Vilken tur att Sverige sade nej till EMU!


Snart har det gått sju år sedan en betydande majoritet av svenska folket röstade nej till Euron. Eller mer rätt: de röstade nej till ett svenskt medlemskap i den ekonomiska och monetära unionen EMU.

Jag tillhörde då den vinnande nej-sidan och jag tillhör samma sida idag. Det har hänt många saker sedan den 14 september 2003, men inget har fått mig att ändra uppfattning om att EMU är ett dåligt konstruerat, mycket osäkert och också ett väldigt högervridet system som hindrar länder från att driva den penningpolitik (räntenivåer och valutanivåer) och också i viss mån den finanspolitik (skatter och utbudspolitik) som just då behöver drivas. Jag trodde aldrig att ett svenskt EMU-medlemskap skulle leda till katastrofala effekter – jag tillhörde inte domedagsnejsägarna som exempelvis nuvarande Maud Olofsson, C, som liknande EMU med Hitlers tredje rike, vilket jag har bloggat om tidigare.

Då och då ploppar ja-sägarna upp ur sina gömmor för att damma av det gamla ”Sverige bör gå med i EMU för det är bättre att vara med än utanför”-argumentet.

Det var, och är, ett mycket dåligt argument. Man behöver nämligen inte vara med i något som är dåligt. Det kan framstå som en tämligen enkel logik men då det var många som hade svårt att förstå det då antar jag att det finns en och annan som har svårt att förstå det idag: är något dåligt ska vi inte vara med. Punkt.

EMU är dåligt. Inte domedagsdåligt som sagt, utan bara dåligt. Och just nu tornar effekterna upp, en efter en, för vad som hade hänt, om det hade hänt så att det svenska folket röstade ja till EMU den där septemberdagen.

I avtalsrörelsen hade, med all sannolikhet i alla fall, det resulterat i extremt låga löneökningar. I Tyskland, där exportmarknaden går på högvarv, har reallönerna knappt höjts de senaste femton åren.

I Tyskland har dock de stora exportnivåerna inte inneburit att investeringarna varit höga. Tvärtom har de varit högre i andra länder i Eurozonen, men då deras valuta är Euron blir det inte deras dåliga exportsiffror som påverkar Eurons styrka utan de stora ekonomiernas resultat. Med andra ord – Tysklands stora export blir norm fast det i många andra länder sker en helt annan utveckling. Detta är grundfelet i EMU och det är lika stort idag som 2003.

Men det främsta landet som visar på det dåliga i att vara medlem är givetvis Grekland. Med Tysklands stora handelsöverskott (som till 80-85 procent beror på export till de övriga EU-länderna) är det mycket som tyder på att det är medelhavsländerna som går med stora handelsunderskott (= exporten är lägre än importen). Greklands dåliga konkurrenskraft är till hög grad orsakad av medlemskapet i EMU och medlemskapet gör också att de åtgärder som idag skulle behöva vidtas (en rejäl devalvering följt av en flytande valuta) görs omöjliga. Istället driver Europeiska Centralbanken en penningpolitik som styrs utifrån Tysklands, helt annorlunda, intressen.

I Sverige driver Folkpartiet på en ny folkomröstning. Det har varit prat om 2011. Moderaterna fegar och säger att de enbart går med på en folkomröstning om Socialdemokraterna säger ja.

Jag hoppas Socialdemokraterna inte säger ja. Jag hoppas att Socialdemokraterna, i samarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, vågar ompröva sin position om EMU och faktiskt inse att vi nog bör stå utanför ett tag till. Jag tror att en sådan vändning har skett i det dolda. Folkpartiet tuggar dock på. Jag tror väljarna vet att belöna rätt.

Annonser

2 thoughts on “Vilken tur att Sverige sade nej till EMU!

  1. Jag röstade nej till inträdet i EU. Jag ansåg att det kloka var om de nordiska länderna bildade en formell politisk union NU. Först efter några år kunde man se om denna Nordiska Union skulle ingå äktenskap med EU. Man brukar vara förlovad ett tag innan man begår äktenskap.
    Det fanns i Sverige en stark motstånd mot inträdet i EU. Att man gick in beror på ohederligt fusk från Ingvar Carlsson och hans ekonomiminister Allan Larsson. De passade pp och utnyttjade den ekonomiska krisen för att driva inträdet som en av åtgärderna för att lösa krisen. När man sedan anordnade folkomröstningen, då var alla trådar knutna. Hade Sverie haft folkomröstningen efter Norge, då hade vi kanske också sagt nej. Men Finland hade sagt JA dessförinnan. Icke förty: bara de tre storstäderna fick majoritet till JA-förslaget. Alla de andra regionerna sade nej. Det var antalet röstande personer som avgjorde. Hade antalet regioner avgjordt då hade det varit något annat. Och jag tycker att inträdet i EU borde ha avgjorts av regionerna, inte av individerna. Så är det också inom EU. Det är länderna som har det avgörande beslutsfattande och då är Luxemburg och Tyskland jämförbara. Detta har tydligen ingen reflekterat över.
    Det svenska folket kände sig lurat och hämnades genom att rösta NEJ till euro.
    Har man gått med i EU då måste man vara konsekvent och godta den gemensamma valutan. Den underlättar ändå ganska mycket. Men vill man inte det, då tycker jag att man ska gå ut ur EU.
    Jag var med en gång i tiden när socialdemokraterna hade en stark grupp mot det då kallad gemensamma marknaden. Tage Erlander och Palme vågade inte driva frågan. Sedan kom en sådan medioker figur som Ingvar Carlsson med sin följeslagare Allan och gjorde oss en björntjänst

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s