Göran Hägglunds tal – för dig som av någon anledning missade det…

Idag var hela politikersveriges blickar riktade mot Västerås där Kristdemokraternas kommun- och landstingspolitiska dagar arrangerades. Alla var där… samtliga landets politiska kommentatorer var där, alla blixtrar dundrade när Göran Hägglund klev ut på podiet och höll ett av alla sina innantillästa tal.

Eller – nä… Göran Hägglund fick hålla sitt tal inför sina förtrogna. Ingen var där. Alla var på Fotografiska där Socialdemokraterna fick en ny partiledare. I praktiken inför ingen alls förutom Mats Odell stod Göran Hägglund, fast förankrad i talet som medarbetaren Ove Tove skrivit, och läste innantill.

Så Mats Knutsson, Nicklas Svensson och alla ni andra – här är talet ni inte hörde…

Käre Mats, Maria och ni andra.

Bla bla bla, familjen. Bla bla bla, värden. Bla bla bla, etik.

Vi är Sveriges viktigaste parti. Ingen kan som vi lova saker vi sen släpper. Ingen kan som vi stå fast förankrade i 1800-talets homofobi. Ingen kan som vi värna det gamla, det människor gått vidare ifrån, det ingen längre vill ha.

Bla bla bla, äldre. Bla bla bla, fastighetsskatt. Bla bla bla, moral. Bla bla bla, Jönköping.

Vänta, var ska ni, jag är inte färdig.

Vi säger att vi värnar om de äldre. Sen skär vi ner i välfärden. Vi säger att vi värnar barnen. Sen skär vi ner i välfärden. Vi säger att vi värnar familjen. Men bara de som består av en man och en kvinna. Och helst fem barn.

Nu måste vi enas kring den som bäst har förutsättningar att dubbla vårt väljarstöd så vi har en chans att komma in i riksdagen.

Vänta, jag är fortfarande inte klar…

Bla bla bla, något om miljön. Bla bla bla, något om familjen igen. Bla bla bla…

Så, nu kan du gå. Tack för att du har lyssnat.

Annonser

Blind privatiseringsiver hotar om högern vinner valet

Den borgerliga regeringen ska utvärdera alliansens välfärdspolitik. Gott så. Utvärderingar är något positivt och med tanke på att fokus för alliansregeringen har varit att sänka skatten är vi nog rätt så många som väntar på hur alliansens svar på argumentet att sänkt skatt faktiskt urholkar välfärden ser ut. Hittills har ju borgarna likt papegojor skrikit ut sin fascination för sänkt skatt, oavsett vad skälet till skattesänkningen än må vara och oavsett vad som sägs vara den önskade effekten. Sänkt skatt påstås både höja kvaliteten i välfärden, höja sysselsättningen, öka tillväxten, rädda ekonomin och – vilket är kanske allra mest konstig – generera skatteintäkter till staten.

I en debattartikel i Dagens Industri idag (ännu inte på nätet) berättar näringsminister Maud Olofsson, C, och socialminister Göran Hägglund, KD, att Signhild Arnegård Hansen, avgående ordförande i Svenskt Näringsliv, ska Att borgarnas välfärdspolitik. Nu ska ”nästa steg” i förnyelsen av välfärden tas, berättar de två ministrarna.

Att låta Arnegård Hansen leda utvärderingen av välfärdspolitiken visar vilken inställning till välfärd som regeringen har. Att det är näringsminister Maud Olofsson som har skrivit under debattartikeln och att hon står före Göran Hägglund visar det ytterligare. Välfärd är inte en demokratiskt förvärvad rättighet, inte ett skyddsnät eller en gemensam angelägenhet för att skapa ett rikare liv och nya möjligheter för oss alla där behov går före plånbok, i alliansens ögon. Välfärd är en marknadsangelägenhet – ett område underlägset den absolut viktigaste frågan: företagsamheten i Sverige.

Jag gillar privata företag. De skapar jobb, sysselsättning och skatteintäkter vilket i sin tur ökar möjligheterna att finansiera en kvalitativ välfärd. Jag tycker också att privata företag kan vara med och utveckla och höja kvaliteten i välfärdsområdet. Men det ska vara på människornas villkor – inte på marknadens villkor. Här är en ideologisk skiljelinje mellan höger och vänster i svensk politik.

I debattartikeln idag berättar de två ministrarna om ”ett antal reformer” som höjt kvaliteten i välfärden, enligt dem. Men istället för att berätta om hur det har påverkat människor eller möjligheten för kommun, landsting och stat att erbjuda en solidarisk välfärd där behov går före plånbok berättas om hur företag har fått det lättare att tjäna pengar. Kvinnor får får lättare att starta bolag, vilket ju låter positivt, men det är ju inte en isolerad konsekvens av politiken. Det ökande företagstänkandet får andra effekter. Vinstintresset blir överordnat. Och då spelar det ingen roll om det är kvinnor eller män som driver företaget.

Tillväxtverkets rapport visar också tydligen att högerstyrda kommuner är ”betydligt mer benägna” att ”öppna välfärden för företagande” än rödgrönt styrda kommuner. Detta hade lika gärna kunnat skrivits som att högern är betydligt mer benägen att låta våra skattemedel försvinna utomlands till singaporianska riskkapitalbolag än att investeras i kvalitetshöjande åtgärder.

I Örebro, den kommun jag känner bäst, har högern styrt i snart 3,5 år. Välfärden har ”utvecklats” , det kan jag inte förneka, men jag kan med fog påstå att den har utvecklats åt fel håll. Det utmärkta systemet med hemservice (som vi socialdemokrater föreslog redan 2006) har kopplats till lagen om valfrihet, LOV, vilket gjort att kommunen har behövt inrätta en tjänst som bara förmedlar alla företag till de äldre som kan välja vem som ska komma och klippa deras gräs. När jag pratar med människor är det få som lyfter behovet av att ha tiotalet företag att välja mellan när det gäller den typen av service. Istället vill folk ha kontakt med så ”få” människor som möjligt (få i bemärkelsen litet antal – men i regel vill man träffa den/de personen/erna ofta). Nu blir det tvärtom. Med syfte att förbättra företagandet tvingas äldre göra hundratals val, bara för att få service i hemmet.

Ett antal boenden inom äldreomsorg och stöd och service till människor med funktionsnedsättningar har också privatiserats. Det sagda syftet har varit att låta ”mindre företag”, gärna inom den sociala ekonomin, driva boenden. Effekten har dock blivit att stora, multinationella bolag, tagit över boendena. Och på så gott som varje boende där privata företag hittills har tagit över har det rapporterats en rad mer eller mindre allvarliga problem och brister.

Det kan vara läge att nu, snart fyra år efter att denna politik katalyserats, utvärdera den. Med andra ord kan en utvärdering vara bra. Men den utvärdering som regeringen nu tillsätter ska inte utvärdera om den förda politiken har varit rätt. Tvärtom – den ska utvärdera hur den politiken kan intensifieras. Det ska bli mer av samma.

Svenskt näringsliv är inte en opolitisk intresseorganisation. Tvärtom är Svenskt näringsliv Sveriges största högerparti. Främst är det en medlemsorganisation. Och likt alla medlemsorganisationer är givetvis syftet att skapa så goda förutsättningar för medlemmarna som möjligt – alltså för Sveriges företag.

Precis som jag sa tidigare: jag gillar privata företag. Kan man underlätta för dem är det bara positivt. Men ibland står olika ”godheter” mot varandra. Då utvecklingen av svensk välfärd inte nödvändigtvis förutsätter privata företag och då privata företag inte står och faller med hur vårdköerna till sjukvården ser ut finns det vissa problem att för evigt koppla ihop de två. Eller, för att uttrycka sig på ett mer partiöverskridande sätt: Det kan finnas behov av att åtminstone utvärdera effekterna av den förda politiken.

Men nu ska det bli mer av samma. Signhild Arnegård Hansens utvärderingsråd ska ”ge regeringen stöd i frågor som rör utveckling av välfärden, med fokus på att förbättra förutsättningarna för valfrihet, entreprenörskap och innovationer…”

Det skickar signaler. Signhild Arnegård Hansen är i grund och botten chipstillverkare. Hon är företrädare för Sveriges privata företag. Inte någon välfärdsprofessor. Att låta henne utvärdera visar på regeringens syn på välfärd. Marknad sätts före behov. Utvärderingen kommer att peka på behovet av mer av samma, inte för att de äldre i äldreomsorgen eller barnen i barnomsorgen behöver det, utan för att multinationella företag behöver det. Det råder idag en blind privatiseringsiver i svensk höger. Vinner högern valet den 19 september blir det bara mer av samma.

Som om hat vore en fotbollsmatch

Krönika till Karlskoga-Kuriren vecka 10.

I helgen börjar fotbollsallsvenskan igen. För alla vi som är fotbollsintresserade är det en höjdpunkt på året. Många är vi som på Behrn Arena kommer heja fram ÖSK till nya framgångar (kanske) och runt om i Sverige kommer andra att heja på just deras lag.

En del kommer också att hata. De problem som framförallt stockholmslagen har haft på sina matcher, främst när de möter varandra, är hiskeliga och leder till att färre vill eller vågar gå på matcherna, stora materiella och personliga skador och att lagen drabbas. Men det är avigsidor för fotbollen. Den ”rena” fotbollen handlar om att folk håller på ”sitt” lag och hejar på det när laget möter andra lag.

Den jämförelsen går också att göra när det gäller politik. Socialdemokraternas lanserade till och med en ”supporterkampanj” för ett par år sedan som handlade om att folk som var ”supportrar” till Socialdemokraterna kunde slå sig samman. Jämförelsen går också, dess värre, att göra när det gäller synen på människor.

Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu har gjort ett par riktigt korkade uttalanden om antisemitismen i Malmö. Detta har han fått be om ursäkt för. Genom sitt agerande har han förminskat problematiken med antisemitism i Malmö vilket är allvarligt. Den kritik han har fått utstå är därför rättmätig, vilket också Mona Sahlin har varit tydlig med att påpeka.

Här borde det ha räckt. Eller ok, jag kan förstå om högersympatisörer vill påpeka om och om igen hur korkade Reepalus uttalanden var. Men det borde ha stannat vid det. Men Göran Hägglund ville gå längre.

Göran Hägglund är Sveriges socialminister. Han är partiledare i ett av våra sju riksdagspartier. Han är en mäktig man. I söndagens Agenda redogjorde Göran Hägglund för sin syn på vilka Ilmar Reepalu skulle vara rädd att stöta sig mot när Reepalu gjorde sina uttalanden (som han alltså har bett om ursäkt för). Dessa grupper var enligt Göran Hägglund ”muslimerna” och ”vänsterfolk”.

Förutom att Göran Hägglunds uttalanden polariserar och målar upp en bild av Sveriges muslimer som inte stämmer är den symptomatisk för den svenska debatten. Göran Hägglund kan nämligen säga elaka saker om muslimer. Han är nämligen höger.

Att högern historiskt stöttat Israel medan vänstern traditionellt försvarat Palestinas rätt till självbestämmande kan inte, och får inte, år 2010 kopplas ihop med någon sorts stöd för, eller hat mot, judar eller muslimer. Allt hat är förkastligt. Och genom att uttala sitt ensidiga stöd för endera gruppen hamnar man automatiskt i ett fack då man förväntas tycka illa om den andra gruppen. Nu påstår jag inte att Göran Hägglund hatar muslimer, långt därifrån, och Ilmar Reepalu är heller inte antisemit. Men Göran Hägglund har ännu inte bett om ursäkt för sina uttalanden som målar upp bilder om muslimer som inte är till deras fördel.

Judar och muslimer är inga fotbollslag. De ”möter inte varandra” i en match som måste vinnas. 99 procent av Sveriges judar och muslimer vill leva tillsammans med andra och varandra, medan en liten klick förstör. Nu lyfts den fram som regel. På så sätt vinner ingen.

Någonting är brunt i landet Sverige

Att Ilmar Reepalu sagt en del minst sagt korkade saker i Malmö har säkert inte undgått någon. Han har sedan fått förklara sig och nu torde det stå klart för alla att Reepalu varken är antisemit eller skyddar de som uttrycker antisemitiska uttalanden.

Nu är det Göran Hägglunds tur att förklara sig. Igår på Agenda debatterade Krisdemokraternas partiledare med Mona Sahlin, S, och då levererade han följande slutsats, nämligen att Ilmar Reepalu ”inte kan stöta sig med andra grupper i Malmö. Vi talar om vänstermänniskor, vi talar om muslimer.”

Att Göran Hägglund så flagrant drar alla muslimer över en kam är långt värre än att han gör det med ”vänstermänniskor”. Jag tycker debatten blir fullkomligt patetisk om man lägger allt krut på att debattera huruvida muslimer eller judar har det värst idag. När människor blir hotade, hatade, angripna på grund av sin religion/etnicitet är det fruktansvärt, oavsett om det drabbar judar eller muslimer. Antisemitismen är en uppenbar faktor i Sverige, än idag. Det är dock så att islamafobin definitivt också är en faktor i Sverige idag. Genom att ställa grupp mot grupp bidrar Göran Hägglund i allra högsta grad till att vidmakthålla den ordningen.

Sverigedemokraterna hyllar nu Göran Hägglund. Det är dags att han förklarar sig.

Lars Ohly vann och Maud Olofsson förlorade på att debattera ikväll

Mina övriga iakttagelser från kvällens debatt är:

De två båda statsministerkandidaterna är oerhört slipade och kommer förmodligen spela jämnt i stort sett ända fram till valet. Men för Fredrik Reinfeldt kommer fallet inte på grund av personliga egenskaper utan på grund av resultatet av den förda politiken. Människors vrede och missnöje kommer inte gå att vifta bort – här har han en omöjlig uppgift.

Kärnkraftsfrågan verkar bli en sprängande fråga för högern även i detta val. Maud Olofssons undflyende svar när programledarna lyfte fram oenigheten inom Centerpartiet var pinsam att beskåda.

Folkpartiet och Jan Björklund erkände två gånger att den av regeringen förda politiken driver utvecklingen åt fel håll på två områden: medlemantalet i a-kassan och resultatet i skolan. Ändå lyckades Björklund på något kusligt sätt försöka göra gällande att han ändå ska få fortsatt förtroende att driva politiken, för förändring tar tid. Men är inte problemet att vi just nu ser förändringen orsakad av den borgerliga politiken?

De tio minutrarna som ägnades åt burkadiskussionen känns överflödiga. Det är inte något av de etablerade partierna som driver frågan om burkaförbud, det är medierna – statstelevisionen och statsradion – som pressar på. Känns onödigt agendasättande i en fråga som för de flesta är totalt perifer.

Göran Hägglund sade inte speciellt mycket av vikt.

Min betygsättning av partiledarna:

Lars Ohly +++++
Mona Sahlin ++++
Fredrik Reinfeldt ++++
Peter Eriksson +++
Jan Björklund ++
Göran Hägglund +
Maud Olofsson –

Vem har Göran Hägglund mördat?

Låt mig först dra en annan kristen ”parallell”. Låt den som är fri från synd kasta den första stenen. Men vi som inte gjort oss skyldiga till att bryta ”de flesta” eller ”alla” budord är förhoppningsvis fler än de som gjort det. Göran Hägglund, han är en som gjort det.

Alltså har Göran Hägglund:

1. Haft andra gudar vid sidan om Gud! Göran Hägglund har alltså kanske tillbett elefantguden Ganesha.
2. Missbrukat Guds namn! Förhoppningsvis inte allt för grovt bara, ty då blir han straffad av Gud.
3. Inte hållit sabbatsdagen helig. Det hade inte jag heller gjort om jag låg på 3 procent i opinionsmätningarna.
4. Inte visat aktning för sin mor och far.
5. Mördat. Detta tycker jag är rätt så allvarligt, och borde föreligga en prick i konstitutionsutskottet.
6. Begått äktenskapsbrott. Han är igång, den där Göran!
7. Stulit. Undrar vad. Knappast väljare.
8. Vittnat falskt mot hans nästa. Jag säger bara: Bensinskatt
9. Haft begär till hans nästas hus. Gräset är alltid grönare.
10. Haft begär till hans nästas tjänarinna. Undrar om han valde Unsgaards.

Men han är ju åtminstone ärlig, Hägglund, som erkänner allt sitt syndande i tv. Därtill har han ju garanterat gjort sig lite mer intressant inför valet. Frågan är det räcker, att vara Sveriges mest syndiga partiledare!

Nej nu jäklarns – nu vill Krisdemokraterna avskaffa demokratin!

Vad jag tycker om religion är bekant för den som följer denna blogg. ”Ändå” har jag flera gånger också tagit avstånd från meningslösa angrepp på religiösa människor.

Jag står för min kritiska inställning till allt religiöst och tänker inte hymla med det. Ofta är samhället lika intolerant mot mig som ateist och religionskritiker som samhället är det till människor som försöker leva sitt liv lite religiöst. Jag vill ha ett mer tolerant och respekterande samhälle.

Men respekt och tolerans inbegriper inte förbud mot intolerans. Och tolerans går heller inte att lagstifta fram. Om jag som socialdemokrat vill kritisera Moderaterna eller moderata företrädare ska jag ha rätt att göra det, hur hårt jag vill. Sen är jag ju rent utsagt korkad om jag inte inser att en onyanserad kritik och personangrepp drabbar MIG och ingen annan. Men lagen ska inte reglera hur jag får föra fram min kritik, det ska mitt eget samvete göra. Redan idag finns det ett fullt tillräckligt lagskydd mot hot och andra tråkigheter, och även om de lagarna kanske kan justeras en smula hit eller dit torde det vara nog.

En del människor måste också tåla mer kritik än andra. Säger Staffan Werme, Kent Persson, Eva-Lena Jansson eller Lena Baastad något dumt måste de tåla betydligt mer kritik än om en alldeles nybliven medlem i Liberala Ungdomsförbundet eller en ersättare i en kommunal nämnd för Vänsterpartiet säger det. Inte för att de ska vara orörbara för kritik – det ska de inte – men med makt och inflytande följer också möjligheten att ta emot kritik.

När det gäller religion är det känsligt för en del, men inte för alla. Vissa människor är oerhört lättkränkta medan andra mer hårdhudade. Det går inte att slå fast en rimlig gräns för vad som är en ”lagom” kränkning, därför att det är så individuellt.

En som dock vill sätta sådana gränser är krisdemokraten Tuve Skånberg, tidigare riksdagsledamot, nu direktör på en tankesmedja (så klart!). Tuve Skånberg tycker bland annat inte att abort är en mänsklig rättighet.

Tuve Skånberg tycker att Ecce Homo-utställningen ska vara tillåten, likaså publiceringen av Lars Vilks ”Muhammedkarikatyrer”. Däremot tycker han inte att det ska vara tillåtet att samla in namn mot en moské (eller, antar jag då, en ny kyrka heller för den delen) i grannområdet.

Jag har ingenting emot moskéer eller kyrkor. Båda hör hemma i Sverige.

Men att förbjuda människor att ”tycka” saker om vad det nu än må vara, och sen försöka organisera sig för att stoppa det, är komplett galet. För var skulle gränsen dras? Ska det vara förbjudet att diskutera placeringen av en moské? Om en kyrka vill smälla upp ett tvåhundra meter högt kyrktorn som skulle lägga hela min bakgård i evig skugga, skulle jag då inte få yppa min protest mot detta för att eventuellt kyrkobesökarna skulle bli kränkta?

Och även om galningar vill förbjuda moskéer överhuvudtaget så är det åsikter som inte kan förbjudas bort. Sådant spär bara på deras snack om att ”samhället är mot dem”.

Tuve Skånberg är en högt uppsatt krisdemokrat som kandiderade till Europaparlamentet i juni. Vad säger Göran Hägglund om hans åsikter?