Socialdemokratiska arbetarepartiets nästa partiledare!

Jag börjar bli gammal.

Jag har snart varit med om fyra socialdemokratiska partiledarbyten och det är hälften av alla socialdemokratiska partiledarbyten – på 122 år. Det är faktiskt så, mellan den förste den förste partiledaren Claes Tholin (han valdes efter de första årens kollektiva ledarskap) 1896-1907 och Olof Palmes död för tjugofem år sedan 1986, alltså 80 år, skedde lika många partiledarbyten som skett under de senaste 25 åren av mina 30 levnadsår.

Till det ska läggas att en av dem som just nu framstår som lågoddsare bland kandidaterna till ny partiledare, Mikael Damberg, var ordförande i SSU när jag var aktiv i SSU. DET får mig att känna mig gammal. Jag som är så ung.

Men nog om mig…

Jag tänkte, vis av vissheten att ni så kraftigt väntat, nämligen säga ett par ord om det som just nu pågår framför mer eller mindre öppen ridå, nämligen arbetet med att få fram en ny partiledare för Socialdemokraterna, den nionde i ordningen.

Redan när Mona Sahlin aviserade att hon skulle avgå lyfte jag fram Ylva Johansson som min absoluta favoritkandidat. Inte på så sätt att hon var den enda kandidaten – går vi fyra år bakåt i tiden när efterträdaren till Göran Persson togs fram kände jag redan då att det fann många goda kandidater. Det gör det nu också.

De av allmänheten såsom favoriter upplyfta kandidaterna, Thomas Bodström och Margot Wallström, var personer som jag givetvis hade lyft fram om jag hade gjort bedömningen att det fanns en chans att de skulle tacka ja. Det fanns det ju inte så dem valde jag rätt så snabbt bort.

Ylva Johansson var, och är, alltså min favoritkandidat. Hon har det jag ville se i en socialdemokratisk partiledare. Hon har mångårig regeringserfarenhet från olika fält, hon är ung men ändå erfaren, hon är kommunikativ och kompetent. Jag hade gärna sett, och ser fortfarande gärna, Ylva Johansson som ny partiledare och Sveriges första kvinnliga statsminister, nu när det inte blev Mona Sahlin.

Men bakom henne finns många andra goda kandidater som sagt.

Thomas Östros har jag haft förmånen att träffa ett par gånger och han är mycket trevlig. Hans kompetens går inte att ifrågasätta. Pär Nuder gick jag ut för någon månad sedan och lyfte fram, innan han tackade blankt nej. Inte för att hans charm och karisma gjorde mig särskilt tänd på idén utan därför att jag kände att en torr person, bra som statsminister, kanske var det vi behövde. Bland dem som kan konkurrera med samma beskrivning finns Sven-Erik Österberg. De tre personerna får klassas som klart kompententa, tämligen ointressanta som talkshowgäster men tvivelsutan statsministerdugliga. Jag håller dem högt.

Leif Pagrotsky är en favoritpolitiker på flera sätt. Också han har erfarenhet som inte går att ifrågasätta. Han säger själv att han börjar bli lite gammal och det har han väl i och för sig rätt i, men jag ser inte det som som ett hinder för honom. Till skillnad från de tre ovan nämnda herrarna är Pagrotsky oerhört populär, inte bara internt i Socialdemokraterna. När han besökt Örebro är det alltid mycket folk som vill lyssna. Han är en sådan person som med enkelhet skulle kunna attrahera nya väljare till Socialdemokraterna – ett riktigt valflöte.

Han är också den, jämte Thomas Bodström, Ulrika Messing och så så klart Margot Wallström som tillhör den krets som ”alla” vill ha – både i partiet och utanför. Säger någon av dem ”ja”, då blir det så – det finns det nog inget tvivel om. Nu gör ju dock ingen det…

Just nu nämns därför tre politiker som kanske inte är sådär jättekända för gemene man som lite av favoriter (möjligen med undantag för ett par av ovanstående): Mikael Damberg, Veronica Palm och Lena Sommestad. Jag har ingen närmre relation med dem. Veronica Palm har jag ätit på Saigon i Örebro med, varit på studiebesök tillsammans med och jag har med intresse följt henne på debatter och i olika fora. Mikael Damberg har jag sett i debatter och på kongresser medan jag är osäker på om jag någonsin sett Lena Sommestad mer än på TV och läst det hon har att säga.

Men jag vet inte speciellt mycket om dem.

Att jag inte har någon närmre relation med dem som nu nämns som troliga efterträdare till Mona Sahlin är inget konstigt. Socialdemokraterna är fortfarande ett stort medlemsbaserat folkrörelseparti och den lite gemytliga ”alla-känner-alla-mentalitet” som finns i andra partier finns inte i Socialdemokraterna. Än.

Det innebär heller inte att de är ”svaga” personer (samtliga ovanstående har en otrolig stark position i partiet och en stor krets kring dem).

Utöver dessa finns en mängd duktiga personer, och börjar jag namedroppa några kommer jag garanterat glömma desto fler. En person som jag dock själv hoppas kommer in ordentligt i partiledningen nu är Åsa Westlund, Europaparlamentariker och ”på min tid” ordförande i Studentförbundet.

Vem hoppas då jag på?

Ja, Ylva Johansson är då min favorit. Näst efter henne har jag redan förordat Pär Nuder så det kan jag ju inte ta tillbaka. Vem av Damberg, Palm eller Sommestad jag föredrar kan jag ärligt inte säga att jag vet. Dock kan jag säga att jag har förtroende för alla tre och skulle det bli någon av dem – då ser jag fram emot att se honom eller henne i Örebro i omvalrörelsen!

Annonser