Skillnaden på att styra och att inte styra

Dagen har sina tvära kast… inledde morgonen med att försöka ta del av regeringens vårproposition. Hur skulle våra socialdemokratiska riksdagsledamöter kommentera innehållet? Jag hade tänkt ställa i ordning en PM. Men, visade sig, det kom ingen vårproposition. Det kom något som kallades för en vårproposition, men vad den innehöll – det vet jag fortfarande inte.

Regeringens enda skarpa förslag är det som presenterades i fredags, ett bostadspolitiskt förslag som handlar om att göra det litet lättare att hyra ut sin bostad, eller delar av den, i andra hand. Inga förslag om fler bostäder eller så. Utan bara om att folk ska kunna tjäna lite pengar på andras bostadsbehov.

Mer än så innehöll inte vårbudgeten. Tom, innehållslös, tunn – de passande beskrivningarna på budgeten är fler än förslagen i den.

På kvällen fick jag dock ägna mig åt riktig politik. Då sammanträdde kommunfullmäktigemajoriteten i Örebro – Socialdemokraterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet. Åh, skillnaderna…

Att jämföra kommunledningen i Örebro med regeringen vore att göra kommunledningen en stor otjänst, det är lite patetiskt, men jag gör det ändå. På sammanträdet diskuterades flera enorma och stora framtidsfrågor; vatten från Vättern (Örebro behöver i framtiden nya dricksvattentäkter), Truckstop (en sorts serviceplats för tung trafik som vore bra både för dem, klimatet och Örebro kommun), skolutvecklingsfrågor, framtidens tågtrafik genom centrala Örebro, nytt utvecklingsbolag för de västra stadsdelarna som skapar nya jobb och ser till att fler människor kommer ut i arbete, nyordning för kommunens arbete med mänskliga rättigheter… ja, listan kan göras längre.

Skillnaderna på en kommunledning som styr och en regering som inte styr blir än tydligare när man fokuserar in på vissa områden, som jobbfrågan. Jag sa på senaste kommunfullmäktigesammanträdet att jobbfrågan kan mycket väl vara denna regerings största misslyckande, och efter att ha tagit del av vårbudgeten idag inser man än en gång att de inte ens nu har lösningar på problemet.

Mot det ställs då kommunledningen i Örebro, som med kraft och konkreta förslag agerar både för att skapa nya jobb i Örebro men också för att rusta örebroarna att kunna ta de jobb som skapas.

Det råder stora skillnader i politiken – men idag kanske inte de största politiska skillnaderna enbart handlar om höger och vänster, utan mer om vilka som styr och vilka som bara sitter av tiden…

Hur fel får en minister ha?

Jag noterar något förvånat att Sveriges jämställdhetsminister verkar har en otroligt vid definition av verkligheten.

 

”Sommerstad nämner i sin artikel vårdnadsbidragets konsekvenser men glömmer att hennes eget parti har drivit igenom ett införande i Örebro.” skriver hon och Folkpartiets 1 vice partiordförande Helene Odenjung.

Det är så långt från sanningen det går att komma. Sanningen är:

  1. Det var FOLKPARTIET som ”drev igenom införandet” av vårdnadsbidrag.
  2. Det var FOLKPARTIET som lovade att behålla vårdnadsbidraget i valet 2010.
  3. Det var FOLKPARTIET som lovade att behålla vårdnadsbidraget i valet 2011.
  4. Det är FOLKPARTIET som bröt detta vallöfte två månader efter valet.
Vi socialdemokrater har alltid varit tydliga: Vi vill avskaffa vårdnadsbidraget i Örebro. Vi har aldrig ställt det som ett ultimativt vallöfte, utan som ett tydligt mål. I en del av en otroligt bra kompromiss för Örebro har vi konstaterat att det går inte att genomföra riktigt än.
Inte många rätt av Sabuni, helt enkelt…

 

Moderat ballong punkterad

Att regeringen inte genomför det femte jobbskatteavdraget är inte bara ett gigantiskt misslyckande, det är också ett lika gigantiskt erkännande att sänkt skatt = försämrade statsfinanser med väldigt få positiva effekter.

Om nu sänkt skatt är så himla positivt som det tidigare har verkat, varför sänks då inte skatten nu igen? Skatten har ju sänkts trots tidigare finanskris.

Humorn i det hela är att det från Schlingmann verkar ha gått ut ett instruktionsmail med talepunkter för moderater: vad de ska säga och varför.

Föga förvånande är nyckelorden ”ansvar” och ”ansvarsfullt”. Den som söker på ”Kent Persson” eller ”Lotta Olsson” och ”ansvar” hittar miljarder inlägg, men i enlighet med ”vargen kommer-principen” blir det verkligen svårt att ta dem på allvar.

Men det Lotta Olsson och Kent Persson (fortfarande) inte förstår är att något blir inte ansvarsfullt för att man upprepar det till leda. Snarare tvärtom – ansvarsfulla politiker fattar tuffa beslut utan att behöva påstå att det är ansvarsfullt att fatta dem.

Moderaterna är inte ansvarsfulla för att de, när ekonomin svajar, väljer att inte ytterligare försvaga möjligheterna till att förbättra den gemensamma välfärden eller stärka arbetsmarknaden – de är snarare piskade av att de faktiskt inte har en riksdagsmajoritet bakom sig att ytterligare sänka skatten.

Ungdomsgenerationer drabbas av bolånetak och regeringens bostadspolitik

Enligt ett förslag från Finansinspektionen, FI, kan ett maxtak för bolån komma att införas i oktober. Från och med då ska man maximalt få låna 85 procent av köpeskillingen, enligt förslaget. Vilka konsekvenser det kommer att få för marknadsprisor, räntor och sådant vet inte jag. FI spår att det inte kommer bli några överhuvudtaget. Det tvivlar jag på. Det kommer bli svårare att få köpa en bostad, vilket också går att skrivas om till att det blir svårare att sälja. Det kommer rimligtvis pressa ner priserna rejält, speciellt på bostäder som skulle kunna anses vara övervärderade. Framförallt kommer det att drabba unga som vill in på bostadsmarknaden.

Att detta skulle vara ett problem avfärdar finansmarknadsminister Mats Odell, KD, med det fullkomligt absurda motivet att så har det ju alltid sett ut. Det är ett ungdomsfientligt uttalande från en regering som uppenbart inte ser några lösningar på problemet med att unga har svårt att få bostad. Snarare ser man det som ett problem som borde förvärras. När den gamla fastighetsskatten avskaffades var ett av de ursprungliga förslagen höjd reavinstskatt. Ett av de första besluten man genomförde var att slopa investeringsstödet på hyresrätter, vilket är den boendeformen som de flesta unga väljer/tvingas välja i brist på kapital och inkomst. Det har skapat en bostadsbrist i storstäder som vi börjar se även i Örebro.

Jag är, likt Annika Creutzer, övertygad om att detta bolånetak kommer få effekt på ungas förutsättningar. Gör man ett köp på en bostad för 2 miljoner kronor så måste man med detta bolånetak själv stå för 300 000 kronor, antingen genom att spara ihop de pengarna eller genom att ta ett blancolån där du inte har någon säkerhet alls. Risken för att bli överbelånad lär ju därmed inte minska.

Nej, jag tycker att FI:s beslut är farligt och med den regering vi har så är det inget bra. Hellre en rödgrön bostadspolitik, med ett återinfört investeringsstöd till hyresrätter med fokus på billigare lägenheter. Givetvis ska man undvika överbelåning, men hellre då genom ett amorteringskrav på en eller ett par procent än detta tak.

Det kostar att spara

I den minst sagt moralistiska serien ”Spara och Slösa” i tidningen Lyckoslanten har generationer svenskar fått lära sig att i det dikotomiska förhållandet som råder i världen är det bättre att spara än att slösa. Däremellan finns just ingenting. Har du en tia, spar den – slösa inte. Har du tio tusen, spar pengarna – slösa inte. Och slösa, det är ungefär all annan konsumtion än det som utgör livets extremaste nödtorft.

Att svensken borde spara, det har vi med andra ord fått inpräntat sedan barnsben. Ändå har politiker från gång till annan funnit det nödvändigt att påminna om det rogivande i att spara ihop sitt kapital. Folkpartistiske finansministern 1991-1994 Anne Wibble visade vilken värld hon levde i när hon berättade att alla svenskar borde ha en årslön sparad på banken. Anne Wibble gick tyvärr bort alldeles för tidigt, men idén om en årslön på banken – den lever vidare.

Svenska Dagbladets PJ Anders Linder skriver att:

Man kan tala om en svensk oskuldsfullhet inför sparande och ägande som delar av en frihets- och trygghetsstrategi. I undersökningar om hur mycket som svenskar skulle vilja ha i sparkapital är det mest slående hur beskedliga belopp många nöjer sig med: några tiotusen kronor.

Att man som vanlig medborgare skulle kunna ha resurser så att det räcker till grundplåten i ett företag, ett sabbatsår eller en attraktiv utbildning ingår helt enkelt inte i mångas föreställningsvärld. Ett skäl är förstås att marginalerna efter skatt ofta är så små, men det handlar också om en frånvaro av vana och fantasi.

Det PJ Anders Linder skriver är inte att svensken har ett slösaktigt leverne som nöjer sig med det ”beskedliga beloppet” många nöjer sig med: ”några tiotusen kronor”. Det han skriver är att svensken bara sparar dåligt.

Att prata om sparkapital på ”några tiotusen kronor” som beskedligt visar väl också då vilken värld PJ Anders Linder lever i. Att ha en sparbuffert på ungefär 50 000 kronor är mer än vad många mäktar med att få ihop. Inte för att deras skatter inte har sänkts med några hundralappar, utan därför att kostnaderna som det medfört ökat. Och vad man än må tycka om det är det få som är beredda att, om pengarna finns, vara med i den konsumtionshysteri som råder med nya mobiltelefoner, nya tv-apparater och nya kläder. Det PJ Anders Linder skriver är att fler borde avstå från den typen av inköp, för att kunna lägga undan pengarna istället.

Detta kan låta sympatiskt. Självklart måste svensken ta ansvar för sin ekonomi i förstone, innan han lägger pengarna på onödiga prylar. Har man en femhundring över varje månad är det bättre att lägga undan den, istället för att köpa något man troligtvis ändå inte behövde. Å andra sidan är det svårt att motivera varför vi, i det extremt rika land vi lever i, ska tvingas spara av det skäl som PJ Anders Linder vill att vi ska spara för.

För här är knäckfrågan. De flesta av oss inser att ett sparande är bra. Går bilen sönder kostar det att reparera eller köpa en ny – då är en buffert bra att ha. Likaså om man spontant vill göra en resa. Då är det bättre att köpa den av sparade pengar än att ta den på avbetalning. Lyckas man spara ihop så att det dessutom blir riktigt, riktigt mycket pengar, är det bra inför handpenningar och liknande vid husinköp. Ett rejält sparkapital är bra, för att kunna finansiera större kostnader.

Men stora kostnader ska inte vara sådant som vi gemensamt har råd att finansiera därför att samhällsnyttan är så stor av att vi gemensamt gör det. Du ska inte behöva spara ihop en årslön för att ha om du förlorar jobbet (givetvis kan du få spara ihop en del så att du kan ”krydda” a-kassan på 80 procent med) men du ska inte behöva leva på sparpengar om du blir sjuk eller arbetslös. Det är försäkringar som du betalt in din och premie för och som du därför ska ha rätt att nyttja när behovet så finns. Redan idag är det ju så, och ska också så vara, att du om du behöver samhällelig hjälp för din försörjning om du inte på något annat sätt kan få ihop till den, inte får ha några sparpengar undanlagda. Det är rimligt. Det är svårt att se hur försörjningsstöd hade kunnat betalats ut till personer med mycket sparkapital på banken. Så har du sparpengar ska du givetvis först leva på dem innan du får samhällets stöd till att leva. Men det kan aldrig förväntas vara ditt ansvar att spara ihop till den årslönen/årslönerna själv (även om du hade fått stora skattesänkningar som en skjuts på vägen).

För skattesänkningarna gynnar inte alla lika. Och när skatten sänks minskar tryggheten mest för den som gynnas av skattesänkningen minst. Det är nära nog en naturlag. Det handlar inte bara om ökade klyftor, det handlar också om att möjligheten till den tryggheten ett sparande (om så ”bara” på några tiotusen kronor) kan ge fördelas oerhört ojämnt.

Det PJ Anders Linder skriver är att vi helst bör styra Sverige mot riktningen att skatten sänks så att vi ”alla” får mer pengar över så att det blir mer egenansvar att få ihop till den tryggheten vi annars gemensamt ger varandra. För en låginkomsttagare som i det borgerligt styrda Örebro kommun har tvingats till en tjänst på 40 procent, och som i den borgerliga regeringens Sverige inte längre får stämpla upp de övriga 60 procenten i mer än sjuttio dagar, ska då försöka hitta ett jobb som hon (för det är så gott som alltid en hon) rent schemamässigt kan ha vid sidan om sitt 40procentsjobb, stressa runt där och samtidigt spara ihop den magra lönen till en buffert som hon ska ha att leva på när hon har slitit ut sig. För att känna ”tryggheten som egenmakt ger”. Samtidigt får höginkomsttagaren ”samma skattesänkning”, bara det att det innebär många fler tusenlappar i månaden för honom (för det är så gott som altid en han) som kan fördelas på resor, bilar och så ett sparande. Ett sparande som så gott som aldrig behöver gå till ”att leva på”, utan som kan ticka på. Så ser verkligheten ut.

Du blir inte mer trygg av PJ Anders Linders medicin.

Bytesrätt = När nåt inte funkar får man byta!

I två artiklar idag, en i Svenska Dagbladet av Socialdemokraternas finanspolitiske talesman Thomas Östros och i Aftonbladet av ledarskribenten Katrine Kielos (på nätet står ingen signatur, men i papperstidningen står initialerna KK) exemplifieras tydligt och bra att regeringens politik inte fungerar.

Thomas Östros skriver tydligt att Sverige har fått en högre arbetslöshet än jämförbara länder. De ofinansierade skattesänkningarna inte bara riskerar att rasera Sveriges ekonomi, de leder bevisligen inte till några fler jobb.

Ett första sätt att mäta regeringens prestation är att jämföra utvecklingen i Sverige med den i andra länder. Vid regeringsskiftet var arbetslösheten i Sverige närmare två procentenheter lägre i Sverige än EU-genomsnittet. Nu är arbetslösheten i Sverige högre än i EU. Detta indikerar onekligen att regeringens politik inte fungerar.

Även Katrine Kielos är inne på samma spår, men inser att Moderaterna inte kan erkänna konsekvenserna av sin fiaskobetonade politik.

Men att de ekonomiska recept man gick till val på inte fungerat kan Anders Borg inte erkänna. Konfliktlinjen mot oppositionen i termer av att tro eller inte tro på jobbskatteavdragets magiska effekter måste upprätthållas eftersom Moderaterna inte kan komma på något bätre just nu. Ett parti som slängde ut hela sitt ideologiska arv för ett antal PM skrivna av Borg kan lätt tappa styrfart när receptet i dessa kraschlandar mot verkligheten.

En annan sanning med regeringens politik är att välfärden drabbas av skattesänkningarna. Det tillskottet som kom igår till trots – sänkt skatt innebär ett sänkt pengainflöde till den svenska välfärden. Det innebär färre lärare, förskolepersonal och anställda inom vård och omsorg.

Med ett år kvar till valet kan vi konstatera att den svenska regeringen har lyckats haverera svensk ekonomi, öka klyftorna och försämra välfärden, UTAN att minska arbetslösheten ett dugg. Tvärtom har även den ökat. Allt som har kunnat gå fel har, än en gång, gått fel när högerpolitiker fått styra.

Den 19 september 2010 kan vi alla utnyttja vår lagstadgade bytesrätt att byta ut en vara som inte fungerar. Då kan vi byta ut en borgerlig politik mot en rödgrön politik som sätter jobben först, satsningar på klimatsmarta jobbsatsningar tillsammans med en återställd socialförsäkring och utbyggd välfärd. Valrörelsen har börjat.

Nej nu jäklarns – nu vill Krisdemokraterna avskaffa demokratin!

Vad jag tycker om religion är bekant för den som följer denna blogg. ”Ändå” har jag flera gånger också tagit avstånd från meningslösa angrepp på religiösa människor.

Jag står för min kritiska inställning till allt religiöst och tänker inte hymla med det. Ofta är samhället lika intolerant mot mig som ateist och religionskritiker som samhället är det till människor som försöker leva sitt liv lite religiöst. Jag vill ha ett mer tolerant och respekterande samhälle.

Men respekt och tolerans inbegriper inte förbud mot intolerans. Och tolerans går heller inte att lagstifta fram. Om jag som socialdemokrat vill kritisera Moderaterna eller moderata företrädare ska jag ha rätt att göra det, hur hårt jag vill. Sen är jag ju rent utsagt korkad om jag inte inser att en onyanserad kritik och personangrepp drabbar MIG och ingen annan. Men lagen ska inte reglera hur jag får föra fram min kritik, det ska mitt eget samvete göra. Redan idag finns det ett fullt tillräckligt lagskydd mot hot och andra tråkigheter, och även om de lagarna kanske kan justeras en smula hit eller dit torde det vara nog.

En del människor måste också tåla mer kritik än andra. Säger Staffan Werme, Kent Persson, Eva-Lena Jansson eller Lena Baastad något dumt måste de tåla betydligt mer kritik än om en alldeles nybliven medlem i Liberala Ungdomsförbundet eller en ersättare i en kommunal nämnd för Vänsterpartiet säger det. Inte för att de ska vara orörbara för kritik – det ska de inte – men med makt och inflytande följer också möjligheten att ta emot kritik.

När det gäller religion är det känsligt för en del, men inte för alla. Vissa människor är oerhört lättkränkta medan andra mer hårdhudade. Det går inte att slå fast en rimlig gräns för vad som är en ”lagom” kränkning, därför att det är så individuellt.

En som dock vill sätta sådana gränser är krisdemokraten Tuve Skånberg, tidigare riksdagsledamot, nu direktör på en tankesmedja (så klart!). Tuve Skånberg tycker bland annat inte att abort är en mänsklig rättighet.

Tuve Skånberg tycker att Ecce Homo-utställningen ska vara tillåten, likaså publiceringen av Lars Vilks ”Muhammedkarikatyrer”. Däremot tycker han inte att det ska vara tillåtet att samla in namn mot en moské (eller, antar jag då, en ny kyrka heller för den delen) i grannområdet.

Jag har ingenting emot moskéer eller kyrkor. Båda hör hemma i Sverige.

Men att förbjuda människor att ”tycka” saker om vad det nu än må vara, och sen försöka organisera sig för att stoppa det, är komplett galet. För var skulle gränsen dras? Ska det vara förbjudet att diskutera placeringen av en moské? Om en kyrka vill smälla upp ett tvåhundra meter högt kyrktorn som skulle lägga hela min bakgård i evig skugga, skulle jag då inte få yppa min protest mot detta för att eventuellt kyrkobesökarna skulle bli kränkta?

Och även om galningar vill förbjuda moskéer överhuvudtaget så är det åsikter som inte kan förbjudas bort. Sådant spär bara på deras snack om att ”samhället är mot dem”.

Tuve Skånberg är en högt uppsatt krisdemokrat som kandiderade till Europaparlamentet i juni. Vad säger Göran Hägglund om hans åsikter?