Sjukdomsinsikten är noll och intet

Nu tickar tiden nedåt… Nu står det inte ens ”5” i månadsspalten i räknaren som tickar ner tiden fram till valet. Nu står det kort och gott ”4”, med ett litet tillägg på några dagar, timmar och minuter. Det som för bara några veckor sedan kändes som en evighet känns nu som en händelse i den nära framtiden. En händelse man snart kan säga ”snart” om.

Med så lite tid kvar till valet brukar de politiska partierna försöka formera sig till valrörelse. För oss socialdemokrater är detta tydligt. Nu kommer fler människor in varje dag och säger att de vill hjälpa till.

Vad borgarna håller på med vet jag inte, men det är ganska uppenbart att man åtminstone inte formerar sig utifrån den verklighet som vi lever i idag. Björn Elmbrant skrev häromdagen en fin text om finansminister Anders Borg som på ett orwellskt vis försöker berätta om en värld som ingen annan än han själv ser. En värld där allt utvecklas åt ett hål men där Anders Borg säger att det istället utvecklas åt ett helt annat håll:

Det omtalade utanförskapet har ökat med 70 000 med Moderaternas sätt att räkna, ändå säger finansministern att det har minskat. Trots att fler låginkomsttagare fallit ur arbetsmarknaden eller tvingats gå från heltid till deltid, hävdar Borg att politiken syftar till det motsatta. De som gynnas av regeringens politik är lågavlönade kvinnor, påstår han, trots att siffrorna säger att vinnarna är välavlönade män. SCB konstaterar att inkomstskillnaderna inte har varit så stora på 30 år, men Borg biter ihop tänderna, säger att skillnaderna inte är dramatiska, att de ”inte ökat på senare år” och att de ökade klyftorna kommer att leda till minskade klyftor.

En gång på sjuttiotalet hände det att en borgerlig regering har blivit omvald i Sverige. Sen kom fyra mandatperioder med s-regering, innan olyckan åter var framme. Efter regeringen Bildt kom tre mandatperioder med s-regering innan högerkrafterna åter tog makten. Jag hyser inte speciellt mycket tvivel över att motståndet mot högerpolitiken är lika stort idag som det var när de gamla regeringarna röstades bort. Det jag hoppas är att det motståndet kan omvandlas i en folklig kraft som byter ut denna högerpolitik mot något nyare, mot något fräschare. Den 19 september gör du ditt val.

Annonser

Den 19 september går det inte att gardera sig

Under min levnad har jag fått uppleva två borgerliga regeringar. Mellan 1991 och 1994 gick jag i mellanstadiet och jag kunde riktigt se hur saker och ting förändrades. När jag gick i tvåan, trean fick alla elever som inte riktigt klarade av att räkna differentialekvationer eller den latinska grammatikens uppkomst extraundervisning. Kort sagt, alla fick extraundervisning, mer eller mindre anpassad efter ens egna behov. Det var talpedagoger och speciallärare. Vi hade det bra. Vi gick från Nyckelbergsskolan, otillåtet givetvis, på rasterna och köpte tioöresgodisar på Mecka.

Sen kom borgarna. Sen kom Bildt. Sen kom Ola Saaw (Moderat kommunstyrelseordförande i Köping 1991-1994.) Specialpedagogiken drogs in. De drog till och med in tioöringen så då fanns det inte ens någon anledning att gå från skolan på rasterna. Och då skolgården förföll, och det byggdes baracker där vi tidigare hade kunnat spela brännboll och fotboll, blev vi sittandes på en rutten ek som någon lagt ut på skolgårdens asfalterade yta av förruttnelse. Ursäkten var att det var ”kris”.

Kort sagt – allt blev elände. Sen kom den store ledaren Göran Persson och räddade oss från behovet av nödhjälp och rikets finanser blev åter ett mirakel som det talades om över hela världen.

2006 kom misären åter till vårt rike. Bildt var kvar, men Reinfeldt och Borg var nya, ja – hela Moderaterna var nya, enligt dem själva, men politiken, den var den samma. Nu försämras åter skolan. I Örebro sjunker måluppfyllelsen. Äldre blir allt mer missnöjda med sin tillvaro. Klyftorna ökar. Välfärden får över 100 miljarder kronor mindre att röra sig med. Nedskärning på nedskärning blir följden.

Och det händer att jag stannar upp i tillvaron och begrundar detta faktum: Hur kan det komma sig att de två borgerliga regeringar som mitt liv har förärats med har kännetecknats av att de har fått styra under krisår? Idag kommer Leif Pagrotsky med svaret.

Under de senaste 70 åren har vi aldrig haft backande BNP utan borgerliga regeringar. Vi har inte heller haft borgerliga regeringsperioder utan sänkt BNP, växande arbetslöshet och försämrade statsfinanser.

Efter att ha tagit bort de tänkbara ursäkterna, utgångsläget och omvärlden, inser man lätt att faktorerna i de olika lägen inte alls är externa utan de beror på något annat. Något inhemskt. Och resultatet är uppenbart: Borgarna vet EN sak, det är att föra SIN politik och de gör det oavsett utgångsläget och oavsett konsekvenserna.

Vi ser det nationellt och vi ser det i Örebro. I Örebro vill borgarna sälja ut örebroarnas tillgångar genom både realisationer och genom att köra upphandlingar ”i bott” som det centerpartistiska kommunalrådet uttrycker det. Nationellt gäller skattesänkarspåret, oavsett om ekonomin går uppåt eller nedåt. Borgarna navigerar efter en GPS vart batteri tagit slut och vars karta aldrig har stämt.

Denna beskrivning går säkert inte någon borgare med på. De kanske skyller ovanstående faktum på otur. Om så, vem vågar satsa på en häst som alltid har otur? Den 19 september kan du inte gardera dig. Då står du inför ett vägval: fler jobb eller ökade klyftor. Utvecklingen är inte given utan den finns i dina händer.

Hela regeringen borde hypnostiseras

Att regeringens jobbpolitik helt har havererat står klart för alla som tittar på arbetslöshetssiffrorna och jämför dem med siffrornarna innan regeringen tillträdde. Arbetshöshetsalliansen har misslyckats med det man satte högst på dagordningen och misslyckade regeringar har bara en väg att vandra, nämligen avskedsvägen.

Nu visar det sig att många av de satsningar som regeringen genomfört levererat ett uselt resultat. Det är inte konstigt. Står usla ledare och pekar ut en usel väg blir också resultatet uselt. Sven-Otto Littorin skyller ifrån sig, men inte på sin bristfälliga utbildning utan på hans begränsade makt. Som att någon skulle vilja ge honom mer makt när vi ser vad han gör med den lilla makt han säger sig ha idag.

Det visar sig nu att en av de metoder som arbetsförmedlingen tydligen ägnar sig åt är hypnos. Oavsett vad man tror om hypnos så borde det ju rimligtvis i alla fall vara rätt så enkelt att bestämma sig för att det knappast hjälper arbetslösa. Och även om många arbetslösa säkert har negativa känslor av att först förlora sitt jobb och sen drabbas av regeringens ”trygghetspolitik” och sen därtill hänskjutits till arbetsförmedlingens metoder så är det i första hand inte lindring av dessa negativa känslor genom olika metoder de behöver utan ett jobb. Och det kan uppenbarligen inte någon ge dem, ty några jobb finns inte att få.

Jag tycker att Sveriges jobbpolitik allt mer framstår som ett skämt och ansvariga för de skämten är hästsvans- och öronringsprydde finansminister Borg och fuskutbildade arbetsmarknadsminister Sven-Otto Litorin. Jag tror inte att Peter Dalle skulle kunna ha utformat denna arbetsmarknadspolitik till en Lorrysketch och John Cleese skulle inte kunnat härma den i en Monty Python-sketch. Det är för osannolikt, men tyvärr är det den borgerliga politik som högern i Örebro jublar över (och som Miljöpartiet i Örebro accepterat) och som man också går till val på 2010. Vill du ha den? Jag trodde väl inte det.

Valet 2010 handlar inte längre bara om höger och vänster. Det handlar inte bara om jobben. Det handlar om huruvida vi ska ha en kompetent regering eller ej. Högern erbjuder inte det. Den nuvarande regeringen borde inte väljas om. Den borde hypnotiseras och omprogrammeras.

Ställd inför den verklighet som regeringen blundar för

Den 2 januari 2010 kommer ett hårt slag i magen för de som av olika skäl redan råkat allra mest illa ut. Då ”drabbas” de av regeringens politik.

Den 2 januari nästa år ”utförsäkras” smått ofattbara 1244 personer i Örebro län och till det läggs under hela 2010 ytterligare cirka 900 personer. Alltså drygt 2100 personer kommer under nästa år bli av med sin försörjning på grund av beslut som den borgerliga regeringen har fattat, inte på grund av att krisen ”kräver” att det sker vissa besparingar och att verkligen ”allt annat” först har gjorts, utan på grund av att Sverige ska ha råd att sänka skatten för dem som redan har det gott ställt.

Det är en sanning som tål att upprepas. Den 2 januari och under nästkommande årets alla dagar förlorar människor sin försörjning så att regeringens skattesänkningar kan möjliggöras.

Konsekvenserna av denna politik blir ett kollossalt mänskligt lidande. Även om det inte på något sätt är skamligt att leva på försörjningsstöd är det inte något som människor ska tvingas till på grund av sjukdom, vilket nu sker. För att eventuellt hitta någon som ”fuskar” skjuter regeringens hagelbössan blint och träffbilden blir allt annat än samlad.

Så frodas orättvisorna i Sverige på 2000-talet medan Fredrik Reinfeldt och Anders Borg gör allt vad de kan för att verka statsmannalika. Det är de inte. De är uslingar vars samvete svärtas av nedmonteringen av det svenska trygghetssystemet.