Som om hat vore en fotbollsmatch

Krönika till Karlskoga-Kuriren vecka 10.

I helgen börjar fotbollsallsvenskan igen. För alla vi som är fotbollsintresserade är det en höjdpunkt på året. Många är vi som på Behrn Arena kommer heja fram ÖSK till nya framgångar (kanske) och runt om i Sverige kommer andra att heja på just deras lag.

En del kommer också att hata. De problem som framförallt stockholmslagen har haft på sina matcher, främst när de möter varandra, är hiskeliga och leder till att färre vill eller vågar gå på matcherna, stora materiella och personliga skador och att lagen drabbas. Men det är avigsidor för fotbollen. Den ”rena” fotbollen handlar om att folk håller på ”sitt” lag och hejar på det när laget möter andra lag.

Den jämförelsen går också att göra när det gäller politik. Socialdemokraternas lanserade till och med en ”supporterkampanj” för ett par år sedan som handlade om att folk som var ”supportrar” till Socialdemokraterna kunde slå sig samman. Jämförelsen går också, dess värre, att göra när det gäller synen på människor.

Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu har gjort ett par riktigt korkade uttalanden om antisemitismen i Malmö. Detta har han fått be om ursäkt för. Genom sitt agerande har han förminskat problematiken med antisemitism i Malmö vilket är allvarligt. Den kritik han har fått utstå är därför rättmätig, vilket också Mona Sahlin har varit tydlig med att påpeka.

Här borde det ha räckt. Eller ok, jag kan förstå om högersympatisörer vill påpeka om och om igen hur korkade Reepalus uttalanden var. Men det borde ha stannat vid det. Men Göran Hägglund ville gå längre.

Göran Hägglund är Sveriges socialminister. Han är partiledare i ett av våra sju riksdagspartier. Han är en mäktig man. I söndagens Agenda redogjorde Göran Hägglund för sin syn på vilka Ilmar Reepalu skulle vara rädd att stöta sig mot när Reepalu gjorde sina uttalanden (som han alltså har bett om ursäkt för). Dessa grupper var enligt Göran Hägglund ”muslimerna” och ”vänsterfolk”.

Förutom att Göran Hägglunds uttalanden polariserar och målar upp en bild av Sveriges muslimer som inte stämmer är den symptomatisk för den svenska debatten. Göran Hägglund kan nämligen säga elaka saker om muslimer. Han är nämligen höger.

Att högern historiskt stöttat Israel medan vänstern traditionellt försvarat Palestinas rätt till självbestämmande kan inte, och får inte, år 2010 kopplas ihop med någon sorts stöd för, eller hat mot, judar eller muslimer. Allt hat är förkastligt. Och genom att uttala sitt ensidiga stöd för endera gruppen hamnar man automatiskt i ett fack då man förväntas tycka illa om den andra gruppen. Nu påstår jag inte att Göran Hägglund hatar muslimer, långt därifrån, och Ilmar Reepalu är heller inte antisemit. Men Göran Hägglund har ännu inte bett om ursäkt för sina uttalanden som målar upp bilder om muslimer som inte är till deras fördel.

Judar och muslimer är inga fotbollslag. De ”möter inte varandra” i en match som måste vinnas. 99 procent av Sveriges judar och muslimer vill leva tillsammans med andra och varandra, medan en liten klick förstör. Nu lyfts den fram som regel. På så sätt vinner ingen.

Tripoli tri-politikerns fall?

Tripolitikern Ewa Björling (hon är den tredje (!) Handelsministern regeringen Reinfeldt haft på bara tre år. Den första satt i åtta (!!!) dagar som minister innan hon, Maria Borelius, inte riktigt kunde förklara hur de höga inkomsterna inte kunde räcka till att betala skatt. Den andra, örebroaren Sten Tolgfors tog då över, innan han fick skutta vidare till Försvarsdepartementet då den tidigare Försvarsministern inte längre gillade regeringen.) är i blåsväder. Minst sagt.

I SVT:s Korrespondenterna idag lyckades hon inte riktigt förklara varför regeringen öppet stödjer Libyens köp av ett svenskt övervakningssystem för att hindra flyktingströmmarna från Libyen över Medelhavet. Bloggen Alliansfritt skriver här, här, här, här (med video) och här. Björn Sundin skriver också om detta. Hela programmet kan ses från SVT:s hemsida.

Ewa Björling har varit handelsminister längst i den borgerliga regeringen. Som nestor i handelsfrågor på den borgerliga kanten spelar hennes röst en roll, hon har ett inflytande och det är inte särskilt lätt att bortse från henne när man försöker staka ut en borgerlig handelspolitik. Den går alltså att beskriva som att vi säljer vad som helst till vem som helst hur som helst och står inte för det. Hon erkänner i programmet att hon inte tar upp människorättsfrågor, annat än undantagsvis, och hon har på bästa FRA-manér inga problem att som svensk regeringsrepresentant sälja in ett, visserligen civilt, övervakningsprogram som från rymden (!) övervakar stackars libyer som försöker fly diktatorn Khadaffi.

Amnesty International kritiserar nu svenska regeringen. Det är en kritik som är svårt att vifta bort. I inslaget syns även Olof Palme och diskussioner förs om den svenska bojkotten av Sydafrika under Apartheidregimen, huruvida en bojkott av en nation leder till önskvärt resultat eller ej. Jag tror säkert att det går att hitta avigsidor med bojkotter och det är inte alls säkert att det behöver vara rätt väg att gå, men att som regeringsrepresentant aktivt stötta handeln och dessutom promota den, med diktaturer känns som en onödigt lång väg att gå.

Men det är klart, skulle Ewa Björling verkligen tvingas avgå skulle Reinfeldt bli tvungen att leta fram sin FJÄRDE handelsminister, utan att regeringens fyra år ens har gått. Vem vet, kanske hade det då funnits så få moderater kvar att han hade varit tvungen att söka sig till Örebro för att hitta någon avhoppad moderat. De verkar ju sannerligen bli fler och fler här.

Hur är det med rättsmedvetandet på den borgerliga kanten?

Jag har hittills inte skrivit något om att Mehdi Ghezali gripits i Pakistan. Det gör jag nu.

När debatten gick som hårdast för några år sedan om Ghezalis tid på det amerikanska fängelset på Kuba, Guantanamo Bay, tyckte de allra flesta en sak, och en sak bara:

”Det är fel att en man sitter fängslad under så lång tid utan att få en chans att bemöta sina anklagelser, få ett försvar, få chansen till en schyst rättegång med allt vad det innebär – ja, helt enkelt att internationell rätt upprätthålls.”

Det gjorde den inte på Guantanamo Bay och vi var många som protesterade mot detta.

Det är lätt att hemfalla åt rättspolitisk populism. Om en mistänkt pedofil eller terrorist står under rätta är det inte lätt att vara den som försvarar honom eller henne. Men de flesta människor vet att ett ”försvar” aldrig är ett försvar mot en misstänkt gärning utan ett försvar FÖR att den misstänkte får en rätt(vis) behandling och att domen blir rätt(vis). När en person misstänks för ett brott finns det regler på hur den personen ska hanteras och hanteras inte den personen korrekt är vi på ett kraftigt sluttande plan. Det gäller oavsett om du är misstänkt för ett ”småbrott” typ att köra på en heldragen linje på en väg, eller att ha hjälpt till med att utföra den värsta terrorattacken i världshistorien.

När jag och många med mig (och jag var definitivt inte en av dem som gjorde allra mest, snarare tvärtom) protesterade mot USA:s behandling av bland annat Mehdi Ghezali gjorde vi det av ovanstående skäl.

Jag känner inte Mehdi Ghezali. Jag har träffat honom ett par gånger, men aldrig mer än sagt hej. Jag vet inte vem det är mer än till utseendet.

Vad han har gjort eller inte gjort, då och nu, vet inte jag. Det är heller inte mitt ansvar att ta reda på det. Men en sak vet jag – det USA gjorde mot honom på Guantanamo Bay stred mot internationell rätt. Det var det jag protesterade mot.

Nu när Mehdi Ghezali återigen är misstänkt för terrorismrelaterad brottslighet gäller samma regler som då. Han är oskyldig fram till det att motsatsen är utom allt rimligt tvivel bevisad.

Ändå går Moderaternas högst uppsatte politiker i Örebro län Kent Persson ut och slänger ur sig populistiska anklagelser. Kent Persson skriver:

”Visst kan slumpen falla sig så att en oskyldig blir gripen en gång, men knappast två.”

Med den rättsprövningen är det ju väldigt enkelt att slå fast skuld. Verkligheten är lite mer komplicerad än så, och lyckligtvis är inte Kent Perssons rättssyn den som råder i ett västerländskt samhälle.

När argumenten tryter kan man ju i alla fall slåss

Nya Zeeland, som väl känns som en välfärdsstat, införde rätt så nyligen ett förbud mot barnaga. Det förbudet är nu ifrågasatt och där ska en folkomröstning hållas för att helt enkelt se om rätten till barnaga ska återinföras.

Jag blir mörkrädd och orolig. Visst, ett eventuellt ”ja till återinförande” där påverkar knappast opinionen i Sverige. Samtidigt är ju barn barn även i Nya Zeeland och Amnesty-medlemmen i mig tycker att barnmisshandel är ett problem var det än sker.

Sverige bör därför verka för att ett förbud mot barnaga blir en universell lag och att barnens rättighet verkligen sätts i centrum av alla!

Terror, terror, terror…

Terrorattacker i Bombay, Indien. Troligtvis många dödsoffer, kanske flera hundra (CNN har just bekräftat 125 döda (16.00 torsdag), och nu har en brand skett i ett nytt gisslandrama i ett hotell.

Det är svårt att helt avgöra motivet, men det har varit ett våldsamt år i Indien. Närheten till Pakistan gör situationen än mer allvarlig – det har gått mindre än ett år sedan mordet på Benazir Bhutto och även om premiärminister Gilani fördömer attackerna är läget i Pakistan lika allvarligt. För snart tre månader sedan råkade han ut för ett mordförsök.

Låt oss hoppas på en fredligare värld – just Indien-Pakistan är en oroshärd som behöver större internationellt överseende. Amerikas näste President, Barack Obama, vill stärka de amerikanska banden med Indien vilket jag tror är nödvändigt.

Finlands sak är vår!

Igår skedde en ny massaker på en skola i Finland. En ny, för det är mindre än ett år sedan massakern i Jokela där sammanlagt åtta personer mördades. Igår dödades tio oskyldiga människor, åtta kvinnor och två män, nio elever och en lärare. Och så mördaren, en 22-årig man.

Det går inte att säga något annat än att det är en djup tragedi. Samtidigt en ”förklarlig” tragedi. Finland är alltså världens tredje mest vapentäta land! Enbart USA och Jemen har fler lagliga vapen per invånare.

Finland!? På hundra finländare finns femtiosex handeldvapen.

Efter massakern i Jokela lovade Finlands statsminister att ändra vapenlagarna, men något har inte hänt. Nu lovar han samma sak – igen.

Samtidigt som jag tycker att Finlands vapenlagar är hemska och vidriga (jag är verkligen glad att det inte ens finns en debatt i Sverige om mer liberala vapenlagar) så är jag inte naiv nog att tro att det enbart är vapenlagstiftningen som är den samhälleliga orsaken till massakern igår.

Den största skulden bär givetvis den enskilde gärningsmannen. Men det finns förklaringar som även är ”större”. Och de förklaringarna tror jag är hyfsat allmänna och ja, jag tror att de stämmer hyfsat på Sverige också.

Jag vet att det i nästa vecka kommer ske en stor konferens i Örebro om just säkerheten på skolan. Det är bra och arbetet måste intensifieras. Samtidigt går det inte att bara prata ”säkerhet på skolorna”. Ungas psykiska hälsa måste särskilt belysas.

Det arbetet får inte hamna i bakgrunden för de enkla svaren om kameraövervakning och metalldetektorer.