olof Palmes förfäder och förmödrar levde och sedan också varje årtioende Olof Palme levde, från 1920-talet till den där ödesmättade februarinatten för exakt 25 år sedan.

Saker sätts i ett sammanhang, bakgrundsfakta och personliga öden vävs in på ett lysande sätt. ”Underbara dagar framför oss” är numera obligatorisk måsteläsning. Det kan mycket väl bli en sån bok man läser varje jul eller liknande. Rekommenderas till alla!

”Förtroendet” för koalitionen

Kent Persson vill att det blir ett omval där koalitionen ”återigen” vinner örebroarnas förtroende. Problemet är att det aldrig skett.

Koalitionen skapades 2006 EFTER valet. Det fanns inget meddelande innan valet att Miljöpartiet skulle gå över till högeralliansen. Med andra ord har örebroarnas förtroende för koalitionen bara ”prövats” en gång – i valet i september.

Oavsett hur man vrider och vänder har vi ett valresultat och i första valet som örebroarna fick chansen att rösta på koalitionen blev resultatet:

Moderaterna – hälften så stora som Socialdemokraterna fast de i riket blev nästan lika stora.

Folkpartiet – tappade – hälften så stora som 2002

Kristdemokraterna – tappade
Miljöpartiet – mindre än i riket trots att man var större 2006
Centerpartiet – halverades

Att skriva att örebroarna återigen ska ge koalitionen förtroende är faktiskt komiskt. Förlustinsikten hos koalitionen har FORTFARANDE inte sjunkit in. Det är faktiskt skrämmande.

Koalitionen är inget alternativ i Örebro

Så kom det då – det slutliga och definitiva beskedet att koalitionen i Örebro faktiskt inte är ett seriöst alternativ att styra i Örebro. Det hade varit tydligt innan, väldigt tydligt, men nu blev det så svart på vitt att ingen kan ifrågasätta det. Och beskedet kom, för att bli extra tydligt, tvåfalt.

Kent Persson vill sänka skatten i Örebro nu omedelbart. Det säger Lennart Bondeson (och Fredrik Persson och Rasmus Persson (ej släkt, vare sig med varandra eller med Kent Persson) blankt nej till. Staffan Werme säger dock ja till sänkt skatt, men underkänner Kent Persson

En sänkt skatt med en krona (vilket är Kent Perssons mål för mandatperioden) kostar i storleksordningen 225 miljoner kronor. Man är inte seriös om man påstår att det går att genomföra den typen av skattesänkningar utan att det får stora effekter i kommunens verksamhet. Det erkänner ju för övrigt Bondeson bra i sitt blogginlägg.

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är helt överens om att skatten i Örebro inte ska sänkas. Koalitionen är djupt splittrad, där de två största partierna vill sänka medan de tre små partierna inte vill sänka. Vad blir då beskedet till väljarna inför ett eventuellt omval?

Jo, inget. Innan valet i september 2010 begärde Socialdemokraternas Lena Baastad svar från koalitionen i en rad frågor, bland annat om skatten. Inget svar kom.

Det går inte att regera tillsammans om man är oense i en sådan viktig fråga som kommunalskatten, det tror jag alla förstår.

Det andra tydliga beskedet att koalitionen är regeringsoduglig är Staffan Wermes debattartikel i gårdagens NA. Där skriver han att Folkpartiet ska ha en tydligare och friare roll (gentemot koalitionen).

Koalitionen förtjänar inte att bli omvalda. Väljarna såg det (samtliga koalitionspartier backade antingen i jämförelse med valet 2006 eller i jämförelse med riksresultatet) och de fyra senaste åren har inte varit bra för Örebro.

Socialdemokraterna (som gick framåt kraftigt i valet) är tydliga: Vi sänker inte skatten utan investerar i vår gemensamma välfärd! Och vi kan och vill leda Örebro kommun tillsammans med fler partier för att åstadkomma en bred och kraftfull samling för Örebros bästa. Häri kan koalitionspartier ingå, var och en är de bättre än tillsammans.

De tre fasornas regering

Sverige har en direkt vedervärdig regering vars politik människor drabbas av. Konsekvenserna för vanliga människor är ödesdigra, med utförsäkringar och stora nedskärningar i välfärden som främsta orsaker. Priset för att kunna sänka skatten tycks vara vilket som helst. Det finns ingen gräns på vad man kan tolerera för att kunna ge dem som redan har det gott ställt ännu mer pengar, oavsett konsekvenserna eller effekterna.

Bland det mest cyniska elementen i regeringens politik finns de så kallade fas-3-jobben. En del kritiker går till och med så långt som att kalla det för slaveri, och även om det är att gå just långt finns det all anledning att i hårda ordalag kritisera hela systemet. Att ge arbetsgivare betalt för gratis arbetskraft som tjänar extremt lite pengar är inte ok. När man dessutom ser det usla resultatet ställt mot de höga kostnaderna blir fiaskot än tydligare.

Regeringens människosyn speglas väl i den förda politiken. Retoriskt försöker man att klä allt i fina ord, men verkligheten är hård, bister och kall. Människor slås ut för att sådana som tjänar bra ska få lite finare TV-apparater, lite godare viner och resor lite längre bort. Tryggheten och solidariteten slås i spillror samtidigt som mantrat om sänkt skatt sprids till kommunmoderater. Det Kent Persson lite fint låter bli att skriva i sin blogg är att med en skattesänkning på 25 öre får en kvinnlig örebroare med genomsnittslön 17 kronor och 50 öre mer i månaden att leva på. Kostnaden för det blir cirka 25 miljoner kronor per år i minskat skattebortfall.

Man prioriterar olika i politiken. Socialdemokraterna vill hellre se till att barnen i förskolan inte går i radonstinna och förfallna lokaler än att ge kvinnorna i Örebro en lite finare chokladkaka.