Det förpliktigar att vara ett arbetarparti

Veckans ledartext i Örebro ETC

 

Det går riktigt illa för det enda arbetarpartiet. Just nu torde partisekreteraren från Örebro, Kent Persson, sitta orolig i sin kammare och begrunda både opinionssiffrorna och den krassa verkligheten. Berättelsen håller inte. Sanningen uppdagas. Och väljarna flyr.

Att Moderaterna kallar sig för det enda arbetarpartiet är ungefär lika rimligt som att Kristdemokraterna försöker kidnappa familjepolitiken. Bara för att man pratar om en sak ofta innebär inte det att ens politik på området behöver vara något bra. Moderaternas arbetslinje är tunn, mycket tunn.

Sedan arbetarpartiet kom till makten har arbetslösheten ökat. Andelen sysselsatta har sjunkit. Enligt riksdagens utredningstjänst, RUT, saknades 8200 jobb i Örebro län i november förra året enbart för att regeringen skulle hålla samma takt som den tidigare socialdemokratiska regeringen. 8200 arbetstillfällen mindre än vad som hade funnits om regeringen bara lyckats lika bra som Socialdemokraterna med jobbfrågan. Det är inte oväsentliga siffror.

I vårt län har den senaste veckan varit tuff på många sätt. På flera håll i länet skedde varsel inom tillverkningsindustrin. I Laxå varslades 170 personer om uppsägning. 170 personer i Laxå, det motsvarar cirka 20 000 arbetslösa i Stockholm på ett bräde

Men det är primärt inte en allvarlig situation för vårt län, utan en kris för regeringen och Moderaterna, som är det vi ser idag. För lika mörkt som det ser ut på jobbfronten i landet, lika liten och tom är verktygslådan regeringen har för att skapa nya jobb. Den sänkta krogmomsen har inte gjort det lättare för de anställda i Laxå. Sänkningen av arbetsgivaravgiften är en av eniga experter utdömd satsning. Så Moderaterna sitter där, passiva och viljelösa, trötta och passé inför fullbordat faktum.

Att skapa nya och fler jobb, det är ett arbetarpartis främsta uppgift. Men det är inte den enda. Arbetsplatserna och arbetsuppgifterna måste vara säkra och trygga. Här har arbetarpartiet valt att göra precis tvärtom genom att lägga ner nästan all forskning inom arbetsskyddsområdet.

Löneläget är minst sagt ifrågasatt med nuvarande regering. Folkpartiet vill sänka lönerna för alla genom att börja med ungdomarna. Centerpartiet vill sänka lönerna för alla genom att helt enkelt sänka lönerna för alla. Även om Moderaterna försöker vifta bort den typen av anomalier på den politiska högerkanten är det ändå mer uppenbart att det är den politiken Alliansen vill föra.

På den egentligen självklara frågan för ett arbetarparti om hur vi på sikt kan göra det möjligt att jobba lite mindre står Moderaterna helt platta. Inga förslag på fler semesterdagar, ingenting som leder till kortare arbetsdagar.

Är man ett arbetarparti som är man det. Man kan inte välja bort vissa delar och bara välja andra. Men även om fokus för Moderaterna ligger på att ge fler jobb går det bara sämre och sämre på den fronten. Här har Kent Persson något att bita i, men för de som känner honom finns det ingenting som tyder på att han kommer att lyckas. Det kryllar inte av jobbpolitik från Kent Perssons örebromoderater.

Är man ett arbetarparti så är man det fullt ut, inte bara på affischer. Moderaterna har misslyckats med jobben, det talar även den senaste tidens varsel om.

 Kent Persson har ett stort jobb framför sig. Det tråkiga är att allt färre får ett.

Härmed tar jag tillbaka min del i Victorias och Daniels bröllopspresent

Hej Victoria och Daniel,

Nu har det snart gått två år sedan ni under pompa och ståt gifte er i Stockholm. Sedan dess har ni också fått er första dotter. Grattis. Vi känner förvisso inte varandra, också jag har fått en dotter och är i giftastagen och har inte så mycket som fått en vinkning från er, men jag gratulerar ändå. Jag hoppas ni båda mår bra, liksom även er lilla Estelle. Hon är väldigt söt.

Låt mig också framföra min medkänsla för din pappas fabrors bortgång, Victoria.

Med anledning av stundande dop och begravning förstår jag att schemat är väldigt pressat. Ni har ju båda ett otroligt tufft schema som ska kombineras med småbarnslivets stress och press. Tro mig, jag avundas er inte.

Men nu är det så här att ni i snart två år har vetat vad vi i Örebro kommun skänkt till er i bröllopspresent. Det är en stig, som är anpassad för människor med funktionsnedsättning, så att de kan gå eller ta sig fram med rullstol och få motion. Det ska också vara ett ställe där människor till exempel kan gifta sig i en vacker miljö.

Med tanke på att jag som politisk sekreterare arbetade med den frågan för sex år sedan tillsammans med dåvarande kommunalrådet Carina Dahl, fast vi då ville kalla det för ”Hälsans stig” och göra lite mer än vad som görs nu, tycker jag att satsningen är lysande.

Jag är inte arg på er för att ni inte behagar komma. Jag förstår som sagt hur pressat det är, med både dop och begravning samma vecka. Men ni hade väl åtminstone kunnat hitta en annan tid för ert mottagande av denna gåva? Fast egentligen så kanske det inte spelar någon roll.

För det jag vänder mig mot är att ni får den i present överhuvudtaget. Jag menar, ärligt talat, hur ofta kommer ni att besöka den när ni inte ens besöker invigningen av den?

Ni bor i ett fint slott vid en av Sveriges vackraste parker. Jag har svårt att tro att ni lite spontant bestämmer er för att åka tjugo mil till Örebro och ta en promenad. Kanske en gång, men knappast två. Att ”ge er” denna promenadslinga i bröllopspresent är därför lite konstigt. Ni borde kanske ha fått något ni har nytta av istället. Typ er frihet, möjlighet att välja religion och kanske också rätten att låta er dotter välja sina egna promenadstigar i livet och inte bara följa skvallerpressens pekpinnar hela tiden.

Så härmed tar jag, skattebetalare i Örebro kommun, tillbaka de 90 öre jag skänkt till er som bröllopspresent. Det handlar inte om oartighet även om jag inser att det är lite oartigt av mig, utan mer om en ärlig ambition att låta örebroarnas skattepengar gå till saker som örebroarna vill ha. En egen stig, som inte behöver vara er, till exempel.

Allt gott!

You’re doing it again, Kent

Det är roligt att följa sin gamle kamrat Kent på hans nya fina uppdrag som stormoderat i Stockholm. Jag vet inte hur han själv upplever att starten har varit, han har tagit det lite lugnt tycker jag, men idag verkar han ha återfunnit sitt frenetiska tyckeri-jag.

Hade Reinfeldt ringt mig och bett om synpunkter på Kent innan han utnämnde honom, vilket han nu inte gjorde, hade jag sagt att: ”Ja, den där Kent Persson, han ska då tycka och tycka och det är ju sällan det han tycker egentligen ”är tyckt”, utan mer ”uttryckt”. ”Va?”, hade Reinfeldt svarat då, och då hade jag utvecklat:

Det är sällan som det som kommer ut från Kent Persson är tänkt i fler led än ett. Ofta ser man att det liksom glimtar till något i huvudet på karln, och sen sägs det ofta rakt ut. ”Sänk skatten!” för att sen inse att: ”Nej, vad fan sa jag?” och sen fyra månader ge uttryck för åsikten att sänkt skatt, det har jag aldrig varit för. Han är sådan, Kent. Flexibel kanske det kan kallas – i Örebro kallas han dock för Flip-Flop-Kent.

Men han har också en sida av enormt självförhärligande. Förra mandatperioden styrde ju Kent Persson i Örebro (han avskaffade för övrigt heltidssatsningen som fanns i Örebro, hans hjärtefråga!) och när det var dags både för förlustvalet 2010 och förlustvalet 2011 stod Kent Persson på barrikaderna och ropade hur bra den dåvarande kommunledningen var.

Problemet var ju att framför barrikaderna stod ingen alls. Kent et consortes var ganska, eller ja – helt och hållet – ensamma. Alla tyckte tvärtom att de var ganska dåliga. Men Kent, han tutade på.

Jag hade nog sagt till Reinfeldt, hade han bara ringt, att det nog är lite sån han är, gode Kent, och att ränderna inte suddas ut fast han får en ny fin titel och en fräsig lön.

Idag kom beviset att ränderna snarare förstärkts. Följ Kent Perssons twitterflöde idag. Ser Kent Persson att äpplet är rött, men någon säger åt honom att skriva att det är grönt, ja då skriver Kent Persson att äpplet är grönt.

Det närmast frenetiska hyllandet av sin egen sida är faktiskt lite småmuffigt. Bara det att MUF:arna vet att det bör göras med viss finess.

Moderaterna har fått Örebros Galne Gunnar vid rodret. Och vi hemifrån kan bara travestera Reagan och säga: ”You’re doing it again!”

Nu pressas Alliansen – vilket parti ska de borgerliga stödrösta på?

Efter dagens mätning från Demoskop har Socialdemokraterna ökat konstant i tre månaders tid vilket nu gett en stor ledning för de tre rödgröna partierna medan allianspartierna tappat. I dagens mätning tappar även Sverigedemokraterna och är på väg nedåt fyraprocentsspärren. Mycket gott.

Opinionsmätningar är inte valresultat och man ska vara mycket försiktig med att dra större tendenser från dem än att de nog pekar ut en viss riktning vartåt det hade barkat hade det varit val just idag. Vilket det ju förstås nu inte är. Men opinionsmätningar pekar ut trender och ger vind i seglen för vissa och gör det lite tuffare att arbeta för andra. Det är mycket roligare att vara socialdemokrat idag än i januari, som ett exempel.

(Som ett sidospår måste jag länka till Alliansfritts roliga post om Kent Perssons syn på opinionsmätningar)

Det tydligaste med den senaste raden opinionsmätningar, förutom ”maktskiftet”, är att samtliga tre borgerliga stödpartier till Moderaterna nu balanserar kring 4 procent. Det är faktiskt inte bara Krisdemokraterna, eller Centerpartiet efter Annie Lööfs chockfiaskostart som centerledare, utan även Folkpartiet med superjanne i toppen som är på väg ut ur riksdagen.

Det är säkert inte så att vi efter valet 2014 kommer att få se enbart ett borgerligt parti i riksdagen, men mycket tyder på att åtminstone ett, men kanske mer troligt två, partier åker ur.

Vilket?

Krisdemokraterna
Krisdemokraterna har aldrig stötts av väljarna. Under en kort period framstod Alf Svensson som en trevlig man, och fick på grund av sin popularitet några fler röster än vad de egentligen skulle ha. Utan Alf Svensson är Krisdemokraterna intet. Ett strykparti som ena dagen lyfter fram förbud mot samkönade äktenskap som en nödvändighet för att sedan bli överkörda, lyfter fram förbud mot att samkönade par ska prövas som adoptivföräldrar som en nödvändighet för att sedan bli överkörda, som går till val på sänkt bensinskatt men som sedan höjer den, etc etc. De har inte i riksdagen att göra, och det troliga är väl att deras historia nu äntligen är över. Chans att nå riksdagen 2014: 5 procent.

Centerpartiet
Centerpartiet har inte nått över 10 procent på över 20 år. Att beskylla partiets kräftgång på Annie Lööf vore därför oschysst. Men helt klart är att Annie Lööf inlett sin tid som partiledare på ett sätt som inte kan beskrivas som annat än tväruselt. Normalt betyder ett partiledarskifte en temporär uppgång i opinionen. Speciellt när företrädaren, som i Lööfs fall, inte var populär. För Annie Lööf har det varit precis tvärtom. Ett osäkert agerande, svaga framträdanden och impopulära utspel som sänkt lön för alla (hur kom det sig att det inte föll väl ut förresten?) har Annie Lööf fått se siffrorna dala närmre och i många mätningar under fyraprocentspärren. Varför Centerpartiet behövs i svensk politik ter sig allt mer som en gåta för väljarna. Historiskt är Centerpartiet en stor maktfaktor i Sverige så kärnväljarna finns där. Mobiliseras de kan det gå bra. Gör de inte det åker Centerpartiet ur riksdagen 2014. Chans att nå riksdagen 2014: 25 procent

Folkpartiet
Att Folkpartiet åker ur riksdagen är nog inte troligt, utan mer ett önsketänkande. Det är oavsett vad ingen munter syssla för folkpartister att följa utvecklingen för sitt parti. De senaste årens SD-flörtar med främlingsfientliga förslag har gett kortsiktiga positiva opinionssvängningar, men inte gjort Folkpartiet till det danska folkeparti de uppenbarligen velat bli. Inte ens skolfrågan fungerar längre. Folkpartiet befinner sig i en idémässig kris, som nu även syns i opinionen. Chans att nå riksdagen 2014: 90 procent.

Det kanske roligaste är att både Centerpartiet och Krisdemokraterna gör samma bedömning av läget – när siffrorna rasar krävs inte förändring, det krävs bara mer av samma och mer tydlighet. Som att det är det som är problemet? Den har artikeln är urtypisk och också urkomisk  Det är inte Socialdemokraterna direkt som har 3,5 procent och Krisdemokraterna som har 35 procent, i opinionsmätningarna.

Nu pressas Alliansen. Det är inte ovanligt att ett parti ligger farligt nära fyraprocentsspärren och då är det enkelt för framförallt moderata väljare att stödrösta på det partiet. Men på vilket parti ska de rösta den här gången? Och hur ska de tre partierna profilera sig, utan att stöta sig med varandra och moderata väljare? Hur ska Moderaterna agera? Kent Persson har i Örebro län misslyckats med att hålla ihop Alliansen, både i sitt eget Örebro och nyss i Nora. Han är inget föredöme som samarbetspolitiker direkt.

Frågorna är många. Krisen för Alliansen är här.

Lär ut varför Första maj firas istället!

Bilden ovanför blev gårdagens och dagens virala nätsnackis. Och visst, svaren är korkade och enfaldiga från att komma från en fyrtioårig ombudsman och högt uppsatt politiker i ett av Sveriges största (nåväl) partier i ett av deras starkaste fästen. Det är inte kreti eller pleti de frågar, utan en heltidspolitiker, som på allvar tror att Första maj firas för att det kommer efter Valborg och att det har något med Skansen att göra.

”Sveriges historia är dess konungars”, skrev Erik Gustav Geijer. Det är sant, så till vida att den historia som lärs ut i skolan är kungalängden och omständigheter rörande den. Det är kungarna som förde Sverige framåt, men lite märkligt nog tar historien liksom slut någon gång vid mitten, slutet av 1800-talet. Om förlusten av Finland 1809 lärs litet ut, men än mindre om unionsupplösningen från Norge. Om den svenska och internationella arbetarrörelsen – inget.

När jag gick i skolan, och det är inte så fasligt längesen, fick jag till alla tjejers stora förtjusning (jag gick i en klass med enbart tjejer och så jag) igenom att vi skulle lära oss lite om Sveriges 1900-talshistoria (vi var ju fortfarande i 1900-talet då, så gammal är jag). Lite utöver läroplanen så att säga. Den undervisningen gick ungefär ut på att vi tittade på Hans Villius tv-serie om 1900-talet. Mycket mer än så var det inte.

Jag tillhör inte experterna på den svenska arbetarrörelsen eller mitt partis historia. Inte på långa vägar. Men jag har läst ganska mycket om det så jag vet nog mer än 99 procent av svenska folket. Jag vågar på stå att de flesta svenskar vet tämligen lite om hur arbetarrörelsen klev fram, genomförde alla de reformer vi idag tar för givna trots motståndet från högern, fänglades, dödades, men med ordet som medel införde demokratin i landet. Inte för att svenskar är korkade, utan för att det helt enkelt inte lärs ut i skolan.

Varför? Beror det på rädslan att ”ta ställning” i någon sorts konflikt mellan höger och vänster? Är det i så fall ett giltigt skäl? För ärligt talat – utan arbetarrörelsen i Sverige vore Sverige ingenting idag. Ett fattigland med enorma klyftor, utan vare sig välfärd eller den hyfsade grad av jämställdhet och jämlikhet som i internationell jämförelse trots allt råder i Sverige, även om allt under nuvarande regering går bakåt.

Kanske är det därför högt uppsatta politiker inte kan historien bakom Första maj. Inte känner till att Moderaterna faktiskt var motståndare till rösträtten. Som inte kan historien om Ådalen.

Det måste bli ändring på det. Svenska skolväsendet måste lära ut svensk 1900-talshistoria, hela kittet. Och vi i arbetarrörelsen måste resa på oss och ta vårt ansvar.

Det handlar inte om att bli nostalgiska. Det handlar inte om att vinna framtidens val på gårdagens meriter. Men det handlar om att vi i Sverige borde visa den tacksamhet och respekt som männen och kvinnorna som gav oss allt det vi har idag är värda. Det bästa sättet är att fortsätta i deras andra, genom att SMS:a in ett S och sitt personnummer (S ÅÅMMDDNNNN) till 72105, betala en hundring, och bli medlem i Sveriges största parti. Det åtminstone anständigaste är att erkänna sin historia. Då kommer kanske kunskapen på köpet.

 

Socialdemokraterna valde inte bort Vänsterpartiet. Väljarna gjorde det.

På dagens Första maj-firande levererade tydligen Vänsterpartiet i Örebro en och annan dräpa mot Socialdemokraterna. Det är väl ok, även om jag kan tycka att det finns större utmaningar i världen än att angripa en kommunledning som just nu gör allt för att halvera barnfattigdomen i Örebro till 2020, skapa nya jobb på Väster samt rusta människor starka för att kunna ta de jobb som skapas. Man hade kunnat riktat kritiken mot högerregeringen som gör allt vad de kan för att förstöra i Sverige.

Enligt Nerikes Allehanda sade kommunalrådet Murad Artin (V) följande om oss:

 De valde bort ett rött Örebro, och valde i stället vårdnadsbidrag, privatiseringar och därmed ökade klyftor. Jag undrar vilka arbetare de tycker att de firar en dag som denna.

Det är lögn i flera led. Låt oss börja bakifrån:

Socialdemokraterna uppmärksammade idag på Första maj både de enorma framsteg som den svenska arbetarrörelsen genomfört och förbättringar Socialdemokraterna drivit igenom i riksdagen, men också de idéer och tankar vi har idag för att i framtiden skapa nya jobb i Sverige. Vi är ett arbetareparti, Sveriges enda, och det visade vi idag! Således firade vi alla Sveriges arbetare, både de med och utan jobb, men också de som har jobbat men som nu gått i pension och de som befinner sig i studier och snart ska ut i arbetslivet.

Vi har varken valt vårdnadsbidrag, privatiseringar eller ökade klyftor och kommer heller aldrig att göra det. Vårdnadsbidraget förlängdes i ett par, tre år och när det gäller privatiseringar råder den syn som alla tre partier i kommunledningen har – privata alternativ kan få finnas men den goda offentligt drivna välfärden ska vara toppkvalitativ. Det är den också. Men kan bli bättre. Det kommer den att bli. Och ökade klyftor – ja, det finns plakatpolitik och så finns det plakatpolitik. Det är klart att det parti som dömt ut varje skolnedläggning där folk har protesterat men accepterat dem där folket har varit tysta, och som svarar på barnfattigdomssatsningen som är gigantisk att den är hemsk för att Vänsterpartiet minsann vill halvera barnfattigdomen till 2015, också kan se ökade klyftor i allt vi gör. Men vi ökar inga klyftor i Örebro. Det som sker är att vi har en högerregering som ökar klyftorna, men en kommunledning som försöker mot storm och vågor bekämpa dem. Väljarna har sett det.

Men så till den första meningen i citatet, att Socialdemokraterna valde bort Vänsterpartiet. I ordinarie kommunfullmäktigevalet 2010 låg Vänsterpartiet i praktiken still, men man backade något. Men i omvalet gick man bakåt ännu mer – utslaget på helheten backade Vänsterpartiet med 0,4 procentenheter och i den valkretsen där det var omval med nästan 2 procentenheter.

Detta trots att Vänsterpartiet befunnit sig i opposition, precis som Socialdemokraterna, mot den dåliga kommunledning som fanns innan. Man lyckades inte uppbåda något som helst större stöd för sin politik utan man backade till och med.

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet gick till val på att bilda en kommunledning men Lena Baastad var väldigt tydlig med att det måste ske på ett sätt så att en majoritet bildas. På grund av Vänsterpartiets dåliga valresultat så gick det inte att bilda en kommunledning med bara Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Och inget annat parti ville ingå i en majoritet tillsammans med Vänsterpartiet.

Men hade det varit så att Kristdemokraterna och Centerpartiet hade velat bilda majoritet med Vänsterpartiet, vad hade det då fått för konsekvenser? Hade Vänsterpartiet gått med på vårdnadsbidraget? På Lagen om valfrihet? Nej? Tror de då att partierna hade stött den kommunledningen? Nej? Vad hade hänt då? Jo, då hade rasisterna i Sverigedemokraterna blivit vågmästare i Örebro och med tanke på att de röstar med borgarna i 95 procent av fallen i Örebro hade det knappast blivit bättre än idag.

Nej, Örebro har inte fått en kommunledning som var helt logisk innan valrörelserna. Men Örebro har fått en kommunledning som driver Örebro framåt, i majoritet för fler jobb, mer skattetillväxt och bättre välfärd. Med fokus på att halvera barnfattigdom, bygga bostäder och rusta skolor. Med målet att skapa ett bättre Örebro, för alla – barn och äldre, kvinnor och män.

Kommunledningen har säkert brister, och det är delvis oppositionens roll att granska den, men lite sans kan man nog begära ändå. Åtminstone lite självinsikt.