Nu pressas Alliansen – vilket parti ska de borgerliga stödrösta på?

Efter dagens mätning från Demoskop har Socialdemokraterna ökat konstant i tre månaders tid vilket nu gett en stor ledning för de tre rödgröna partierna medan allianspartierna tappat. I dagens mätning tappar även Sverigedemokraterna och är på väg nedåt fyraprocentsspärren. Mycket gott.

Opinionsmätningar är inte valresultat och man ska vara mycket försiktig med att dra större tendenser från dem än att de nog pekar ut en viss riktning vartåt det hade barkat hade det varit val just idag. Vilket det ju förstås nu inte är. Men opinionsmätningar pekar ut trender och ger vind i seglen för vissa och gör det lite tuffare att arbeta för andra. Det är mycket roligare att vara socialdemokrat idag än i januari, som ett exempel.

(Som ett sidospår måste jag länka till Alliansfritts roliga post om Kent Perssons syn på opinionsmätningar)

Det tydligaste med den senaste raden opinionsmätningar, förutom ”maktskiftet”, är att samtliga tre borgerliga stödpartier till Moderaterna nu balanserar kring 4 procent. Det är faktiskt inte bara Krisdemokraterna, eller Centerpartiet efter Annie Lööfs chockfiaskostart som centerledare, utan även Folkpartiet med superjanne i toppen som är på väg ut ur riksdagen.

Det är säkert inte så att vi efter valet 2014 kommer att få se enbart ett borgerligt parti i riksdagen, men mycket tyder på att åtminstone ett, men kanske mer troligt två, partier åker ur.

Vilket?

Krisdemokraterna
Krisdemokraterna har aldrig stötts av väljarna. Under en kort period framstod Alf Svensson som en trevlig man, och fick på grund av sin popularitet några fler röster än vad de egentligen skulle ha. Utan Alf Svensson är Krisdemokraterna intet. Ett strykparti som ena dagen lyfter fram förbud mot samkönade äktenskap som en nödvändighet för att sedan bli överkörda, lyfter fram förbud mot att samkönade par ska prövas som adoptivföräldrar som en nödvändighet för att sedan bli överkörda, som går till val på sänkt bensinskatt men som sedan höjer den, etc etc. De har inte i riksdagen att göra, och det troliga är väl att deras historia nu äntligen är över. Chans att nå riksdagen 2014: 5 procent.

Centerpartiet
Centerpartiet har inte nått över 10 procent på över 20 år. Att beskylla partiets kräftgång på Annie Lööf vore därför oschysst. Men helt klart är att Annie Lööf inlett sin tid som partiledare på ett sätt som inte kan beskrivas som annat än tväruselt. Normalt betyder ett partiledarskifte en temporär uppgång i opinionen. Speciellt när företrädaren, som i Lööfs fall, inte var populär. För Annie Lööf har det varit precis tvärtom. Ett osäkert agerande, svaga framträdanden och impopulära utspel som sänkt lön för alla (hur kom det sig att det inte föll väl ut förresten?) har Annie Lööf fått se siffrorna dala närmre och i många mätningar under fyraprocentspärren. Varför Centerpartiet behövs i svensk politik ter sig allt mer som en gåta för väljarna. Historiskt är Centerpartiet en stor maktfaktor i Sverige så kärnväljarna finns där. Mobiliseras de kan det gå bra. Gör de inte det åker Centerpartiet ur riksdagen 2014. Chans att nå riksdagen 2014: 25 procent

Folkpartiet
Att Folkpartiet åker ur riksdagen är nog inte troligt, utan mer ett önsketänkande. Det är oavsett vad ingen munter syssla för folkpartister att följa utvecklingen för sitt parti. De senaste årens SD-flörtar med främlingsfientliga förslag har gett kortsiktiga positiva opinionssvängningar, men inte gjort Folkpartiet till det danska folkeparti de uppenbarligen velat bli. Inte ens skolfrågan fungerar längre. Folkpartiet befinner sig i en idémässig kris, som nu även syns i opinionen. Chans att nå riksdagen 2014: 90 procent.

Det kanske roligaste är att både Centerpartiet och Krisdemokraterna gör samma bedömning av läget – när siffrorna rasar krävs inte förändring, det krävs bara mer av samma och mer tydlighet. Som att det är det som är problemet? Den har artikeln är urtypisk och också urkomisk  Det är inte Socialdemokraterna direkt som har 3,5 procent och Krisdemokraterna som har 35 procent, i opinionsmätningarna.

Nu pressas Alliansen. Det är inte ovanligt att ett parti ligger farligt nära fyraprocentsspärren och då är det enkelt för framförallt moderata väljare att stödrösta på det partiet. Men på vilket parti ska de rösta den här gången? Och hur ska de tre partierna profilera sig, utan att stöta sig med varandra och moderata väljare? Hur ska Moderaterna agera? Kent Persson har i Örebro län misslyckats med att hålla ihop Alliansen, både i sitt eget Örebro och nyss i Nora. Han är inget föredöme som samarbetspolitiker direkt.

Frågorna är många. Krisen för Alliansen är här.

Skillnaden på att styra och att inte styra

Dagen har sina tvära kast… inledde morgonen med att försöka ta del av regeringens vårproposition. Hur skulle våra socialdemokratiska riksdagsledamöter kommentera innehållet? Jag hade tänkt ställa i ordning en PM. Men, visade sig, det kom ingen vårproposition. Det kom något som kallades för en vårproposition, men vad den innehöll – det vet jag fortfarande inte.

Regeringens enda skarpa förslag är det som presenterades i fredags, ett bostadspolitiskt förslag som handlar om att göra det litet lättare att hyra ut sin bostad, eller delar av den, i andra hand. Inga förslag om fler bostäder eller så. Utan bara om att folk ska kunna tjäna lite pengar på andras bostadsbehov.

Mer än så innehöll inte vårbudgeten. Tom, innehållslös, tunn – de passande beskrivningarna på budgeten är fler än förslagen i den.

På kvällen fick jag dock ägna mig åt riktig politik. Då sammanträdde kommunfullmäktigemajoriteten i Örebro – Socialdemokraterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet. Åh, skillnaderna…

Att jämföra kommunledningen i Örebro med regeringen vore att göra kommunledningen en stor otjänst, det är lite patetiskt, men jag gör det ändå. På sammanträdet diskuterades flera enorma och stora framtidsfrågor; vatten från Vättern (Örebro behöver i framtiden nya dricksvattentäkter), Truckstop (en sorts serviceplats för tung trafik som vore bra både för dem, klimatet och Örebro kommun), skolutvecklingsfrågor, framtidens tågtrafik genom centrala Örebro, nytt utvecklingsbolag för de västra stadsdelarna som skapar nya jobb och ser till att fler människor kommer ut i arbete, nyordning för kommunens arbete med mänskliga rättigheter… ja, listan kan göras längre.

Skillnaderna på en kommunledning som styr och en regering som inte styr blir än tydligare när man fokuserar in på vissa områden, som jobbfrågan. Jag sa på senaste kommunfullmäktigesammanträdet att jobbfrågan kan mycket väl vara denna regerings största misslyckande, och efter att ha tagit del av vårbudgeten idag inser man än en gång att de inte ens nu har lösningar på problemet.

Mot det ställs då kommunledningen i Örebro, som med kraft och konkreta förslag agerar både för att skapa nya jobb i Örebro men också för att rusta örebroarna att kunna ta de jobb som skapas.

Det råder stora skillnader i politiken – men idag kanske inte de största politiska skillnaderna enbart handlar om höger och vänster, utan mer om vilka som styr och vilka som bara sitter av tiden…

Tre för många?

Den senaste Sifo-mätningen är intressant av flera skäl. Socialdemokraterna ökar med med nästan ett helt centerparti eller ett drygt kristdemokratiskt parti. Även om opinionsundersökningen (som så klart alltid ska tas med en stor näve salt) fortfarande ger S ett resultat under det katastrofala valresultatet 2010 är riktningen positiv. Dels skickar det signalen att läget är öppet inför 2014, men dels också signalen att vi socialdemokrater måste fortsätta att jobba och slita för att ha en chans att vinna valet.

Men skickar också signalen att krisen är total på den högra kanten, trots ett fortsatt övertag i opinionen (även om Sifomätningen, hade det varit ett valresultat, hade inneburit att S, V och MP varit större än alliansen i riksdagen i och med att Kristdemokraterna hade åkt ur). Tre partier, med Kristdemokraterna som hamnar under 4-procentspärren, befinner sig farligt nära att åka ur. Till och med Folkpartiet har bara 2,5 procent ner till spärren.

Någon kan påpeka att de tre borgerliga småpartierna ökar något i mätningen, och det är sant. De kan komma att öka något ytterligare, men lika troligt är att nästa mätning kommer vara en sjunkbomb för något av partierna.

Med två och ett halvt år kvar till valet är det intressanta inte om ett parti har 3,8 eller 6,5 procent av stödet – det intressanta är att tre partier har mellan 3,8 och 6,5 procent av väljarstödet.

Visst, Vänsterpartiet finns också där nere trots ”Sjöstedteffekten” som redan kommit av sig, bara marginellt större än Folkpartiet. Men de är trots allt större

De fyra minsta partierna i Sverige idag enligt Sifomätningen är de tre stödpartierna i regeringen och Sverigedemokraterna.

Kristdemokraternas senaste omsvängning i frågor som tidigare gjort dem unika bland de icke-rasistiska partierna (deras ställningstaganden rimmar ju allt som oftast väl med det rasistiska partiets) handlar om tvångssteriliseringar vid könsbyten. Man kan nog lugnt konstatera att det är en icke-fråga för 99,9 procent av svenska folket, men en otroligt viktig fråga för ett litet fåtal och en viktig symbolfråga för många.

Att Kristdemokraterna nu backat från sin tidigare hållning visar på att partiet försöker tvätta bort sin smutsiga homofobstämpel. Å andra sidan var ju den stämpeln en del i deras existens, deras själ. De var mot att förbjuda hets mot homosexuella, de var mot homosexuellas rätt att prövas som adoptivföräldrar, de var mot homosexuellas rätt att gifta sig och för tvångssteriliseringar vid könsbyte. Uppenbarligen var frågan om diskriminering av homosexuella en otroligt viktig fråga för dem, som de nu suddat ut. Anpassningsbart – javisst, men trovärdigt – alls icke!

Vad det innebär för Kristdemokraternas väljarstöd återstår att se. Men det samma gäller de övriga borgerliga partierna. Finns det överhuvudtaget något som gör de tre borgerliga stödpartierna unika idag, annat än att Kristdemokraterna nämner ordet ”familj” lite oftare, dock alltid utan innehåll, Centerpartiet tjatar på om sina halvtaffliga näringslivssatsningar och Jan Björklund skriker om att kärnkraftsbestycka Gotland och gormar ”skola skola skola”?.

Vad ska väljarna göra med tre partier som inte överhuvudtaget har något unikt? Krisen är total på högerkanten. Nu börjar väljarna inse det.

Regeringen lämnar walk over, men slaget är ännu inte vunnet!

Idag öppnade vi socialdemokrater i Örebro vårt valcentrum. Varje måndag till torsdag kommer vi att ha öppet mellan klockan 08-18 och fredagar 08-15 (i höst utökar vi givetvis de tiderna). Därifrån utgår alla våra aktiviteter och man kan komma in och prata, dricka en kopp kaffe och få höra hur man tillsammans med oss kan skapa Möjligheternas Örebro. Och i det arbetet behövs alla. Vårt mål är att föra 40 000 direkta samtal med örebroarna genom bland annat 35 000 knackade dörrar. Jag är övertygad om att vi kommer att klara det målet. I valet 2006 knackade vi drygt 30 000 dörrar och har knackat fler idag än vid motsvarande tid 2006.

Stämningen internt i Socialdemokraterna i Örebro är, utan att överdriva, fullkomligt strålande. Vi blir fler och fler medlemmar – vid varje dörrknackning värvar vi ett par, tre nya medlemmar. Tillströmningen till partiet är mycket god. Viljan att vara med och arbeta i valet är stor.

Tillsammans med Vänsterpartiet är vårt mål tydligt. Örebro behöver en ny färdriktning, bort från skenande försörjningsstödskostnader, utförsäljningar, sämre resultat i skolan och en sämre äldreomsorg. Örebro behöver en ny politik. Örebro behöver en ny kommunledning.

Mot oss står en högerkoalition som består av fem partier. Miljöpartiets tydliga besked från förra veckan, att man hellre ser högerpolitik med målet att öka klyftor än rödgrön politik med målet att skapa fler jobb är i konsekvens med hur partiet har agerat under de senaste fyra åren. I Örebro har Miljöpartiet hyllat de borgerliga sjukförsäkringsreglerna med stupstock och lägre ersättning. Jag är övertygad om att Miljöpartiet gjort ett felval utan dess like i och med detta. Alla kommentarer till oss tyder på det.

Förra veckan hade även hjärnorna på kommunalrådskansliet den goda idén att släppa en rapport med framgångarna med alla skolnedläggningar. I rapporten stod det om det mörka arvet man ärvde från Socialdemokraterna. Förutom att rapporten givetvis är slarvigt skriven så är uppgifterna i den närmast att likna vid en fantasybok. Trots att Socialdemokraterna lyckades reducera fler skolplatser än högerkoalitionen har lyckats med genomförde vi dessutom stora renoveringar av våra kommunala skollokaler, byggde ut förskolan med betydligt fler platser än vad högerkoalitionen har gjort. Och under alla dessa processer genomförde vi en medborgardialog som folk efteråt kom och tackade oss för.

Ändå tyckte högerkoalitionen att det så här innan valet var läge att påminna väljarna om Varbergaskolan, Karlslundsskola, Vasaskolan och turerna kring Rudbecksskolan. Genialiskt.

Maktskiftet i Örebro är inte bara en teoretisk möjlighet – det är även en trolig utveckling. Opinionsmässigt ligger vi riktigt bra till (det är ju inte i procent (även om vårt mål på 45 procent definitivt går att nå utifrån lokala opinionsmätningar) utan i mandat som maktfördelningen slutligen avgörs).

I riket har borgarna inte en chans. Opinionsmätning på opinionsmätning visar på att det blir ett maktskifte i höst.

Jag tror det blir det. Och jag tror det blir det i Örebro också. Och jag tror vi grejar majoriteten i landstinget med bred marginal.

Men jag är inte säker. Om sossar lutar sig tillbaka, tror att detta är säkert och att ”någon annan” ska göra detta – då tror jag risken är stor att vi får fyra mörka år till. Nånannanismen är maktskiftets främsta hot.

Vår motståndare har lämnat walkover. Man berättar vad man inte vill göra. Hanne Kjöller skriver att regeringen agerar som om den redan har förlorat. I Örebro är kommunledningen så regeringstrött efter bara fyra år vid makten.

Men väljarna behöver få veta detta. De behöver få veta att regeringen inte har någon politik. De behöver få veta om Socialdemokraternas politik. I det arbetet behövs alla som är trötta på det vi har idag och hungriga på det vi kan ha i morgon. Vill du vara med och hjälpa till? Maila mig på john.johansson@orebro.se så hör jag av mig!

Därför vinner de rödgröna valet!

Kent Persson, M, har startat ”veckans bloggdebatt”, där han varje vecka tänker sig att folk ska blogga om ett visst ämne, politiskt. Bra initiativ – jag är på!

Denna veckas tema är: ”Vilken fråga tror du kommer avgöra valet?” Här är mitt svar:

Valet i september kommer att avgöras av ungefär samma sak som avgjorde valet 2006. Låt oss därför gå tillbaka fyra år i tiden.

2006 ”kom jobben”. Nu så här i efterhand vet vi att det var sant, men i själva valrörelsen var det ett budskap som inte riktigt fungerade. När dåvarande socialdemokratiska partiledaren, statsminister Göran Persson, som svar på Moderaternas jobbpolitik och argumenten att arbetslinjen måste stärkas, närmast sömngångarmässigt lät meddela att ”jobben kommer” fungerade det dåligt. Eller ja, det fungerade uppenbarligen uselt. För mot de moderata PR-nissarna stod sig sanningen slätt. Sanningen är inget motargument mot PR, när PR packeteras väl och sanningssägaren just då är inne i en förtroendesvacka.

Men jag skyller inte valförlusten 2006 på att Moderaterna då var bättre än vi. Jag skyller den inte enbart på PR. Valförlusten är också Socialdemokraternas eget fel. Vi föll på att vi inte kunde läsa av strömningarna. När Moderaterna på bred front lanserade sin jobbpolitik, som mest var en jobbpolitik på pappret, räckte det inte att komma med argumentet att jobben ändå inte kommer. Vem tror att ett parti har en jobbpolitik när man ändå tror att jobben kommer? För även om jobben verkligen kom, inte på grund av Moderaternas skattesänkningar utan den av Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet förda politiken i början på 2000-talet, så var inte det ett argument att föra fram i en budskapsstyrd valrörelse. Där brände Socialdemokraterna sitt starkaste kort och Moderaterna tog en ledning som vi aldrig lyckades hämta hem.

2010 är rollerna omvända. PR-maskinen Moderaterna försöker nu igen med samma kort från 2006 – gå till val på en politik som mest ser bra ut på ett papper, men nu är de i regeringsställning. Och deras politik går inte enbart att läsa sig till på helsidesannonser i dagspressen. Politiken har praktiserats i verkligheten, och folk vet nu vad den verkligen går för.

När Göran Persson 2006 sa att ”jobben kommer” så var det ett argument som inte gick att skärskåda. Ingen kunde säga att han hade rätt eller fel (även om många experter var tydliga med att han faktiskt hade rätt) så gick det inte att verifiera innan framtiden verkligen hade kommit. Vi vet nu att han fick rätt, men i valet 2006 var det ingen höjdare. Moderaterna gör nu ungefär samma sak, fast den enormt stora skillnaden är att istället för att säga att den förda politiken kommer att bli bra så säger de att den redan är bra.

Det är i alla fall rakryggat, och gör att väljarna faktiskt rätt så enkelt kan konstatera att: Nej, det är den ju inte.

Socialdemokraterna 2006 förlorade valet på en taktisk miss: ”ärlighet”.
Moderaterna kommer förlora valet 2010 på en bristande verklighetsinsikt.

För när folk klagar, gråter, mår dåligt, lider så hyllar Moderaterna sin politik genom att applådera och göra vågen. Jag kan förstå att man som moderat har ett behov av att försöka modifiera bilden av deras sjukförsäkringssystem och ge en annan bild, men att tro att svenskarnas bild av de nya sjukförsäkringsreglerna är god är ett grovt felsteg. Nu står det dessutom klart, tvärtemot löften från Littorin, att de som på grund av den moderata politiken utförsäkrats, fått lägre ersättning. Att applådera och göra vågen åt något som de flesta svenskar tycker är en cynisk politik är inte ett sätt att vinna röster.

Så jag tror att huvudorsaken till att de rödgröna kommer vinna valet i höst är den att motståndarna inte ens kommer bjuda upp till dans. De kommer med en dåres envishet mest försöka tjata in att politiken, som ökar klyftor utan att leda till nya jobb, visst är bra. När det inte fungerade för Socialdemokraterna 2006 att berätta en sanning som folk då inte trodde på kommer det givetvis inte fungera för Moderaterna att försöka berätta en lögn 2010 som ingen nu tror på. Huvudorsaken, men inte den enda.

Att de rödgröna nu formerat sig tydligt till ”ett lag” är ett styrkebesked. Jag tror att de som tror att enighet och politisk splittring är något som väljarna sätter högt på dagordningen överdriver. Visst är det bra att man är överens, men jag tror inte att det är det som väljarna främst bedömer som viktigt i en valrörelse. Men samarbetet gör i alla fall att regeringsalternativen kommer kunna presentera två tydliga politiska alternativ.

Jag tror att FRA och Ipred kommer bli stora frågor bland första- och andragångsväljare. Dessa, som i Europaparlamentsvalet valde Piratpartiet, kommer inte att göra det igen 2010. Nu är visserligen integritetsfrågorna fortfarande viktiga, men viktiga är också frågor om klimat och miljö, arbete, bostäder, rättvisa och solidaritet – och här har Piratpartiet ingenting att komma på. Jag tror inte väljarna kommer rösta på ett enfrågeparti i ett riksdagsval, utan de rösterna kommer hamna på något av de tre partier som faktiskt röstade mot FRA-lagen.

Socialdemokraternas fantastiska valrörelse som vi kommer göra, kommer också bli avgörande. Bara i Örebro har vi sett ett medlemsökningstal som ingen av oss sett på år och dar (i och med att jag är så ung har jag aldrig sett det). Dessa medlemmar vill nu aktiveras, och tillsammans med alla de ”gamla” medlemmarna kommer Socialdemokraterna i Örebro ha flera hundra personer som i liten eller mycket stor utsträckning kommer arbeta i valrörelsen. Den styrkan, att flera människor med olika bakgrund, kommer kunna kommunicera på just ”sitt sätt” kan inget annat parti kontra med.

Jag är en usel tippare och tänker därför inte gissa mig till något valresultat i procent. Men jag skulle inte bli förvånad om valet, när rösterna väl är räknade, inte blev den extrema rysare som många nu förutspår. Sverige blir rödgrönt i september!

Frågan är väl vem som är förlorare?

Staffan Werme tycker att tonläget i diskussionerna om sjukförsäkringarna är ett stort problem. Så stort problem att han helt enkelt agerar storsint och nöjer sig med att kalla det gamla systemet för ”omänskligt”. Han till och med dristar sig att komparera omänskligheten till att det gamla systemet, som var ett sänke för solidaritet och välfärd (!), till ”omänskligast”. Det gröpte dessutom ut möjligheterna till en solidarisk välfärd. Staffan Werme tar även upp det han kallar för ”lågvattenmärket” i SVT där det är uppenbart att han avser Uppdrag Gransknings reportage som kopplade ihop kvinnan som sorgligt nog tog sitt eget liv med de nya reglerna. Det var ett ”lågvattenmärke” tycker Staffan Werme, och väljer att inte höja tonläget genom att fundera på hur många som tog sitt liv tidigare på grund av de gamla reglerna.

Det är klart att det gamla systemet, som fanns när Socialdemokraterna styrde, inte var helt perfekt. Kostnadsutvecklingen var ett av problemen. Inget system är någonsin perfekt och rent strategiskt borde Socialdemokraterna ha varit mer öppna för förändringar, men där slutar liksom sanningshalten i Wermes inlägg.

För hur operfekt den gamla sjukförsäkringen än var går det inte att jämföra med den nuvarande, som Staffan Werme varit med och hejat fram och som han uppenbarligen tänker försvara nu under valåret. Det är bra för väljarna att Staffan Werme tydligt tar ställning, och borde vara intressant för medlemmarna i Miljöpartiet i Örebro.

När Staffan Werme säger att det i alla system kommer att finnas ”förlorare” vänder det sig nämligen lite i magen på mig. Alla de utförsäkrade, alla de cancerpatienter som tvingas gå till arbetsförmedlingen med mössan i hand trots att de har ett jobb – och det är inte jobbet som gör att det är hemma, utan cancern – de kallar Staffan Werme för ”förlorare” som man tydligt får lov att räkna med i ett skifte av system.

Sjukförsäkringsdebatten handlar om människosyn. Koalitionen i Örebro har nu presenterat sin.

Sverige behöver en ny sjukförsäkring. Sverige behöver en rödgrön regering!

Äntligen! Protesterna mot de moderata sjukförsäkringsreglerna har varit hårda, inte minst från människor som drabbas, men även från oppositionen. Idag presenterade så det rödgröna samarbetet en tydlig överenskommelse med ett alternativ till de moderata utförsäkringsreglerna, en rödgrön sjukförsäkring som ger alla människor möjlighet att arbeta efter egen förmåga i ett Sverige där varje arbetad timme behövs.

På DN Debatt skriver idag Mona Sahlin och de andra partiledarena/språkrören om denna nya sjukförsäkring. Läs mer här, här och här.

Jag har under förmiddagen läst överenskommelsen och jag ger den högsta betyg! Från och med den 1 januari 2011 tas den så kallade stupstocken bort – det vill säga de fullkomligt inhumana och knäppa regler som finns idag som säger att efter ett visst antal dagar så förlorar du sjukersättningen – no matter what! Detta innebär givetvis inte en ovillkorlig rätt till sjukersättning för all evig framtid, tvärtom – men istället för att det är antalet dagar som avgör om du får sjukersättning framöver eller ej är det din faktiska arbetsförmåga. Ett mycket bättre system!

De rödgröna är tydliga med att sjukförsäkringen ska vara 80 procent under hela sjukpenningsperioden och att den på sikt ska omfatta fler med ett höjt tak till tio basbelopp (alltså en årsinkomst på 424 000 kronor utifrån nivån på dagens prisbasbelopp).

Vidare är man tydlig med att personer som av olika skäl inte längre kan försörja sig på den ordinarie arbetsmarknaden ska få ett mycket bättre stöd. Särskilda hållpunkter i tid kommer att införas. Inom sex veckor från första sjukskrivningsdagen har den sjukskrivne rätt till en individuell bedömning från försäkringskassan. Inom tre månader ska försäkringskassan med den enskilde, arbetsgivaren och läkarkontakt utforma en individuell plan med en beskrivning av de insatser som krävs för att den enskilde ska kunna återgå i arbete. Efter sex månader ska en fördjupad bedömning göras, med en ny, bredare, definition av arbetsförmågebegreppet som verkar mycket intressant.

Överenskommelsen innehåller också två saker som jag väntat länge på.

För det första ska rätten att deltidsstudera med rätt till sjukersättning införas. Det är något som fler än jag saknat.

För det andra ska det finnas fler nivåer för sjukskrivning. Som det fungerar idag kan du bli sjukskriven på 25 procent, 50 procent eller 75 procent. Med den rödgröna sjukförsäkringen ska du kunna börja jobba, kanske en dag i veckan – sedan två och sedan gå uppåt.

Det ska bli enklare för personer med funktionsnedsättning och varaktig sjukdom som intensifieras i skov att vara sjukskriven när det inte går att arbeta, men samtidigt kunna arbeta för fullt när det är möjligt. Unga människor med funktionsnedsättning ska ges ett ökat stöd så att fler inte behöver fastna i onödan i daglig verksamhet utan lön. Det ska finnas kontor över hela Sverige där försäkringskassa, arbetsförmeding och kommunala resurser sitter samman för att underlätta samordningen – ingen ska behöva ramla mellan stolarna.

Och förtidspension ska enbart kunna ges till den över 58 år – med andra ord, ingen ”ung” ska längre behöva bli förtidspensionerad resten av livet ”i onödan”.

Kent Persson ironiserar över att överenskommelsen innehåller några frågor som enligt de rödgröna behöver utredas. Med tanke på det enorma fiasko som de moderata sjukförsäkringsreglerna har blivit, där regeringen huvudlöst gång på gång tvingats till reträtt, skulle jag kanske ligga lite lågt med det ironiserandet. Det går givetvis att kräva besked innan valet i fler frågor, och fler besked kommer också att komma.

Bland annat står det tydligt på sidan 11 att de rödgröna nu under våren kommer att återkomma med fler förslag om en utvidgad arbetsmarknad, alltså hur människor som varit långtidssjukskrivna och/eller personer med funktionsnedsättning som inte bedöms kunna få arbete på den ordinarie arbetsmarknaden ska kunna få ett jobb på en mer ”utvidgad arbetsmarknad”. Det är lysande och väl värt att utreda och titta vidare på.

Dessutom är det ju så att Kent Persson och majoriteten i Örebro kommun hyllat de moderata utförsäkringsreglerna vid ett flertal gånger, när Socialdemokraterna och Vänsterpartiet velat protestera. Lena Baastad och Murad Artin påpekar detta idag.

Sverige behöver en ny sjukförsäkring. Under detta år kommer drygt 20 000 svenskar att utförsäkras, varav cirka 15 000 utförsäkras just i detta nu. 65 procent av dessa är kvinnor. Sverige behöver en rödgrön regering.