Veckans kurirenkrönika – om Anton Hysén med flera

Det var i Göteborg det skedde. Med halvdussinet klasskamrater, alla pojkar, och en pappa som körde, satt jag i en minibuss inne i Göteborg. Vi gick i nionde klass och var runt 15-16 år gamla. Minibussen fullkomligt kokade med manligt tonårstestosteron och behov av självbekräftelse.

 Då, genom fönstret på minibussen, var det någon av oss som såg dem, de två män som stod på trottoaren och pussades.

 För mig var det första gången, och baserat på reaktionerna från de övriga i bussen var det säkert också första gången för de andra, som vi såg två homosexuella män öppet visa sin kärlek. Jag minns det inte som något negativt, utan mer en stor reaktion på något vi tidigare aldrig hade sett.

 Varför vi reagerade så och varför jag minns händelsen nu 14 år senare vet jag inte. En sak är jag dock säker på. Våra erfarenheter eller kunskaper om homosexuella och homosexualitet var oerhört begränsade. När jag för en tid sedan hittade min gamla biologibok från högstadiet i en kartong på vinden fann jag i den skrivningar om homosexualitet som nu för tiden knappast skulle accepteras.

 För en tonårig köpingsbo var inte homosexualitet något vardagligt eller något man visste speciellt mycket om. Förutom Jonas Gardell var det ganska få öppet homosexuella som ofta figurerade i media. Peter Jöback hade inte kommit ut.

 Kanske säger det mer om vårt samhälle när ”varje” känd person som ”kommer ut” skapar rubriker än att ett gäng killar storögt tittar när de ser två män som pussas. Men frågan är om inte gårdagens ”garderobsutkomning” sade extra mycket.

 Jag hade inte hört talas om Anton Hysén förrän igår. Jag kände så klart till pappa Glenn och brorsan Tobias, men fotbollsspelaren Anton Hysén kände jag inte till. Igår blev jag dock varse om fotbollsspelaren i divison 2–laget Utsiktens BK. Till vardags spelar han mot lag som Kållereds SK, Tvååkers IF och IK Tord. Trots att jag gillar fotboll är det ingen division jag normalt följer.

 Igår kom dock Anton Hysén ut som homosexuell vilket inte bara skapade rubriker i den sensationslystna kvällspressen utan faktiskt också genererade ett inslag i Aktuellt, med intervju med pappa Glenn, maskulinitetsforskare som kommenterade och hela köret.

 Tydligen var Anton Hysén den förste fotbollsspelaren, typ någonsin, som kommit ut som homosexuell. Kanske är det inte så konstigt. Jag minns 1999, bara ett par år efter min upplevelse i Göteborg, när fotbollstränaren Lennart Söderberg, ”Liston” kallad, berättade att han inte tillåter homosexuella i sina lag.

 En annan stark händelse från samma tid var när hockeyspelaren Peter Karlsson i Västerås mördades 1995, året före Göteborghändelsen, mitt under pågående SM-slutspel. Motivet tros ha varit hans homosexualitet.

 Att vi tonårskillar reagerade på homosexualiteten är förmodligen mindre konstig än att riksmedia fortfarande gör precis samma sak. Helt klart är homosexualitet fortfarande laddat. Media kan och bör göra sin sak för att avdramatisera något som i grund och botten bara är det största vi har i världen, nämligen kärlek. Anton Hysén kan bli föredömet för att idrotten nu på riktigt gör precis samma sak.

Hej då Porokara och Hej Lagerbäck!

Roni Porokara lämnar och Lars Lagerbäck tar över ÖSK – nej, riktigt så är det kanske ändå inte. Eller jo, Roni Porokara lämnar ÖSK och spelar nästa säsong i israeliska Maccabi Haifa. ÖSK får sju miljoner kronor för den snabbe finländaren och blir en inläggsspecialist fattigare.

Jag gillar Porokara. Även om han inte gjort tokmånga mål passade han fram till desto fler. Och han gisslade sina motståndare och bidrog till en riktig storm uppe på anfallet.

Jag hoppas ÖSK köper in någon ny, liknande spelare, för det tror jag behövs.

En nationell tragedi att Sverige missar Fotbolls-VM

(Krönika i Karlskoga-Kuriren)

Sverige spelar inte i fotbolls-VM 2010. Givetvis beror det på att de sportsliga resultaten blev för dåliga. Säkert gläds en del svenskar åt det. Nu blir sommaren 2010 en sommar där inte alla alltid pratar fotboll. Semesterplanerna styrs inte av ett svenskt spelschema och grillkvällarna kan handla om någonting annat än Zlatans målskytte och Lars Lagerbäcks taktikval.

Varför Sverige inte gick till VM kommer analyseras grundligt av landets idrottsjournalister. Likaså hur Sverige ska resa sig som fotbollsnation och komma igen till EM 2012. Men jag menar att det finns anledning att analysera Sveriges fiasko även för oss som inte tillhör den bespottade sportjournalistkåren.

När Sverige spelar fotbolls-VM är det en händelse som angår hela folket. Ett VM fångar intresset i alla medier och inte bara sportsidornas. Och lika lite som en person som avskyr schlagerspektaklet kan undvika matsalen när det sätter igång kan någon undvika Fotbolls-VM.

Ett fotbolls-VM är en nationell angelägenhet som för med sig massor av positiva effekter Sverige och inte främst i vårt lands ekonomi. För restaurang- och krognäringarna är en VM-sommar inte bara rolig och stämningshöjande, den leder också till en kundtillströmning utan dess like. Likaså för svenska sportaffärer som vid varje internationellt mästerskap säljer souvenirer till svenska, hungrande fans. För resenäringen hade ett svenskt deltagande i VM inneburit tusentals svenska resenärer ner till Sydafrika.

Även Svenska Fotbollförbundet besömer att svensk fotboll går miste om många tiotals miljoner kronor på grund av att vi inte går till VM.

Det är alltså lätt att ta den uteblivna kvalframgången på allvar, även för dem som inte bryr sig ett dyft om fotboll. Ett svenskt VM-deltagande hade synts i den ekonomiska tillväxten.

Ett svenskt VM-deltagande hade också höjt stämningen i landet. I en tid då vi har en regering som för en politik som för ut människor i hopplöshet och förtvivlan kan det vara magstarkt att tro att en fotbollsmatch ändrar någonting. Det gör den givetvis inte. Men den kan åtminstone höja lite på mungiporna hos väldigt många människor i en tid då mungiporna behöver höjas. Fotboll är ett intresse som både är klassövergripande och könsneutralt. Även den glädjespridaren går vi nu miste om, även om några av oss fotbollsintresserade självklart kommer att följa matcherna ändå.

När Jakob Paulsen sköt 1-0 till Danmark i den 79:e matchminuten på Parken i Köpenhamn sänkte han inte bara ett svenskt lag, han sänkte en nation. Norge, världens bästa land att leva i enligt en nypublicerad undersökning, vann schlagern. Danskarna slår Sverige både hemma och borta och vinner över oss i gruppen. Hade det inte varit för Islands ekonomiska totalkrash hade Sverige fått skämmas som det av de fyra nordiska länderna som har ett språk. Inte speciellt glädjande ens det, för en bitter fotbollsälskare.

Nytt tragiskt dödsfall drabbar fotbollen

Sällan har jag känt en större spänning för att fotbollssäsongerna ska dra igång runt om i Europa. Det ska bli riktigt roligt att följa alla ligor i år – min favoritliga blir även i år Premier League där jag hoppas att mitt Arsenal kan få ett par värvningar till för att stå helt redo att kämpa om ligaguldet med, tippar jag, främst Manchester City, Liverpool och Manchester United. Även divisionen under, The Championship, lär bli vrålhet av de matcher jag redan nu sett. Igår ögnade jag lite grann på Middlesbrough-Sheffield United och idag fastnade jag framför West Bromwich-Newcastle. Utöver det finns Derby, Coventry och Reading bland andra.

La Liga kommer också, med Zlatan Ibrahimovic, Messi, Henry och Daniel Alves i Barcelona och Ronaldo, Benzema, Kaka, Alonso och alla de andra i Real Madrid, givetvis att stå i centrum.

Jag brukar gilla holländska och tyska ligorna så lite matcher därifrån blir det också givetvis.

Serie A känns i år ovanligt ointressant. Jag kan inte påstå att jag inte kommer titta på Milanoderbyt men i övrigt blir det knappast speciellt mycket matcher därifrån.

Kort sagt – tack gode gud för inspelningsbar dekoder.

I övrigt angående fotbollssäsongen noterar jag att ett nytt tragiskt dödsfall har drabbat fotbollen. Lagkaptenen i Barcelonalaget Espanyol, Daniel Jarque, avled idag i en hjärtattack, bara 26 år. Givetvis är det alltid tragiskt när unga människor dör av till synes helt obegripliga orsaker, men en extra tragedi i det hela är att Jarque utsågs till lagkapten bara för någon vecka sedan.

Att spekulera kring orsakerna till hjärtinfarkten känns barnsligt, men det torde finnas någon form av orsak till att det trots allt sker så pass många liknande dödsfall inom toppfotbollen.

Damfotbollskrisen allt djupare

Egentligen var det väl bara en tidsfråga, och nu skedde det. Ett svenskt damfotbollslag klädde av sig, mangrant (eller kvinngrant) för att locka publik.

Att kvinnor tvingar klä av sig för att locka publik är tråkigt, men tyvärr en enkel utväg för sponsorkåta idrottschefer. Jag tror inte att det är en lösning för den massiva kris som svensk damfotboll befinner sig i. Fortfarande är intresset för damfotboll totalt obefintligt. Det som krävs är regelförändringar, att göra fotbollen som idrott mer attraktiv. Då måste någon faktiskt erkänna det alla vet men ingen står för – damfotbollen är skitkass och tråkig såsom den ser ut idag. Det erkännandet gör ingen, utan istället kommer diskrimineringen och strukturerna upp som förklaringsmodell varje gång någon påpekar att herrfotbollsallsvenskan följs av hundratusentals på plats varje vecka medan damfotbollen följs av kanske 5000-6000 varje vecka.

Det är tråkigt för oss som gillar idrott, och det är tråkigt för dem som håller på med damfotboll.

Nej Eva-Lena, du har fel igen!

Eva-Lena Jansson går i dagens tidning återigen bland annat till angrepp mot media som inte ger damfotbollen den uppmärksamhet den förtjänar. Jag skriver bland annat, därför att artikeln, som är väldigt bra, innehåller en rad andra saker där jag håller med Eva-Lena till punkt och pricka, min ”kritik” gäller just Eva-Lenas och andras inställning att damfotbollen inte får tillräckligt stort utrymme i medier.

Jag tycker helt enkelt att Eva-Lena har fel. Men jag ska samtidigt passa på att ge henne lite rätt. Jag tycker nämligen att man måste skilja på medier typ Nerikes Allehanda och public service-medier som Sveriges Television.

Nerikes Allehanda är inte ett public service-företag. De säljer en journalistisk produkt på marknadsmässig grund och har dels ett intresse av att skildra en verklighet på ett något så när objektivt vis samtidigt som de vill tjäna pengar på prenumerationer och annonsintäkter. Med andra ord, sälja en produkt som innehåller intressanta artiklar.

Av allt att döma är damfotboll inte intressant. Jag har tidigare redogjort vad jag tror detta beror på, till någras förtret men med det stora flertalets medhåll. Jag tror matcherna borde kortas, bollen och planen göras mindre eller någon annan drastisk regelförändring för att snabba upp det hela. Damfotboll idag är slarvig, tråkig och ointressant.

Kanske kan någon tycka att jag är hård i mitt omdöme och säga att jag har fel. Det tar jag, men jag står för vad jag tycker. Och jag har svårt att tro att jag är så ensam om det. Damallsvenskan, som stolt slår sig för bröstet och kallar sig för ”Världens bästa damliga” har ett sjukt lågt publiksnitt. KIF Örebro hade säsongen 2008 ett publiksnitt på lite drygt 1100 åskådare per match. Det är en statistik som typ matchar den tredje högsta herrdivisionen i fotboll. Umeå Södra hade samma säsong ett snitt på under 190 åskådare per match. Det är en statistik som typ matchar den sjunde högsta herrdivisionen i fotboll. Umeå IK hade det högsta snittet på drygt 2000 åskådare, vilket är ungefär vad ÖSK har på betydelselösa träningsmatcher mitt i vintern.

Och när jag förra våren var på Sverige-Italien, en landskamp i fotboll i Örebro (!) var läktarna visserligen fyllda, men av barn och sponsorer som fått gratisbiljetter. Det hade varit intressant att se hur många som annars dykt upp.

Någon kan skylla detta på media, men det blir bara sorgligt. För det handlar inte om damidrott generellt. När Charlotte Kalla åker skidor, Carolina Klüft hoppar längd, Susanna Kallur springer, Annika Sörenstam spelar golf, Helena Jonsson stakar sig fram i skidskyttespåret flockar sig svenska folket i långt större skaror än när deras manliga ekvivalenter i samma idrott syns i TV.

Damfotbollen har en chans, och det är att ändra sig! Jag pratar INTE om att de ska spela i ”sexigare kläder” och jag tar avstånd från allt sådant. Jag tror heller inte på att tvinga svenska folket att bli intresserade av damfotboll. Jag tror helt enkelt att det räcker med regeländringar, visserligen av det större slaget, men där tror jag att damfotbollens framtid ligger. Om de nu vill ha en sådan…

Heja ÖSK

ÖSK slutade sjua – en helt sjuk bedrift! Jag är sjukt glad. Sju tusan vad glad jag är!

Vi kom före Hammarby, Djurgården och Halmstad. Vi slutade två poäng efter Malmö och tre poäng efter AIK på femte plats.

Det helt wonderful! Grattis ÖSK!