Tittade på Rapport ikväll (that’s the Swedish fredagsmys for you) och hörde Mats Svegfors, före detta chefredaktör på Svenska Dagbladet och nuvarande landshövding (avskaffa) i Västmanland. Se inslaget här i repris!
Mats Svegfors säger precis som jag – det var fel att publicera enbart för att provocera!
Först och främst – den jäkeln som bränner en docka föreställande Fredrik Reinfeldt är en brottsling. Det är inte ett ok opinionsyttrande, utan ett direkt mordhot. Han/hon/dem har jag absolut inget till övers för.
Men den människa som bränner en svensk flagga (grön dessutom(?)), han yttrar väl bara en opinion? Och det måste man väl få göra?
När det gäller rättsfrågor är jag lite politiker och väldigt mycket Amnesty Internationalist. Det vill säga: Jag värnar rättssäkerheten! För mig är den oerhört viktig.
Ett samhälle utan rättssäkerhet drabbar i hög grad människor med utländsk bakgrund, unga, tidigare brottslingar, minoriteter, oppositionella och så vidare.
Nu har förundersökningen lagts ner i ett uppmärksammat rättsfall. Att en förundersökning läggs ner innebär inte att personerna i fråga är oskyldiga. Det innebär att skulden inte kan bevisas. Och kan skuld inte bevisas kan inte gärna någon påstå att personerna är skyldiga. Ändå är det precis det personer påstår.
På Facebook, ett stort Internetcommunity, där för övrigt även jag finns, har nu en grupp startas som just i detta nu har 3700 medlemmar. Den gruppen handlar om att de män som ingick i den förundersökning som nu lagts ned är skyldiga.
Det är en fascinerande kunskap dessa 3700 personer besitter om en förundersökning som ännu inte är offentlig. Jag blir uppriktigt sur på alla som dömmer dessa personer på förhand, utan att ha läst en bokstav i förundersökningen, utan enbart följt mediarapporteringen.
En av de omständigheter som enligt ”allmänheten” gör att en av personerna måste vara skyldig är att han även vid en tidigare våldtäktsrättegång friats.
Ingen rök utan eld, så att säga…
Att en våldtäkt alltid är hemsk är så självklart att det knappast behövs sägas. Att personer som begår våldtäkter ibland går fria är hemskt, det är också självklart. Men att gå ifrån det till att säga att alla som frias ändå är skyldiga – det blir ju en absurd situation.
Men i detta fall har en åklagare som läst hela förundersökningen gjort bedömningen att brott inte kan styrkas.
Kan han ha gjort fel? Självklart! Tycker tjejen som påstår sig ha blivit våldtagen det, är det upp till henne att begära att en annan åklagare tar sig an fallet, vilket uppenbart också ska ske. Det är bra. Det är den vägen man ska gå.
Tills dess är det bara att acceptera: Skyldig är man när skulden är bevisad. Tills dess är man oskyldig. Att som vissa vill, ändra bevisbördan så att en man måste bevisa sin oskuld, skapar ett fullkomligt rättsosäkert samhälle. Inte därför att jag tror att tjejer hittar på våldtäkter i stor utsträckning, utan därför att det räcker för polisen att hitta en misstänkt på väldigt vaga grunder i fall där det är bevisat att en våldtäkt ägt rum, för att han ska bli dömd. Har han inget alibi och är han hyfsat lik ”gärningsmannen” så blir det ju svårt för honom att bevisa sin oskuld, vilket skulle krävas.
Johan Pehrson, fp, han som inte fick bli justitieminister, säger i dagens Nerikes Allehanda, på frågan ”Bör NA:s chefredaktör be om ursäkt?”
”Absolut inte. Jag har följt hans kommentarer i radio och han har förklarat sin ståndpunkt på ett utmärkt sätt. Vi lever i ett fritt land och den här publiceringen är inom toleransens gränser. De som har en annan uppfattning kanske ska fundera på att flytta” (min kursivering)
Jag skriver i samma Nerikes Allehanda i en debattartikel, tidigare publicerad här på bloggen, att Nerikes Allehanda inte gör något juridiskt fel som publicerar bilden. Men av skäl som framgår i artikeln tycker jag ändå att publiceringen är fel.
Jag tycker inte Ulf Johansson, chefredaktör på NA, bör be om ursäkt, i och med att han inte tycker att han har gjort fel. Att be om ursäkt för något man medvetet har gjort blir ju bara patetiskt. Men om han inser, vilket han uppenbarligen inte gör, att det han och NA har gjort är att såra människor som inte alltid tillhör samhällseliten, kanske en ursäkt till de sårade vore på sin plats. Men den insikten tycks han sakna.
Men Johan Pehrson, som alltså är folkpartistisk riksdagsledamot från Örebro, tycker att alla dem som vill ha en ursäkt, kanske på grund av att de har blivit sårade (frågan eller svaret eliminerar ju inte det alternativet), ska flytta härifrån. Underförstått, till något annat land.
Folkpartiet är ett parti som i ilfart är på väg nedåt. Död är socialliberalismen. Kopierad är den ”danska folkpartismen”.
Åsa Westlund, socialdemokratisk europaparlamentariker och före detta ordförande i socialdemokratiska studentförbundet fick i förrgår sitt första barn, Erik. Till henne: Grattis!
Läser dock med förskräckelse den artikel i Aktuellt i politiken där hon intervuas över detta. Det är nämligen så att Åsa Westlund inte får ta ut någon föräldraledighet, vilket innebär att hon kommer ses som ”frånvarande”. Någon orsak till denna frånvaro kommer inte att framgå, vilket alltså betyder, för de 99,99 procent som inte har en aning om hennes barn inte har en aning om varför hon är frånvarande.
En som ”drabbats” av detta är förra parlamentarikern, och nuvarande ministern, Cecilia Malmström (fp). Hon var den europaparlamentariker som ”varit frånvarande” mest hitills. Förklaringen: Hon har fått tvillingbarn.
Självklart borde europaparlamentariker kunna få vara föräldralediga, och att en ersättare kallas in under den perioden. Så fungerar det i Sveriges riksdag, både vad gäller sjukdomsfall och föräldraledighet.
För att en ersättare nu ska kunna kallas in krävs det att Åsa Westlund helt enkelt avsäger sig sin plats i europaparlamentet. Då mister hon givetvis sin chans att återkomma också. Det vore ju oacceptabelt.
Äntligen! Alaa Idris bloggar!
Hon har inte rätt i allt, men hon är alltid rätt.
I dagarna är det exakt tio år sedan Prinsessan Diana dog. En hektisk bilfärd, på jakt från paparazzifotografer och skvallerpressen, slutade med Dianas och pojkvännens död, en augustinatt i Paris.
Dianas död är en sådan händelse där man minns precis hur man reagerade när man nåddes av beskedet. Trots att jag personligen, varken då eller nu, håller Diana som en av mina främsta förebilder (även om hon säkerligen var en på alla sätt remarkabel person) är givetvis hennes död en av nittiotalets sorgligaste händelser. En tvåbarnsmamma dör, en älskad och uppskattad offentlig person dör, och ett av vår tids främsta tecken uppenbaras – medialiseringen.
En paparazzi är en fotograf som smygfotograferar kända personer. Fotograferar personer som gör samma saker som du och jag. Handlar, går ut med hunden, barnen, eller tömmer soporna. Människor, med samma kromosomuppbyggnad som du och jag, som gör det vi alla tycker är livets vardagshändelser. Men som uppenbart är intressanta för dig och mig, i och med att vi köper de tidningar där bilderna ingår. Efterfrågan föder tillgång, det fick jag lära mig i nationalekonomin.
Diana dog för att hon ville vara för sig själv. Det inser nu även en del i mediavärlden, som nu tar på sig det faktiska ansvaret för Dianas död. Hon var i Paris, säkert av anledningar som är totalt triviala, men ändå fanns ett stort medialt intresse kring hennes Parisvistelse. Ändå förföljdes hon, i ett hektiskt tempo, ända in i hennes död.
Diana är död, det är ett ovedersägligt faktum, även om de självklara konspirationsteoretikerna tror att det hela är en fejk. Men idag lever Paris Hilton, Linday Lohan, Prinsessan Victoria, David Beckham och Britney Spears. Som exempel. Hur ser medias bevakning ut av kändisar idag, i förhållande till när Diana dog för tio år sedan? Har det blivit bättre? Knappast!
Idag, efter den globala Internetrevolutionen, förmedlas bilder och information snabbare än kvickt. Någon sekund efter att en bild tagits av en fotograf ligger den ute på världens medier. I idrottssammanhang känns detta angeläget. Men jag behöver inte veta vad Paris Hilton gör just i detta nu. Jag behöver nog inte veta alls så mycket om vad människan gör överhuvudtaget, föresten.
Anta att vi i framtiden får se en ny död kändis som jagats till döds av paparazzifotografer. Kommer det att förändra situationen ytterligare? Dianas död är fortfarande en händelse som för de flesta av oss är ett sorgligt minne i livet, men hur många av oss reflekterar över Diana när vi slickar i oss den senaste informationen om Nicole Ritchies graviditet, förmedlad till oss av smygtagna bilder av penningstinna fotografer?
Kändisjournalistiken finns i en liten omfattning även i Sverige. Jag tänker då framförallt inte på de så kallade ”tidningarna” Aftonbladet och Expressens nöjesjournalistik. Nu när Ulrica Messing avgick så var det för att ”få vara mer med familjen”. En familj som, på grund av mannens ekonomi, hängts ut i media både en och två gånger. Hur det kunde bli en toppnyhet när en infrastrukturminister skilde sig och hittade en ny man, är för mig, än i denna dag, en ofattbar företeelse.
Hur ska en kändis kunna skydda sig från oönskade inkräktelser i den privata sfären? Genom att direkt skicka pressmeddelanden om ens egna väl och ve?
Nej, givetvis inte. Ansvaret ligger hos oss alla! Sluta köp skvallertidningar. Sluta köp Aftonbladet och Expressens skvallerbilagor. Sluta gå in på de sidorna på nätet. Ägna ert liv åt er själva istället! Så kanske vi slipper fler döda kändisar i bilkrascher framöver.
Har haft en seriös diskussion på jobbet idag. Hur snabbt kan jag springa 100 meter.
Peter, min favorit på jobbet, tror att jag kan springa på 14,06 (!). Murad, vänsterpartistiskt kommunalråd tror på 22 sekunder (elakt). Malin och Ullis tror att jag inte kan springa omkring 18, vilket jag tror.
Jag kommer behöva testa detta någon gång…och kanske ska man testa. Kanen person som aldrig hoppat höjd för 1,5 år sedan kan hoppa 2 meter, nu ta guld i ett världsmästerskap borde jag åtminstone kunna vinna ett svenskt mästerskap eller nåt.
Jag vann en gång en silvermedalj i ett klubbmästerskap, eller om det var distriktsmästerskap, för barn i pingis. Vi var fyra i gruppen. En var en ung flicka. En var min yngre bror. Sen var en till kille i min ålder. Han vann över mig.
Atlet är jag inte. Men jag har hyfsad bollkänsla och kan göra snygga mål i innebandy. Kan också stöta en kula längre än de flesta barn.
En amerikansk skönhetsmiss gör bort sig på tv. Rejält. Och framstår som en uppriktig idiot.
Jag vet inte ja, men jag tycker det är vuxenmobbing att skratta åt henne. Hon är ju uppenbarligen skitnervös. Jag tror inte hon är en idiot. Jag tror bara hon är en ovan talare i offentliga sammanhang. Stor publik i salen, säkert miljontals TV-tittare.
Alla ni som skrattar – testa stå där själva.
Lars Leijonborg, han som snart är före detta folkpartiledare är snart även före detta chef för utbildningsdepartementet och utbildningsminister. Men han sitter kvar i regeringen, som högskole- och forskningsminister. Och blir kvar på utbildningsdepartementet. Men inte som chef. Det blir den nye folkpartiledaren Jan Björklund. En rockad utan dess like (eller jo, en like finns ju redan i regeringen), som bäddar för framtida problem.
Jag tror nämligen inte på tanken att bli chef över sin före detta chef. Jag tror inte att den övriga personalen får det speciellt bra. Jag kan bara tänka mig hur underligt det hade känts om exempelvis Mats Sjöström hade blivit kommunalråd med ansvar för skolfrågor, och Lena Baastad kommunstyrelsens ordförande. Och ungefär samma princip är det ju faktiskt här.
Faktum är att snart nu så har två av fyra partier kvar någon av sina före detta partiledare i regeringen. Moderaterna har ju Carl Bildt, vilket uppenbart inte bara fungerar perfekt. Nu får alltså även Lars Leijonborg se sig förbisprungen av Jan Björklund.
Jag skulle dessutom inte hålla det för helt omöjligt att Alf Svensson gör någon form av comeback i den högsta politiken inför 2010, om så inte i regeringen så åtminstone på någon högt uppsatt situation. Det vore nådastöten för Göran Hägglund som ju fortfarande inte kommit fram alls.
Då är det bara centerpartiet kvar. Och där finns det väl bara Thorbjörn Fälldin som skulle fungera (Olof Johansson är ju för sossevänlig för Maud).
En regering som efter ett år består av 10 procent föredettingar, samt redan har två avhoppade ministrar (Borelius och Stegö Chiló). Amazing it seems…
John Johansson(s) blogg 