Något om att bli farsa, något om den politiska plattformen, något om Maud…

Idag var en stor dag för många människor. Först, det viktigaste av allt…

Detta är ”min blogg”, där jag som socialdemokrat och anställd av Socialdemokraterna på Rådhuset i Örebro alltid försöker skildra örebropolitiken lite på mitt sätt. Sällan, även om det har hänt, vill jag vara riktigt privat. Men vissa privata händelser i livet är av en sådan karaktär att det liksom förändrar allt i grunden – som att bli pappa.

För en vecka sedan idag föddes vår underbara lilla dotter och sedan dess har så klart livet förändrats på alla möjliga sätt och vis. Ur ett professionellt hänseende är den största konsekvensen att jag nu är ledig fram till augusti, först föräldraledig och sedan har jag semester. Det kommer att göra att denna allt mer misshandlade blogg under sommaren kanske kommer att bli än mer misshandlad. Men tanken är att jag, efter sommaren, ska sätta igång rejält igen.

Så med en dotter på en vecka snusandes bredvid mig på soffan tog jag idag del av två stora nyheter – dels att den nya kommunledningen i Örebro presenterade vår tilläggsbudget för 2011 och vår politiska plattform för återstoden av mandatperioden, dels att Centerpartiets partiledare Maud Olofsson avgår.

Överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet går att läsa här. Den innehåller mängder av godbitar för en socialdemokrat, en del acceptabla delar som vi kompromissat fram och en sur citron som vi tvingas svälja (vårdnadsbidraget) men som vi kan leva med med tanke på allt det bra som den också innehåller.

Vårdnadsbidraget ÄR ingen bra reform, men nu finns den och istället för att avskaffa det så låter vi de föräldrar som planerar sin tid utifrån det ha kvar det och vaskar samtidigt fram rejält med pengar till en kvalitetsökning i förskolan.

Vi hade velat mer, men kan leva med detta.

• Heltider, som togs bort förra mandatperioden, återinförs.
• Företag får snabbare besked från kommunen.
• Vi satsar på yrkestrainees för att minska arbetslösheten.
• Från första dagen av arbetslöshet ska ungdomar erbjudas vägledning och aktivt stöd till jobb.
• Jobbskapande åtgärder i Vivalla.
• Elever i åk 9 till åk 2 på gymnasiet erbjuds sommarjobb.
• Delade turer ska minska.
• Handlingsplan för halverad barnfattigdom till år 2020.
• Örebroarna ska bli mer delaktiga och få mer inflytande i kommunala beslut.
• En beredning för mänskliga rättigheter, som bland annat ska arbeta med HBT-frågor, tillskapas direkt under Kommunfullmäktige.
• Fler fritidsgårdar ska vara öppna på kvällar och helger.
• O Helga Natt, Open Art och Adventskalendern blir kvar.
• Fler spontanidrottsplatser.
• Tak över isbanan i Vivalla.
• Fullstor fotbollshall i Vivalla och fler konstgräsplaner i Örebro.
• Utifrån resultaten 2000 ska koldioxidutsläppen vara halverade år 2020.
• Örebro kommun ska vara självförsörjande på grön el år 2020.
• Bostäder och skolor ska energieffektiviseras.
• Samtrafiken återinförs på kvällar och helger.
• Tågstopp i Hovsta.
• Cirka 1100 förskoleplatser tillskapas.
• Barngruppernas storlek ska minska, personaltätheten öka.
• Förskolan ska göras mer flexibel utifrån föräldrarnas arbetsvillkor.
• Kompetensutveckling för lärare och skolledare.
• Bättre stöd till barn med särskilda behov.
• Långsiktig plan för rust av skolor och förskolor.
• Fler bostäder för äldre.

Och mycket, mycket mer…

Jag är riktigt nöjd med plattformen och ser fram emot att från och med i höst vara med och arbeta för att den ska genomföras.

Idag meddelade också centerledaren Maud Olofsson att hon ska avgå i höst. Det var egentligen ingenting oväntat med det. Hon har varit partiledare i tio år och inte lyckats lyfta sitt parti någonting överhuvudtaget. Hon har gjort stora försök att försöka förnya sitt parti och det har hon kanske lyckats med, men resultatmässigt har det varit ett misslyckande.

Det Leijonborg gjorde för Folkpartiet i ett val, det Alf Svensson gjorde för Kristdemokraterna i ett val och det Reinfeldt gjorde för Moderaterna lyckades aldrig Maud Olofsson med.

Centerpartiet har sin historia långt bakom sig och hennes tid vid makten kommer i historieböckerna att kunna beskrivas som en parentes. Valsegern 2006 valförlusten som ändå ledde till fortsatt regeringsinnehav 2010 var aldrig Maud Olofssons förtjänst.

Blind privatiseringsiver hotar om högern vinner valet

Den borgerliga regeringen ska utvärdera alliansens välfärdspolitik. Gott så. Utvärderingar är något positivt och med tanke på att fokus för alliansregeringen har varit att sänka skatten är vi nog rätt så många som väntar på hur alliansens svar på argumentet att sänkt skatt faktiskt urholkar välfärden ser ut. Hittills har ju borgarna likt papegojor skrikit ut sin fascination för sänkt skatt, oavsett vad skälet till skattesänkningen än må vara och oavsett vad som sägs vara den önskade effekten. Sänkt skatt påstås både höja kvaliteten i välfärden, höja sysselsättningen, öka tillväxten, rädda ekonomin och – vilket är kanske allra mest konstig – generera skatteintäkter till staten.

I en debattartikel i Dagens Industri idag (ännu inte på nätet) berättar näringsminister Maud Olofsson, C, och socialminister Göran Hägglund, KD, att Signhild Arnegård Hansen, avgående ordförande i Svenskt Näringsliv, ska Att borgarnas välfärdspolitik. Nu ska ”nästa steg” i förnyelsen av välfärden tas, berättar de två ministrarna.

Att låta Arnegård Hansen leda utvärderingen av välfärdspolitiken visar vilken inställning till välfärd som regeringen har. Att det är näringsminister Maud Olofsson som har skrivit under debattartikeln och att hon står före Göran Hägglund visar det ytterligare. Välfärd är inte en demokratiskt förvärvad rättighet, inte ett skyddsnät eller en gemensam angelägenhet för att skapa ett rikare liv och nya möjligheter för oss alla där behov går före plånbok, i alliansens ögon. Välfärd är en marknadsangelägenhet – ett område underlägset den absolut viktigaste frågan: företagsamheten i Sverige.

Jag gillar privata företag. De skapar jobb, sysselsättning och skatteintäkter vilket i sin tur ökar möjligheterna att finansiera en kvalitativ välfärd. Jag tycker också att privata företag kan vara med och utveckla och höja kvaliteten i välfärdsområdet. Men det ska vara på människornas villkor – inte på marknadens villkor. Här är en ideologisk skiljelinje mellan höger och vänster i svensk politik.

I debattartikeln idag berättar de två ministrarna om ”ett antal reformer” som höjt kvaliteten i välfärden, enligt dem. Men istället för att berätta om hur det har påverkat människor eller möjligheten för kommun, landsting och stat att erbjuda en solidarisk välfärd där behov går före plånbok berättas om hur företag har fått det lättare att tjäna pengar. Kvinnor får får lättare att starta bolag, vilket ju låter positivt, men det är ju inte en isolerad konsekvens av politiken. Det ökande företagstänkandet får andra effekter. Vinstintresset blir överordnat. Och då spelar det ingen roll om det är kvinnor eller män som driver företaget.

Tillväxtverkets rapport visar också tydligen att högerstyrda kommuner är ”betydligt mer benägna” att ”öppna välfärden för företagande” än rödgrönt styrda kommuner. Detta hade lika gärna kunnat skrivits som att högern är betydligt mer benägen att låta våra skattemedel försvinna utomlands till singaporianska riskkapitalbolag än att investeras i kvalitetshöjande åtgärder.

I Örebro, den kommun jag känner bäst, har högern styrt i snart 3,5 år. Välfärden har ”utvecklats” , det kan jag inte förneka, men jag kan med fog påstå att den har utvecklats åt fel håll. Det utmärkta systemet med hemservice (som vi socialdemokrater föreslog redan 2006) har kopplats till lagen om valfrihet, LOV, vilket gjort att kommunen har behövt inrätta en tjänst som bara förmedlar alla företag till de äldre som kan välja vem som ska komma och klippa deras gräs. När jag pratar med människor är det få som lyfter behovet av att ha tiotalet företag att välja mellan när det gäller den typen av service. Istället vill folk ha kontakt med så ”få” människor som möjligt (få i bemärkelsen litet antal – men i regel vill man träffa den/de personen/erna ofta). Nu blir det tvärtom. Med syfte att förbättra företagandet tvingas äldre göra hundratals val, bara för att få service i hemmet.

Ett antal boenden inom äldreomsorg och stöd och service till människor med funktionsnedsättningar har också privatiserats. Det sagda syftet har varit att låta ”mindre företag”, gärna inom den sociala ekonomin, driva boenden. Effekten har dock blivit att stora, multinationella bolag, tagit över boendena. Och på så gott som varje boende där privata företag hittills har tagit över har det rapporterats en rad mer eller mindre allvarliga problem och brister.

Det kan vara läge att nu, snart fyra år efter att denna politik katalyserats, utvärdera den. Med andra ord kan en utvärdering vara bra. Men den utvärdering som regeringen nu tillsätter ska inte utvärdera om den förda politiken har varit rätt. Tvärtom – den ska utvärdera hur den politiken kan intensifieras. Det ska bli mer av samma.

Svenskt näringsliv är inte en opolitisk intresseorganisation. Tvärtom är Svenskt näringsliv Sveriges största högerparti. Främst är det en medlemsorganisation. Och likt alla medlemsorganisationer är givetvis syftet att skapa så goda förutsättningar för medlemmarna som möjligt – alltså för Sveriges företag.

Precis som jag sa tidigare: jag gillar privata företag. Kan man underlätta för dem är det bara positivt. Men ibland står olika ”godheter” mot varandra. Då utvecklingen av svensk välfärd inte nödvändigtvis förutsätter privata företag och då privata företag inte står och faller med hur vårdköerna till sjukvården ser ut finns det vissa problem att för evigt koppla ihop de två. Eller, för att uttrycka sig på ett mer partiöverskridande sätt: Det kan finnas behov av att åtminstone utvärdera effekterna av den förda politiken.

Men nu ska det bli mer av samma. Signhild Arnegård Hansens utvärderingsråd ska ”ge regeringen stöd i frågor som rör utveckling av välfärden, med fokus på att förbättra förutsättningarna för valfrihet, entreprenörskap och innovationer…”

Det skickar signaler. Signhild Arnegård Hansen är i grund och botten chipstillverkare. Hon är företrädare för Sveriges privata företag. Inte någon välfärdsprofessor. Att låta henne utvärdera visar på regeringens syn på välfärd. Marknad sätts före behov. Utvärderingen kommer att peka på behovet av mer av samma, inte för att de äldre i äldreomsorgen eller barnen i barnomsorgen behöver det, utan för att multinationella företag behöver det. Det råder idag en blind privatiseringsiver i svensk höger. Vinner högern valet den 19 september blir det bara mer av samma.

Alliansen schabblar bort en eventuell fördel om hushållsnära tjänster med att ljuga

Jag tror säkert att regeringen hade kunnat vinna några röster fler än vad de rödgröna hade lyckats med om de bara hade hållit argumentationen rak angående de hushållsnära tjänsterna. Inte så att de hade vunnit valet, eller ens närmat sig de rödgröna, men några tiondels procentenheter hade kanske kunnat mobiliserats till alliansens fördel.

Men det är något med denna allians och ordet inkompetens som liksom klickar…

Om statistik har mycket sagts. Mark Twain lär ha sagt att det finns tre typer av lögner; lögn, förbannad lögn och statistik. Och så är det säkert. Det har också sagts att det går att bevisa det mesta med statistik, och så är det definitivt. Men oavsett om du är statistikkramare eller ifrågasätter statistik till döddagar går det inte att förneka att om man hittar på fakta för att krydda statistiken dödar det hela statistiken i grunden.

Nu ljuger alliansföreträdare och hittar på fakta om avdragsrätten för hushållsnära tjänster, RUT-avdraget, för att få statistiken att se bättre ut. Maud Olofsson ljög tre gånger på mindre än två minuter på Agenda i söndags.

Svenskt Näringsliv försökte dock snabbt dra sitt strå till stacken och mörka lögnerna. Ljuger gör också Moderaterna som överdriver RUT:s förtjänst ordentigt i en affisch.

Ljuger allra mest, det gör Centerpartiets riksdagsledamot Solveig Zander som helt taget ur luften hittar på siffran 40 000 skapade jobb på grund av RUT.

Att som politiker inte hålla sig till sanningen är farligt. Det gör att förtroendet och trovärdigheten skjuts i sank. Centerpartiet tvingas betala ett högt pris för sina retoriska vurpor.

Hellre storstädning än fredagsmys med Maud Olofsson

Maud Olofsson försöker nu göra avdragsrätten till hushållsnära tjänster till en betydligt större fråga än vad det faktiskt är. Genom att säga att det minsann är en förutsättning för barnfamiljers ”rätt till fredagsmys”. Jag bloggade i förrgår om min inställning till avdragsrätten, som något tvehågsen. Det finns argument för och det finns argument, goda argument, mot. En reformerad avdragsrätt, riktad mot exempelvis barnfamiljer och/eller äldre, skulle kunna vara ett rödgrönt alternativ till den borgerliga politiken, vars fördelningspolitiska argument faktiskt inte är hållbara.

Det Maud Olofsson inte skriver är ju att avdragsrätten faktiskt inte alls ger ”alla barnfamiljer” rätt till fredagsmys, utan mest de mest välbeställda. Även om givetvis undantag finns nyttjas avdragsrätten mest av personer med högre inkomster. Som jag skrev i förrgår är det ju så galet att städerskan betalar skatteavdraget åt den som får städhjälpen i form av förlorade skatteintäkter.

Jag tycker att avdragsrätten för hushållsnära tjänster i sin nuvarande form måste bort. Den har inte genererat extremt många jobb till det pris som reformen faktiskt har, och fördelningsmässigt slår den snett. Något fredagsmys för alla leder den definitivt inte till. Skatt bör betalas efter bärkraft och de reduktioner som eventuellt införs bör tillföra dem som bäst behöver dem, inte de som har det bäst ställt. Här skiljer sig Maud Olofsson och Socialdemokraterna sig kraftigt åt. Och ska jag ge Maud Olofsson något rätt  i sitt inlägg så är det just om det: ”I höst har svenska folket ett tydligt val att ta ställning till.”

Mauds dilemma

Jag kan tänka mig hur tongångarna går från Maud Olofsson och hennes ”stab”. Kanske går de fram till de centerpartistiska riksdagsledamöterna som hotar att fälla kärnkraftsuppgörelsen, fejkuppgörelsen, och ”vänligt” påpekar att det är nomineringstider för riksdagslistorna som pågår just nu och att det dessutom är mindre än 230 dagar kvar till valet i september.

Kanske kontrar då de hedervärda dissidenterna med Centerpartiets usla opinionssiffror. Vem tror att Centerpartiet överhuvudtaget behövs när Centerpartiet steg på steg görs själslöst och överflödigt? Vem tror att Centerpartiet överhuvudtaget har en roll att fylla när allt som en gång stack ut hos Centerpartiet nu hyvlas bort, tillintetgörs, och Centerpartiet blir någon sorts gråblå sörja som tar tag i den som just då betalar mest – Svenskt näringsliv eller Moderaterna?

Uppenbart gör Maud Olofsson det som ”ska fixa detta” som hon meddelade på partiledardebatten i söndags. Kanske ”lyckas” hon med det och vinner den kommande voteringen. Men en sak är säker – ”lyckas” hon då misslyckas hon i september.

Lars Ohly vann och Maud Olofsson förlorade på att debattera ikväll

Mina övriga iakttagelser från kvällens debatt är:

De två båda statsministerkandidaterna är oerhört slipade och kommer förmodligen spela jämnt i stort sett ända fram till valet. Men för Fredrik Reinfeldt kommer fallet inte på grund av personliga egenskaper utan på grund av resultatet av den förda politiken. Människors vrede och missnöje kommer inte gå att vifta bort – här har han en omöjlig uppgift.

Kärnkraftsfrågan verkar bli en sprängande fråga för högern även i detta val. Maud Olofssons undflyende svar när programledarna lyfte fram oenigheten inom Centerpartiet var pinsam att beskåda.

Folkpartiet och Jan Björklund erkände två gånger att den av regeringen förda politiken driver utvecklingen åt fel håll på två områden: medlemantalet i a-kassan och resultatet i skolan. Ändå lyckades Björklund på något kusligt sätt försöka göra gällande att han ändå ska få fortsatt förtroende att driva politiken, för förändring tar tid. Men är inte problemet att vi just nu ser förändringen orsakad av den borgerliga politiken?

De tio minutrarna som ägnades åt burkadiskussionen känns överflödiga. Det är inte något av de etablerade partierna som driver frågan om burkaförbud, det är medierna – statstelevisionen och statsradion – som pressar på. Känns onödigt agendasättande i en fråga som för de flesta är totalt perifer.

Göran Hägglund sade inte speciellt mycket av vikt.

Min betygsättning av partiledarna:

Lars Ohly +++++
Mona Sahlin ++++
Fredrik Reinfeldt ++++
Peter Eriksson +++
Jan Björklund ++
Göran Hägglund +
Maud Olofsson –

Nu förespråkar Maud Olofsson anschluß

När jag flyttade till Örebro, i augusti är det åtta år sedan, engagerade jag mig snabbt i SSU Örebro och Studentklubben. Jag hade gått med i SSU hemma i Köping i slutet av nittiotalet, men inte riktigt kommit igång i mitt engagemang där. I Örebro satte det dock igång rejält redan från början.

I början av 00-talet var ett eventuellt svenskt medlemskap i EMU en av de största och viktigaste frågan. Diskussionerna var stundtals hårda. Folk förväntades ge ett kategoriskt ja- eller ett kategoriskt nej-besked i en fråga som splittrade professorer i nationalekonomi och statskunskap och vars konsekvenser och implikationer inte gick att fullt ut förstå för någon. Ändå skulle vi folkomrösta i denna fråga – helt galet tyckte och tycker jag!

Men en hållning var man tvungen att ha. SSU Örebro sade redan från början kategoriskt nej! Studentklubben ordnade ett möte där vi skulle ta ställning. Inte speciellt många medlemmar dök upp och vi valde att varken ta ställning för eller emot som klubb utan låda medlemmarna fatta sina egna beslut.

Jag försökte sätta mig in rejält i sakfrågan och landade till sist i ett nej. Sverige ska inte gå med i EMU. Det tyckte jag då och har inte känt att något argument fått mig att ändra uppfattning sedan dess.

Men redan då kände jag mig lite alienerad på nej-sidan. Alla var så säkra och alla var så mot EMU att det liksom inte gick att nyansera det hela något. Å andra sidan betedde sig ja-sidan lika svartvitt. Företrädare från samma partier såg både frälsning och undergång i en svensk anslutning till denna union.

Så diskussionerna blev som sagt hårda.

Riktigt hårda. På ja-sidan stod Moderaterna, Folkpartiet, Krisdemokraterna, halva Socialdemokraterna och intresseorganisationen Svenskt Näringsliv. På nej-sidan stod Vänsterpartiet, Miljöpartiet, halva Socialdemokraterna. Och så Centerpartiet.

Detta Centerparti blev det parti som betedde sig värst i diskussionerna. Det var från dem som de värsta överorden kom. Bland annat kom partiledaren Maud Olofsson på den geniala idén att jämföra EMU med Hitlers rike. Bara för att ge en inblick i hur onyanserat det stundtals kunde vara.

Nu har mycket vatten runnit under broarna sedan 2003. Alliansen vann valet. Centerpartiet blev näst största alliansparti. Nu ser dock opinionssiffrorna inte lika strålande ut för vare sig Alliansen eller Centerpartiet. Och under galgen sker omprövningen.

Så nu förespråkar Centerpartiet helt plötslig en svensk anslutning till detta hitlerrike, som på sju år blivit så katastrofalt att stå utanför. Det är inte trovärdigt. Framförallt inte då Centerpartiet som sagt var så hårda motståndare för sju år sedan.

Dels väcker dagens debattartikel frågan hur länge ett folkomröstningsresultat ska gälla. Ska verkligen politikerna tillåta folkomröstningar var tionde år, fram till det att folket röstar ”rätt”? Det är inte demokratiskt.

Är du inkompetent, eller ljuger du Maud?

Igår på Agenda i Sveriges Television ”erkände” Maud Olofsson att hon under en längre tid än vad hon först hade gett sken av vetat om att det statliga bolaget Agenda varit pantsatt. Tidigare har hon sagt att hon bara känt till det i veckor, fast det stått i både årsredovisningar och i artiklar i bland annat Svenska Dagbladet långt innan det.

Frågan är ju om Maud Olofsson ljuger nu också. Om det helt enkelt är så att hon, när hon blir pressad, far med osanning för att slippa ta ansvar. Kanske är det så att Maud Olofsson är en sådan politiker som kan skrika lite i opposition, men som inte kan sköta verkstaden när hon blir satt att styra den. För om hon inte har ljugit om kunskaperna om Vattenfall har hon ju helt enkelt inte begripit vad hon har sagt. Och för en näringsminister i Sverige, under en tid av jobbkris och oro – vad vore värst?

För övrigt undrar jag om Centerpartiet verkligen klarar 4-procentsspärren i nästa års val, eller om de följer Krisdemokraterna ut ur riksdagen. Det har inte gått många dagar sedan Fredrick Federley, tung centerpartist, öppet gick ut och totalsågade centern. Bland annat skrev han:

Centerpartiet kom efter valet att tappa i styrfart, riktningen blev oklar och regeringsmakten det primära.

Jag håller med om det första, men tror Federley får fel i det övriga. Riktningen nedåt är väldigt klar. Regeringsmakten blir snart ett minne för Centerpartiet.