Kongressdag 2

Dagen inleddes 13.30 med att Lena Baastad hälsade SSU:arna välkommen till Örebro som ledande oppositionsråd. Efteråt började schabblet…

Papper som inte kopierats upp ordentligt, och när de väl kopierats upp så var det ändå fel. Och när det gjorde igen blev det än mer fel, sen lite mindre fel, sen helt fel, sen halvfel… till sist rätt, och en tre timmar lång debatt om global solidaritet. Intressant, och många bra och spirituella inlägg.

En givande debatt, som inte alls präglades av konflikt och bråk, utan ett seriöst lyssnande på varandras argument…

I morrn börjar jag skriva redan 09.00, vilket iofs inte är såååå tidigt, men med tanke på att jag dessutom ska skriva från klockan 22 och framåt (kanske 03.30) så kan man tycka att det är lite hårt…

I morrn ska det väljas förbundsordförande. Jag har tidigare på denna blogg skrivit om vem som är min favorit, men efter att ha hört Laila Nairaghi prata idag vågar jag påstå att SSU i morgon har att välja mellan två fullkomligt lysande kandidater. Roligt!!!

Jag inbillar mig att de båda kommer ha en viss svårighet att sova inatt! Jag önskar dem lycka till!

Annonser

En begynnande Mona-kult?

Ibland när jag pratar med socialdemokrater från olika led inser jag att vår partiledare verkligen har ett starkt stöd. Det är roligt, för det har hon även hos mig. Jag är en stor beundrare till Mona Sahlin, i mina ögon är hon den självklara partiledaren, och hon gör verkligen ett fantastiskt jobb! Hon är en idol till mig och jag hoppas hon är partiledare i många år, och statsminister från och med valet 2010.

Men allt hon gör är inte ”outstanding”! Hon är ingen övermänniska.

Tyvärr börjar allt fler sossar se henne som en sådan, och det menar jag kan brisera i en stor besvikelse.

För mig är Mona Sahlin en av flera lysande sossar, och nu är hon den som fått äran att vara partiledare. Jag gillar henne, men jag kommer aldrig, ALDRIG, överge min rätt att kritisera henne för vad hon säger och vad hon gör. Lyfter man upp henne på en piedestal och gör henne till ett glorifierat helgon blir det svårare att behålla en kritisk inställning. Ingen, framförallt inte Mona Sahlin, vinner något på det.

En lysande socialdemokratisk ”nagel i ögat” på Mona Sahlins helgongloria är Katrine Kielos.