Tre för många?

Den senaste Sifo-mätningen är intressant av flera skäl. Socialdemokraterna ökar med med nästan ett helt centerparti eller ett drygt kristdemokratiskt parti. Även om opinionsundersökningen (som så klart alltid ska tas med en stor näve salt) fortfarande ger S ett resultat under det katastrofala valresultatet 2010 är riktningen positiv. Dels skickar det signalen att läget är öppet inför 2014, men dels också signalen att vi socialdemokrater måste fortsätta att jobba och slita för att ha en chans att vinna valet.

Men skickar också signalen att krisen är total på den högra kanten, trots ett fortsatt övertag i opinionen (även om Sifomätningen, hade det varit ett valresultat, hade inneburit att S, V och MP varit större än alliansen i riksdagen i och med att Kristdemokraterna hade åkt ur). Tre partier, med Kristdemokraterna som hamnar under 4-procentspärren, befinner sig farligt nära att åka ur. Till och med Folkpartiet har bara 2,5 procent ner till spärren.

Någon kan påpeka att de tre borgerliga småpartierna ökar något i mätningen, och det är sant. De kan komma att öka något ytterligare, men lika troligt är att nästa mätning kommer vara en sjunkbomb för något av partierna.

Med två och ett halvt år kvar till valet är det intressanta inte om ett parti har 3,8 eller 6,5 procent av stödet – det intressanta är att tre partier har mellan 3,8 och 6,5 procent av väljarstödet.

Visst, Vänsterpartiet finns också där nere trots ”Sjöstedteffekten” som redan kommit av sig, bara marginellt större än Folkpartiet. Men de är trots allt större

De fyra minsta partierna i Sverige idag enligt Sifomätningen är de tre stödpartierna i regeringen och Sverigedemokraterna.

Kristdemokraternas senaste omsvängning i frågor som tidigare gjort dem unika bland de icke-rasistiska partierna (deras ställningstaganden rimmar ju allt som oftast väl med det rasistiska partiets) handlar om tvångssteriliseringar vid könsbyten. Man kan nog lugnt konstatera att det är en icke-fråga för 99,9 procent av svenska folket, men en otroligt viktig fråga för ett litet fåtal och en viktig symbolfråga för många.

Att Kristdemokraterna nu backat från sin tidigare hållning visar på att partiet försöker tvätta bort sin smutsiga homofobstämpel. Å andra sidan var ju den stämpeln en del i deras existens, deras själ. De var mot att förbjuda hets mot homosexuella, de var mot homosexuellas rätt att prövas som adoptivföräldrar, de var mot homosexuellas rätt att gifta sig och för tvångssteriliseringar vid könsbyte. Uppenbarligen var frågan om diskriminering av homosexuella en otroligt viktig fråga för dem, som de nu suddat ut. Anpassningsbart – javisst, men trovärdigt – alls icke!

Vad det innebär för Kristdemokraternas väljarstöd återstår att se. Men det samma gäller de övriga borgerliga partierna. Finns det överhuvudtaget något som gör de tre borgerliga stödpartierna unika idag, annat än att Kristdemokraterna nämner ordet ”familj” lite oftare, dock alltid utan innehåll, Centerpartiet tjatar på om sina halvtaffliga näringslivssatsningar och Jan Björklund skriker om att kärnkraftsbestycka Gotland och gormar ”skola skola skola”?.

Vad ska väljarna göra med tre partier som inte överhuvudtaget har något unikt? Krisen är total på högerkanten. Nu börjar väljarna inse det.

Galna centerpartister? Jo, men de är ärliga!

Det började med numera rikskände Stefan Hannas tjockisskatt. Kommentarerna i media har varit många och så vitt jag har kunnat läsa, alltid fördömande. Det var, som vanligt, den lysande bloggen ”Alliansfritt” som först skrev om Hannas uttalande. De har sammanfattat Hannas efterkommande kommentarer som även inkluderat förslaget om hyenadräkt för ”bidragsfuskare”.

Efter att Stefan Hanna började sprida sina åsikter till världen från Thailand där han tydligen just nu befinner sig har centerhjärnorna gått varma. Visst var han korkad? Men visst tycker vi ungefär samma sak, fast vi uttrycker det lite snällare?

Helen Törnqvist är vice ordförande för Centerpartiet i Stockholm. Hon ty(c)ker och tänker på sin blogg att hon håller med nyblivne kommunalrådet i Solna (hur gick det till egentligen?) Magnus Andersson som menar att folk bör betala mer för sin sjukvård. Magnus Andersson menar nämligen, dels på sin blogg och dels i en debattartikel i Svenska Dagbladet att det istället för ökad skatt för överviktiga är bättre med sänkt skatt för alla och ökad självkostnad vid besök till sjukvården.

Det är en klassiskt brutal borgerlig ståndpunkt. Lika ärligt brutalt är även Törnqvist när hon själv jämför det behov av självsparande till nödvändig sjukvård som blir konsekvensen av Centerpartiets politik med sparande till semesterresan. De två storheterna likställer hon, helt frankt utan att blinka, med varandra.

Vad är det för människosyn? Om en svensk barnfamilj inte har råd att åka med två vuxna och tre barn till Thailand medan en familj har råd med det så är det ett exempel på att Sverige inte är fullt egalitärt. Jag vill se minskade klyftor och ökad jämlikhet, det är jag ärlig med, men jag drar det inte så långt att alla ska ha råd med precis allt. Semesterresor till utlandet är ändå någon form av lyx, även om jag önskar alla människor som vill att någon gång få sätta sin fot i ett annat land.

Men att den familjen som kanske ”bara” har råd med en dagsutflykt till Kolmården, som gudarna ska veta inte är gratis, eller kanske bara en hyrd bil och dagsutflykter till närliggande badplatser så är det inte alls lika hemskt som om samma familj inte skulle ha råd med sjukvård. Och det blir ju konsekvensen av ökad självkostnad. Alla kommer inte ha råd med precis allt som man kanske har behov av.

Det som förenar ovanstående människor är följande ideologiska ståndpunkt som de uppenbarligen hyser: Folk vill bli friska bara för att de då får mer pengar. Folk som är sjuka blir sjukare när de under sin sjukdom får en vettig ekonomisk grundtrygghet. Tvingas folk betala mer för sin sjukvård ur egen plånbok avstår de dyr vård och tar istället eget ansvar, för nu går man hellre till sjukhuset än att ta hand om sig – sjukhus är roliga. Sjukvård är som semester, det får man spara till.

Stefan Hanna må ha fått löpa gatlopp för sin tjockisskatt, men i praktiken är det han säger exakt samma sak som Magnus Andersson och Helen Törnqvist: Folk får skylla sig själva om de behöver vård, de får betala själva.

Ett sådant samhälle vill jag inte leva i.

Är ledare alltid impopulära?

Återkommen från fem veckors semester konstaterar jag följande:

  1. Jag har misshandlat bloggen under sommaren.
  2. Motivationen för valrörelse är på topp hos mig och hos mina kollegor.
  3. Bättre start på valrörelsen hade man inte kunnat önska sig.

Jag arbetar för Örebros populäraste toppolitiker. Sveriges radio har låtit Novus göra en stor undersökning över listettorna i kommunfullmäktigevalet i Örebro. Lena Baastad, Socialdemokraterna, har störst förtroende hos örebroarna, den enda faktiskt av förstanamnen som har fler som har förtroende för henne än tvärtom. Det är roligt och välförtjänt. Även om Lena Baastad är relativt ny som förstanamn har hon snabbt vunnit respekt hos näringslivet i Örebro och hos allmänheten. Hon är ohotad internt i partiet och det är uppenbart att kommunens personal gillar henne skarpt. Mätningen är ett bevis på det och det stärker givetvis Lena lika mycket som det stärker oss som parti.

Näst populärast är Moderaternas Kent Persson. Det blir allt mer uppenbart att han framstår som den givne ledarkandidaten på högersidan, men det kommer inte Staffan Werme, FP, att acceptera, trots att han enligt undersökningen är impopulär i sin hemstad. Splittringen på högerkanten är total. Hade jag tillhört högerns valarbetare hade jag fört fram argumentet att allting tyder på att opinionssiffrorna i Örebro kommer göra Moderaterna till högerns ohotade gigantparti. När dessutom förstanamnet i Moderaterna är populär i Örebro borde det vara han och ingen annan som är vår gemensamma kandidat. Nu tillhör ju inte jag högern och de brukar av tradition inte tycka att det jag har att säga är särskilt vettigt så nu lär de fortsätta sin tirad av underliga utspel om att det är ”jag” som är ledaren och ingen annan.

Det är intressant att lyssna på Staffan Werme på radion. Där argumenterar han ungefär som att det är självklart att den som leder en kommun blir impopulär. Inget kan vara mer felaktigt. Det finns många exempel på där ledarna är mer populära än vad som till och med är rimligt (Reinfeldt) och exempel på där populariteten är välförtjänt (Stig Henriksson, Göran Johansson…). Man kan bli populär som ledare. Werme är inte det.

Minst populär bland örebropolitikerna är Sverigedemokraternas Daniel Spiik. Ett välförtjänt betyg för en politiker som på fyra år inte lyft ett finger för att göra något vettigt. Tvåa ”bakifrån” är centerns Rasmus Persson vilket jag inte tycker är särskilt välförtjänt. Visst, äldreomsorgen har havererat, kostnaderna för försörjningsstöd skjutit i höjden och initiativen inom Nämnden för funktionshindrade har så gott som undantagslöst kommit från oppositionen. Men Rasmus Persson har ändå försökt. Men troligtvis drabbas han av sitt partis svaghet.

Att Lennart Bondeson, KD, inte är populär är mindre konstigt. Slarvigt genomförda skolnedläggningar, sämre resultat i skolan och exempel på arrogans gentemot örebroarna har påverkat omdömet.

Murad Artin, Vänsterpartiet, har under mandatperioden stuckit ut både en och två gånger. Att han hamnar ”i mitten” är ett bevis på att reaktionerna gått åt båda håll. Det är lite Vänsterpartiets ”uppgift” – att väcka reaktion. Och när man gör det kan resultatet givetvis både bli bra och dåligt.

Med tanke på hur starka Miljöpartiet är nationellt är resultatet för Fredrik Persson så klart en besvikelse för Miljöpartiet i Örebro. Troligtvis ett utfall av Miljöpartiets vägval här lokalt.

Valet den 19 september kommer inte att handla om personer, varken i Örebro eller nationellt. Förr eller senare kommer debatten att handla om sakfrågorna, om vägvalen och om utmaningarna som vi står inför. Då blir frågan om person sekundär. Men visst är det viktigt att gå in i valrörelsen stärkt med den här typen av mätningar. Nu kör vi!

Alliansen schabblar bort en eventuell fördel om hushållsnära tjänster med att ljuga

Jag tror säkert att regeringen hade kunnat vinna några röster fler än vad de rödgröna hade lyckats med om de bara hade hållit argumentationen rak angående de hushållsnära tjänsterna. Inte så att de hade vunnit valet, eller ens närmat sig de rödgröna, men några tiondels procentenheter hade kanske kunnat mobiliserats till alliansens fördel.

Men det är något med denna allians och ordet inkompetens som liksom klickar…

Om statistik har mycket sagts. Mark Twain lär ha sagt att det finns tre typer av lögner; lögn, förbannad lögn och statistik. Och så är det säkert. Det har också sagts att det går att bevisa det mesta med statistik, och så är det definitivt. Men oavsett om du är statistikkramare eller ifrågasätter statistik till döddagar går det inte att förneka att om man hittar på fakta för att krydda statistiken dödar det hela statistiken i grunden.

Nu ljuger alliansföreträdare och hittar på fakta om avdragsrätten för hushållsnära tjänster, RUT-avdraget, för att få statistiken att se bättre ut. Maud Olofsson ljög tre gånger på mindre än två minuter på Agenda i söndags.

Svenskt Näringsliv försökte dock snabbt dra sitt strå till stacken och mörka lögnerna. Ljuger gör också Moderaterna som överdriver RUT:s förtjänst ordentigt i en affisch.

Ljuger allra mest, det gör Centerpartiets riksdagsledamot Solveig Zander som helt taget ur luften hittar på siffran 40 000 skapade jobb på grund av RUT.

Att som politiker inte hålla sig till sanningen är farligt. Det gör att förtroendet och trovärdigheten skjuts i sank. Centerpartiet tvingas betala ett högt pris för sina retoriska vurpor.

Prata inte om respekt, Rasmus Persson!

I lördags hade Lena Baastad, oppositionsråd (S) och Murad Artin, oppositionsråd (V) en debattartikel i Nerikes Allehanda där de påpekade det något absurda att Miljöpartiet i Örebro valt att hylla den borgerliga sjukförsäkringen i kommunens remissvar och årsredovisningar när Miljöpartiet nationellt kallar den för ”utförsäkringskedja” och är starkt kritiska.

Debattartikeln syftade till att visa på att de rödgröna nationellt är överens om en annan politik, som inte innehåller stupstockar, orättfärdiga och orimliga tidsgränser och hårda och kalla paragrafer. Målet måste vara en sjukförsäkring som är rehabiliterande och trygg innan, under och efter sjukdomen.

Debattartikeln var primärt ett angrepp på den politiken. Den borgerliga politikens konsekvenser har jag skrivit om många gånger tidigare. Istället för fler jobb leder den till ökade klyftor. Människor får gå från hus och hem då ersättningen helt plötsligt försvinner – inte för att de har blivit friska, utan för att det har gått ett visst antal dagar. Människor utförsäkras i drivor, de mår dåligt, de lider, de bryter samman, de bryter ihop. Inte på grund av någon ”naturlag”, det måste inte vara så. Det är så på grund av en politik.

Den politiken står de fyra borgerliga partierna unisont bakom, och de inte bara gillar den, de applåderar när den införs och gör vågen när den beskrivs. Även i Örebro har stödet för den borgerliga sjukförsäkringen varit stort från de fyra borgerliga partier, och tyvärr har Miljöpartiet fogat sig till den skaran. Det är tråkigt och frågan är om Miljöpartiets medlemmar tycker att det är helt ok.

Rasmus Persson blir dock alldeles tokig och beskyller oss socialdemokrater för:

1. Att visa bristande respekt
2. Kasta skit på regeringen
3. Sprida lögner
4. Skylla detta (alltså då antar jag, skit- och lögnspridandet) på Miljöpartiet
5. Köra över mindre partier

Om vi pratar om ”respekt” så känns inte det som ett ord som en centerpartist bör ta i sin mun i mening som vi pratar om sjukförsäkringarna. De regler som nu gäller är allt annat än respekterande. Att kasta ”skit” på regeringen är i bästa fall en aforism, men en dålig sådan i och med att Rasmus Persson i praktiken gör just det samma mot oss. Dessutom är ju den ”skit” vi kastar på regeringen sann, vilket gör att även det av Rasmus Persson fullständigt ospecifiserande påståendet att vi skulle sprida lögner faller platt. Och att vi skulle skylla någonting på Miljöpartiet är också givetvis en fullständig lögn! Att de har gått med på att hylla politiken är tråkigt, men det är inte de som är ansvariga för den – det är Rasmus Persson och hans kamrater som är det.

Jag gillar Miljöpartiet. Jag röstade på Miljöpartiet i skolvalet i gymnasiet och var en gång i min ungdom inte alls långt från att gå med i Grön ungdom. Att Miljöpartiet och Socialdemokraterna kan samarbeta finns det tusentals exempel på. Att Socialdemokraterna inte är det buffelparti som Rasmus Persson försöker göra gällande är det nationella rödgröna samarbetet ett perfekt exempel på. Det finns mycket som har ändrats bara de senaste åren i alla partier vilket underlättar.

Skillnaden är ju att medan ändringarna på vår kant gör oss starkare så ser Centerpartiets utveckling snarare ut att ta död på det gamla bondepartiet. Alliansen ser ut att utarma både Krisdemokraterna och Centerpartiet medan det rödgröna samarbetet rent opinionsmässigt stärker oss. Den utvecklingen blir intressant att följa.

Valet i september handlar om vilken väg Sverige och Örebro ska ta: Fler jobb eller ökade klyftor. I Örebro ökade kostnaderna för kommunens försörjningsstöd under 2009 med över 25 miljoner kronor. Räknat i genomsnitt per månad så ökade antalet hushåll som får försörjningsstöd med över 200 stycken. Detta beror på att regeringen sänkt skatten med över 100 miljarder lånade kronor istället för att investera i arbetsmarknadsinsatser och utbildning. Detta beror på att de gröna jobbinvesteringar som de rödgröna vill se inte har blivit av – istället har de rika blivit rikare och köpt fler utländska lyxbåtar.

Kommer Rasmus Persson lyssna på uppmaningen?

Idag samlas Centerpartiet (fyra hundra av dem i alla fall), eller om man så vill ”världens rikaste parti” för att som TT skriver: ”klura ut hur man med 3,5 procent i senaste Demosop ska nå målet 10 procent i valet i höst”.

Det är i alla fall inte ungdomsväljarna man vill vinna. Idag gör ungdomsförbundets ordförande Magnus Andersson ett utspel där han vill uppmana centerpartistiska kommunpolitiker att göra avkall från likalönsprincipen och frysa ingångslönerna för unga, allt för att ”göra det lättare för unga att få jobb”.

Det Magnus Andersson verkar ha svårt att förstå är att det ju i och med detta inte blir lättare för en ung att få jobb i kommuner, i och med att det i de flesta kommuner inte finns några jobb att söka på grund av de besparingar i välfärden som kommunerna tvingats till i och med att Magnus Anderssons regering sänkt skatten med 100 miljarder kronor på lånade pengar istället för att investera i välfärden.

Dessutom är det ju så att det inte finns några ”ungdomspriser” i Sverige. Att då ha ”ungdomslöner” blir rent diskriminerande när många unga kanske ska försöka uppgradera sin bostad på grund av eventuella tillökningar i familjen, samboskap eller så.

Sen är Magnus Anderssons tanke (som ju Centerpartiet och CUF fört fram i år och dar) korkad också av det skälet att  Centerpartiet ofta brukar argumentera helt tvärtom. De vill avskaffa LAS så att unga människors kompetens inte försvinner vid uppsägningar, men tydligen så vill de inte premiera unga människors kompetens med lika lön. Dubbeltydigt, minst sagt.

Det tredje skälet till varför idéerna om sänkta ingångslöner är galna är för att all seriös forskning pekar på att ingångslönen är avgörande för löneutvecklingen. En låg ingångslön gör att det är svårare att nå de lönenivåer man egentligen ska ha.

Det intressanta blir nu att se vilka centerpartister som lyder Magnus Andersson. Tänker Rasmus Persson göra det? Tänker han verka för att ingångslönerna i Örebro kommun konsekvent sänks? Ett svar vore på sin plats!