Min Earth Hour 2008

Liksom exakt inga av mina grannar uppmärksammade jag idag på kvällen ”Earth Hour”. Jag stängde ner alla elektriska applikationer, förutom kyl och frys vilka jag fått nådigt tillstånd av det klimatansvariga kommunalrådet, miljöpartisten Gabriella Blomgren, att ha påslagna.

Som ensamstående kattägare kan en helt mörklagd och tystlagd timme en lördagkväll vara riktigt tyst och mörk. Från början var det tänkt att jag skulle hitta på saker på kvällen, men jag har liksom blivit någon sorts världsmästare på att få inställda trevligheter på kvällarna hopandes över mig – så även idag. Haha. Tur då att jag hade ett fullagt schema av aktiviteter att sysselsätta mig med denna den tjugonde av dygnets alla timmar.

Dessa aktiviteter visade sig bli något svårgenomförda:

Att läsa i komplett mörker var svårt. Själva bläddrandet gick att genomföra, men då det var ogörligt att veta när man läst en sida då man inte såg en enda bokstav blev bläddrandet så godtyckligt, att när jag väl gett upp läsandet och klockan 21 tänt lampan igen insåg jag att jag bläddrat förbi cirka 80 sidor i min fantastiska bok jag just nu läser – Flyga Drake. Det blev därför att bläddra tillbaka, när Earth Hour var avslutad.

Att gå på toa i mörker var totalt omöjligt. Som den prydlige pojke jag är sitter jag givetvis på toaletten när jag uträttar mina behov, men att raka mig i mörker var inte rekommenderat. Nu ser mitt ansikte ut ungefär som Robert Englunds i Terror på Elmstreet.

Vid 20.10, när båda ovanstående aktiviteter var slutförda, bestämde jag mig för att testa filosofera. Jag har hört att filosoferande är bra att ägna sig åt när man är ensam i mörker. Jag kom på lösningar på allehanda filosofiska problem, däribland Fångarnas dilemma, Gettierproblemet och Zenons paradox utan att ens tänka på ordet ”gränsvärde”. Men då det var för mörkt kunde jag inte skriva ner mina snillrika lösningar.

20.32 klappade jag katten, men då det var så mörkt tyckte nocturnalnemo att det var sovdags, så han somnade på min hand. Här är en bild på detta fenomen – upplysningsvis ska jag säga att det är ljuset från mobilkameran som gör att rummet ser upplyst ut – bilden är tagen i komplett mörker.

nemoliten.jpg

Vid 20.45 började jag så smått tänka att så här hade folk det på stenåldern, när Björn var ung. Så när jag satt i min Miosoffa på fjärde våningen i min bostadsrätt från 1992 och tittade på mina avstängda elprylar och lampor (märk väl att värmen fortfarande var igång) kände jag mig som en riktig urtidsmänniska. Vid denna tidpunkt tände jag ett stearinljus, precis såsom skedde runt om i lägenheterna på denna tid.

20.57 tog jag en kort promenad runt om i lägenheten, snubblade på katten, som vid denna tidpunkt insett att husse var vaken varpå matskålen skulle fyllas, två gånger varav en var medveten då jag vid detta tillfälle ville känna en levande själs närvaro (en timme ensam i komplett mörker är synnerligen tragisk).

Exakt 21.00 tände jag alla lampor och satte igång alla elprylar igen, varpå Barsebäck tickade igång ånyo.

Undrar om jag räddade världen…

Avgå Stefan Lindeberg och Peter Elander

Förre justiteministern och örebroledamoten i Riksdagen, Thomas Bodström, S, gick idag ut med det otillräckliga kravet på en svensk bojkott av alla ceremonier, exempelvis invignigen, i anslutning till OS i Peking i augusti.

Som jag skrivit tidigare menar jag att Sverige, och resten av världen, ska bojkotta hela OS i Kina. Detta av flera skäl, men det viktigaste är att Kina som kommunistisk diktatur kommer utnyttja alla situationer de kan för att sprida glans över sin nation och sin kommunistiska diktatur. Med alla mediabolag på plats blir OS en orgie av kommunistisk propaganda och bilder på ”hur vackert” och ”hur exemplariskt” Kina är.

Ställt i relation till hur extrema reaktionerna blev på Göran Perssons famösa ”Kinauttalande” 1995. För citatet: ”För mig är det oerhört slående vad politisk stabilitet betyder för ekonomisk utveckling när man ser det kinesiska exemplet” blev Göran Persson KU-anmäld av de borgerliga partierna. Nu, tolv år senare, har vi en moderatledd regering som kryper för kommunistdiktaturerna genom att dessutom närvara vid en invigning av OS. Idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth, M, bör inte åka till Kina, men hon, liksom Gunilla Carlsson, M, är motståndare till en bojkott.

Det vanligaste argumenten mot bojkott brukar vara att de för det första inte gör nytta och att idrott och politik inte ska kopplas ihop. Jag menar att båda argumenten är tramsargument.

Givetvis gör en bojkott år 2008 stor nytta. Ju fler länder som deltar, desto bättre vore det. Skulle Sverige förmå fler EU-länder att delta skulle detta göra en enorm nytta. En sådan utveckling är inte orealistisk – exempelvis har ju Frankrikes president Sarkozy nyligen sagt att en OS-bojkott inte är utesluten. Många jämför med bojkotterna på 1970- och 80-talen, men då var OS inte lika kommersiellt. Idag är OS en mångmiljardindustri. Jämför bara med hur mycket exempelvis Västerås kommun tjänar på en deltävling i Melodifestivalen 2008 så inser man vad ett OS i Peking innebär.

Och självklart går det inte att helt och hållet sära på idrott och politik. Allt är politik, även idrott. Och när det gäller frågor som exempelvis mänskliga rättigheter och demokrati är det allas ansvar att verka för att främja det. Det går inte att säga att ”politikerna får ta hand om politiken”, som förbundskaptenen för damlandslaget Peter Elander i ishockey gör.

Ungefär samma argument använder ordföranden för Sveriges olympiska kommitté Stefan Lindeberg. Det finns någon sorts romantisk hållning att idrott ”står över” politik, men vaddå? Är det verkligen rätt att Stefan Holm ska få skutta högt samtidigt som Kina tillfångatar oppositionella politiker och censurerar oliktänkande? Samtidigt som Kina utövar bland den högsta frekvensen av dödsstraff efter ”underliga rättegångar”

Jag står helt och hållet bakom Thomas Bodströms krav, men tycker att det är otillräckligt! Sverige bör verka för att EU, ja hela världen, ska bojkotta hela OS i Kina. Och Stefan Lindeberg och Peter Elander bör omedelbart lämna sina poster till någon annan.

Hur mycket tragedi kan egentligen inträffa?

Fortfarande mår jag dåligt när jag tänker på dubbelmordet i Arboga, bara några mil från där jag under hela min barndom växt och lekt. Två små barn mördade och en mamma svårt skadad.

Nu har ytterligare ett dubbelmord skett, utanför Surahammar, ånyo bara några mil från min barndomsstad Köping. En mamma och ett barn, fött 2002, mördade. Det är onekligen ingen ”härlig jord” vi lever på.

Halvtaskigt S-förslag att ge skattepengar till privata småföretagare

Jag tillhör inte alla dessa människor som låter mig imponeras av “privata företagare” eller “småföretagare”. Jag är absolut inte motståndare till privat företagande i allmänhet och i synnerhet inte till småskaligt företagande, men jag är heller inte deras största fan. Jag har en oerhört ambivalent hållning till det privata kapitalet, om det så presenterar sitt ansikte i stor eller liten form.
Jag har sett hur privata företag agerar. Jag vet att alla inte beter sig svinaktigt, långt ifrån alla – de allra flesta är rent utav fantastiskt skickliga och duktiga, men faktum är att alla privata företagare driver sitt företag med ett enda syfte: att tjäna pengar och maximera sin vinst.

Jag tycker att företag fyller en viktig samhällelig funktion att fylla genom att dels stå för arbetstillfällen, skatteintäkter och inkomstkälla åt samhället. Att de dessutom livnär de som faktiskt driver företagen är givetvis fullkomligt lysande. Det privata företagandet är således en ganska unik konstruktion som både är bra och viktig.

Därför måste givetvis det privata näringslivet stöttas på alla sätt som går. Både stora företag som leder till stora skatteintäkter och många arbetstillfällen, men även små företag som leder till bra service åt medborgarna.

Samtidigt får man inte tappa bort markkontakten. Det kan inte vara samhällets primära syfte att hålla en massa privata företag bakom ryggen om de inte har en affärsidé som håller. Det finns alldeles för många bevis på företag, både små och stora, som går i konkurs därför att deras affärsidé inte hållit. Med det följer ofta privata katastrofer som konkurser. Men lösningen på det problemet kan inte vara att samhället ska gå in och hjälpa fler att starta företag med riskkapital baserat på halvtaskiga idéer och drömmar som inte är realistiska.

Det roliga är att de som brukar prata mest om mer stöd till småföretag är de som tycker att samhället ska göra så litet som möjligt och låta marknaden ta hand som allt. I detta är jag beredd att hålla med dem! Kommer en person på en bra idé och är beredd att helhjärtat satsa på den – skjut! Men om idén inte håller kan det inte vara meningen att samhället ska hålla dem bakom ryggen.

Låt marknaden anpassa vilka företag som ska finnas och inte. Sen ska samhället givetvis ha ett bra stöd till företagen som finns och även till de som vill starta företag. Men att som Socialdemokraterna nu föreslagit, ge ett ekonomiskt stöd åt personer som vill starta företag, kan vara att skjuta företagarna i foten. Kostnaderna efteråt kan nämligen bli allt för stora.

Kanske, men bara kanske, är Socialdemokraternas nya politik något sorts gensvar på all tidigare kritik mot att vi haft för dålig småföretagarpolitik. Den kritiken är givetvis nonsens. Sverige har ett lysande företagsklimat, med låg arbetslöshet, höga vinster för företagare och bra villkor. Företagen har en välutbildad arbetskraft och en bra infrastruktur. Nu ska de dessutom få skattepengar strött över dem. Jag tror inte de nöjer sig ännu.

Var Idol-Ola verkligen 300 procent bättre än Kent?

I fredags var jag på en konsert med Kent. Rent musikaliskt var det, även om det var mycket bra, inte den bästa Kentkonserten jag varit på. Rent visuellt var det dock absolut det. Snyggt ljus, laserstrålar som stundtals formade ett tak över publiken i den nya Conventum Arena.

Ett tjugotal låtar, stora hits i delvis nya tappningar, ballader, allsång, drygt 4000 i publiken – allt det som hör en bra konsert till. Även om man inte kanske rent objektivt kan ge konserten fem plus är det lika puckat att ge konserten ett plus. Så väljer dock Nerikes Allehandas recensent att göra.

I dagens tidning får Idol-Ola tre plus av Nerikes Allehanda, efter att ha spelat åtta (!) låtar på Wickan i Karlskoga inför ett hundratal flickor. Idol-Ola, som sjunger massproducerad pop på ett skitdarrigt sätt och är lite känd för att ha varit med i nåt massproducerat hyperkommersiellt program, får tre plus. Jag såg inte Olas konsert, det ska erkännas, men jag hyser starka tvivel att den var tre hundra procent bättre än Kents.

Allting är relativt, och jag vågar påstå att i relation till Olas konsert var Kents åtminstone värd fyra plus. Men NA:s recensent, som tydligen hyser ett starkt agg till Kent och vill vara lite förmer, tyckte annorlunda.

För någon vecka sedan blev en annan av NA:s recensenter totalsågade av en lokal teaterpersonlighet här i Örebro. Jag tror att jag ska gå med i hennes kamp mot Nerikes Allehandas recensenter.

En synnerligen Glad Påsk tillönskar jag er, mina välartade bloggläsare

Jadå, påsken har varit strålande. Framförallt långfredagen av olika skäl. Kent var mycket bra, mer visuellt än ljudmässigt. Det var inte den bästa Kentspelningen jag sett rent musikaliskt, men visuellt var det helt fantastiskt.

För att visa hur 2000-talsfamiljeaktigt jag lever kan jag berätta att påskaftonen hittills spenderats med min mors mans exhustrus barn med make och gemensamma barn. En av ungarna hade tydligen vattkoppor som dock inte kan omvandlas till Bältros för oss vuxna. Jippie!

Här är en påskpyntad Dolly:

dollypask.jpg