Problemet med vissa EMU-förespråkare är att de inte har några argument

Staffan Werme har panik. Jag kan riktigt se hur det har gått till på den folkpartistiska expeditionen i Örebro. Där har kanslichefen M prydligt organiserat allt material medan rådhuspersonalen I, K och M springer upp och ner för att prydligt förse chefen med vad chefen nu vill bli försedd med. Materialet handlar, det törs jag nästan lova, om allt från himmel och jord (mest hur bra ledarskapet är) men säkert finns ett valmanifes (!) om hur EU-politiken ska förbättras i kommunen. Det gjorde det 2006 och det ska det säkert göra även i år.

I det valmanifeset (!) kommer det att stå att Sverige måste gå med i ”Euron” därför att vi inte ska vara introverta nationalister utan bejaka globaliseringens möjligheter. Att säga nej till EMU är nämligen nationalistiskt. Att säga ja är däremot globaliseringsfrämjande, internationalistiskt, solidariskt, humanistiskt och liberalt. Och givetvis frälsande, om nu någon undrar.

Staffan Werme, så klart, förespråkar ”Euron”. Det är ok. Det är det många som gör (även om vi är fler (och blir än fler) som säger att Sverige bör stå utanför det ekonomiska och monetära samarbetet i dess nuvarande form). Men det är de perverterande skrik-argumenten han använder sig av som jag reagerar mot.

Det har sagts många gånger här på bloggen och jag säger det gärna igen. Jag var drivande i den lokala nej-kampanjen 2003 tillsammans med många socialdemokrater, vänsterpartister, miljöpartister, centerpartister och en och annan övrig allmänborgare. Jag var dock inte en av de fränaste nejsägarna. Bland oss fanns dem som påstod att EMU var det värsta av allt det onda. Bland oss fanns riktiga värden-går-snart-under-argumenterare. Bland oss fanns dem som liknande EMU med Hitlers tredje rike. Hade någon SSU:are gjort det hade hon eller han fått skäll av någon partipamp. Så gör man inte. Nu var det inte en SSU:are som sade så utan en centerpartist. Vederbörande har sedan dess stigit i rang och nu i tre och ett halvt år potenterat som svensk näringsminister. Så kan det gå.

Jag, och några till (bland dem många ja-sägare), försökte hitta någon modererad gyllene medelväg. Visst finns det fördelar med en gemensam valuta. Det gynnar handeln, gör det lättare att resa för människor (vilket i sin tur också gynnar handeln) och det blir lättare för multinationella företag att räkna på olika affärer. Det gynnar turismen och säkert, på sikt, även svenska företag. Speciellt för företag i gränsen och i turiststäder är detta extra tydligt.

Ser man bara till den typen av argumentation är det givetvis idioti att säga nej till EMU.

Problemet är att allt för många enbart såg till den typen av argumentation. Jag vet inte vad det beror på. Kanske finns det en rädsla bland många att problematisera. Hittar man en argumentationslinje som är lätt att hålla sig till, håll dig då till den. Försök hitta avväpnande motargument till dem som säger emot dig, typ: ”Nationalist!” eller: ”Det är alltid bättre att vara med än utanför!” För jag kunde inte riktigt se att någon med kraft försökte säga emot oss som försökte föra fram nej-argument med lite mer systemkritik i. Det fanns nämligen gott om sådana redan då.

Vi var många som 2003 såg EMU som ett halvdant projekt som innehöll mer risker och inneboende faror än goda sidor. Penningpolitiken var inte knuten till någon gemensam finanspolitik, det fanns inget automatiskt system som transfererade pengar från välmående delar till mindre välmående delar, konjunkturerna var inte och ekonomierna mådde inte lika. Kort sagt – det fanns faror.

Sedan 2003 har vi som förde fram dessa faror fått mer rätt än vad vi hade velat få. Krisen i Grekland beskrivs numera som ”EMU-krisen”. På grund av gigantlånet till Grekland och gigantkrediterna till Spanien och Portugal tvingas många länder nu strama åt. Detta i en tid alldeles innan konjunkturerna vänder. Detta kommer att göra att många länder inte får den tillväxt som de har potential att få. Risken blir nu stora åtstramningar/besparingar SAMTIDIGT som skatten höjs rejält. Något som inte gärna någon skulle påstå är särskilt positivt.

Nu försöker man snabbreformera EMU, för att få till stånd en mer gemensam finanspolitik. Enligt förslag från kommissionen vill EU nu se EMU-ländernas budgetar ”i förväg”. Detta för att granska ”stabiliteten”. Huruvida EU ska ha någon sorts veto över budgeterna är osäkert, men helt klart innebär detta en mer gemensam finanspolitik. Vad detta blir för typ av finanspolitik är oklart, men helt klart är att det knappast lär vara en finanspolitik som vi socialdemokrater vill se. Det lär inte vara stora välfärdssatsningar och ett skattesystem som utjämnar klyftor som den högertyngda unionen tänker gynna.

EMU krisar och med EMU krisar de till EMU anslutna länderna. Sverige är idag inte ett av dem, men givetvis påverkas vi. Konstigt vore annars. Ett argument för EMU skulle då vara att det vore bra om Sverige gick med så att vi fick chansen att påverka inriktningen. Återigen ett acceptabelt argument om det bara skulle innebära inflytande, men problemet är ju att det innebär så mycket mer. En svensk synkronisering av finanspolitiken (alltså skatter, utgifter (välfärd) och sådant) vore förödande för socialdemokratins högt ställda välfärdsambitioner.

Men de välfärdsambitionerna har ju inte Folkpartiet, och heller inte Staffan Werme. Staffan Werme säger ju till och med nej till ökade statsbidrag till Örebro kommun. Hellre ytterligare besparingar i förskola, skola och äldreomsorg är hans tydliga besked till väljarna.

Och nu försöker han göra EMU till en valfråga, igår genom att kalla socialdemokrater för fega och genom att kalla Lars Ohly för nationalist. Gärna för mig. Jag skrev igår att jag tycker att Socialdemokraterna borde ta ställning för ett nej till EMU under överskådlig tid. Lite så har det också blivit. Det är bra. Att Folkpartiet tänker driva en skyndsam EMU-anslutning är också bra, för Socialdemokraterna, men dåligt för Sverige om olyckan är framme och alliansen vinner valet i höst.

Socialdemokraterna måste ompröva sitt ja till EMU

Krisen har sitt ursprung i Grekland. Både på riktigt och också rent etymologiskt. Eller ja – det är kanske att ge detta lilla medelhavsrike allt för stor betydelse att säga att krisen springer därifrån. Men ordet ”kris” kommer från grekiskans ”krisis” som betyder ”avgörande vändning” så man kan med fog säga att hade det inte varit för Grekland hade det inte funnits någon kris.

Att ge någon rimlig förklaring och beskrivning till Greklands situation är inte särskilt enkel. Precis som alltid finns det flera versioner, både lång- och kortsiktiga, som alla har olika bäring i verkligheten. Klart är dock att det i Grekland under en allt för lång tid har rått ett mer eller mindre dekadent leverne som inte direkt utnyttjat effektiviteten i staten och i produktionen. Extra månadslöner har betalats ut, folk har gått i pension vid femtio och kunnat sjukanmäla sig för vilken obskyr orsak som helst. Det har gjort den grekiska ekonomin till en ineffektiv ekonomi vilket förvärrat krisen.

Men där är inte orsaken. Krisen är inte inhemsk. De amerikanska bolåneinstitutens krash är den mest bidragande faktorn till Greklands krisande ekonomi. Under 2007-2008 gick ett antal amerikanska och brittiska banker och bolåneinstitut i konkurs, krisade eller kollapsade. Först Northen Rock, sen Bear Sterns och sen så klart Lehman Brothers. Det fortsatte i månader med banker som togs över av stater. Bolagen och bankerna har i år gett lån och stora krediter utan säkerhet och till sist sprack bubblan. Allt färre ansågs kreditvärdiga och staters kreditvärdighet sjunk som sten. Bland annat Greklands. På mycket kort tid hade ett antal kreditbyråer skrivit ned Greklands kreditvärdighet. Effekterna för ett låneberoende land är enorma. Greklands möjligheter att hålla igång sin ekonomi försämrades och den grekiska krisen var ett faktum. I kombination med den där rådande dekadensen var det ogörligt för Grekland att hålla igång.

När en kris kommer utifrån ter det sig som rätt lättförståeligt att se att Euron vore bra för det drabbade landet. Kommer en kris utifrån är det bättre att leva i trygghet tillsammans med andra.

Riktigt så enkelt är det nu inte. Tvärtom har ju Euron visat sig minska tryggheten, där i stort sett alla euroländer drabbats hårt av krisen. Det vi skeptiker och motståndare varnade för innan har nu visat sig stämma. Och detta beror inte på slumpen. Det beror på EMU:s inneboende paradoxala svaghet. En paradoxal svaghet som ingen socialdemokratisk ja-sägare riktigt vågade erkänna under folkomröstningskampanjen 2003.

Svaghetens paradox manifesteras i att EMU antingen är ”för lite” eller ”för mycket”. Börjar vi i andra ändan ser vi hur EMU tvingar fram en gemensam ränta i en union som inte är en stabil ekonomisk zon. Med andra ord kan behoven länderna emellan se extremt annorlunda ut, utan att det för den saken skull måste göra det. Slumpen avgör, och den slumpen orsakar politiska effekter som är stora.

Alldeles uppenbart har ju exempelvis Grekland och Sverige just nu helt olika förutsättningar – något som alltså inte hade synts när ECB:s reporänta sätts.

Men EMU kan också vara för lite, som sagt. För ovanstående problematik kan enkelt ”lösas” genom en mer sammanhållen finanspolitik. Dels i form av strukturfonder på samma sätt som Sverige har där bidragen skickas direkt till krisande regioner/länder utan att gå över utredningar och ansökningar i år och dar. Pengarna kommer direkt där de behövs. Men det hade också kunnat lösts genom en mer gemensam skatte- och utgiftspolitik. Skatterna i EU (EMU) hade på så sätt harmoniserats.

För det är svårt att få det ena utan det andra. Att säga att bara penningpolitiken ska vara gemensam är ungefär som att säga att i ett förhållande ska bara en partner vara ”upptagen” och den andra singel. Det går inte att låta den ene göra vad han vill så länge den andra gör på ett sätt. De båda hör ihop. Det har tydligen undgått många, men nu kommer insikterna.

I gårdagens Agendadebatt fick både Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt frågor om Euron. Reinfeldt duckade påtagligt medan Mona Sahlin var mer rakt på sak. Thomas Bodström har redan 2006, när jag intervjuade honom för den valtidning som vi socialdemokrater i Örebro gjorde inför det valet, varit tydlig med att nejet till EMU inte nödvändigtvis är dåligt. Idag förstärktes den tydligheten när han på Facebook idag skriver: ”Okay då, det var väl ganska bra att vi inte gick med i Eurosamarbetet då.”

Mona Sahlin var inte riktigt lika tydlig, men helt klart var hon inte speciellt sugen att säga att EMU är något positivt för Sverige. Troligtvis för att hon insett att det faktiskt inte är det.

Med tanke på vår rödgröna regeringsambition, och en kraftigt förändrad verklighet, hoppas jag att Socialdemokraterna tydligt kan ompröva sitt ja till EMU och kort och gott säga ”nej, under överskådlig framtid.” Inte bara säga att folkomröstningsresultatet från 2003 ska gälla utan också att det resultatet faktiskt är bra. Det skulle både stärka Mona Sahlin som en flexibel och anpassningsbar toppolitiker och det rödgröna samarbetet som ett lite mer enat alternativ i Europafrågor.

Sverige är inte en ö. Grekland är visserligen ett ö-rike, men inte ens Grekland är en ö. Vi påverkas och vi påverkar. Att Sverige nu bidrar till att stötta Grekland som nation med lån är bra! Men det kan inte ligga i Sveriges intresse att stötta och upprätthålla EMU. Därför bör regeringens politik något modifieras till att mer handla om ett direkt stöd till Grekland i form av bra lån.

Jag tror och hoppas på att Socialdemokraterna kommer till insikt i EMU-frågan. En harmonisering av skatte- och utgiftspolitiken betyder inte mer socialdemokratisk välfärdspolitik. Och det kan väl inte vara Socialdemokraternas främsta mål att försöka motverka vår egen politik?

Vilken tur att Sverige sade nej till EMU!

Snart har det gått sju år sedan en betydande majoritet av svenska folket röstade nej till Euron. Eller mer rätt: de röstade nej till ett svenskt medlemskap i den ekonomiska och monetära unionen EMU.

Jag tillhörde då den vinnande nej-sidan och jag tillhör samma sida idag. Det har hänt många saker sedan den 14 september 2003, men inget har fått mig att ändra uppfattning om att EMU är ett dåligt konstruerat, mycket osäkert och också ett väldigt högervridet system som hindrar länder från att driva den penningpolitik (räntenivåer och valutanivåer) och också i viss mån den finanspolitik (skatter och utbudspolitik) som just då behöver drivas. Jag trodde aldrig att ett svenskt EMU-medlemskap skulle leda till katastrofala effekter – jag tillhörde inte domedagsnejsägarna som exempelvis nuvarande Maud Olofsson, C, som liknande EMU med Hitlers tredje rike, vilket jag har bloggat om tidigare.

Då och då ploppar ja-sägarna upp ur sina gömmor för att damma av det gamla ”Sverige bör gå med i EMU för det är bättre att vara med än utanför”-argumentet.

Det var, och är, ett mycket dåligt argument. Man behöver nämligen inte vara med i något som är dåligt. Det kan framstå som en tämligen enkel logik men då det var många som hade svårt att förstå det då antar jag att det finns en och annan som har svårt att förstå det idag: är något dåligt ska vi inte vara med. Punkt.

EMU är dåligt. Inte domedagsdåligt som sagt, utan bara dåligt. Och just nu tornar effekterna upp, en efter en, för vad som hade hänt, om det hade hänt så att det svenska folket röstade ja till EMU den där septemberdagen.

I avtalsrörelsen hade, med all sannolikhet i alla fall, det resulterat i extremt låga löneökningar. I Tyskland, där exportmarknaden går på högvarv, har reallönerna knappt höjts de senaste femton åren.

I Tyskland har dock de stora exportnivåerna inte inneburit att investeringarna varit höga. Tvärtom har de varit högre i andra länder i Eurozonen, men då deras valuta är Euron blir det inte deras dåliga exportsiffror som påverkar Eurons styrka utan de stora ekonomiernas resultat. Med andra ord – Tysklands stora export blir norm fast det i många andra länder sker en helt annan utveckling. Detta är grundfelet i EMU och det är lika stort idag som 2003.

Men det främsta landet som visar på det dåliga i att vara medlem är givetvis Grekland. Med Tysklands stora handelsöverskott (som till 80-85 procent beror på export till de övriga EU-länderna) är det mycket som tyder på att det är medelhavsländerna som går med stora handelsunderskott (= exporten är lägre än importen). Greklands dåliga konkurrenskraft är till hög grad orsakad av medlemskapet i EMU och medlemskapet gör också att de åtgärder som idag skulle behöva vidtas (en rejäl devalvering följt av en flytande valuta) görs omöjliga. Istället driver Europeiska Centralbanken en penningpolitik som styrs utifrån Tysklands, helt annorlunda, intressen.

I Sverige driver Folkpartiet på en ny folkomröstning. Det har varit prat om 2011. Moderaterna fegar och säger att de enbart går med på en folkomröstning om Socialdemokraterna säger ja.

Jag hoppas Socialdemokraterna inte säger ja. Jag hoppas att Socialdemokraterna, i samarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, vågar ompröva sin position om EMU och faktiskt inse att vi nog bör stå utanför ett tag till. Jag tror att en sådan vändning har skett i det dolda. Folkpartiet tuggar dock på. Jag tror väljarna vet att belöna rätt.

Nu förespråkar Maud Olofsson anschluß

När jag flyttade till Örebro, i augusti är det åtta år sedan, engagerade jag mig snabbt i SSU Örebro och Studentklubben. Jag hade gått med i SSU hemma i Köping i slutet av nittiotalet, men inte riktigt kommit igång i mitt engagemang där. I Örebro satte det dock igång rejält redan från början.

I början av 00-talet var ett eventuellt svenskt medlemskap i EMU en av de största och viktigaste frågan. Diskussionerna var stundtals hårda. Folk förväntades ge ett kategoriskt ja- eller ett kategoriskt nej-besked i en fråga som splittrade professorer i nationalekonomi och statskunskap och vars konsekvenser och implikationer inte gick att fullt ut förstå för någon. Ändå skulle vi folkomrösta i denna fråga – helt galet tyckte och tycker jag!

Men en hållning var man tvungen att ha. SSU Örebro sade redan från början kategoriskt nej! Studentklubben ordnade ett möte där vi skulle ta ställning. Inte speciellt många medlemmar dök upp och vi valde att varken ta ställning för eller emot som klubb utan låda medlemmarna fatta sina egna beslut.

Jag försökte sätta mig in rejält i sakfrågan och landade till sist i ett nej. Sverige ska inte gå med i EMU. Det tyckte jag då och har inte känt att något argument fått mig att ändra uppfattning sedan dess.

Men redan då kände jag mig lite alienerad på nej-sidan. Alla var så säkra och alla var så mot EMU att det liksom inte gick att nyansera det hela något. Å andra sidan betedde sig ja-sidan lika svartvitt. Företrädare från samma partier såg både frälsning och undergång i en svensk anslutning till denna union.

Så diskussionerna blev som sagt hårda.

Riktigt hårda. På ja-sidan stod Moderaterna, Folkpartiet, Krisdemokraterna, halva Socialdemokraterna och intresseorganisationen Svenskt Näringsliv. På nej-sidan stod Vänsterpartiet, Miljöpartiet, halva Socialdemokraterna. Och så Centerpartiet.

Detta Centerparti blev det parti som betedde sig värst i diskussionerna. Det var från dem som de värsta överorden kom. Bland annat kom partiledaren Maud Olofsson på den geniala idén att jämföra EMU med Hitlers rike. Bara för att ge en inblick i hur onyanserat det stundtals kunde vara.

Nu har mycket vatten runnit under broarna sedan 2003. Alliansen vann valet. Centerpartiet blev näst största alliansparti. Nu ser dock opinionssiffrorna inte lika strålande ut för vare sig Alliansen eller Centerpartiet. Och under galgen sker omprövningen.

Så nu förespråkar Centerpartiet helt plötslig en svensk anslutning till detta hitlerrike, som på sju år blivit så katastrofalt att stå utanför. Det är inte trovärdigt. Framförallt inte då Centerpartiet som sagt var så hårda motståndare för sju år sedan.

Dels väcker dagens debattartikel frågan hur länge ett folkomröstningsresultat ska gälla. Ska verkligen politikerna tillåta folkomröstningar var tionde år, fram till det att folket röstar ”rätt”? Det är inte demokratiskt.