Galna centerpartister? Jo, men de är ärliga!

Det började med numera rikskände Stefan Hannas tjockisskatt. Kommentarerna i media har varit många och så vitt jag har kunnat läsa, alltid fördömande. Det var, som vanligt, den lysande bloggen ”Alliansfritt” som först skrev om Hannas uttalande. De har sammanfattat Hannas efterkommande kommentarer som även inkluderat förslaget om hyenadräkt för ”bidragsfuskare”.

Efter att Stefan Hanna började sprida sina åsikter till världen från Thailand där han tydligen just nu befinner sig har centerhjärnorna gått varma. Visst var han korkad? Men visst tycker vi ungefär samma sak, fast vi uttrycker det lite snällare?

Helen Törnqvist är vice ordförande för Centerpartiet i Stockholm. Hon ty(c)ker och tänker på sin blogg att hon håller med nyblivne kommunalrådet i Solna (hur gick det till egentligen?) Magnus Andersson som menar att folk bör betala mer för sin sjukvård. Magnus Andersson menar nämligen, dels på sin blogg och dels i en debattartikel i Svenska Dagbladet att det istället för ökad skatt för överviktiga är bättre med sänkt skatt för alla och ökad självkostnad vid besök till sjukvården.

Det är en klassiskt brutal borgerlig ståndpunkt. Lika ärligt brutalt är även Törnqvist när hon själv jämför det behov av självsparande till nödvändig sjukvård som blir konsekvensen av Centerpartiets politik med sparande till semesterresan. De två storheterna likställer hon, helt frankt utan att blinka, med varandra.

Vad är det för människosyn? Om en svensk barnfamilj inte har råd att åka med två vuxna och tre barn till Thailand medan en familj har råd med det så är det ett exempel på att Sverige inte är fullt egalitärt. Jag vill se minskade klyftor och ökad jämlikhet, det är jag ärlig med, men jag drar det inte så långt att alla ska ha råd med precis allt. Semesterresor till utlandet är ändå någon form av lyx, även om jag önskar alla människor som vill att någon gång få sätta sin fot i ett annat land.

Men att den familjen som kanske ”bara” har råd med en dagsutflykt till Kolmården, som gudarna ska veta inte är gratis, eller kanske bara en hyrd bil och dagsutflykter till närliggande badplatser så är det inte alls lika hemskt som om samma familj inte skulle ha råd med sjukvård. Och det blir ju konsekvensen av ökad självkostnad. Alla kommer inte ha råd med precis allt som man kanske har behov av.

Det som förenar ovanstående människor är följande ideologiska ståndpunkt som de uppenbarligen hyser: Folk vill bli friska bara för att de då får mer pengar. Folk som är sjuka blir sjukare när de under sin sjukdom får en vettig ekonomisk grundtrygghet. Tvingas folk betala mer för sin sjukvård ur egen plånbok avstår de dyr vård och tar istället eget ansvar, för nu går man hellre till sjukhuset än att ta hand om sig – sjukhus är roliga. Sjukvård är som semester, det får man spara till.

Stefan Hanna må ha fått löpa gatlopp för sin tjockisskatt, men i praktiken är det han säger exakt samma sak som Magnus Andersson och Helen Törnqvist: Folk får skylla sig själva om de behöver vård, de får betala själva.

Ett sådant samhälle vill jag inte leva i.

Annonser

Pragmatism eller ideologi?

Ur ett av Socialdemokraternas tidigare partiprogram, det från 1944, går att läsa:

Vare sig den ekonomiska verksamheten bygger på enskild äganderätt
eller olika former av kollektiv äganderätt måste den samordnas till
en planmässig hushållning, om icke arbetskraft och materiella tillgångar
skola gå tillspillo i sysslolöshet eller i en icke tillräckligt effektiv
produktion. En sådan samordning kan endast komma till stånd under
samhällets ledning och med en sådan inriktning, att enskilt vinstintresse
och enskilda gruppers intressen överhuvud underordnas de
mål som samfällt eftersträvas.

Det är snart 70 år sedan det skrevs, och det skrevs i slutet av ett världskrig.

14 år senare, 1960, heter det:

Viktiga mänskliga behov har icke kunnat tillfredsställas, när kapitalägarnas
förväntningar om vinst varit en otillräcklig drivkraft. Jämsides
härmed leder detta vinstintresse till försök att genom reklam och
andra former av påverkan styra konsumtionen utan tillräcklig hänsyn
till angelägenheten av olika behov. De behov, som endast kan tillfredsställas
genom kollektiva insatser, riskerar att komma i skymundan
för den konsumtion, som stimuleras av privata företagarintressen.

1975:

Beslut som påverkar hela landets utveckling och enskilda
medborgares livsvillkor, fattas av ett fåtal på grundval av kapitalismens
vinstprinciper.

Och vidare:

Den [socialdemokratin] ser som sin uppgift att förverkliga
en produktionsordning som inte styrs av ensidiga och begränsade
vinstintressen.

I 1990 års partiprogram går att läsa:

Stat och kommun har fått ansvar för barnomsorg, utbildning, kultur,
sjuk- och hälsovård, äldreomsorg och mycket annat, som är viktiga
för oss alla i egenskap av medborgare. Dessa verksamheter har
gjorts till medborgerliga rättigheter, som har fördelats lika till alla eller
efter behov. De har därför i huvudsak undandragits de privata vinstintressena
på marknaden och organiserats i statens, landstingens och
kommunernas regi, inom den gemensamma sektorn. De har därigenom
bättre kunnat främja jämlikhet och trygghet, och de har kunnat finansieras
på ett solidariskt sätt.

och

Vård, omsorg och
utbildning ska tillkomma alla på lika villkor.
En sådan behovsorienterad produktion kan emellertid aldrig baseras
på producentens behov av egen vinst på verksamheten; vissa behov
kommer då, såsom mindre lönsamma, aldrig att tillgodoses.

I det alltjämt gällande partiprogrammet står bland annat:

Socialdemokratin är och förblir
ett antikapitalistiskt parti, som alltid byggt
motkrafter mot kapitalets anspråk på makt
över ekonomi och samhälle.

och

Vården, skolan och omsorgen måste
också vara uppmärksam på de klass- och
könsbundna mönstrens betydelse och
medvetet arbeta för att förändra dem.
Därför är utbildning, vård och omsorg
samhälleliga angelägenheter.Fördelningen
av dem får aldrig överlämnas till marknadens
prismekanismer,och utbudet av dem
får aldrig bestämmas av enskilda producenters
intresse av egen vinst.

och

Möjligheterna till andra
alternativ handlar om medborgarnas möjlighet
att välja skola, vård och omsorg, inte
om enskilda producenters möjlighet att
välja de elever och patienter som är mest
lönsamma. Medborgarnas tillgång till välfärden
får inte styras av enskilda företags
vinstintressen.

Denna genomgång är inte på något sätt fullständig, utan en överblick över hur begreppet ”vinst” figurerat i de socialdemokratiska partiprogrammen från dåtid till nutid. Ty nu har vinstbegreppet ånyo hamnat i den socialdemokratiska debatten, denna gång hurivida privata välfärdsinrättningar ska ha rätt att ta ut vinst när de finansieras av skattepengar.

Rent moraliskt och idelogiskt är det enkelt för mig personligen att svara på den frågan. Nej, skattepengar bör inte gå till vinster åt privata bolag. Å andra sidan, hur skapar vi ett samhälle idag som helt och fullt gör att skattemedel inte går dit?

För varje dag köper kommuner, landsting och stat varor och tjänster som produceras av privata aktörer. Jag sitter just nu och skriver på ett dell-tangentbord, tittar på min dell-monitor som är inkopplad till min dell-dator. Brevid mig har jag en telefon från Cisco och en mobiltelefon från Sony Ericsson. Hyfsat kapitalistiska varor vars vinster delvis har betalats av Örebro kommun.

De skolor och äldreboenden vi har i Örebro kommun har uteslutande byggts av privata byggfirmor. Städningen på Rådhuset där jag jobbar utförs av ett privat städbolag.

Är det fel? Är det i så fall mer fel än att ett privat företag tjänar pengar på att driva skolverksamhet?

Jag har svårt att tycka det. Och även om jag rent ideologiskt alltså tycker att det känns fel att våra gemensamma pengar går till vinster är det lite det samhället vi har. Vi lever inte i ett samhälle där det offentliga utför allt, vilket förmodligen vore så pass komplicerat att ändra på att det inte är lönt. Det må finnas perversioner och rena tokigheter som behöver åtgärdas, och det finns givetvis också en gräns på när det har gått för långt, men jag tycker att det bör finnas en pragmatisk inställning till vinster.

Exakt hur den bör formuleras är svårt att säga, men jag landar i ungefär detta:

Kontrollen över skattemedel ska ligga hos demokratiskt valda organ. Alltså är det fel med fri etableringsrätt, oavsett om det gäller sjukvård eller skola. Det måste finnas högt uppsatta minimistandarder hos exempelvis skolor som stadgar vilken kvalitet de måste ha för att få finnas och för att få ta ut vinst. Exempelvis ska allt som gäller för kommunala skolor även gälla för privata. När standarden på skolan och utbildningen är likvärdig med en kommunal skola och tilldelningen av resurser är likadan som till de kommunala skolorna, samt att den privata skolan inte får välja bort elever på grund av funktionsnedsättningar eller inlärningssvårigeter eller svåra sociala situationer, är helt och fullt tillgodosedd tycker jag att det kan vara ok om eventuellt överskott går till någon form av vinst.

Sen tycker jag att det skulle kännas skönt om det fanns någon form av krav på att en del av vinsterna skulle gå in tillbaka in i verksamheterna, men det finns större anomalier i dagens friskolesystem och ”fria val-system” inom sjukvården att först ta hand om så det tycker jag vi kan lämna för nu.

Snurrigt av Rasmus Persson!

Har hittills inte skrivit något om den gräddfil som alla borgerliga kommunalråd utom Gabriella Blomgren och Rasmus Persson valt att ge sig själva så att de får gå före dem med större vårdbehov till en privatläkare istället för till landstingets sjukvård.

För oss i oppositionen har det aldrig funnits någon tvekan – vi tycker att det är fel av flera skäl och står därför utanför det! Vilket alltså även miljöpartisten Gabriella Blomgren och centerpartisten Rasmus Persson har valt att göra. Gott så, och jag ger dem verkligen stora plus i kanten för det!

Men Rasmus Persson kan inte låta bli att göra något vettigt utan att ge en stor skopa ovett åt oss i oppositionen. Det är sorgligt, men tyvärr en del i Rasmus Perssons ibland lite väl polemiska natur.

En av kommunalrådet Rasmus Perssons orosmoln är att vi från oppositionen har ”tipsat media” om detta. Detta, som både han och Gabriella Blomgren samt socialdemokraterna Lena Baastad, Jonas Karlsson och Carina Dahl, samt vänsterpartisten Murad Artin tycker är fel, har givetvis läckts från oss. Som att medborgarna i Örebro inte har rätt att känna till vilka förmåner vi politiker har. För mig är det självklart att vi som företräder örebroarna ska vara hundraprocentigt transparenta vad gäller våra rättigheter, villkor och förmåner.

Rasmus Perssons argumentation är minst sagt lite snurrig, men väl i linje med en del andra snurrigheter från hans sida. På onsdagens programnämnd beslutade vi om hur upphandlingskraven ska se ut för det nya boendet för människor med funktionsnedsättningar. Från oppositionen tryckte vi på att krav om meddelarfrihet bör skrivas in i underlaget. Detta sade Rasmus Persson nej till på grund av att det inte är förenligt med svensk lag. Enligt honom. Vi i oppositionen påpekade att det visst är det. Men det vägrade Rasmus gå med på och majoriteten i programnämnden fattade beslutet utan vår synpunkt beaktad.

Nu fick jag just ett mail om att Rasmus Persson själv, själsvådligt, kört över sin egen majoritet och faktiskt gjort om ett fattat beslut i enlighet med oppositionens önskemål. Bra och klokt rent innehållsmässig, men knappast speciellt förenligt med att hålla sig till demokratiskt fattade beslut, kan jag tycka.