Hur fel får en minister ha?

Jag noterar något förvånat att Sveriges jämställdhetsminister verkar har en otroligt vid definition av verkligheten.

 

”Sommerstad nämner i sin artikel vårdnadsbidragets konsekvenser men glömmer att hennes eget parti har drivit igenom ett införande i Örebro.” skriver hon och Folkpartiets 1 vice partiordförande Helene Odenjung.

Det är så långt från sanningen det går att komma. Sanningen är:

  1. Det var FOLKPARTIET som ”drev igenom införandet” av vårdnadsbidrag.
  2. Det var FOLKPARTIET som lovade att behålla vårdnadsbidraget i valet 2010.
  3. Det var FOLKPARTIET som lovade att behålla vårdnadsbidraget i valet 2011.
  4. Det är FOLKPARTIET som bröt detta vallöfte två månader efter valet.
Vi socialdemokrater har alltid varit tydliga: Vi vill avskaffa vårdnadsbidraget i Örebro. Vi har aldrig ställt det som ett ultimativt vallöfte, utan som ett tydligt mål. I en del av en otroligt bra kompromiss för Örebro har vi konstaterat att det går inte att genomföra riktigt än.
Inte många rätt av Sabuni, helt enkelt…

 

Annonser

Fruktansvärt att ge plats för David Kronlid

Jag har suttit, och sitter alltjämt, i Örebro kommuns valberedning. Förra torsdagen fick vi i vår hand en handling för de val som ska förrättas av Örebro kommuns fullmäktige, och de nomineringar som partierna då hade på förslag (men som flera partier ännu inte hade fastställt, varför det rådde sekretess om handlingen och namnen).

Ett av namnen fick mig nästan att trilla av stolen. En av de moderata ledamöterna i valberedningen räckte plötsligt upp handen och såg gillande på David Kronlid som satt i valberedningen i egenskap av företrädare för Sverigedemokraterna och sade: Som ordinarie ledamot i programnämnd Barn och utbildning nominerar den blågröna gruppen (Moderaterna, Folkpartiet och Miljöpartiet de gröna) David Kronlid.

Jag trodde jag hörde fel, men när vi sedan fick det svart på vitt blev jag otroligt besviken, och väldigt arg.

Moderaterna, med Kent ”jag ska ALDRIG samarbeta med Sverigedemokraterna” Persson, Folkpartiet och Miljöpartiet de gröna avstår alltså en plats – trots mängder av kompetenta kandidater – till förmån för en person som fram till april/maj var aktiv, högt uppsatt, Sverigedemokrat.

Jag tycker att sverigedemokrater, liksom företrädare för alla partier, ska ha rätt att byta parti. Tar en sverigedemokrat avstånd från sina åsikter så ska de, om de ingjuter förtroende, kunna förlåtas.

Men David Kronlid tar inte avstånd från Sverigedemokraterna. Det är allmänt känt att den enda anledningen till att han lämnar sitt parti är inre stridigheter i distriktet. David Kronlid står bakom Sverigedemokraternas agenda nationellt, det säger han så sent som i torsdags.

Att det nu verkar ha förekommit någon form av förhandling mellan de blågröna (som jag numera kommer kalla blågrönbruna) och David Kronlid är uppenbart. Varför? Det kan jag inte begripa.

Är det för att blockera sverigedemokratiskt inflytande i nämnder och styrelser. I så fall är det idioti, för David Kronlid har sedan april sagt att han inte kommer att rösta med Sverigedemokraterna och därmed hade Sverigedemokraterna fallit utan nämndplatser i och med att det kräver fyra mandat i fullmäktige enligt nuvarande majoritetsförhållande för att få en chans att få en nämndledamot (det hade kunnat bli medelst lottning med Vänsterpartiet), men nu har ju Sverigedemokraterna bara tre mandat.

Detta föder ju också givetvis diskussionen om huruvida det är rätt av Kronlid att överhuvudtaget sitta kvar i kommunfullmäktige som politisk vilde, men det har man ju rätt till enligt lagen.

David Kronlid har gett uttryck för flera hemska åsikter. Dem har han inte tagit avstånd från. I torsdags erkände han att han står bakom Sverigedemokraternas nationella agenda. Det är tväruselt vad som nu sker.

 

 

Fakta om vårdnadsbidraget

Jag förstår det som att den splittrade oppositionen på alla flanker tänker argumentera för att vi socialdemokrater inte håller vad vi har sagt om vårdnadsbidraget. Gott så – men då är det först läge att påminna om lite fakta.

  1. Vi socialdemokrater fick inte mer än 50 procent i kommunvalet.
  2. Inte ens med Vänsterpartiet lyckades vi få det.
  3. Det fanns inte möjligheter att bilda en majoritet med S+V och något annat parti.
  4. Med anledning av detta har vi därför bildat en majoritet med KD+C.
Hur går det då till när man bildar en majoritet? Jo, man förhandlar. Och givet att de förhandlingarna inte slutar med att KD+C säger: ”Oh, vi hade fel – vi köper allt ni har sagt och lägger oss platta” – eller vice versa – så leder förhandlingarna fram till en kompromiss.
Kompromissandets ädla konst handlar om ett givande och om ett tagande.
Vi kan inte i en kompromiss kräva att få igenom våra hjärtefrågor utan att inte låta våra samarbetspartier få igenom sina.
När jag skriver det vill jag dock klart och tydligt slå fast: Detta innebär INTE att Socialdemokraterna är beredda att kompromissa om allting, eller gå med på vad som helst. Så att ingen tolkar det så.
Men vårdnadsbidraget är, med alla dess fel och brister, en sådan grej som vi kan, med redan utsagda protester, acceptera.
Det handlar för det första inte om att införa ett vårdnadsbidrag, utan att ha kvar en reform som funnits i snart fem år i ytterligare tre. För det andra handlar det heller inte om att börja gilla vårdnadsbidrag, som ju faktiskt Folkpartiet och Miljöpartiet i Örebro gjort. De partierna lovade i maj 2011 att ha kvar vårdnadsbidraget. Det är inte trovärdigt. Vi socialdemokrater kommer vara tydliga även framöver med att vårdnadsbidraget är en dålig reform, men en reform som vi trots allt kan leva med. Den tydligheten har inte funnits från Folkpartiet och Miljöpartiet.
Att efter fyra månader döma ut sitt vallöfte från maj är faktiskt ett gigantiskt löftessvek. Hur Folkpartiet och Miljöpartiet kan försvara det gentemot sina (få) väljare är underligt.
Jag har inga problem att berätta att vårdnadsbidraget är den svåraste delen i en kompromiss som var nödvändig för Örebro.