Vem tar över Moderaterna i Örebro efter Kent Persson?

Vad tycker ni om rubriken ovan? Larvig va? Anstår inte en politisk debatt så här tre veckor innan valet. Vi har väl större frågor än så att diskutera, kan man tycka. Och ja – det har vi.

Kent Persson påstår sig vara kandidat till att bli kommunstyrelsens ordförande i Örebro. Å andra sidan gör även Centerpartiets Rasmus Persson, Miljöpartiets Fredrik Persson och nuvarande kommunstyrelsens ordförande – folkpartisten Staffan Werme också det. Lennart Bondeson, KD, tycks vara medveten att loppet är kört för hans del så han har åtminstone mig veterligen inte öppet kandiderat.

Moderaternas Kent Persson har varit tydlig med att han och Moderaterna inte tänker ge sig en gång till – inträffar olyckan att högerkoalitionen vinner valet blir det han som blir kommunstyrelsens ordförande, givet att de blir störst. Den principen har dock de andra partierna inte köpt. Istället luddar de lite om att det minsann inte alls behöver vara det största partiet utan att det lika gärna kan vara en av dem (läs: Staffan Werme). Oenigheten och konflikten är med andra ord total.

Kent Persson är också Sveriges ”superbloggare”. Han är störst och har flest läsare. Det är roligt för honom – grattis till det. Jag hade också väldigt många läsare ett tag, men till sist tröttnade jag på att blogga frenetiskt varje dag och länka till varenda liten obskyr internetsida som nämner det mitt blogginlägg behandlar. Fortfarande har jag bloggläsare, men antalet är betydligt mer beskedligt idag än när det var som bäst (värst?). Men Kent Persson gör verkligen allt vad han kan för att få bloggläsare.

Varför?

Det vet inte jag. Kanske är det för han tror att han därmed vinner väljare. Det tror inte jag.

Kent Persson bloggar nämligen som den värsta sortens MUF:are. Inte ett enda ord om vad han vill åstadkomma. När det väl kommer något inlägg om att han faktiskt har en åsikt om hur saker och ting kan bli bättre är förslagen ytliga och okonkreta. För en vecka sedan hade han nåt inlägg om krogmiljön i Örebro, men det hela faller platt om man vet att Moderaterna är ett av de hårdaste partierna i kommunen när det gäller att upprätthålla dagens regler. Den moderata ordföranden i Tillståndsutskottet kände enligt uppgift heller inte till utspelet när det lanserades. Med andra ord verkar idéerna vara noll förankrade i Moderaterna, utan bara påtänkta av Kent Persson på en kafferast.

Istället för att skriva om vad han vill göra eller vad han tycker så skriver Kent Persson så gott som uteslutande om Mona Sahlin, Alliansens förträfflighet och Socialdemokraternas uselhet. Fine. Nu har han i och för sig gjort det under alla år han har bloggat, men nu är det valrörelse. Men herregud – karln söker det finaste ämbetet man kan få i Örebro och han bloggar som en ungmoderat. Varje inlägg handlar om Mona Sahlins påstådda ledarskapsproblem.

Och detta kommer från han som leder det största partiet på högerkanten i Örebro som ändå premierats med absolut minst att säga till om. Och detta kommer från han som säger sig var ”kandidaten” på högerkanten men som inte kan få ett enda (!) parti att ställa sig bakom honom. Vem har egentligen ledarskapsproblem?

Valet den 19 september handlar om jobb för unga, välfärd före skattesänkningar och minskade klyftor. Kent Persson vill sänka skatten i Örebro så att en kvinnlig medelinkomsttagare får cirka 35 kronor mer i månaden. Samtidigt har han aktivt varit med och tagit bort satsningen på heltid för primärt kvinnliga anställda i Örebro kommun. En sådan skattesänkning skulle minska kommunens årliga intäkter på cirka 50 miljoner kronor, alltså ett stort bortfall. Samtidigt kommer han, om han nu då blir kommunstyrelsens andre vice ordförande efter valet, få cirka 100 kronor mer i månaden på samma skattesänkning. Pengar han rimligtvis torde kunna vara utan med den månadslön han har.

Kent Persson har två huvudmotståndare i valet – Staffan Werme och Lena Baastad. Lena Baastad är den politiker som flest örebroare har stort förtroende för och som minst antal örebroare har litet förtroende för. Hon är redo att ta över. Hon sitter inte på sin kammare och bloggar om Fredrik Reinfeldts ledarskapsproblem (trots alla avhoppade ministrar) utan arbetar hårt för örebroarnas bästa. Bakom henne har hon en politik som örebroarna har varit med och tagit fram. Valet den 19 september borde vara rätt så enkelt.

Annonser

Socialdemokraterna måste ompröva sitt ja till EMU

Krisen har sitt ursprung i Grekland. Både på riktigt och också rent etymologiskt. Eller ja – det är kanske att ge detta lilla medelhavsrike allt för stor betydelse att säga att krisen springer därifrån. Men ordet ”kris” kommer från grekiskans ”krisis” som betyder ”avgörande vändning” så man kan med fog säga att hade det inte varit för Grekland hade det inte funnits någon kris.

Att ge någon rimlig förklaring och beskrivning till Greklands situation är inte särskilt enkel. Precis som alltid finns det flera versioner, både lång- och kortsiktiga, som alla har olika bäring i verkligheten. Klart är dock att det i Grekland under en allt för lång tid har rått ett mer eller mindre dekadent leverne som inte direkt utnyttjat effektiviteten i staten och i produktionen. Extra månadslöner har betalats ut, folk har gått i pension vid femtio och kunnat sjukanmäla sig för vilken obskyr orsak som helst. Det har gjort den grekiska ekonomin till en ineffektiv ekonomi vilket förvärrat krisen.

Men där är inte orsaken. Krisen är inte inhemsk. De amerikanska bolåneinstitutens krash är den mest bidragande faktorn till Greklands krisande ekonomi. Under 2007-2008 gick ett antal amerikanska och brittiska banker och bolåneinstitut i konkurs, krisade eller kollapsade. Först Northen Rock, sen Bear Sterns och sen så klart Lehman Brothers. Det fortsatte i månader med banker som togs över av stater. Bolagen och bankerna har i år gett lån och stora krediter utan säkerhet och till sist sprack bubblan. Allt färre ansågs kreditvärdiga och staters kreditvärdighet sjunk som sten. Bland annat Greklands. På mycket kort tid hade ett antal kreditbyråer skrivit ned Greklands kreditvärdighet. Effekterna för ett låneberoende land är enorma. Greklands möjligheter att hålla igång sin ekonomi försämrades och den grekiska krisen var ett faktum. I kombination med den där rådande dekadensen var det ogörligt för Grekland att hålla igång.

När en kris kommer utifrån ter det sig som rätt lättförståeligt att se att Euron vore bra för det drabbade landet. Kommer en kris utifrån är det bättre att leva i trygghet tillsammans med andra.

Riktigt så enkelt är det nu inte. Tvärtom har ju Euron visat sig minska tryggheten, där i stort sett alla euroländer drabbats hårt av krisen. Det vi skeptiker och motståndare varnade för innan har nu visat sig stämma. Och detta beror inte på slumpen. Det beror på EMU:s inneboende paradoxala svaghet. En paradoxal svaghet som ingen socialdemokratisk ja-sägare riktigt vågade erkänna under folkomröstningskampanjen 2003.

Svaghetens paradox manifesteras i att EMU antingen är ”för lite” eller ”för mycket”. Börjar vi i andra ändan ser vi hur EMU tvingar fram en gemensam ränta i en union som inte är en stabil ekonomisk zon. Med andra ord kan behoven länderna emellan se extremt annorlunda ut, utan att det för den saken skull måste göra det. Slumpen avgör, och den slumpen orsakar politiska effekter som är stora.

Alldeles uppenbart har ju exempelvis Grekland och Sverige just nu helt olika förutsättningar – något som alltså inte hade synts när ECB:s reporänta sätts.

Men EMU kan också vara för lite, som sagt. För ovanstående problematik kan enkelt ”lösas” genom en mer sammanhållen finanspolitik. Dels i form av strukturfonder på samma sätt som Sverige har där bidragen skickas direkt till krisande regioner/länder utan att gå över utredningar och ansökningar i år och dar. Pengarna kommer direkt där de behövs. Men det hade också kunnat lösts genom en mer gemensam skatte- och utgiftspolitik. Skatterna i EU (EMU) hade på så sätt harmoniserats.

För det är svårt att få det ena utan det andra. Att säga att bara penningpolitiken ska vara gemensam är ungefär som att säga att i ett förhållande ska bara en partner vara ”upptagen” och den andra singel. Det går inte att låta den ene göra vad han vill så länge den andra gör på ett sätt. De båda hör ihop. Det har tydligen undgått många, men nu kommer insikterna.

I gårdagens Agendadebatt fick både Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt frågor om Euron. Reinfeldt duckade påtagligt medan Mona Sahlin var mer rakt på sak. Thomas Bodström har redan 2006, när jag intervjuade honom för den valtidning som vi socialdemokrater i Örebro gjorde inför det valet, varit tydlig med att nejet till EMU inte nödvändigtvis är dåligt. Idag förstärktes den tydligheten när han på Facebook idag skriver: ”Okay då, det var väl ganska bra att vi inte gick med i Eurosamarbetet då.”

Mona Sahlin var inte riktigt lika tydlig, men helt klart var hon inte speciellt sugen att säga att EMU är något positivt för Sverige. Troligtvis för att hon insett att det faktiskt inte är det.

Med tanke på vår rödgröna regeringsambition, och en kraftigt förändrad verklighet, hoppas jag att Socialdemokraterna tydligt kan ompröva sitt ja till EMU och kort och gott säga ”nej, under överskådlig framtid.” Inte bara säga att folkomröstningsresultatet från 2003 ska gälla utan också att det resultatet faktiskt är bra. Det skulle både stärka Mona Sahlin som en flexibel och anpassningsbar toppolitiker och det rödgröna samarbetet som ett lite mer enat alternativ i Europafrågor.

Sverige är inte en ö. Grekland är visserligen ett ö-rike, men inte ens Grekland är en ö. Vi påverkas och vi påverkar. Att Sverige nu bidrar till att stötta Grekland som nation med lån är bra! Men det kan inte ligga i Sveriges intresse att stötta och upprätthålla EMU. Därför bör regeringens politik något modifieras till att mer handla om ett direkt stöd till Grekland i form av bra lån.

Jag tror och hoppas på att Socialdemokraterna kommer till insikt i EMU-frågan. En harmonisering av skatte- och utgiftspolitiken betyder inte mer socialdemokratisk välfärdspolitik. Och det kan väl inte vara Socialdemokraternas främsta mål att försöka motverka vår egen politik?

De flesta människor gillar choklad, vem gillar Mats Odell?

Igår presenterade Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet en överenskommelse som innebär 12 miljarder kronor mer till välfärden. Mer pengar till sjukvård, vård, skola och omsorg. Mot detta står en allians som istället vill sänka skatterna, vilket kommer tvinga välfärden till ytterligare enorma besparingar. Alternativen är tydliga – ingen kan säga något annat.

Alliansen stod svarslösa i sak och fick istället ta till dyngspridararsenalen. Mats Odell, en av politikens veteraner, sköts fram för att kommentera satsningarna. Han gjorde det med en metafor:

Det är ren Tobleronepolitik. Man tar det på kortet och skickar fakturan till svenska folket

Detta blev nu folk så klart upprörda för. Så säger man inte. Och folk har givetvis rätt. Så säger man inte. Speciellt därför att ”Tobleronepolitik” inte är något vedertaget begrepp för att ta saker på kort och sedan skicka fakturan till svenska folket. Jag antar att det på något sätt skulle beskriva Mona Sahlins agerande på nittiotalet, för drygt 16 år sedan, då chokladsorten hamnade i fokus. Men Mona Sahlin skickade aldrig någon nota till svenska folket – hon betalade allt själv, även om hon i ett första led betalade med ett annat kreditkort. Det var inte rätt, givetvis, men hon har sonat sitt agerande långt mer än vad andra politiker har tvingats till. Men det hon gjorde var inte brottsligt – det har åklagare avgjort genom att inte väcka åtal. Att då påstå att det Mona Sahlin gjorde på nittiotalet skulle handla om förskingring, vilket Odell nu gör, är faktiskt i sin tur förtal.

Så Tobleronepolitik är ett felaktigt och plumpt sätt att försöka få fokus att handla om Mona Sahlins agerande 16 år tillbaka i tiden istället för välfärdssatsningar under kommande fyra år. Jag är inte orolig för att folk inte kommer att se det. De kommer se Mats Odells uttalande som ett tecken på desperation, ett tecken på att man faktiskt börjar tappa greppet. Kanske kommer de istället säga att: ”Choklad är ju gott, usch däremot för Krisdemokrati!” Krisdemokraterna är på väg ut ur riksdagen, borgarna är på väg ut ur Rosenbad. Den politik de har fört under de senaste åren har ökat klyftor utan att skapa jobb. Välfärden har tvingats till nedskärningar. Då är det roligare att prata om händelser sexton år tillbaka i tiden och förvränga dem.

Men Mats Odell har även fel i bisatsen om det han kallar Tobleronepolitiken. Självklart kommer välfärdssatsningarna att vara fullt ut finansierade. Nu på måndag presenterar de rödgröna sin budgetmotion – den kommer att berätta hur allt ska finansieras och i vilken takt det ska genomföras. Mats Odell får hålla sig till tåls och dämpa hettan.

Så här ser Möjligheternas land ut!

Idag leverar Mona Sahlin på DN Debatt fyra tydliga besked vilka mål Socialdemokraterna har under kommande mandatperioden. Fler jobb, mer utbildning, minskad barnfattigdom och minskat socialbidragsberoende är vad Socialdemokraterna främst och allra mest vill åstadkomma under de kommande fyra åren.

Fler jobb, med särskilda insatser för dem som har det allra svårast att etablera sig på arbetsmarknaden – främst unga och utlandssvenskar. Delmålet är en sysselsättningsgrad på 80 procent, men huvudmålet är full sysselsättning.

Mer utbildning, genom målet att 50 procent ur varje årskull ska ha påbörjat högre studier innan de fyller 25 år.

Barnfattigdomen har ökat kraftigt under nuvarande regering. Målet för Socialdemokraterna är 50 000 färre barnfamiljer under fattigdomsstrecket – ett kraftigt men nödvändigt mål. Sverige har råd att inte ha barnfattigdom.

Minskat socialbidragsberoende är nödvändigt av flera skäl. I Örebro läggs allt mer skattepengar på skenande socialbidragskostnader. Majoriteten har ingen koll, utan genomför en organisationsförändring i tron att de löser några problem men tidiga prognoser av hur försörjningsbidragsfall hanteras i Vuxenutbildnings- och arbetsmarknadsnämnden berättar något annat. För Socialdemokraterna är målet att minska socialbidragskostnaderna med en fjärdedel till 2015 för att därefter halvera dem. Då blir det mer pengar över till välfärden, och fler människor får ha en egen försörjning.

Jobben först, minskade klyftor och ökad jämlikhet. Det är kanske inte bara en beskrivning av Möjligheternas land, utan också en beskrivning av vad som krävs för att åstadkomma Möjligheternas land. Det är en del i det vi vill bygga tillsammans. Till detta ska givetvis läggas ett starkare och mer utvecklat välfärdssamhälle, starka statsfinanser och framförallt en långsiktig klimatpolitik med gröna jobb, hållbar energi och en ren miljö. Så skapas ett land med möjligheter för alla.

Mot det står Moderaternas politik, mer av det vi ser idag – med skattesänkning på skattesänkning, där klyftorna ökar och jobben blir färre. Där välfärden förfaller och klimatfrågan prioriteras ned. Valet kan inte vara lättare.

Någonting är brunt i landet Sverige

Att Ilmar Reepalu sagt en del minst sagt korkade saker i Malmö har säkert inte undgått någon. Han har sedan fått förklara sig och nu torde det stå klart för alla att Reepalu varken är antisemit eller skyddar de som uttrycker antisemitiska uttalanden.

Nu är det Göran Hägglunds tur att förklara sig. Igår på Agenda debatterade Krisdemokraternas partiledare med Mona Sahlin, S, och då levererade han följande slutsats, nämligen att Ilmar Reepalu ”inte kan stöta sig med andra grupper i Malmö. Vi talar om vänstermänniskor, vi talar om muslimer.”

Att Göran Hägglund så flagrant drar alla muslimer över en kam är långt värre än att han gör det med ”vänstermänniskor”. Jag tycker debatten blir fullkomligt patetisk om man lägger allt krut på att debattera huruvida muslimer eller judar har det värst idag. När människor blir hotade, hatade, angripna på grund av sin religion/etnicitet är det fruktansvärt, oavsett om det drabbar judar eller muslimer. Antisemitismen är en uppenbar faktor i Sverige, än idag. Det är dock så att islamafobin definitivt också är en faktor i Sverige idag. Genom att ställa grupp mot grupp bidrar Göran Hägglund i allra högsta grad till att vidmakthålla den ordningen.

Sverigedemokraterna hyllar nu Göran Hägglund. Det är dags att han förklarar sig.

Granska hovet oberoende av oberoende journalister

Att svensk media inte bevakar hovet är känt sedan länge. Kungahuset ”bevakas” – i varje fall deras privata och personliga affärer med kärlekslivet som kronan på den lätta hjässan. Den bevakningen räcker inte. Oavsett om du är för eller mot monarkin, oavsett om du gillar eller inte gillar den, så borde du vara för en större bevakning av hur hovet sköts och hur faktiskt kungen och kungafamiljen sköter sina konstitutionella uppdrag.

Problemet är att den granskningen är det ingen som gör. Varken privata medier, dagstidningar och kvällstidningar, är intresserade. De är inte alltid inställsamma – tvärtom går de ofta över gränsen, men just då enbart i deras bevakning av privatlivet (Daniel Westlings ”akuta sjukdom” är givetvis bottennappet). De övertrampen är aldrig ok. Även kungafamiljen måste ha rätt till en privat sfär.

Men tyvärr är det just den privata sfären som svenskarna tycks intressera sig för. Vi är mer intresserade av planerna inför bröllopet (vilket visserligen är ett offentligt spektakel), än om hovstaternas ekonomi, vi är mer intresserade av vem Carl Philip är tillsammans med än om kungen sköter sina uppgifter väl.

Och för den som mot förmodan (och jag tillhör alltså den kategorin) skulle vilja veta lite mer om hur hovet sköts tvingas förlita sig på just uppgifter som kommer från samma journalister som skriver om kungabarnens kärleksliv. Han den där fjanten på Expressen och så SVT:s Ebba von Sydow. Det är inte direkt de mest seriösa granskarna som lyfts fram.

Mest allvarligt är det givetvis inom public service. Nu avslöjar Aftonbladet att den som ska ”bevaka bröllopet” (!) är ingen mindre än Daniel Westlings bäste vän. För även om Sveriges Radios bevakning under 2010 mest kommer handla om Victorias klänning borde det ändå någon gång finnas en anledning till mer granskande reportage, av typen ”vad kostar spektaklet”, ”vad kunde polisen göra istället för att bevaka dignitärer”, eller ”när ska regeringen sluta ha rätt att stoppa kungabarn från att gifta sig med vem de vill”? Oavsett om denne vän till Daniel Westling är kapabel att ställa den typen av frågor eller inte är det åtminstone rätt enkelt att gissa att han helst ställer andra typer av frågor.

Vilket inte är konstigt! Det finns en anledning till att journalisters opartiskhet inte bör kunna ifrågasättas.  Ingen skulle acceptera att Mona Sahlins eller Fredrik Reinfeldts bästa vän anställdes som en ny politisk kommentator på SVT eller Sveriges Radio. Knappast ens på Aftonbladet eller Expressen. Men kungahuset behandlas som vanligt med silkesvantar.

Lars Ohly vann och Maud Olofsson förlorade på att debattera ikväll

Mina övriga iakttagelser från kvällens debatt är:

De två båda statsministerkandidaterna är oerhört slipade och kommer förmodligen spela jämnt i stort sett ända fram till valet. Men för Fredrik Reinfeldt kommer fallet inte på grund av personliga egenskaper utan på grund av resultatet av den förda politiken. Människors vrede och missnöje kommer inte gå att vifta bort – här har han en omöjlig uppgift.

Kärnkraftsfrågan verkar bli en sprängande fråga för högern även i detta val. Maud Olofssons undflyende svar när programledarna lyfte fram oenigheten inom Centerpartiet var pinsam att beskåda.

Folkpartiet och Jan Björklund erkände två gånger att den av regeringen förda politiken driver utvecklingen åt fel håll på två områden: medlemantalet i a-kassan och resultatet i skolan. Ändå lyckades Björklund på något kusligt sätt försöka göra gällande att han ändå ska få fortsatt förtroende att driva politiken, för förändring tar tid. Men är inte problemet att vi just nu ser förändringen orsakad av den borgerliga politiken?

De tio minutrarna som ägnades åt burkadiskussionen känns överflödiga. Det är inte något av de etablerade partierna som driver frågan om burkaförbud, det är medierna – statstelevisionen och statsradion – som pressar på. Känns onödigt agendasättande i en fråga som för de flesta är totalt perifer.

Göran Hägglund sade inte speciellt mycket av vikt.

Min betygsättning av partiledarna:

Lars Ohly +++++
Mona Sahlin ++++
Fredrik Reinfeldt ++++
Peter Eriksson +++
Jan Björklund ++
Göran Hägglund +
Maud Olofsson –