När människor blir sjuka och arbetslösa, då gör regeringen det tuffare att vara sjuk och arbetslös.
När tågen går allt sämre skär regeringen ner 700 miljoner kronor på järnvägsunderhåll.
När samtliga borgerliga partier i Örebro gör ett uselt val och backar (antingen i förhållande till 2006 eller till rikstrenden) kräver de ökade politiska resurser.
Vem kan rekommendera en bra medicin mot yrsel?
Så meddelade då Mona Sahlin sin avgång. Efter år av spott och spe uppstod en stämning som innehöll ömsom sympati ömsom förståelse. ”Mona Sahlin var bättre än partiet” har det helt plötsligt hetat från personer som tidigare var medlem i Facebookgrupper med syftet att minsann meddela att man hellre har en lyktstolpe som statsminister än Mona Sahlin.
Mona Sahlins allt för korta tid som partiledare kan med valresultat som måttstock betecknas som misslyckad. Hon blev den andra socialdemokratiska partiordföranden efter Claes Tholin (som kom före Hjalmar Branting) att inte bli statsminister, och valresultatet 2010 är historiskt dåligt.
Samtidigt går det inte att förneka att tiderna idag är annorlunda än tiderna då. Att en partiledare tvingades avgå efter bara fyra år vid makten hade varit otänkbart tidigare inom Socialdemokraterna. Få partier hade agerat så. Men Mona Sahlin stod för något nytt i en ny tid och i den nya tiden är partiledaren ofta synonym med partiet. När Socialdemokraterna gör ett dåligt val blir den rådande bilden därför den att det var Mona Sahlin som gjorde ett dåligt val. Någon egentlig analys om det verkligen förhöll sig så var det ingen som gjorde.
Det går inte att förneka att det fanns personer som i valrörelsen sade att de aldrig skulle kunna rösta på Socialdemokraterna så länge Mona Sahlin var partiledare och statsministerkandidat. Mona Sahlins popularitet var inte stor och det kan ha lett till att personer röstade på Miljöpartiet, något annat parti, eller inte röstade alls. Å andra sidan lyckades Mona Sahlin, som ledare för det rödgröna regeringsalternativet, faktiskt få drygt 40 000 fler personer att rösta på de rödgröna partierna än 2006.
Efter Mona Sahlins avgång har kommentarerna om nästa partiledare och det socialdemokratiska partiets framtid flödat. ”Kris” har varit ett ofta förekommande ord.
Och folk på högerkanten och politiska kommentatorer har gottat sig åt den socialdemokratiska krisen. Visst ligger det mycket i begreppet kris, men man ska komma ihåg att valet 2002, alltså det förrförra valet, var ett riktigt bra val för Socialdemokraterna som då hamnade på 40 procent. Det är två val sedan.
Ställer man det i jämförelse med Centerpartiet, ett fornt storparti, tornar en annan bild fram. Det är 22 år, eller sju val, sedan Centerpartiet lyckades spränga tioprocentsvallen. Kristdemokraterna har också de fullkomligt rasat i opinionen och kommer allt närmre fyraprocentsspärren. Vänsterpartiets behov av utveckling är stor och nog hade Folkpartiet önskat mer av Super-Janne än dryga 7 procent?
Skillnaden på Socialdemokraterna och de andra partierna är att Socialdemokraterna öppet vågar tala om sitt läge. Den krisinsikten finns inte hos något annat parti, möjligen med undantag för vänstern som tillsatt en framtidsgrupp. Visserligen blir kri(s)en mer belyst men den blir också tagen på allvar. Det ser ljust ut inför 2014. De andra partierna borde bli oroliga. Modeordet inom politiken är ”förnyelse”. Nu pratas det öppet om behovet av förnyelse inom Socialdemokraterna.
Jag vet inte riktigt vad det ordet innebär. När borgerliga politiker pratar om Socialdemokraterna efterlyser de en förnyelse, ungefär som att en sådan skulle kunna få dem att rösta på oss. Inget kunde röra mig mindre än när borgare föreslår politiska ställningstaganden för Socialdemokraterna.
Helt klart är att förnyelse inte får innebära de tre slentrianmässigt nyttjade orden ”gå åt vänster” eller ”gå åt höger”. Socialdemokratins lösning idag handlar inte om att utifrån någon sorts konstruerad höger/vänster-skala ta kliv åt endera riktningen. Socialdemokraterna måste finna lösningar på aktuella problem, oavsett om de kommer höger eller vänster ifrån.
Men först måste man våga identifiera problemen. Det är inte helt enkelt. Det handlar både om vem som ska få inneha problemformuleringsinitiativet och vems lösningar man ska söka efter. Problemet för vissa är att ”få tiden att räcka till”, och då kan lösningar vara olika former av skattelättnader inom tjänstesektorn, typ RUT och ROT. Problemet för andra är att ”få pengarna att räcka till”, och då kan skattesänkningar eller ökningar i olika transfereringssystem vara en del av lösningen. Dock kan det aldrig vara hela lösningen.
Valet 2006 och valet 2010 kretsade kring frågan om skattepolitiken. Det är förvisso inget nytt, redan 2002 vann Socialdemokraterna valet på Moderaternas skattepolitik, vilket gjorde att de tvingade lägga om hela sin skattepolitik på det retoriska planet till valet 2006 vilket i sin tur gjorde Socialdemokraterna passiva 2010. Eller annorlunda uttryckt: Moderaterna formulerade om sin skattesänkarpolitik från 2002 till 2006, vann debatten, vilket gjorde att Socialdemokraterna var tvungna att positionera sig nära den skattesänkarpolitiken 2010. För visst kändes det underligt att med ena handen, rättmätigt, kritisera Moderaterna för att vilka öka klyftor och sänka skatten för de rika på alla andras bekostnad samtidigt som vårt tydligaste och mest presenterade vallöfte var en stor skattesänkning för pensionärer och sänkta skatter på att anställa unga. Visst – vi gav mer till de som hade det tuffare och vi höjde skatterna för de som hade det bäst, men det var ett val mellan sänkt skatt och sänkt skatt och det gjorde väljarna, och partiarbetarna, lite konfunderade.
Helt klart är att skattefrågan är central och måste vara det i en socialdemokratisk politik för 2000-talet. Skatt betalar välfärd. Skatt genererar också jobb i vår välfärd. Skatt kan också minska klyftor vilket måste vara ett centralt mål i en socialdemokratisk ideologi. Helt klart kan allt för höga skatter, eller skatter som är formade på ett mindre lämpligt sätt, också hämma tillväxten i flera led och givetvis också minska det privatekonomiska utrymmet (den som ställer sig tvekande bör ju annars i rimlighetens namn föreslå hundraprocentiga skatter). Hur skattesystemet är utformat är därför av största vikt för en socialdemokrat.
En annan viktig fråga handlar om vår gemensamma välfärd. Här måste det till krafttag och det måste tänkas nytt. Synen på friskolor har gått från att vara extremt hård mellan förbudsivrarna och tillåtalltingarna till att helt skuffas under mattan. Om inte Socialdemokraterna bekräftar att dagens system faktiskt inte är bra, vem ska då göra det? Vi måste ta ett ordentligt omtag, precis som vi lovade i valet, och se över alla skolreformer som genomförts de senaste årtioendena.
Vår välfärdspolitik behöver också anamma en del tänkande som kommit på sistone som handlar om människors individuella önskemål. Är det något uttalande från en socialdemokrat jag avskyr så är det Pär Nuders liknelse om barn och äldre, hur lika de alla är. Vad är det för ett jäkla sätt att se på människor? Har inte det individuella värdet börjat förrän barnen börjar skolan? Och upphör de vid en viss ålder, eller när behovet av vård och omsorg inträder? Rent skitsnack! Vi måste se att människor har önskemål om hur de vill att deras barns barnomsorg ska vara utformad och hur omsorgen om äldre ska se ut. Inflytande och delaktighet, på riktigt – för alla, måste bli Socialdemokraternas melodi. Det innebär inte ett sväljande av borgerlig politik om ”valfrihet” och ”vårdnadsbidrag” och ”privatiseringar”, utan brukarinflytande, personaldelaktighet, flexibilitet och ordentlig möjlighet till påverkan.
Socialdemokraterna måste också ompröva sin struktur som parti. Idag är vi ett parti med en mycket underlig organisation på pappret och en än underligare organisation i verklgiheten. Kompromisser måste göras mellan stad/land, skogslän, höger/vänster, fack/forskning och så vidare.
Häri ligger Socialdemokraternas storhet. Inget får rucka på den ordningen.
Men det går inte att kompromissa sönder sig. Ibland måste man våga fatta beslut som någon eller några inte gillar för att majoriteten i partiet helt enkelt tycker så. Att personer lämnar ett parti till förmån för ett annat är inget större problem så länge de gör det därför att partiernas åsikter bättre överensstämmer med deras.
Partitraditioner och liknande måste också ses över. Det är något besynnerligt att i ett parti sjunga om ”trälar” och ”den sista striden” när vi istället måste se människor som kraftfulla och varje dag söka nya strider (i betydelsen utmaningar) att strida för att därigenom, med reform på reform, förändra samhället till det bättre. Internet, sociala medier, dörrknackning, nätverksstruktur, medlemmar som fritt får välja sina arbetsformer – vi ÄR en folkrörelse och SKA vara en folkrörelse, men i tiden och inte i forntiden.
Sist, men inte minst, något om partiledarfrågan.
Namnfrågan lämnar jag därhän än så länge. Avser att återkomma. Men arbetsformerna för att få fram ett namn måste ändras. Jag har tre idéer:
Framtiden är ljus. Och nej – det lär inte vara sista striden.
John Johansson(s) blogg 