Ett stort bakslag i Finland

Finland ska nu åter tillåta omskärelse av pojkar. Detta efter att den finska lagstiftningen tydligen varit ”oklar”. Jag har inget emot klargörande lagstiftningar på detta område, men då ska de vara klargörande att friska kroppsdelar inte ska knipsas av från barn.

I Finland ska det krävas att barnen lämnar ”samtycke”. Exakt hur ett sådant samtycke ska inhämtas framgår inte av tidningsartikeln, men jag tvivlar på att det blir enkelt. Den mesta lagstiftningen bygger ju på antagandet att barn inte kan samtycka – därför kan de inte ingå avtal eller gifta sig. Men i detta fall så ska barn tydligen kunna samtycka att knipsa av en frisk, funktionsduglig förhud. Rimligtvis sker detta innan puberteten, innan barnens sexuella debut och innan de lärt sig om onani, kort sagt – innan de förstått att förhuden faktiskt fyller ett syfte.

Jag har sagt det förrut och säger det gärna igen – jag är mot omskärelse på barn. Att man som vuxen man får göra vad man vill med sin kropp är relativt självklart, och på grund av de starka religiösa sederna kring omskärelse köper jag att vuxna samtyckande män ska få göra omskärelse i sjukvårdens omsorg.

Men att barn ska ”tvingas” göra detta är sjukt, omänskligt, ovärdigt, strider mot mänskliga rättigheter, barns rättigheter och vett och etikett. Barn är skyddsvärda – inte värnlösa!

Jag har tidigare starkt kritiserat SSU som på kongressen hösten 2007 sade nej till förbud mot manlig omskärelse, och nu kritiserar jag Finland. Jag tänker inte ge mig innan denna anomali är förbjuden.

Mitt liv är så tomt…

Jag lever egentligen ett fantastiskt bra liv. Jag har många vänner, ett bra jobb, gott ställt ekonomiskt, är frisk som en nötkärna och trots att jag är singel lider jag inte av någon direkt brist på kärlek och omtanke.

Samtidigt kan jag inte låta bli att erkänna att mitt liv känns fruktansvärt tomt på grund av att Brad Pitt och Jennifer Aniston inte längre är ihop. Jag saknar verkligen det.

Men idag har i alla fall Expressen – som värsta sortens uppåttjack – gett mig en anledning att gå upp även i morgon. Ett bildcollage med bilder från Pitts och Anistons förhållande.

Jag är så lycklig!

Gillar alla bögar BWO?

Allsång på Skansen är för mig en transportsträcka till Morden i Midsomer, de tisdagar jag är hemma. Igår hade jag mest öronen på, när jag satt ute på balkongen och läste.

På grund av Pridefestivalen i Stockholm präglades hela Allsången av homo- och transsexualitet. Inledningsvis kom x antal transvestiter in, och någon komiker kom och gjorde en sång om hur hemskt det är att vara heterosexuell.

Och så var BWO där. Tydligen framförde BWO den låten som är någon sorts ”temalåt” för Pridefestivalen, ”Bells of freedom”.

SvD:s TV-krönikör (ja, de har faktiskt sådana) ifrågasätter om alla bögar verkligen gillar BWO, eller åtminstone varför alla bögar förutsätts gilla BWO
. Jag tycker det är mycket klokt skrivet.

Kommer smak och intresse för saker och ting med vem man älskar och i viss utsträckning går till sängs med? Om jag går till sängs med en spanjorska börjar jag väl inte gilla tango? Om jag blir kär i en norska blir väl inte Nick Borgen min idol? Men om jag blir kär i en man ska jag automatiskt gilla schlager, Alcazar och BWO. Vilket trams!

Nej, bort med fördomarna mot homosexuella, men då måste ju även RFSL hjälpa till. Pridefestivalen är det sjukaste jippot i världen, där alla fördomar mot HBT-personer förverkligas och förstärks. Hade jag varit homo- eller bisexuell (och om man ska tro Queerteorin är vi ju alla det) så hade jag inte velat svansa omkring där. Därmed inte sagt att man inte ska få svansa omkring där, men HBT-rörelsen bör kanske fundera lite på den image man faktiskt medvetet är med och måla upp.

Fortfarande är inte homosexualitet fullt accepterat

Krönika publicerad i Karlskoga-Kuriren vecka 31

När författaren Birgitta Stenberg invigde Pridefestivalen i Stockholm i veckan sammanfattade hon med en klockren mening det komplett poänglösa i att se homosexualitet som något underligt. Hon sa om homosexuella: ”Vi var sjukförklarade fram till den dag folk började ringa till Försäkringskassan och säga: Jag vill sjukskriva mig, jag är homosexuell.”

Fram till 1979 två år före jag föddes, var homosexualitet en sjukdom enligt Socialstyrelsen i Sverige. Och det året får också en svensk kvinna ut sjukersättning för att hon berättat för Försäkringskassan om hennes sexuella läggning.

Vill någon dra den visserligen hårda men ändå inte överdrivna parallellen att en kvinna 1979 får ut sjukersättning för att hon älskar en annan kvinna, medan andra kvinnor inte får sjukersättning trettio år senare för att de insjuknat i bröstcancer efter att regeringen Reinfeldt varit framme, förstår jag det.

Min gammelmormor, född 1907, brukade berätta om hur det var när hon såg sin första mörkhyade person i Sverige. Det var exotiskt. Jag var 14 år när jag tillsammans med mina dåvarande klasskamrater besökte Göteborg. Där, från en minibuss, ser vi två vuxna män gå hand i hand. Jag minns att någon ropade: ”Titta, de hånglar!” och så slängde vi oss alla fram för att titta på fenomenet.

Detta var 1996 och det var första gången jag såg ett öppet homosexuellt par som kysste varandra. Självklart kan man ifrågasätta varför jag minns detta, och någon kanske tycker att jag gör saken större än vad den är. I så fall förstår jag det, därför att jag känner precis likadant.

Fortfarande är inte homosexualitet fullt accepterat i samhället. Ett bevis på det är givetvis dels att människor (jag är glad att numera inte tillhöra den kategorin) fortfarande reagerar när man ser två män eller två kvinnor kyssa varandra. Ett annat bevis är att ett parti med en klart homofobisk inställning sitter i Sveriges regering.

Kristdemokraternas syn på samkönade äktenskap är ett mindre problem för regeringen än vad det är för alla homosexuella par som skulle vilja ingå äktenskap. De flesta heterosexuella är nog rätt likgiltiga inför frågan, så jag tvivlar på att regeringens saktfärdighet leder till några stora förluster i opinionssiffrorna. Men för alla människor som faktiskt vill säga: ”Jag är gift” och inte ”Jag är registrerad” är regeringens tvekan hemsk.

För de flesta människor är homosexualitet fortfarande något ”underligt”. Så var det uppenbarligen för mig 1996 och så är det för många fortfarande. Men att något ”underligt” kan väcka rent hat är minst sagt sjukt.

Det inte att frångå det faktum att homosexuella är en särskilt utsatt grupp i brottstatistiken, ska diskrimineras i lagen enligt ett regeringsparti, samt iakttas och blir pekade på. Idag får du inte sjukersättning för homosexualitet. Men du får knappast heller samhällets acceptans heller.

För fler mustascher i samhället

Rapports Rikard Palm hade vid 18-tiden igår mustasch. Vid 19.30-tiden hade han det inte.

Tydligen blev det något som kan räknas vid en tittarstorm, eller som Palm själv kallade det på radion nyss; ”ett krus”. Oavsett styrkan på telefonsamtalen var det uppenbarligen folk som ringde in och uppmanade den gode Palm att raka av sig sin mustasch.

Också jag hade mustasch en gång i tiden, och också jag fick stå emot en veritabel folkstorm för mustaschens försvinnande. Men i mitt fall handlade det snarare om att damer blev som galna och män blev avundssjuka på min potenssymbol. Aldrig fick jag höra att jag hade en ”Hitlermustasch” vilket tydligen Rikard Palm fick höra.

Jag tog av mig min mustasch, men ibland, ja ibland har jag längtat dit. Kanske kommer den tillbaka, om inte annat som stöd för Rikard Palm. Vi får se.

Europa behöver en annan politik

Debattartikel publicerad i Nerikes Allehanda 0080724

När högern styr ökar orättvisorna

Vi har idag ett politiskt läge där högern styr i Örebro kommun, i Sverige och i Europa. Konsekvenserna av detta är tydliga – orättvisorna ökar.

På lokal nivå är högern på väg att införa ett vårdnadsbidrag som av Folkpartiets Birgitta Olsson dömts ut som ”för dyrt”, ”en kvinnofälla” och ”integrationsförsämrande”. Det kan inte sägas tydligare – vårdnadsbidraget ökar orättvisorna. Ändå inför Örebro kommun vårdnadsbidraget, trots att Folkpartiet styr kommunen.

Listan över exempel på hur högerregeringen ökar orättvisorna i Sverige är lika lång som avståndet mellan Smygehuk och Treriksröset. Försämringarna i a-kassan och sjukförsäkringen som finansierar skattesänkningar för dem som har det gott ställt, en ungdomsarbetslöshet som tredubblats på ett år och en välfärd som försämras – med större barngrupper i förskolan, privatiseringar i sjukvård som leder till sämre tillgänglighet där behoven är som störst, och privatiseringar av apotek som urholkar landsbygden.

Missnöjet med högerregeringen är påtaglig när man är ute och talar med folk. Vi socialdemokrater har i flera år knackat dörr, talat med örebroare på gator och torg, bostadsområden och arbetsplatser och beskedet till oss är tydligt. När Socialdemokraterna får svenskarnas och örebroarnas förtroende igen måste orättvisorna bort och välfärden återställas.

Men redan om ett år ställs det orättvisa högeralternativet mot det socialdemokratiska. I juni 2009 är det val till Europaparlamentet. Precis som Socialdemokraterna i Örebro via dörrknackningar, öppna möten och kommunikation via vår hemsida lyssnar på örebroarna när vi tar fram vår politik gör Socialdemokraterna i Europa, under ledning av Danmarks förre statsminister Poul Nyrup Rasmussen, samma sak.

Nyligen var jag nere i Wien i Österrike och deltog på en konferens där europeiska socialdemokraternas valmanifest diskuterades. Arbetet med valmanifestet har skett med stor inblandning av medborgare runt hela Europa. Enskilda och föreningar och organisationer har utnyttjat sin möjlighet att påverka politiken och resultatet är tydligt.

Socialdemokraterna är det enda alternativet till en annan politik i Europa. Precis som i Örebro och i Sverige för högern i Europa en orättvis politik. Valet 2009 handlar inte om ja eller nej till Europa – det handlar om samma typ av frågor som avgörs i kommunfullmäktige i Örebro och Sveriges riksdag. Typiska höger- och vänsterfrågor där högern i Europa står för samma orättvisa politik som Staffan Werme gör i Örebro och Fredrik Reinfeldt gör i Sverige.

Jag hoppas att Vänsterpartiet och Miljöpartiet även i Europaparlamentsvalet kan stå för ett seriöst alternativ till högern, men jag är osäker. Deras agenda verkar mer handla om att minska Sveriges inflytande i EU och därmed möjliggöra för mer högerpolitik, vilket jag beklagar.

I våras startade Socialdemokraterna i Örebro län en förening som ska diskutera europafrågor. Inför valet 2009 kommer vi vilja lyssna på människor runt om i länet vilka orättvisor de upplever. Vi vill tydligt presentera den politik Socialdemokraterna står för i Europa och ställa den i kontrast mot högerns. I grund och botten handlar det om samma skillnader som i Örebro och i Sverige. Mer rättvisa mot mer orättvisa.

Liksom Örebro och Sverige behöver ett nytt styre behöver även Europa det. När högern styr ökar orättvisorna – i Örebro, Sverige och Europa.

John Johansson, Socialdemokraterna i Örebro

Det var en tidsfråga: Borgerlig regering = regeringskris

De flesta av oss hade räknat med att borgarna, nu när de vann makten efter tolv år, skulle utnyttja sina dagar och ta vara på dem väl. De flesta hade väl tron om att en regering med Carl Bildt, Beatrice Ask och Mats Odell, som ändå uppbär en viss regeringserfarenhet, skulle kunna hålla utan att braka ihop.

Efter mindre än två år (!) med ministeravhopp, skandalomsusande statssekreterare, schabbel med obligatorisk a-kassa – ja, listan på fiaskon kan göras lika lång som näsorna på alla borgerliga valarbetare, är vi nu framme vid regeringens Reinfeldts – hittills är det kanske bäst att tillägga – största kris.

Man kan säga vad man vill om folkets kunskap om FRA-lagen och man kan anklaga Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet för tjyv- och rackarspel. Men när före detta folkpartistiska regeringsledamöter, däribland Sveriges förre statsminister och utrikesminister, totalsågar FRA-lagen är det faktiskt inget annat än en kris.

Nu går så flera folkpartister, som för ett par veckor sedan röstade ja, och en som avstod, och en som sa nej, ut och säger att nej – FRA är inge bra.

Denna lag som Johan Pehrson, folkpartiets gruppledare, försvarar till tårar. Och som Fredrik Reinfeldt har sagt ligger fast.

Det var en tidsfråga, vi visste det egentligen. Fast vi kanske trodde annorlunda denna gång blev det som alltid: Borgerlig regering = regeringskris!