Gör något åt ungdomsfyllan!

Snart åker jag hem till Köping för årets upplaga av Köpingsfesten. Blir säkert trevligt. Men en sak ”vet” jag inte kommer bli trevligt – ungdomsfyllan. Givetvis ska jag inte måla fan på väggen – det kan ju bli en lugn helg också, men dess värre finns det en del som tyder på att det inte blir det.

Jag är trött på att se fulla tretton-, fjortonåringar häcka på stan. Jag är trött på att se dem överhuvudtaget. Barn ska inte vara fulla – de ska inte dricka alkohol överhuvudtaget.

Om en vecka slutar skolorna runt om i Sverige. Då kommer fyllan bli ett jätteproblem, i år igen. Tillsammans med politikerna i Social Välfärd kommer jag nattvandra på torsdag den 5 juni (studentdagen) och förhoppningsvis dra nåt strå till stacken att hjälpa någon i alla fall.

Vi måste göra något åt ungdomsfyllan, något rejält! I Örebro och i Köping!

Ett lyssnande parti i människors vardag

I solskenet framför Rådhuset presenterade Socialdemokraterna och Vänsterpartiet idag vårt budgetförslag för Örebro kommun 2009. Men exakt vad budgeten ska innehålla är inte slutligt avgjort. Även om vi Socialdemokrater på olika sätt under hela mandatperioden (och givetvis även de tidigare) lyssnat på örebroarna påbörjas nu en riktig dialog med alla om vår budget för 2009.

Här kan du läsa vårt pressmeddelande om budgeten 2009.

Det är något annat än den slutna process som förekom under framtagandet av högerkoalitionens budget. En budget som inte togs fram i dialog eller öppenhet. Dialogen förekom mellan de fem partierna (som att det är något nytt, så togs givetvis budget fram förra mandatperioden med – i dialog mellan de som styr, men då fick även dåvarande oppositionen tydlig information – samma information som majoriteten faktiskt). Högerkoalitionen har tagit fram sin budget i total slutenhet, utan tydlig information till oppositionen (och enligt ryktet utan direkt inblanding från egna politiker på lägre nivå heller).

Inte undra på att Staffan Werme när han presenterade deras budget erkände att presskonferensen var en ”debriefing” för honom (debriefing är ju det som de som varit inblandade i i en katastrof får efteråt).

Vi tar fram vår budget tillsammans med Örebroarna! Välkomna att delta!

Att basta med motstånd

Vissa saker ska man som svensk kanske vara försiktig med att ägna sig åt. Bastu är en sådan. Speciellt när man som jag har svårt att skilja på de två urfinska orden ”humidity” och ”thermometer”.

Vid en ensam stund i bastun sjönk bastutemperaturen rätt snabbt ner till 45 grader Celsius och då jag alldeles nyss hört att minst 80 ska det allt vara slängde jag manligt på ett par skopor vatten. Känslan av att vara en mandel som skållas är i och med detta upplevd. Temperaturen steg till 50 grader för att sen, när dörren öppnades och ensamheten bröts, snabbt ånyo sjunka till iskalla 45.

Huttrande svensk som jag är fylldes en skopa och slängdes på stenarna. Känslan av att vara en plåt i en ugn är i och med detta upplevd. Men inte tusan steg värmen.

Varefter den illsinnade repliken kom: ”Ja, nu är det ju i alla fall 70 grader”.

Det är nämligen en viss skillnad på ”humidity” och ”thermometer” som man som svensk inte kan ana. Och hur tusan skulle jag veta det?

Minulla on edelleen kuuma!

Vem tar Sören Wibe på allvar?

Sören Wibe, tidigare socialdemokratisk riksdagsledamot, blir ny partiledare för låtsaspartiet Junilistan. Ett väntat beslut från honom.

Junilistan är nog Sveriges mest underliga parti. Som grundidé har de någon sorts elitistisk partistruktur som resonerar fram en populistisk agenda för hur Sveriges inflytande i EU ska bli så litet som möjligt. För lämna EU vill de tydligen inte göra – bara begränsa vår makt där.

Till det partiet hör nu Sören Wibe, en före detta lagstiftare för Socialdemokraterna. Som socialdemokratisk riksdagsledamot profilerade han sig som en god företrädare för Norrland, med motioner om skotertrafik och naturreservat. Inte mina frågor, men han har säkert gjort ett bra jobb.

Men han håller inte med partiet om vårt medlemskap i EU och därför lämnar han nu partiet och går med i ett parti som enbart jobbar med EU-frågan. Vad han tänker sig kunna uträtta där vet jag inte, men en rimlig fråga bör ställas: går det längre att ta Sören Wibe på allvar?

Alla de frågor han tidigare kämpat för – varför kämpar han inte för dem i Europa också? Eller åtminstone fortsätter att kämpa för dem någonstans. Nu skriver han ju liksom bara historia över sig själv. Lite sorgligt kan tyckas…