Klanka inte ner på mitt väster – kom hit istället!

Bild

Jag minns mitt första besök i Örebro efter att jag hade kommit in på universitetet och bestämt att jag skulle flytta hit. Det var sommaren 2002, för snart elva år sedan. Jag och min mammas man Janne åkte runt och tittade i stadsdelarna där det fanns studentlägenheter och lägenheter som gick att hyra på studentkontrakt. Det var spännande, jag skulle hyra min andra lägenhet och min första i Örebro. Det skulle komma att bli några fler.

Vi kom till Oxhagen, ett område ingen av oss kände till. Vi svängde in på Tornfalkgatan och mötte direkt den Golden Gate-liknande bro som gick tvärs över gatan. Vi såg fina gula och vita längor med mysiga innergårdar där barn lekte och det var liv och rörelse. Vi åkte genom Rostas stjärnhus och vackra parker.

Jag blev såld direkt. Istället för att bo ute på Campus valde jag en tvåa i Oxhagen på Väster för något högre hyra än vad jag egentligen sökte. Jag trivdes som fisken i vattnet. Omgivningarna var vackra med Varbergaskogen, Hästhagen och Karlslund alldeles i närheten.

Efter några lägenheter runt om i Örebro bor vi sedan några år tillbaka återigen på Väster. Där känns det som mest hemma.

Väster är ett av Örebros finaste områden. När jag cyklar hem genom Varberga och Oxhagen ser jag lekande barn trängas med rådjur som kommer från ängarna ut mot Runnaby. På somrarna känner jag grilloset från skrattande och leende människor. Jag ser lycka, inte rädsla och oro.

Min bild av Väster är en annan än den som ofta sprids i media och präntas in i folks medvetande. Men tyvärr får den bilden fäste. Tyvärr ger den effekt i var människor väljer att bosätta sig. Det är synd. Väster har så enormt mycket att komma med som människor aldrig får chansen att se, nästan alltid på grund av felaktiga föreställningar.

När ett företag etablerar sig i områdena kring Vivalla heter det att företaget ligger på Boglundsängen eller vid Eurostop. När hamburgerrestaurangen Max som ligger vid Eurostop rånas heter det helt plötsligt att hamburgerrestaurangen ligger i Vivalla.

Media är ofta snabba på att berätta när något sker, att det sker i ”miljonprogramsområdena”, men inte lika tydligt när det sker på andra ställen i staden. Varför det är så vet jag inte.

Igår och i morse blev dock mitt personliga mått av tolerans kraftigt rågat och rann över.

Igår kväll hittade jag nyheten på Tvärsnytts hemsida att Markbacken är det område i Sverige efter Rosengård där näst högst andel unga mellan 15-19 år bor som är dömda för brott. Under nyheten fanns en länk till en stor karta där man kunde klicka ner till områdesnivå i så gott som hela Sverige var de unga brottsdömda bor.

Jag klickade där och fram kom en bild som inte var den som Tvärsnytt skildrade. Markbacken hade inte ens högst andel brottsdömda i Örebro. Det var istället två områden i södercity med 16 procent brottsdömda unga (Markbacken har 13 procent). Och när jag klickade runt i de städer vi brukar beskriva som jämförbara med Örebro hittar jag i så gott som varje kommun eller två områden med både större andel och fler i antal dömda unga.

Felet kom även in i dagens NA och även Sveriges radio Örebro rapporterade okritiskt om Tvärsnytts felaktiga nyhet.

Det som det istället visade sig vara frågan om är att 1998 genomförde dåvarande socialdemokratiska regeringen en vällovlig satsning på storstadsområden, eller mer korrekt de gamla så kallade ”miljonprogramsområdena”. Då gjorde man en uppdelning av olika stadsdelar och bostadsområden och buntade ihop tre ganska stora områden i Örebro till ett ”Markbacken med flera” för att fördela ut satsningarna. Området består av Markbacken, Oxhagen och Varberga.

Det SVT gör i sin granskning av var ungdomsbrottslingarna bor är att man enbart räknar områden med 200 unga eller fler (dit hör varken Oxhagen, Markbacken eller Varberga var för sig, men tillsammans under det missvisande namnet ”Markbacken m fl” (fast det ursprungligen i texten enbart hette det än mer missvisande ”Markbacken”) och väljer bort mindre områden (märk väl att dessa områden inte buntas ihop) där andelen (och det är ju bara andel som är vettigt att räkna) är hög men antalet inte så högt.

Då skapas en bild av att det enbart är i stora miljonprogramsområden som unga som begår brott bor. Det är inte sant.

Men, och detta men är viktigt – självklart finns det stora utmaningar i områdena Markbacken/Varberga/Oxhagen. Det handlar om den massarbetslöshet som råder i Sverige och den i europeiska mått mätt enorma ungdomsarbetslösheten. Det handlar om bristande framtidstro hos unga.

Men, och detta men är ännu viktigare – de problemen finns på många andra ställen runt omkring i Sverige idag, inte bara i miljonprogramsområdena. I Örebro finns flera områden som inte räknas till miljonprogrammen där andelen brottsdömda unga är högre än i ”Markbacken med flera”. Ett lägre antal givetvis, men en högre eller lika hög andel.

Vilken bild vill media sprida av Markbacken när man säger att ”[f]lera bostadsområden i Örebro kämpar med hög ungdomsbrottslighet. I Markbacken är läget nu så pass allvarligt att det kan jämföras med Rosengård i Malmö.” Är det den här bilden av Rosengård? Självklart inte. Istället är det bilden av ett område som är så farligt att det närmast liknar en krigszon. Det stämmer för det första inte med Rosengård, och det stämmer definitivt inte med Markbacken, Oxhagen eller Varberga.

Jag älskar Väster och jag älskar Örebro. Snart invigs Tegelbruket, en satsning i ungefär samma stuk som Fryshuset i Markbacken och den fullstora fotbollshallen i Vivalla är på G. Kommunledningen gör stora aktiva jobbsatsningar och specifika satsningar på Väster. Mer behöver så klart göras, men vi har en kommunledning som inte bara är medveten om utmaningarna utan också har en politik för att ta itu med dem.

För med positivt och hårt arbete kan vi förändra både staden och bilden av staden. Men det görs lättast tillsammans.

För att avsluta med en känd diktrad ur Ragnar Thoursies ”Sundbybergsprologen” – ”En öppen stad, ej en befäst, bygger vi gemensamt.”

Bild

Lär ut varför Första maj firas istället!

Bilden ovanför blev gårdagens och dagens virala nätsnackis. Och visst, svaren är korkade och enfaldiga från att komma från en fyrtioårig ombudsman och högt uppsatt politiker i ett av Sveriges största (nåväl) partier i ett av deras starkaste fästen. Det är inte kreti eller pleti de frågar, utan en heltidspolitiker, som på allvar tror att Första maj firas för att det kommer efter Valborg och att det har något med Skansen att göra.

”Sveriges historia är dess konungars”, skrev Erik Gustav Geijer. Det är sant, så till vida att den historia som lärs ut i skolan är kungalängden och omständigheter rörande den. Det är kungarna som förde Sverige framåt, men lite märkligt nog tar historien liksom slut någon gång vid mitten, slutet av 1800-talet. Om förlusten av Finland 1809 lärs litet ut, men än mindre om unionsupplösningen från Norge. Om den svenska och internationella arbetarrörelsen – inget.

När jag gick i skolan, och det är inte så fasligt längesen, fick jag till alla tjejers stora förtjusning (jag gick i en klass med enbart tjejer och så jag) igenom att vi skulle lära oss lite om Sveriges 1900-talshistoria (vi var ju fortfarande i 1900-talet då, så gammal är jag). Lite utöver läroplanen så att säga. Den undervisningen gick ungefär ut på att vi tittade på Hans Villius tv-serie om 1900-talet. Mycket mer än så var det inte.

Jag tillhör inte experterna på den svenska arbetarrörelsen eller mitt partis historia. Inte på långa vägar. Men jag har läst ganska mycket om det så jag vet nog mer än 99 procent av svenska folket. Jag vågar på stå att de flesta svenskar vet tämligen lite om hur arbetarrörelsen klev fram, genomförde alla de reformer vi idag tar för givna trots motståndet från högern, fänglades, dödades, men med ordet som medel införde demokratin i landet. Inte för att svenskar är korkade, utan för att det helt enkelt inte lärs ut i skolan.

Varför? Beror det på rädslan att ”ta ställning” i någon sorts konflikt mellan höger och vänster? Är det i så fall ett giltigt skäl? För ärligt talat – utan arbetarrörelsen i Sverige vore Sverige ingenting idag. Ett fattigland med enorma klyftor, utan vare sig välfärd eller den hyfsade grad av jämställdhet och jämlikhet som i internationell jämförelse trots allt råder i Sverige, även om allt under nuvarande regering går bakåt.

Kanske är det därför högt uppsatta politiker inte kan historien bakom Första maj. Inte känner till att Moderaterna faktiskt var motståndare till rösträtten. Som inte kan historien om Ådalen.

Det måste bli ändring på det. Svenska skolväsendet måste lära ut svensk 1900-talshistoria, hela kittet. Och vi i arbetarrörelsen måste resa på oss och ta vårt ansvar.

Det handlar inte om att bli nostalgiska. Det handlar inte om att vinna framtidens val på gårdagens meriter. Men det handlar om att vi i Sverige borde visa den tacksamhet och respekt som männen och kvinnorna som gav oss allt det vi har idag är värda. Det bästa sättet är att fortsätta i deras andra, genom att SMS:a in ett S och sitt personnummer (S ÅÅMMDDNNNN) till 72105, betala en hundring, och bli medlem i Sveriges största parti. Det åtminstone anständigaste är att erkänna sin historia. Då kommer kanske kunskapen på köpet.

 

Inte ens en tempoökning

Nästa vecka presenteras Socialdemokraternas vårbudget som skiljer sig från regeringens på så sätt att vår skapar jobb, deras klyftor; vår budget skapar tillväxt, deras bidragsberoende; vår budget förbättrar välfärden, deras urholkar den. Utbildningskontrakt för unga är en satsning som kommer göra unga anställningsbara på en allt hårdare arbetsmarknad, och så dagens satsning på life science

Utöver detta har Socialdemokraterna sett till att en riksdagsmajoritet gett regeringen i uppdrag att underlätta framväxten av barnomsorg på obekväm arbetstid, något som kanske framförallt blivit möjligt tack vare ett gediget arbete från flera nuvarande och tidigare riksdagsledamöter från Socialdemokraterna i Örebro län.

Runt om i Örebro län genomförs nu aktiviteter för att värva medlemmar. Idag var jag till exempel i Kopparberg, tätorten i Ljusnarsbergs kommun som är nordligast i Örebro län, för att tillsammans med Eva-Lena Jansson besöka Byggeriet, en arbetsmarknadsinsats för dem som står längst från arbetsmarknaden, dela material utanför Ica och Systembolaget, samt knacka dörr. Riktigt trevligt, bra och givande tillsammans med Ljusnarsbergs arbetarekommun. Men vi har aktiviteter i hela länet, med Första maj mitt i veckorna. 

Det roliga är att vi inte ens har höjt tempot. Vi liksom bara är. Ingen direkt tempohöjning utan vi bara är samma folkrörelseparti som alltid, med ständig närvaro i människors vardag och bra, kloka och väl avvägda politiska förslag som vi alltid lägger. 

Var Kent Persson, som idag varit partisekreterare en hel vecka, har tagit vägen, och vad som blev av den där tempohöjningen, det vet jag inte.

En helt vanlig tisdag…

  • Sitter Christoph och lägger i material och godis i små plastpåsar, hundratals under hel förmiddag, som andra ska dela vid något tillfälle.
  • Sätter K-G, P-O och Leif upp hundra valaffischer, utöver de hundratal som de satte upp igår, i nordöstra Örebro.
  • Kommer Ingegerd och Linda in och ringer väljare.
  • Sätter ett antal duktiga människor ut Socialdemokraternas valstuga, byggd av landstingsrådet, på Järntorget och bemannar den från 10-17. Flera liter kaffe, ett par burkar pepparkakor, går åt.
  • Ordnas ett öppet möte med Lena Baastad i Hovsta, dit några boende letar sig för att berätta hur de vill utveckla sitt område.
  • Trillar påskens inkomna dialogprogram in, en diger lunta, som läggs till den än digrare lunta som några håller på att sammanställa. Ett dialogprogram för varje område har producerats, och delats av boende i området. Stort intresse och mycket (positiv) respons.
  • Kommer landstingsgänget in efter landstingsfullmäktige och säger: Ge oss ett område så knackar vi det! Ett par timmar senare är Norrby genomknackat.
  • Åker kommunfullmäktigegruppen ut till Hovsta och knackar igenom där.
  • Totalt knackas drygt 800 dörrar, cirka 500 samtal genomförs.

Jag kan ha glömt något, jag är inte med i allt utan det mesta sköts av duktiga, hårt arbetande fritidspolitiker som vid sidan om sitt jobb eller sin tillvaro som student eller pensionär kommer in ett par timmar och kämpar för Möjligheternas Örebro. En helt vanlig tisdag, i Sveriges sjunde största stad, i Sveriges största parti. En folkrörelse som nu har 19 dagar kvar att kämpa!

Bra att Baylan lämnar!

Beskedet att Ibrahim Baylan lämnar posten som partisekreterare var lika väntat som efterlängtat. Inte för att han har gjort ett dåligt jobb, men i den omstart Socialdemokraterna så väl behöver framstår han redan som tämligen obsolet. Nu har valberedningen friare möjligheter att lägga det (uppenbarligen) komplexa pussel de har att lägga.

Skälen till Baylans avgång är enligt han själv hans barn och att partiet behöver en jämställd ledning. Det första skälet har av vissa känts ihåligt, men jag tror honom. Visst måste det gå att kombinera en politisk karriär med småbarnslivet, men i längden är det nog slitigt för alla, barn eller ej. Det andra skälet har av en del tolkats som att det nu är klart att det blir en man som partiledare och att partisekreteraren därför måste vara en kvinna. Jag vet inte om det är en nödvändighet att så är fallet – för egen del hade jag inte haft några problem att acceptera två män, exempelvis Mikael Damberg och Karl-Petter Thorwaldsson som ledarduo, eller för den delen Ylva Johansson och Veronica Palm – men jag antar att kraven på jämställdhet är för stora för att en sådan lösning hade varit möjlig.

När nu partiledaren än presenteras måste Socialdemokraterna med nödvändighet förändras. Ibrahim Baylan har av vissa hårt och fult kallats ”Baghdad-Baylan” (som en hänvisning till ”Baghdad-Bob”, Saddams informationsminister som aldrig vek från linjen hur självklart det än var att den inte längre gällde) och när jag hör honom säga att ”manegen är krattad” eller ”processen [att ta fram partiledare] är öppen” tror jag de som kallar honom så får vatten på sin kvarn. Efter europaparlamentsvalet 2009 sade ju Baylan också att Socialdemokraterna ”vann”  i och med att vi ökade någon tiondels procentenhet från ett uselt valresultat till ett annat. Oavsett smeknamn – hans trovärdighet har stundtals varit låg.

Men Baylan är bara ett symptom på en socialdemokratisk farsot. Vi stänger in oss och blir blinda för att folk inte längre köper den bild vi säljer utan omsvep utan faktiskt iaktar och bildar egna uppfattningar. Baylan förmådde inte att se det, men jag hoppas att den som tar efter som partisekreterare kan ta sig an utmaningen med lite öppnare ögon. I kombination med en partiledare som kan lägga fram en politik för framtiden kan det bli en oslagbar lösning!

Hellre låga avgifter än låg skatt

Den 1 mars införde den rödgröna landstingsledningen i Örebro län fri sjukvård för alla upp till 25 år. Även preventivmedlen blev gratis upp till samma ålder. Det var ett vallöfte från Socialdemokraternas sida som verkställdes, två månader in på mandatperioden.

Socialdemokratisk leverans således, vilket kan vara bra att minnas när borgare ojar sig över behovet av maktskifte i landstinget, vilket de gör från tid till annan (eller åtminstone i valrörelser). Den socialdemokratiska, och numera rödgröna, landstingsledningen, hyser ett stort förtroende hos väljarna. Den borgerliga röran gör det inte.

Gratis sjukvård för unga vuxna, är det verkligen rätt väg att gå med landstingets surt förvärvade medel? I den stora potten av angelägna behov finns alltid alternativ, det kan ingen förneka, men att göra vården tillgängligare för fler måste alltid vara en av huvudinriktningarna för svensk sjukvård.

Prisbilden är en väg dit. Jag vet själv när jag var student och behövde uppsöka vården. Jag fick en tid, gick dit, och fick betala. Nu var inte det någon vidare värst stor summa, men för en student är alla summor viktiga. Tandvård var inte att tänka på, priset därför var alldeles för högt. Billigare vård, för att inte tala om gratis, gör så klart tröskeln att uppsöka vården lägre. Det tjänar alla på.

Alla under 25 har inte knackig ekonomi men allt för många har det. För dem är gratis sjukvård (och också gratis livmoderhalscancervaccin för kvinnor) en bra grej. Och oavsett om det ska vara gratis eller ej så är en låg avgift bättre än den väg högern alltid väljer, nämligen att sänka skatten, åtminstone för den med lägre inkomster. Sänkt skatt gör att inkomsterna måste komma någon annanstans ifrån och då är avgiftsfinansiering det enda egentliga alternativet. Avgifterna blir i regel höga i och med att de är lika för alla blir den relativa avgiften högst för den som har lägst inkomst. Skatten fungerar tvärtom, också den är visserligen lika för alla men styrs totalt sett av inkomsterna.

Socialdemokraterna genomför sitt vallöfte utan att höja landstingsskatten. Förutom gratis sjukvård rustar de även exempelvis akuterna på USÖ, i Lindesberg och i Karlskoga samt bygger en helt ny barnakut på USÖ, men många andra satsningar genomförs också. Det är ett exempel på välanvända skattemedel.

I Örebro läns landsting, och i Örebro kommun, vill borgarna istället sänka skatten. Det är fel väg att gå, när det i Örebro precis som i landstinget finns stora behov att täcka. Minskat skatteuttag leder till mindre pengar till välfärden vilket innebär färre lärare, större barngrupper, sämre boenden för äldre. En sänkt skattekrona, vilket Moderaterna och Folkpartiet vill se, innebär ett bortfall på 225 miljoner kronor från kommunen – varje år. Vi socialdemokrater säger nej till skattesänkningar i detta läge, utan kommer alltid att prioritera välfärden.

Hellre låga avgifter än låg skatt. Hellre välinvesterade skattepengar för fler lärare, mindre barngrupper, bättre utevistelser för äldre, än låg skatt.

Det är det här omvalet den 15 maj handlar om. Det är det här all politik handlar om…

Socialdemokratiska arbetarepartiets nästa partiledare!

Jag börjar bli gammal.

Jag har snart varit med om fyra socialdemokratiska partiledarbyten och det är hälften av alla socialdemokratiska partiledarbyten – på 122 år. Det är faktiskt så, mellan den förste den förste partiledaren Claes Tholin (han valdes efter de första årens kollektiva ledarskap) 1896-1907 och Olof Palmes död för tjugofem år sedan 1986, alltså 80 år, skedde lika många partiledarbyten som skett under de senaste 25 åren av mina 30 levnadsår.

Till det ska läggas att en av dem som just nu framstår som lågoddsare bland kandidaterna till ny partiledare, Mikael Damberg, var ordförande i SSU när jag var aktiv i SSU. DET får mig att känna mig gammal. Jag som är så ung.

Men nog om mig…

Jag tänkte, vis av vissheten att ni så kraftigt väntat, nämligen säga ett par ord om det som just nu pågår framför mer eller mindre öppen ridå, nämligen arbetet med att få fram en ny partiledare för Socialdemokraterna, den nionde i ordningen.

Redan när Mona Sahlin aviserade att hon skulle avgå lyfte jag fram Ylva Johansson som min absoluta favoritkandidat. Inte på så sätt att hon var den enda kandidaten – går vi fyra år bakåt i tiden när efterträdaren till Göran Persson togs fram kände jag redan då att det fann många goda kandidater. Det gör det nu också.

De av allmänheten såsom favoriter upplyfta kandidaterna, Thomas Bodström och Margot Wallström, var personer som jag givetvis hade lyft fram om jag hade gjort bedömningen att det fanns en chans att de skulle tacka ja. Det fanns det ju inte så dem valde jag rätt så snabbt bort.

Ylva Johansson var, och är, alltså min favoritkandidat. Hon har det jag ville se i en socialdemokratisk partiledare. Hon har mångårig regeringserfarenhet från olika fält, hon är ung men ändå erfaren, hon är kommunikativ och kompetent. Jag hade gärna sett, och ser fortfarande gärna, Ylva Johansson som ny partiledare och Sveriges första kvinnliga statsminister, nu när det inte blev Mona Sahlin.

Men bakom henne finns många andra goda kandidater som sagt.

Thomas Östros har jag haft förmånen att träffa ett par gånger och han är mycket trevlig. Hans kompetens går inte att ifrågasätta. Pär Nuder gick jag ut för någon månad sedan och lyfte fram, innan han tackade blankt nej. Inte för att hans charm och karisma gjorde mig särskilt tänd på idén utan därför att jag kände att en torr person, bra som statsminister, kanske var det vi behövde. Bland dem som kan konkurrera med samma beskrivning finns Sven-Erik Österberg. De tre personerna får klassas som klart kompententa, tämligen ointressanta som talkshowgäster men tvivelsutan statsministerdugliga. Jag håller dem högt.

Leif Pagrotsky är en favoritpolitiker på flera sätt. Också han har erfarenhet som inte går att ifrågasätta. Han säger själv att han börjar bli lite gammal och det har han väl i och för sig rätt i, men jag ser inte det som som ett hinder för honom. Till skillnad från de tre ovan nämnda herrarna är Pagrotsky oerhört populär, inte bara internt i Socialdemokraterna. När han besökt Örebro är det alltid mycket folk som vill lyssna. Han är en sådan person som med enkelhet skulle kunna attrahera nya väljare till Socialdemokraterna – ett riktigt valflöte.

Han är också den, jämte Thomas Bodström, Ulrika Messing och så så klart Margot Wallström som tillhör den krets som ”alla” vill ha – både i partiet och utanför. Säger någon av dem ”ja”, då blir det så – det finns det nog inget tvivel om. Nu gör ju dock ingen det…

Just nu nämns därför tre politiker som kanske inte är sådär jättekända för gemene man som lite av favoriter (möjligen med undantag för ett par av ovanstående): Mikael Damberg, Veronica Palm och Lena Sommestad. Jag har ingen närmre relation med dem. Veronica Palm har jag ätit på Saigon i Örebro med, varit på studiebesök tillsammans med och jag har med intresse följt henne på debatter och i olika fora. Mikael Damberg har jag sett i debatter och på kongresser medan jag är osäker på om jag någonsin sett Lena Sommestad mer än på TV och läst det hon har att säga.

Men jag vet inte speciellt mycket om dem.

Att jag inte har någon närmre relation med dem som nu nämns som troliga efterträdare till Mona Sahlin är inget konstigt. Socialdemokraterna är fortfarande ett stort medlemsbaserat folkrörelseparti och den lite gemytliga ”alla-känner-alla-mentalitet” som finns i andra partier finns inte i Socialdemokraterna. Än.

Det innebär heller inte att de är ”svaga” personer (samtliga ovanstående har en otrolig stark position i partiet och en stor krets kring dem).

Utöver dessa finns en mängd duktiga personer, och börjar jag namedroppa några kommer jag garanterat glömma desto fler. En person som jag dock själv hoppas kommer in ordentligt i partiledningen nu är Åsa Westlund, Europaparlamentariker och ”på min tid” ordförande i Studentförbundet.

Vem hoppas då jag på?

Ja, Ylva Johansson är då min favorit. Näst efter henne har jag redan förordat Pär Nuder så det kan jag ju inte ta tillbaka. Vem av Damberg, Palm eller Sommestad jag föredrar kan jag ärligt inte säga att jag vet. Dock kan jag säga att jag har förtroende för alla tre och skulle det bli någon av dem – då ser jag fram emot att se honom eller henne i Örebro i omvalrörelsen!