Det är inte sänkt restaurangmoms Sverige behöver just nu

Världen befinner sig, enligt förståsigpåarna, i en ny ekonomisk kris och som en följd därav tycker regeringen Reinfeldt, förlåt – Moderaterna, att det viktigaste och mest prioriterade just nu är att göra det billigare att äta på restaurang.

Det tycker inte jag. Jag tycker att det är rentav korkat. Det borde jag inte tycka, för jag fick för ganska precis ett år sedan den rödgröna regeringsplattformen i min hand som lovade just sänkt restaurangmoms.

Man har givetvis rätt att prioritera om, rätt att till och med ånga tidigare utgivna löften. Men att börja håna en satsning som vi lovade (även om det var ett miljöpartiförslag ursprungligen) är bara larvigt. I så fall måste man lägga till tillägget att även vi hade fel.

Annonser

Socialdemokraterna måste ompröva sitt ja till EMU

Krisen har sitt ursprung i Grekland. Både på riktigt och också rent etymologiskt. Eller ja – det är kanske att ge detta lilla medelhavsrike allt för stor betydelse att säga att krisen springer därifrån. Men ordet ”kris” kommer från grekiskans ”krisis” som betyder ”avgörande vändning” så man kan med fog säga att hade det inte varit för Grekland hade det inte funnits någon kris.

Att ge någon rimlig förklaring och beskrivning till Greklands situation är inte särskilt enkel. Precis som alltid finns det flera versioner, både lång- och kortsiktiga, som alla har olika bäring i verkligheten. Klart är dock att det i Grekland under en allt för lång tid har rått ett mer eller mindre dekadent leverne som inte direkt utnyttjat effektiviteten i staten och i produktionen. Extra månadslöner har betalats ut, folk har gått i pension vid femtio och kunnat sjukanmäla sig för vilken obskyr orsak som helst. Det har gjort den grekiska ekonomin till en ineffektiv ekonomi vilket förvärrat krisen.

Men där är inte orsaken. Krisen är inte inhemsk. De amerikanska bolåneinstitutens krash är den mest bidragande faktorn till Greklands krisande ekonomi. Under 2007-2008 gick ett antal amerikanska och brittiska banker och bolåneinstitut i konkurs, krisade eller kollapsade. Först Northen Rock, sen Bear Sterns och sen så klart Lehman Brothers. Det fortsatte i månader med banker som togs över av stater. Bolagen och bankerna har i år gett lån och stora krediter utan säkerhet och till sist sprack bubblan. Allt färre ansågs kreditvärdiga och staters kreditvärdighet sjunk som sten. Bland annat Greklands. På mycket kort tid hade ett antal kreditbyråer skrivit ned Greklands kreditvärdighet. Effekterna för ett låneberoende land är enorma. Greklands möjligheter att hålla igång sin ekonomi försämrades och den grekiska krisen var ett faktum. I kombination med den där rådande dekadensen var det ogörligt för Grekland att hålla igång.

När en kris kommer utifrån ter det sig som rätt lättförståeligt att se att Euron vore bra för det drabbade landet. Kommer en kris utifrån är det bättre att leva i trygghet tillsammans med andra.

Riktigt så enkelt är det nu inte. Tvärtom har ju Euron visat sig minska tryggheten, där i stort sett alla euroländer drabbats hårt av krisen. Det vi skeptiker och motståndare varnade för innan har nu visat sig stämma. Och detta beror inte på slumpen. Det beror på EMU:s inneboende paradoxala svaghet. En paradoxal svaghet som ingen socialdemokratisk ja-sägare riktigt vågade erkänna under folkomröstningskampanjen 2003.

Svaghetens paradox manifesteras i att EMU antingen är ”för lite” eller ”för mycket”. Börjar vi i andra ändan ser vi hur EMU tvingar fram en gemensam ränta i en union som inte är en stabil ekonomisk zon. Med andra ord kan behoven länderna emellan se extremt annorlunda ut, utan att det för den saken skull måste göra det. Slumpen avgör, och den slumpen orsakar politiska effekter som är stora.

Alldeles uppenbart har ju exempelvis Grekland och Sverige just nu helt olika förutsättningar – något som alltså inte hade synts när ECB:s reporänta sätts.

Men EMU kan också vara för lite, som sagt. För ovanstående problematik kan enkelt ”lösas” genom en mer sammanhållen finanspolitik. Dels i form av strukturfonder på samma sätt som Sverige har där bidragen skickas direkt till krisande regioner/länder utan att gå över utredningar och ansökningar i år och dar. Pengarna kommer direkt där de behövs. Men det hade också kunnat lösts genom en mer gemensam skatte- och utgiftspolitik. Skatterna i EU (EMU) hade på så sätt harmoniserats.

För det är svårt att få det ena utan det andra. Att säga att bara penningpolitiken ska vara gemensam är ungefär som att säga att i ett förhållande ska bara en partner vara ”upptagen” och den andra singel. Det går inte att låta den ene göra vad han vill så länge den andra gör på ett sätt. De båda hör ihop. Det har tydligen undgått många, men nu kommer insikterna.

I gårdagens Agendadebatt fick både Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt frågor om Euron. Reinfeldt duckade påtagligt medan Mona Sahlin var mer rakt på sak. Thomas Bodström har redan 2006, när jag intervjuade honom för den valtidning som vi socialdemokrater i Örebro gjorde inför det valet, varit tydlig med att nejet till EMU inte nödvändigtvis är dåligt. Idag förstärktes den tydligheten när han på Facebook idag skriver: ”Okay då, det var väl ganska bra att vi inte gick med i Eurosamarbetet då.”

Mona Sahlin var inte riktigt lika tydlig, men helt klart var hon inte speciellt sugen att säga att EMU är något positivt för Sverige. Troligtvis för att hon insett att det faktiskt inte är det.

Med tanke på vår rödgröna regeringsambition, och en kraftigt förändrad verklighet, hoppas jag att Socialdemokraterna tydligt kan ompröva sitt ja till EMU och kort och gott säga ”nej, under överskådlig framtid.” Inte bara säga att folkomröstningsresultatet från 2003 ska gälla utan också att det resultatet faktiskt är bra. Det skulle både stärka Mona Sahlin som en flexibel och anpassningsbar toppolitiker och det rödgröna samarbetet som ett lite mer enat alternativ i Europafrågor.

Sverige är inte en ö. Grekland är visserligen ett ö-rike, men inte ens Grekland är en ö. Vi påverkas och vi påverkar. Att Sverige nu bidrar till att stötta Grekland som nation med lån är bra! Men det kan inte ligga i Sveriges intresse att stötta och upprätthålla EMU. Därför bör regeringens politik något modifieras till att mer handla om ett direkt stöd till Grekland i form av bra lån.

Jag tror och hoppas på att Socialdemokraterna kommer till insikt i EMU-frågan. En harmonisering av skatte- och utgiftspolitiken betyder inte mer socialdemokratisk välfärdspolitik. Och det kan väl inte vara Socialdemokraternas främsta mål att försöka motverka vår egen politik?

Regeringen lämnar walk over, men slaget är ännu inte vunnet!

Idag öppnade vi socialdemokrater i Örebro vårt valcentrum. Varje måndag till torsdag kommer vi att ha öppet mellan klockan 08-18 och fredagar 08-15 (i höst utökar vi givetvis de tiderna). Därifrån utgår alla våra aktiviteter och man kan komma in och prata, dricka en kopp kaffe och få höra hur man tillsammans med oss kan skapa Möjligheternas Örebro. Och i det arbetet behövs alla. Vårt mål är att föra 40 000 direkta samtal med örebroarna genom bland annat 35 000 knackade dörrar. Jag är övertygad om att vi kommer att klara det målet. I valet 2006 knackade vi drygt 30 000 dörrar och har knackat fler idag än vid motsvarande tid 2006.

Stämningen internt i Socialdemokraterna i Örebro är, utan att överdriva, fullkomligt strålande. Vi blir fler och fler medlemmar – vid varje dörrknackning värvar vi ett par, tre nya medlemmar. Tillströmningen till partiet är mycket god. Viljan att vara med och arbeta i valet är stor.

Tillsammans med Vänsterpartiet är vårt mål tydligt. Örebro behöver en ny färdriktning, bort från skenande försörjningsstödskostnader, utförsäljningar, sämre resultat i skolan och en sämre äldreomsorg. Örebro behöver en ny politik. Örebro behöver en ny kommunledning.

Mot oss står en högerkoalition som består av fem partier. Miljöpartiets tydliga besked från förra veckan, att man hellre ser högerpolitik med målet att öka klyftor än rödgrön politik med målet att skapa fler jobb är i konsekvens med hur partiet har agerat under de senaste fyra åren. I Örebro har Miljöpartiet hyllat de borgerliga sjukförsäkringsreglerna med stupstock och lägre ersättning. Jag är övertygad om att Miljöpartiet gjort ett felval utan dess like i och med detta. Alla kommentarer till oss tyder på det.

Förra veckan hade även hjärnorna på kommunalrådskansliet den goda idén att släppa en rapport med framgångarna med alla skolnedläggningar. I rapporten stod det om det mörka arvet man ärvde från Socialdemokraterna. Förutom att rapporten givetvis är slarvigt skriven så är uppgifterna i den närmast att likna vid en fantasybok. Trots att Socialdemokraterna lyckades reducera fler skolplatser än högerkoalitionen har lyckats med genomförde vi dessutom stora renoveringar av våra kommunala skollokaler, byggde ut förskolan med betydligt fler platser än vad högerkoalitionen har gjort. Och under alla dessa processer genomförde vi en medborgardialog som folk efteråt kom och tackade oss för.

Ändå tyckte högerkoalitionen att det så här innan valet var läge att påminna väljarna om Varbergaskolan, Karlslundsskola, Vasaskolan och turerna kring Rudbecksskolan. Genialiskt.

Maktskiftet i Örebro är inte bara en teoretisk möjlighet – det är även en trolig utveckling. Opinionsmässigt ligger vi riktigt bra till (det är ju inte i procent (även om vårt mål på 45 procent definitivt går att nå utifrån lokala opinionsmätningar) utan i mandat som maktfördelningen slutligen avgörs).

I riket har borgarna inte en chans. Opinionsmätning på opinionsmätning visar på att det blir ett maktskifte i höst.

Jag tror det blir det. Och jag tror det blir det i Örebro också. Och jag tror vi grejar majoriteten i landstinget med bred marginal.

Men jag är inte säker. Om sossar lutar sig tillbaka, tror att detta är säkert och att ”någon annan” ska göra detta – då tror jag risken är stor att vi får fyra mörka år till. Nånannanismen är maktskiftets främsta hot.

Vår motståndare har lämnat walkover. Man berättar vad man inte vill göra. Hanne Kjöller skriver att regeringen agerar som om den redan har förlorat. I Örebro är kommunledningen så regeringstrött efter bara fyra år vid makten.

Men väljarna behöver få veta detta. De behöver få veta att regeringen inte har någon politik. De behöver få veta om Socialdemokraternas politik. I det arbetet behövs alla som är trötta på det vi har idag och hungriga på det vi kan ha i morgon. Vill du vara med och hjälpa till? Maila mig på john.johansson@orebro.se så hör jag av mig!

En ny färdriktning för Sverige!

”Men hur ska ni finansiera det då?” ”Vanligt folk kommer få en skattechock med er politik!” ”Ni äventyrar rikets finanser!” Förutom det där chokladinlägget från han Mats så är det dessa tre inlägg som likt vinterkräksjukan spritt sig bland borgerliga debattörer, ledarsidor, nyhetsredaktioner och bloggare på senare tid. Istället för att överhuvudtaget nyttja  någon sorts ideologisk kompass så har de valt att se på de rödgrönas politik med argument som de låtit någon PR-nisse snickra ihop en natt då barnen skrek i kör. Högern har helt kapitulerat inför det vägval som Sverige står inför den 19 september, och försöker nu gå till val med att skrämmas om de rödgrönas regeringsduglighet och Lars Ohlys stalinism. Man häpnar.

Idag presenterade de tre rödgröna partierna sin vårmotion som fått titeln ”Ny färdriktning – fler jobb, grön omställning och mindre klyftor för hela Sverige”. Och det är verkligen en ny färdriktning som den leder fram till. En färdriktning mot ett Sverige där fler får plats. Där jobb skapas och klyftorna minskar. Högern gapar med samma argument. Det blir allt mer uppenbart att de faktiskt inte har någon aning vartåt Sverige ska.

När borgarna vann valet hade Sverige en arbetslöshet på drygt 6,5 procent. I de rödgrönas budget jämförs det med Finlands, Belgiens och Tysklands arbetslöshetssiffror som då alla låg över Sveriges. Nu har siffrorna kastats om. Sveriges arbetslöshet är på nära 9 procent, medan de andra länderna har lägre arbetslöshet än Sverige. Med andra ord har Sverige passerat dem i den icke så charmerande arbetslöshetsligan. Långtidsarbetslösheten ökar också, markant i Sverige. Den har långt mer än fördubblats på två år. För att tackla det gör regeringen just ingenting. Komvux är nedskuret med 40 000 platser, utbyggnaden av högskoleväsendet har stoppats och arbetsmarknadspolitiken är passiviserad. Det är långt färre arbetssökande i arbetsmarknadsutbildning idag än 2006 trots att långt fler är arbetslösa idag än då.

Det är också uppenbart att regeringens politik missgynnar de allra flesta. Den procent som gynnas mest av regeringen har fått lika mycket som 25 procent av folket tillsammans. Män har fått nästan 30 procent mer än kvinnor.

Med andra ord: en ny färdriktning krävs!

Och ja, den rödgröna budgetmotionen är just en sådan ny färdinriktning. Alla som tjänar under 40 000 kronor i månaden får behålla sitt jobbskatteavdrag, sen börjar det successivt att trappas ned. Koldioxidskatten höjs, men reseavdragen är fullt kompenserade. Med andra ord ”straffas” jobbresor inte alls.  Arbetsgivaravgifter för arbetslösa ungdomar blir betydligt mindre.

Det blir en rejäl skattesänkning för pensionärer. Redan 2011 är den idag existerande klyftan på uppskjuten lön halverad. Det blir billigare att vara medlem i a-kassan så att fler upplever trygghet vid arbetslöshet. Taket höjs.

Sjukförsäkringen reformeras till det bättre. Stupstocken tas bort och ersättningen blir 80 procent HELA sjukperioden. Med andra ord – är man sjuk ska man ha råd att leva och inte tvingas till att jobba, eller tvingas gå från hus och hem.

Kvaliteten i högskolan  förbättras, samtidigt som studie- och yrkesvägledningen blir bättre. Skatten på småföretag sänks för fler jobb.

Ett mål om fördubblad produktion av hyresrätter under nästa mandatperiod införs. Inveteringsstödet blir på cirka en halv till en miljard och riktas till orter med bostadsbrist. Skolor rustas med ett skol-ROT.

Ensamstående föräldrar får det bättre med ett höjt underhållsstöd. Även bostadsbidraget för ensamstående höjs. Pensionärernas bostadstillägg höjs.

Listan på förbättringar kan göras lång. Helt klart är målet där för att nås. Sverige behöver en ny färdriktning. Om 138 dagar väljer du vilken väg Sverige ska ta.

Låt gärna någon annan städa, men betala honom rejält! Och jag vill inte ge dig pengar för att betala det om du själv har råd!

Debatten om städhjälp, hushållsnära tjänster, ”pigavdrag” – kärt barn har många namn – är i full gång inför valrörelsen. Ska avdraget för hushållsnära tjänster vara kvar, eller ska det bort. På partikongressen i Stockholm för ett par månader sedan slog Socialdemokraterna i sina riktlinjer fast att: ”Ett flertal skatter måste förändras för att säkra välfärden och rättvisan. De med höga inkomster måste bidra mer och avdragsrätten för hushållsnära tjänster avskaffas. Dessutom bör en förmögenhetsskatt införas. Skatt ska betalas efter bärkraft och välfärd ges efter behov.”

Även Vänsterpartiet vill avskaffa avdragsrätten, medan Miljöpartiet är mer positiva till att den ska få vara kvar på grund av ”den höga arbetslösheten”. De borgerliga partierna vill så klart behålla avdragsrätten – varje skattekrona som inte behövs betalas in är en glädje i Danderyd och Täby.

Det finns en del argument som är svårbemötta för den som vill avskaffa rätten till avdrag för hushållsnära tjänster. Argumentet att du har rätt att göra avdrag för den som sätter in fönstret men inte för den som tvättar det är retoriskt, och svårbemött. Det verkar också vara så att avdraget skapat en del jobb, även om intresse- och partsorganisationen Almegas beräkningar definitivt inte kan stämma. För precis som Bengt Silfverstrand skriver så är det ju så att en hel del av de 11 000 sysselsatta enbart arbetar deltid och en hel del av dem på väldigt låga sysselsättningsgrader, och det finns heller inget i Almegas rapport som tydligt visar på att det faktiskt är avdragsrätten som genererat de jobb som kommit. Man kan anta, men antaganden är trots allt bara antaganden.

Så jag har förståelse för Miljöpartiets syn. I ett läge med skyhög arbetslöshet, som främst drabbat unga, kan det vara olägligt att avskaffa avdragsrätten och därmed minska incitamenten att köpa tjänster som sysselsätter folk. Å ena sidan.

Å andra sidan är det ju så att de skattelättnader som blir på grund av avdraget skulle kunna ha genererad skatteintäkter som i sin tur gått till en bättre välfärd som, förutom just kvalitetsökningen för medborgarna, också hade genererat jobb. I hur hög utsträckning detta skulle ha skett är också givetvis enbart spekulativt. Om nu folk köpt städtjänsterna enbart utifrån avdraget hade de rimligtvis inte köpt tjänsterna utan avdraget, och då hade de gjort något annat för de pengarna och därmed genererat skatteintäkter och sysselsättning. I bästa fall. Så pengarna skulle ju spenderats oavsett, om nu inte de hade gått in på sparkontona istället.

Men jag tror ändå att diskussionerna om hushållsnära tjänster är svåra att helt och hållet vinna för den benhårde motståndaren. Därför kan en mellanväg, med riktad avdragsrätt för barnfamiljer och låginkomsttagare, gärna i kombination med lite hårdare regler på vilka företag vars tjänster man kunde få avdrag för, vara ett intressant, socialdemokratiskt, alternativ som även Miljöpartiet och kanske också Vänsterpartiet kunnat acceptera.

Inte bara för att blidka opinionen, utan för att ett sådant förslag faktiskt skulle kunna vara riktigt bra. Då får vi vinsterna med avdragen samtidigt som den idag sjuka snedvridningen försvinner. För idag är det ju faktiskt så att städaren indirekt betalar skattesubventioneringen för den som anställer honom som gör avdraget. Därför är regeringens politik riktigt dålig, orättvis, orättfärdig och måste bort!

Socialdemokraterna i Stockholm kan därför ha en del poäng

När tågen inte går som på räls

 

Kuriren-krönika vecka 8

I skrivande stund står tågtrafiken i Sverige så gott som stilla. Stockholms central är mer ett övernattningsläger än ett centralt nav för Sveriges resande. Banverket har helt eller delvis förbjudit SJ och andra bolag från att köra sina tåg.

Det svenska järnvägslinjenätet omfattar drygt 12 000 kilometer järnväg. Lägger man all svensk järnväg på en rak linje blir den väldigt, väldigt lång promenad. Men just nu blir det en väldigt, väldigt mycket kortare tågresa. För tågen går just inte alls, på grund av snö och kyla. Det är en ursäkt, men frågan är om vi tycker att det är en acceptabel förklaring.

Bara mellan Uppsala och Stockholm pendlar smått ofattbara 20 000 personer – varje dag. Många åker bil och buss, men pendeltågen sväljer stora delar av dessa personer. Med andra ord: för varje dag som tågen inte går blir konsekvenserna ofattbara. Många pendlare kan jobba hemifrån, eller har yrken där en utebliven arbetsdag inte behöver innebära mer än att det blir mer att göra dagen efter, men för många yrkesgrupper, exempelvis inom vården, leder frånvaron till kännbara följder för hela samhället.

Att det snöar, det är ingens fel. Någonstans har vi människor också att göra ett val – ska vi organisera samhället utifrån att det värsta tänkbara scenariot på alla områden hela tiden kan inträffa i extrem omfattning – eller ska vi ta att vi då och då kommer tvingas uppleva störningar. Vi kan inte ha en läkare anträffbar utifall den millinanohaltiga risken att alla svenskar blir dödssjuka samtidigt inträffar (dessutom lär det ju i så fall även drabba läkarna). Och vi är knappast beredda att betala för fyrspåriga, upphettningsbara järnvägslinjer över hela Sverige.

Men vi borde kunna göra mer än vad som görs nu. Enligt SJ:s VD Jan Forsberg är Sverige näst sämst i Europa på att underhålla våra järnvägsspår. För ett land med så skiftande väder och årstider, för att inte tala om de långa avstånden, som Sverige har är det en oacceptabelt låg placering. Vi borde ligga i framkant, vara loket så att säga – inte sitta i vagnen längst bak.

Sverige har under lång tid, längre tid än vad den borgerliga regeringen har haft makten, misskött underhållet av järnvägen. Problemet är att när den borgerliga regeringen tillträdde så har planerna varit att gynna vanliga bilvägar istället för att investera i bättre järnvägar. Det är ju nämligen inte bara mer järnväg Sverige behöver, utan den järnväg vi redan idag har måste bli ännu bättre. Regeringen har dock inte prioriterat detta. Det får de ta ansvar för.

I en tid då tågen ”inte går som på räls” och folk känner av konsekvenserna av det uteblivna svenska järnvägsunderhållet kan det öppna upp för en diskussion om en ny stor, infrastruktursatsning som kommer alla till gagn. En satsning bättre än citytunnlar och fjärde generationens mobilnät.

En rejäl satsning på den tågburna trafiken, med fler men också bättre järnvägar, snabbtåg, nya linjer som Nobelbanan, och högre krav på SJ att satsa på ökad komfort och ett mer förutsägbart biljettsystem är en nödvändighet. Annars spårar Sverige ur.

Sverige behöver en ny sjukförsäkring. Sverige behöver en rödgrön regering!

Äntligen! Protesterna mot de moderata sjukförsäkringsreglerna har varit hårda, inte minst från människor som drabbas, men även från oppositionen. Idag presenterade så det rödgröna samarbetet en tydlig överenskommelse med ett alternativ till de moderata utförsäkringsreglerna, en rödgrön sjukförsäkring som ger alla människor möjlighet att arbeta efter egen förmåga i ett Sverige där varje arbetad timme behövs.

På DN Debatt skriver idag Mona Sahlin och de andra partiledarena/språkrören om denna nya sjukförsäkring. Läs mer här, här och här.

Jag har under förmiddagen läst överenskommelsen och jag ger den högsta betyg! Från och med den 1 januari 2011 tas den så kallade stupstocken bort – det vill säga de fullkomligt inhumana och knäppa regler som finns idag som säger att efter ett visst antal dagar så förlorar du sjukersättningen – no matter what! Detta innebär givetvis inte en ovillkorlig rätt till sjukersättning för all evig framtid, tvärtom – men istället för att det är antalet dagar som avgör om du får sjukersättning framöver eller ej är det din faktiska arbetsförmåga. Ett mycket bättre system!

De rödgröna är tydliga med att sjukförsäkringen ska vara 80 procent under hela sjukpenningsperioden och att den på sikt ska omfatta fler med ett höjt tak till tio basbelopp (alltså en årsinkomst på 424 000 kronor utifrån nivån på dagens prisbasbelopp).

Vidare är man tydlig med att personer som av olika skäl inte längre kan försörja sig på den ordinarie arbetsmarknaden ska få ett mycket bättre stöd. Särskilda hållpunkter i tid kommer att införas. Inom sex veckor från första sjukskrivningsdagen har den sjukskrivne rätt till en individuell bedömning från försäkringskassan. Inom tre månader ska försäkringskassan med den enskilde, arbetsgivaren och läkarkontakt utforma en individuell plan med en beskrivning av de insatser som krävs för att den enskilde ska kunna återgå i arbete. Efter sex månader ska en fördjupad bedömning göras, med en ny, bredare, definition av arbetsförmågebegreppet som verkar mycket intressant.

Överenskommelsen innehåller också två saker som jag väntat länge på.

För det första ska rätten att deltidsstudera med rätt till sjukersättning införas. Det är något som fler än jag saknat.

För det andra ska det finnas fler nivåer för sjukskrivning. Som det fungerar idag kan du bli sjukskriven på 25 procent, 50 procent eller 75 procent. Med den rödgröna sjukförsäkringen ska du kunna börja jobba, kanske en dag i veckan – sedan två och sedan gå uppåt.

Det ska bli enklare för personer med funktionsnedsättning och varaktig sjukdom som intensifieras i skov att vara sjukskriven när det inte går att arbeta, men samtidigt kunna arbeta för fullt när det är möjligt. Unga människor med funktionsnedsättning ska ges ett ökat stöd så att fler inte behöver fastna i onödan i daglig verksamhet utan lön. Det ska finnas kontor över hela Sverige där försäkringskassa, arbetsförmeding och kommunala resurser sitter samman för att underlätta samordningen – ingen ska behöva ramla mellan stolarna.

Och förtidspension ska enbart kunna ges till den över 58 år – med andra ord, ingen ”ung” ska längre behöva bli förtidspensionerad resten av livet ”i onödan”.

Kent Persson ironiserar över att överenskommelsen innehåller några frågor som enligt de rödgröna behöver utredas. Med tanke på det enorma fiasko som de moderata sjukförsäkringsreglerna har blivit, där regeringen huvudlöst gång på gång tvingats till reträtt, skulle jag kanske ligga lite lågt med det ironiserandet. Det går givetvis att kräva besked innan valet i fler frågor, och fler besked kommer också att komma.

Bland annat står det tydligt på sidan 11 att de rödgröna nu under våren kommer att återkomma med fler förslag om en utvidgad arbetsmarknad, alltså hur människor som varit långtidssjukskrivna och/eller personer med funktionsnedsättning som inte bedöms kunna få arbete på den ordinarie arbetsmarknaden ska kunna få ett jobb på en mer ”utvidgad arbetsmarknad”. Det är lysande och väl värt att utreda och titta vidare på.

Dessutom är det ju så att Kent Persson och majoriteten i Örebro kommun hyllat de moderata utförsäkringsreglerna vid ett flertal gånger, när Socialdemokraterna och Vänsterpartiet velat protestera. Lena Baastad och Murad Artin påpekar detta idag.

Sverige behöver en ny sjukförsäkring. Under detta år kommer drygt 20 000 svenskar att utförsäkras, varav cirka 15 000 utförsäkras just i detta nu. 65 procent av dessa är kvinnor. Sverige behöver en rödgrön regering.